Tacksamhet

Kan du läsa det här är det en stor källa till tacksamhet. Du kan inte bara se, du kan också läsa och dessutom har du någon sorts skärm framför dig.

Det är så lätt i svåra tider som en pandemi, en arbetslöshet eller sjukdom att se allt som nattsvart. I själva verket har vi så oerhört mycket att vara tacksamma över. De allra flesta av oss kan äta sig mätta varje dag, två generationer bort var det ingen självklarhet.

Min farmor växte upp med nio syskon, en mamma som slet dag och natt och en pappa på sjön. De hade en mil till skolan och de stränga vintrarna i nordnorge gjorde det besvärligt på mer än ett sätt. Hon och hennes syster fick dela på ett par skidor, en skida var. Jag tror inte att de klagade, de kände barn som fick gå.

Idag vet knappt våra barn vad tacksamhet är och det plågar mig. Inte bara avskyr jag otacksamhet jag tycker också synd om dem som bara vill ha mer. Som att det där hålet inom dem aldrig kan fyllas upp. När jag växte upp hade inte alla en cykel, idag ska man inte bara ha en cykel utan också en hoverboard och en elspark. När de (knappt sagt tack) och tröttnat börjar de snegla på den nyutkomna modellen och de ser med missnöje på den de nyligen fått. Samhället skapar tomma monster på detta sätt, monster som bara vill ha mer. De enda som vinner på detta är affärerna som får sälja och staten som får in moms. Människan arbetar sig sjuk och spenderar mer tid på sina jobb än med sina barn. Man lassar in saker i det där slukhålet som ändå aldrig fylls upp.

Att jobba med sin tacksamhet är en ständigt pågående process. Känslan av missnöje slår mig ibland, framför allt då jag tänker på uteblivna uppdrag i och med Corona. Jag kan känna både sorg och oro för den situation som är. Efter ett tag blir jag dock påmind om allt jag har att vara tacksam över. Jag kan gå, jag kan se, jag kan känna, jag kan prata, jag kan älska, jag har ett hem och jag är mätt. Jag har människor som älskar mig, jag kan läsa och jag kan springa. Jag kan tänka och jag kan dansa, jag kan njuta av en kall glass och varma solstrålar mot mitt ansikte. Jag kan klä mig i en vacker klänning och jag kan skratta med någon i telefonen. Jag kan drömma och jag kan planera. När vi tittar ut genom fönstret ser vi inga bomber som faller men däremot löv som berättar för oss att hösten är på ingång. Vi kan vrida på kranen och få rent vatten. Vi kan höja våra element när det börjar bli kyligare. Vi kan tända ett ljus och krypa in i en filt när det börjar skymma.

Med jämna mellanrum sätter jag barnen och mig själv i soffan. Vi sätter på lugn musik, tänder ett ljus och därefter väljer vi varsin sten från min samling. Vi lägger sedan stenarna mot våra hjärtan och sitter en stund och tänker på allt vi är tacksamma över. Det är inte bara viktigt ur ett helhetsperspektiv det blir också lättare att lägga dem eftersom de kommer ner i varv.

Tacksamheten ger inget annat än en inre tillfredställelse men bara det är en sann gåva. Vi är skyldiga oss själva och våra barn att praktisera tacksamhet varje dag, just för att vi är värda den inre tillfredställelsen.

Vad är du tacksam över?