1:a föreläsningen

När mer än halva missionen hade gått blev jag kallad till ett möte med min kompanichef. Han frågade mig om jag ville berätta om mina upplevelser ifrån sexuella trakasserier inför nästa bataljons chefer? Han ville att vi skulle göra detta tillsammans, jag skulle berätta min version och han skulle berätta sin. Trots att min största skräck var att prata inför människor och att jag blev röd som en tomat i ansiktet av att redovisa minsta lilla så tackade jag ja. Nu hade jag chansen att få berätta min historia och få upprättelse.

Min grupp gillade inte alls det faktum att jag skulle åka och prata om detta, de krävde att få veta vad jag skulle säga men jag vägrade. De om någon visste väl vad de hade sagt och gjort?

I oktober 2003 flög jag och min chef hem till Sverige för att föreläsa för cheferna på KS09. Vi hämtade ut en hyrbil och checkade in på ett Scandichotell inte långt från där vi skulle vara dagen efter. Natten till min livs första föreläsning låg jag vaken och hade ångest. Tusen tankar och frågor rusade genom mitt huvud: Tänk om jag gör bort mig? Tänk om de skrattar NÄR jag blir röd i ansiktet? Tänk om jag svimmar? Tänk om de tycker att jag är en jävla idiot?

När klockan ringer på morgonen känner jag mig inte ett dugg utvilad men det kunde inte hjälpas. 
Vid ett fönsterbord i frukostmatsalen sitter min chef och läser en tidning. Han har redan ätit och jag försöker få i mig någonting men illamåendet sätter stopp.

Vi tar oss mot Almnäs och är då på ett sätt tillbaka på ruta ett. Det var på Almnäs allt började sex månader tidigare då jag ryckte in. Det var hit jag kom rakryggad och stolt och längtade efter att få åka på mission.  Nu gick jag där i min uniform mot den stora filmsalen och skulle strax föreläsa om mina erfarenheter från sexuella trakasserier. Det var i denna sal vi fått den bristfälliga utbildningen om trakasserier och nu skulle jag berätta vad som kunde gå fel.

Många hade demonstrativt satt sig långt bak i salen och min chef fick säga till dem att komma längre fram. Kanske var de överhuvudtaget inte intresserade av vad vi hade att berätta eller så var det bara invant att sätta sig långt bak. När det blev min tur ställde jag mig på skakiga ben bakom podiet med min fusklapp och höll min livs första föreläsning. Självklart blev jag röd i ansiktet men jag tog mig igenom mitt anförande. Efter applåder satte jag mig ner. Efter mig talade en polis om att dessa problem även var stora inom poliskåren och han berömde mig för mitt mod att prata om det. Jag skakade i hela kroppen men kände samtidigt i både hjärta och själ att ett nytt kapitel i mitt liv hade börjat. Jag var tacksam för att min kompanichef gett mig denna möjlighet!

Efter detta tog vi vår hyrbil och åkte därifrån. Jag lämnade av honom hemma hos sig och sedan körde jag ner mot Göteborg. Det var ren lyx att få ett par dagar extra hemma hos familjen.

Idag 12 år senare håller jag fortfarande i olika typer av värdegrundsutbildningar.        
Jag brinner för arbetsmiljöfrågor och om hur man motverkar mobbning på arbetsplatsen. Alltid när jag är ute möts jag av mycket tacksamhet, det är många som känner igen sig i det jag pratar om. Tusentals människor går varje dag till sina arbeten med en klump i magen, de lider i det tysta och skäms över vad de blir utsatta för. Det är inte de som ska skämmas. Utan det är de som utsätter andra människor för fysiska och psykiska övergrepp.

Med min historia lyckas jag nå de som lyssnar. För att skapa en förståelse är det alltid bäst att förmedla någonting som är självupplevt. Att stå och prata om lagen och beredskapsplaner gör inte att människor slutar mobba varandra utan det är när de verkligen förstår och känner empati som det kan ske en förändring.
I mina utbildningar arbetar jag mycket med deltagarnas självinsikt, mod och kommunikation och det är det som är nyckeln anser jag.

Hur min första föreläsning gick?
Bra! Den blev uppskattat och applåden var lång. Efter detta blev min föreläsning ett stående inslag i utbildningen inför utlandstjänstgöring. Än idag utbildar jag inom försvarsmakten på olika sätt.

Under föreläsningen fick jag en fråga av en kvinnlig officer hur det kändes att åka tillbaka ner. Jag var tyst en stund innan jag svarade: 
- "Två månader kvar…"

Jag hade genomfört min livs första föreläsning och jag var så stolt.

När var du riktigt stolt över dig själv sist?

Fortsättning följer…