När chefen inte bryr sig

Mobbning och sexuella trakasserier på arbetsplatsen är vanligt förekommande och många gånger följer en bristfällig utredning. Alldeles för få fall leder till adekvata åtgärder med upprättelse för den drabbade.

Det räcker med att man som arbetsgivare får vetskap om trakasserier för att denna har skyldighet att utreda händelsen, vidta åtgärder samt förhindra att trakasserier uppstår igen. Om arbetsgivaren inte fullgör sina skyldigheter att utreda kan denna underlåtenhet medföra skadestånd till den drabbade. Som arbetsgivare måste man alltså utreda situationen även om arbetstagaren sätter sig emot det. Jag har pratat med en hel del arbetsgivare genom åren som sagt att just detta plågar dem. Arbetstagare har kommit till dem och sagt att de vill berätta en sak men att de inte vill att arbetsgivaren ska gå vidare och göra en utredning. Arbetsgivaren ställs då inför vad de tycker är ett svårt val – att gå sin medarbetare till mötes och bara vara ett samtalsstöd ELLER bryta förtroendet de fått och starta en utredning med risk att skada den utsatta ännu mer. Så som lagstiftningen ser ut begår man som arbetsgivare tjänstefel om man låter bli att utreda de påstådda kränkningarna. Den utsatta kan i stunden känna sig sviken men att inte utreda leder till ett verkligt svek.

Frågan är varför man som utsatt inte vill att arbetsgivaren gör en utredning? Finns det en rädsla för att den uppkomna informationen ska spridas på arbetsplatsen? Finns det en rädsla för olika typer av repressalier? Känns skammen helt enkelt för stor? När jag själv var utsatt var skammen det centrala. Jag ville inte att det skulle läcka ut, att andra skulle förstå min ensamhet. Jag ville att allt skulle tystas ner så jag lättare kunde klara mig igenom de resterande månaderna i missionsområdet.

Av vår lagstiftning framgår det att arbetsgivaren är skyldig att vidta åtgärder samt förebygga att mobbning och sexuella trakasserier uppstår. Som arbetsgivare ska man kunna garantera sina anställda en god arbetsmiljö. De ärenden som uppkommer och som rör kränkningar ska behandlas skyndsam och diskret där alla parter behandlas på ett bra sätt. Detta kräver kunskap och utbildning, vilket få har. Sedan måste man också ta i beaktning att en del chefer har låg empatisk förmåga vilket gör att de låter trakasserierna fortsätta.

MEN chefer är människor, de kan göra fel. De kan också vara stressade, må dåligt, ha för mycket på sitt bord, ha privata bekymmer osv. Med all den stress och press som råder på arbetsmarknaden idag mår de flesta dåligt på ett och annat sätt och det går ut över vårt sätt att bemöta varandra.

Är det så att chefen inte bryr sig eller har denna inte förmåga att handskas med situationen?