20 år sedan studenten

Det är ju inte klokt, idag den 1 juni är det 20 år sedan jag tog studenten! Hur är det möjligt? Jag är ju typ 20. Jag hittade inget foto från studentdagen men däremot från balen som var några dagar tidigare.

Jag var nog ensam i klassen om att inte jubla av glädje av att skolan var slut. När de andra såg hopp och lek såg jag ansvar och uppoffringar. Jag arbetade redan då två till tre nätter i veckan som crupier på olika nattklubbar i Göteborgs city och jag grät i skolan av trötthet. Jag hade arbetat sedan jag var 16 år och hade mindre fritid än mina klasskompisar.

Några dagar efter studenten började jag ett nytt jobb som personlig assistent åt en funktionsnedsatt kvinna. Hon var lika gammal som min mamma men hon kändes som en kompis och vi hade en riktigt rolig sommar tillsammans. När hon några år senare behövde operera sin andra hand vägrade hon genomföra operationen om inte jag kunde vara hennes assistent igen. Vi har kontakt än i dag och hörs med jämna mellanrum. Åren som personlig assistent, inom hemtjänsten och på olika gruppbostäder var värdefulla för mig. Lönen var kass men jag lärde mig så mycket. Mellan besöken hos de olika brukarna fortsatte jag drömma om att göra lumpen och sedan bli polis.

Under de 20 år som gått har jag gjort massor. Bland annat har jag gjort värnplikten, en mission i Kosovo och en i Afghanistan. Jag har arbetat som hamnarbetare och personlig tränare. Jag har pluggat flera utbildningar och startat företag. Jag har gift mig, skaffat två barn och skilt mig. Jag har skrattat och gråtit, drömt och längtat.
Jag har befunnit mig i en sandstorm i Afghanistan med ett skavande hölster på höften, Jag har masserat svullna fötter på döende människor, jag har kört ångvält i hamnen, jag har vrålat peppande ord till mina klienter på gymmet, jag har övat strid medan svetten rinner längs ryggen, jag har bytt blöjor på sängliggande människor och jag har slitit mitt hår över svåra tentor.

Jag har under dessa 20 år upplevt mycket sorg och mycket glädje. Jag har skrattat och gråtit, skrikit och fnissat. Jag har pressat och utmanat mig. Jag är så oerhört tacksam för allt jag fått med mig, som format mig som människa.

Vågen visar på jobbigt många kilo plus och huden är inte längre lika slät. Det är lätt att slå på sig själv för att man inte längre ser ut som förut men viktuppgång och ringar under ögonen kom snabbt efter barnen och alla vaknätter. Ärret på magen är inte vackert men det var där mina älskade barn kom ut så hur kan man inte tycka om det? Linjerna i mitt ansikte betyder att jag fått leva och det är en ynnest. Jag har lapat sol och jag är tacksam för alla år jag fått, jag hoppas på många fler.

Så många fantastiska vänner jag mött under dessa år! Män och kvinnor som berikat mitt sätt att se på världen och livet. Som varit lärare för mig som jag förhoppningsvis är för någon annan.

Vi är inte här på jorden för att bara glida igenom åren, vi är här för att lära. Även sorg och smärta är en lärdom – om hur bra allt annars är. Man uppskattar inte den smärtfria kroppen men förbannar den kropp som värker. Värk är oftast ett tecken på att själen inte mår bra. Tar man inte tag i det som skaver i själen går det förr eller senare ut i den fysiska kroppen.

Vi är mitt inne i Corona med allt vad det innebär. Idag fick jag bekräftat att jag får utbilda i presentationsteknik under sex dagar till hösten. Det blir bra, allt kommer ordna sig!

Jag har allt, nu väntar jag bara på att bli så där löjligt kär.