Bättre sent än aldrig

I torsdags kväll hände något fantastiskt. Jag satt vid min laptop och förberedde mig inför morgondagens föreläsning på Försvarshögskolan i Stockholm när det plingar till i min inbox.
Jag undrar vem som mejlar så sent och stelnar till när jag ser namnet på avsändaren. Det är från den plutonchef jag hade i Kosovo 2003. Det var från den chef som skulle agerat när jag var utsatt för mobbning och sexuella trakasserier av min grupp. Det var från honom jag inte hört ett ord ifrån på 15 år.

Mejlet jag läser är långt, fint och bra. Han har sett att jag ska föreläsa under morgondagen och ville bara skicka sina tankar kring allt som hände för så länge sedan. Han ber om ursäkt för att han inte gjort det som varit hans plikt som chef. Han skäms över det faktum att han inte hört av sig till mig tidigare. Han har hört talas om min bok och han berömmer mig och mitt mod. Han önskar mig också lycka till under morgondagen och säger att jag gärna får höra av mig till honom.
Jag läser det långa mejlet flera gånger och meningarna som står där gör mig glad. Jag har aldrig tvivlat på det som hände mig men det känns ändå skönt att få hans bekräftelse. Jag skriver till honom att det är sent och att jag ska svara honom vid ett annat tillfälle och ber honom komma och lyssna på min föreläsning. Han tackar ja och jag drömmer om honom på natten. I drömmen är vi vänner och pratar mycket med varandra.

Nästa morgon är jag illamående och ovanligt nervös när jag beger mig mot Försvarshögskolan.

Vi träffas i korridoren utanför föreläsningssalen. Vi kramas och pratar en stund innan det är dags för mig att ställa mig på scen. Att prata om mina erfarenheter påverkar mig fortfarande fast det är så länge sedan nu. Denna gång är det riktigt svårt och jag kan inte hålla tårarna borta. Jag både känner och ser publikens stöd, de är med mig och de berörs. Varje gång jag tittar på min chef som sitter på tredje raden nickar han. Jag ser att han är påverkad av vad jag berättar och hur jag reagerar på mina minnen.
Jag säger till publiken att det finns en specifik anledning till att jag reagerar så starkt just idag men att jag inte vill berätta varför. Jag vill inte hänga ut min före detta chef, det är svårt som det är. Jag ber publiken ställa frågor och då kommer frågan: ”Men har aldrig din chef hört av sig till dig och bett om ursäkt?” Jag är tvungen att le för denna fråga vet jag inte om jag någonsin fått förut och så kom den just idag. Jag svarar att jag fick en ursäkt kvällen innan. När jag får ännu en fråga om min chef vänder sig min före detta chef om och med hög röst berättar vem han är. Det blir knäpptyst.

Inför alla ber han om ursäkt för att han inte agerat, han berättar om hur mycket han tänkt på mig och denna situation genom åren och hur han agerat annorlunda när liknande situationer har uppkommit under hans ledarskap. Han visat öppet sitt stöd för mig och det jag gör. Nu är det inte bara mina tårar som rinner utan även många i publiken, män som kvinnor torkar sina tårar. Det är ett oerhört mäktigt ögonblick. Jag tittar honom i ögonen och säger att det är på grund av att han sitter i publiken som det är extra svårt idag. Jag tackar honom för hans mod att komma, göra sig tillkänna och be om ursäkt. Han ler och nickar till svar.

Jag har absolut förlåtit honom. Vi är på jorden för att lära. Att ta lärdom om situationer och göra rätt vid nästa givna tillfälle är det som betyder någonting. Att be om ursäkt och gottgöra är viktigt – för andra men också för sig själv. Jag var den som var utsatt men även han som utomstående hade påverkats mycket av denna situation. Detta är någonting jag pratar mycket om i mina föreläsningar och det var viktigt att få bekräftat.

Han köpte min bok och vi pratade länge efteråt.

Ursäkten kom 15 år efter att det hänt. Bättre sent än aldrig.