Ett par stelfrusna jeans

Jag har varit jättemycket i valet och kvalet om jag ska skriva detta blogginlägg men nu kommer det;

Jag är uppvuxen med en ensamstående mamma och två yngre bröder i Göteborgs östra förorter (Bergsjön, Kortedala, Angered och Gamlestan). Det var minst sagt svårt ekonomiskt och man fick vända på varje krona. I stort sett alla kvinnor jag kände var ensamstående mammor med dålig ekonomi och det präglade min syn på föräldraskapet (främst moderskapet men naturligtvis även det frånvarande fadersskapet som fanns överallt runt omkring mig.)

Jag hade några kompisar med två sammanboende föräldrar och de hade råd att ge sina barn kläder och fickpengar lite titt som tätt. Jag var avundsjuk på detta och hade definitivt velat ha det likadant. Jag fick ibland låna kläder av dessa och det kändes fint men skamligt på samma gång.

Denna fattigdom gav mig en känsla av mindre värde, som att jag var andra klassens medborgare. Jag skämdes.

Jag minns en vinter då jag gick i nionde klass och alltså var 15 år gammal. Jag ägde bara ett par jeans. En kväll kände jag att jeansen behövde fräschas upp inför nästa skoldag så jag tvättade upp dem snabbt i handfatet och vred ut vattnet så gott jag kunde. Därefter hängde jag upp dem på tork i badrummet utan att förstå att genomblöta jeans kan inte torka av sig själv på bara några timmar. På morgonen när jag skulle ta på mig upptäckte jag till min förfäran att mina byxor fortfarande droppade ner i badkaret och jag fick panik. Jag försökte torka dem med en handduk men till sist var jag tvungen att gå hemifrån för att inte bli sen till skolan. Under de 10 minuter det tog att promenera till Vättleskolan hann mina jeans frysa i kylan och blev alldeles stela. Det var svårt att gå i dem och jag kände hopplöshet, ville bara gå hem. Väl i skolan berättade jag för mina klasskamrater om mina stelfrusna byxor och de fick känna på dem. Man skrattade och jag med men inners inne grät jag. Jag kände skam. Dessa blöta och kalla byxor satt jag med hela dagen innan det var dags att återigen gå hem i minusgraderna men då hade de åtminstone nästan torkat.

Känslan av fattigdom präglade hela mitt sätt att tänka, resonera och planera. Vilka beslut jag tagit på gott och ont och hur jag förhåller mig till pengar idag. Att vara skuldsatt är det värsta jag vet och att amortera på mitt huslån ger mig lyckokänslor. Jag vill inte vara ägd av någon – varken av en människa eller en bank.

Det sista året har varit tungt på många sätt för mig som ensamstående med två barn. Min trygga inkomst jag byggt upp genom åren försvann helt i och med pandemin. Många månader har jag nu gått utan någon lön och samtidigt tackat mig själv för att jag haft ett tryggt sparkonto att ta av.

Att det känts otryggt med min ekonomi de senaste 12 månaderna har triggat igång en massa hos mig som jag hanterat på bra och mindre bra sätt. Jag ber att vi nu är i slutspurten av detta och att saker och ting snart går tillbaka till vad det en gång var.
 
Vi triggas alla av olika saker från vår barndom, sådant som den vuxna individ vi nu är borde kunna hantera bättre. Men det lilla barnet kanske inte har fått läka de sår som gör sig påminda när man minst anar det.