Mamma bara gråter och sover. Del 1/3

Jag skapade denna blogg för några år sedan i syfte att skriva om arbetsmiljöfrågor. Det kommer jag fortfarande att göra men i ett par blogginlägg framåt kommer jag att vara mycket personlig. 

Jag har alltid haft ett stort driv. Mina drömmar och min målsättning har varit tydliga för mig och jag har kämpat med dem på olika sätt. Hela tiden har jag berättat för mig själv att det är jag som måste kämpa, jag som måste se till att det blir som jag vill. Ingen annan kommer att uppfylla mina drömmar för mig.

Jag ville driva mitt företag med mina hjärtefrågor - mobbning och sexuella trakasserier - jag ville skriva en bok och jag ville studera och vidga mina kunskaper. Jag bestämde mig för att göra allt samtidigt.

Heltidsstudier på deldistans, driva ett företag med resor och föreläsningar över hela landet, starta ett till företag (förlag), skriva min bok och ge ut den med allt vad det innebär. Om inte det var nog hade jag dessutom två små barn med svårigheter att sova och ett dåligt äktenskap. 

Det fanns ingenstans att tanka mina batterier och jag dränerades allt mer. Jag var ständigt sjuk. Förkylningar, öroninflammation, lunginflammation, kräksjuka, huvudvärk, svimmning, influensa... Stressen slog ut mitt immunförsvar fullständigt men jag kämpade på. Gjorde mina uppgifter för skolan, höll mina uppskattade föreläsningar, skrev min bok, smilade upp mig i sociala medier och grät i min ensamhet. Jag var så trött. Så oerhört slut som människa. Jag räknade ner tills boken skulle vara ute och jag skulle ha examensbeviset som arbetsmiljöingenjör i min hand. 

Det fanns ingen tid till att bara vara Emilia - inte mamma, inte fru, inte student, inte föreläsare, inte författare, inte företagare. Bara Emilia. Jag umgicks aldrig med mina vänner, jag ville bara vara själv. Man hade kunnat erbjuda mig vad som helst och jag hade tackat nej i utbyte mot en hel natts sömn. 

Kroppen var så trött att jag slutade sova. Stressen gjorde att jag låg vaken timma efter timma. Barnen väckte mig ideligen och nattskräcken ifrån min PTSD gjorde de mörka timmarna outhärdiga. När jag blev väckt kunde jag inte somna om. Det enda jag tänkte på under dagarna var när jag skulle få lite sömn. Jag åt enorma mängder socker för att få kickarna och orka lite till.

Jag avskärmade mig från barnen och orkade inte vara närvarande. Jag fick plötsliga gråtattacker och fruktansvärda vredesutbrott. Jag skrämde inte bara barnen utan även mig själv. Allt var ett töcken och jag började tänka mörka tankar. 

Jag såg ingen ljusning. 

Efter ett av mina vedervärdiga vredesutbrott på barnen sa min son till sin mormor: "Mamma bara gråter och sover."