Karantänkilon

Aldrig tidigare har jag ätit ostbågar så ofta som nu. Aldrig tidigare har jag bakat mina (fantastiska) kanelbullar så ofta som nu. Frekvensen, mängden och tätheten tyder på något. Jag tror det är tristess. Det kan också bero på oro, likgiltighet, ilska och sorg. En riktigt härlig kombo alltså. Corona och karantän alltså – vilken skit!

När den största oron lade sig bestämde jag mig för att se mitt välmående som mitt jobb vilket resulterade i att jag köpte ett kort på den nya simhallen och började på yoga.

Jag tänker att det finns värre laster att ha än socker och ostbågar, jag är glad över att det inte är heroin!

Jag syr korsstygn och på min nästa tavla ska det stå: Ju mer jag väger desto svårare blir jag att kidnappa! Det kanske inte är ett helt optimalt budskap men det är i alla fall sant.

Jag hörde på radion att småätande har ökat, att fler än mig går och öppnat kylskåpet alldeles för ofta. Det är nog många med mig som gått upp lite under dessa märkliga månader. Jag blir besviken varje gång jag tittar in och inser att det inte helt mirakulöst hoppat in något gott där (!)

Mina bästa vänner är båda två lyckligt gifta och de berättar att deras män gillar när de gått upp lite. De blir mjukare då, mysigare att krama.

Jag lutar mig nu tillbaka, tar mig en tugga till och nynnar nöjt för mig själv: ”Ju mer jag väger desto svårare blir jag att kidnappa!”