Brevskrivande

En tidig morgon i augusti sitter vi i våra två fordon och var på väg ut på en sökoperation. Vi möter en tjej och tre killar från bataljonen som är ute på en morgonpromenad runt campen. En utav de trettioåriga killarna sitter bredvid mig i baksätet och så säger han:

- Oj oj oj vad hon kommer att bli duktigt påsatt i skogen sedan, vad tror du Åhfelt eller vad hade du tyckt om det?

Jag blev så förbannad att jag kokade och det blev bråk i bilen. Jag förstod inte varför han var tvungen att fortsätta när jag så många gånger förr bett dem att sluta. Han i sin tur blir då förbannad tillbaka och säger:

- Vi har varit här i två månader nu, det är dags för dig att komma in i snacket.

- Du ska inte bestämma vilket snack jag ska acceptera för jag tycker inte att detta är roligt. Svarar jag honom då.

I framsätet sitter vår gruppchef och skrattar och föraren säger ingenting. Inte heller denna gång fick jag något stöd. Jag var så arg och ville bara ta min packning och gå tillbaka till campen men det kunde jag naturligtvis inte göra så det vara bara snällt och följa med gruppen ut och söka hela långa dagen och det blev en väldigt lång dag. Vi hittade inga nedgrävda vapen denna dag men mig gjorde det detsamma just då. Vi avslutade dagen med att åka inom den norska campen och äta middag. Det var härligt med miljöombyte även om jag bara ville tillbaka till vår camp, till min säng.

Den lediga tiden som fanns spenderade jag bland annat på gymmet och med att skriva brev till familj och vänner. Jag blev mycket vältränad under detta halvår, gymmet var min livlina. Där kunde ingen slå mig på fingrarna. Där ägde jag varje ögonblick, jag bestämde vad som skulle tränas och hur. Det var där jag kände mig fri. Jag är säker på att det var träningen som gjorde att jag inte bröts ner totalt. Träningen bröt snarare ner kortisolet i min kropp (stresshormon).

Många timmars brevskrivande blev det. Att skriva brev var ett sätt för mig att hålla kontakten med omvärlden men också ett sätt att berätta vad jag var med om utan att det blev för känslosamt. Det fanns "telefonbås" runt om på campen men de var alldeles för lyhörda och jag började i princip gråta varje gång jag hörde min mammas röst så jag slutade ringa hem efter ett tag. Jag ville ju inte att andra skulle se mig svag. Att de skulle förstå vad jag var med om, jag skämdes ju så.

Hur tror ni man påverkas fysiskt och psykiskt av att vara så ”osynlig” under så lång tid?

Fortsättning följer…