29 september

Igår kom beskedet om att restriktionerna hävs från och med den 29 september.

Om 21 dagar, alltså tre veckor ska livet alltså kunna återgå till det normala och vi kan lägga detta jobbiga bakom oss. Det vad alla fall jag trodde skulle vara över på ett par månader tog mer än 1,5 år. Vissa har knappt märkt av det, andra har fått sina liv förstörda.

Jag läste häromdagen att vissa branscher har gynnats av pandemin. Några av dem är spelbranschen, matleveransbranschen, budbilsbranschen och byggbranschen. Min bransch dog och även jag en smula. Det sägs att det inte finns något ont som inte för något gott med sig. Jag längtar efter att se vad det kan vara i mitt fall för i nuläget förstår jag det inte alls.
 
För ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om KASAM och att mitt KASAM (känslan av sammanhang) fortfarande var relativt starkt. Jag är ledsen över att säga att det inte är det längre men jag kämpar för att komma tillbaka.

Det är inte meningen att vi ska gå igenom livet utan motstånd. Vi växer av det och utvecklas som människor. Bakslag får oss att vara tacksamma för det vi har, det vi kanske annars tog för givet.

Som några av er redan vet så broderar jag korsstygn och hittade igår ett citat jag ska ha på en tavla framöver:
 

SÖKES:
Räkmacka, gärna med bra glid!
 

 
Jag älskar det jag arbetar med, det ger mig en glädje och tillfredställelse rakt in i själen. Efter att ha stått på scen och blottat min själ och tagit emot människors sorg, tårar och kärlek är jag helt slut efteråt. Människor frågar mig ständigt hur jag orkar med det jag gör och jag svarar att jag gör det för att jag måste, för att det är min livsuppgift.
 
Socialminister Lena Hallengren sa igår: ”Vi tar ett steg mot en normal vardag, mot ett samhälle fritt från restriktioner.”

Jag behöver inte gå på krogen eller sitta i stora sällskap på restaurang – Jag vill bara jobba!