Värdegrundsarbete för arbetsplatser fria från mobbning och sexuella trakasserier


Som arbetsmiljökonsult hjälper jag organisationer med flertalet insatser för att skapa friska och starka arbetslag. Det förebyggande arbetet med utbildning är viktigt, när trakasserierna är ett faktum hjälper jag till med utredningar enligt den norska metoden Faktaundersökning.
 

Om det är något bra som Corona fört med sig så är det att jag fått tid för reflektion. Jag satt på en klippa igår kväll och följde solnedgången. Jag drack te, åt ostbågar och lyssnade på havet. Jag kände en sådan tacksamhet över mitt liv och allt jag har möjlighet att göra och känna. Livet är vackert!

Jag funderade på avskalhetet (jag vet att det inte är ett ord). Alltså vad som på riktigt är en själv? När man skalat av sminket, smyckena och kläderna. När man skalat av samhällets förväntningar, föräldrarnas förhoppningar, modeindustrins påtryckningar och skönhetsindustrins skuldbeläggande.
Vem är man då?

Vem är jag när jag går ur rollen som föreläsare, när strålkastarna slocknat och jobben uteblir? Vem är jag när barnen ligger nedbäddade och huset blir tyst? Vem är jag när jag påtar i jorden och skördar mina grönsaker?

Jag blir allt mer medveten om den energi människor har, vilka som ger och vilka som tar. Vilka människor som får min själ att utvecklas och vilka som får den att krympa. Jag spenderar mycket tid själv och njuter av det. Som ung såg jag det som ensam och det var en jobbig känsla. Men själv och ensam är inte samma sak.

Jag har äntligen kommit till insikt med att det är skönt att bli äldre, jag har strävat efter den insikten men det satt djupt inne. Äntligen kom den! Med ökad ålder och självreflektion kom jag fram till att det är ok att skala bort och lyssna inåt. Lyssna efter det som verkligen är jag, utan andras påtryckningar. Att vara sann mot sig själv och lyssna på sin magkänsla är den viktigaste uppgiften vi har. Jag pratar mycket med barnen om detta, de förstår inte riktigt ännu men det kommer.

Vi ska leva våra liv för vår egen skull, inte nöja oss med att uppfylla andra människors förväntningar och påtryckningar. Man ska göra det som gör en lycklig och klä sig som man vill.

Jag är så tacksam och glad för att jag har och haft föräldrar som alltid tillåtit mig gå min väg. Som kanske inte alltid förstår men som stöttar och älskar! Tack! <3
 
Jag lägger upp en selfie, utan smink, smycken och kläder.
Så här ser jag ut, det här är jag.
 

Läs hela inlägget »

För någon timme sedan hände det. Jag fick mitt livs första DP skickad till mig på Instagram. Ja alltså en DICKPIC. En bild på en kuk. En erigerad sådan.

En man som helt enkelt legat i soffan blivit lite kåt och halat fram den. Passat på att ta ett foto över sin stolthet och funderat på vem han ska visa upp den för. Kanske skickade han runt fotot lite random eller så var jag noga utvald? Jag funderar på hur han vill att jag ska reagera? Vill han att jag ska bli arg, rädd eller kåt? Jag blev inget av det. Bara trött och full i skratt. Vilken jävla tönt!

Stackars sate att vara så sexuellt otillfredställd att han känner ett behov av att visa upp den. Stackars sate som inte får någon respons tillbaka mer än att jag skrattar åt honom, jag tycker synd om honom.
 
Dickpics. Jag förstår inte fenomenet. Jag förstår inte hur man som man är funtad när man tar sig en sådan frihet att skicka ett foto på sitt könsorgan - till en kvinna han inte känner. Ett foto jag varken bett om eller vill ha.
 
Det är ändå intressant att det kommer först nu. Jag är ändå nyss fyllda 39 år. Jag har dessutom under många år gått emot en stark ström (av män) som högljutt protesterat mot att jag ska ges tillåtelse att föreläsa om de sexuella trakasserierna jag blev utsatt för 2003. Jag har stått rakryggad hela tiden och inte vikit en tum. Jag tror på och kämpar för män och kvinnors lika värde.

Jag spottar på patetiska karlar med sin snedvridna syn på sexualitet och jag tycker synd om alla flickor, tjejer och kvinnor där ute som måste stå ut med skiten!
 
Ta hand om er!


Ps. Jag hade blurrat fotot på kuken men detta blev inte accepterat av FB. Får bli ett annat budskap... =)
 


 

Läs hela inlägget »

Aldrig tidigare har jag ätit ostbågar så ofta som nu. Aldrig tidigare har jag bakat mina (fantastiska) kanelbullar så ofta som nu. Frekvensen, mängden och tätheten tyder på något. Jag tror det är tristess. Det kan också bero på oro, likgiltighet, ilska och sorg. En riktigt härlig kombo alltså. Corona och karantän alltså – vilken skit!

När den största oron lade sig bestämde jag mig för att se mitt välmående som mitt jobb vilket resulterade i att jag köpte ett kort på den nya simhallen och började på yoga.

Jag tänker att det finns värre laster att ha än socker och ostbågar, jag är glad över att det inte är heroin!

Jag syr korsstygn och på min nästa tavla ska det stå: Ju mer jag väger desto svårare blir jag att kidnappa! Det kanske inte är ett helt optimalt budskap men det är i alla fall sant.

Jag hörde på radion att småätande har ökat, att fler än mig går och öppnat kylskåpet alldeles för ofta. Det är nog många med mig som gått upp lite under dessa märkliga månader. Jag blir besviken varje gång jag tittar in och inser att det inte helt mirakulöst hoppat in något gott där (!)

Mina bästa vänner är båda två lyckligt gifta och de berättar att deras män gillar när de gått upp lite. De blir mjukare då, mysigare att krama.

Jag lutar mig nu tillbaka, tar mig en tugga till och nynnar nöjt för mig själv: ”Ju mer jag väger desto svårare blir jag att kidnappa!”

 

Läs hela inlägget »

Det är ju inte klokt, idag den 1 juni är det 20 år sedan jag tog studenten! Hur är det möjligt? Jag är ju typ 20. Jag hittade inget foto från studentdagen men däremot från balen som var några dagar tidigare.

Jag var nog ensam i klassen om att inte jubla av glädje av att skolan var slut. När de andra såg hopp och lek såg jag ansvar och uppoffringar. Jag arbetade redan då två till tre nätter i veckan som crupier på olika nattklubbar i Göteborgs city och jag grät i skolan av trötthet. Jag hade arbetat sedan jag var 16 år och hade mindre fritid än mina klasskompisar.

Några dagar efter studenten började jag ett nytt jobb som personlig assistent åt en funktionsnedsatt kvinna. Hon var lika gammal som min mamma men hon kändes som en kompis och vi hade en riktigt rolig sommar tillsammans. När hon några år senare behövde operera sin andra hand vägrade hon genomföra operationen om inte jag kunde vara hennes assistent igen. Vi har kontakt än i dag och hörs med jämna mellanrum. Åren som personlig assistent, inom hemtjänsten och på olika gruppbostäder var värdefulla för mig. Lönen var kass men jag lärde mig så mycket. Mellan besöken hos de olika brukarna fortsatte jag drömma om att göra lumpen och sedan bli polis.

Under de 20 år som gått har jag gjort massor. Bland annat har jag gjort värnplikten, en mission i Kosovo och en i Afghanistan. Jag har arbetat som hamnarbetare och personlig tränare. Jag har pluggat flera utbildningar och startat företag. Jag har gift mig, skaffat två barn och skilt mig. Jag har skrattat och gråtit, drömt och längtat.
Jag har befunnit mig i en sandstorm i Afghanistan med ett skavande hölster på höften, Jag har masserat svullna fötter på döende människor, jag har kört ångvält i hamnen, jag har vrålat peppande ord till mina klienter på gymmet, jag har övat strid medan svetten rinner längs ryggen, jag har bytt blöjor på sängliggande människor och jag har slitit mitt hår över svåra tentor.

Jag har under dessa 20 år upplevt mycket sorg och mycket glädje. Jag har skrattat och gråtit, skrikit och fnissat. Jag har pressat och utmanat mig. Jag är så oerhört tacksam för allt jag fått med mig, som format mig som människa.

Vågen visar på jobbigt många kilo plus och huden är inte längre lika slät. Det är lätt att slå på sig själv för att man inte längre ser ut som förut men viktuppgång och ringar under ögonen kom snabbt efter barnen och alla vaknätter. Ärret på magen är inte vackert men det var där mina älskade barn kom ut så hur kan man inte tycka om det? Linjerna i mitt ansikte betyder att jag fått leva och det är en ynnest. Jag har lapat sol och jag är tacksam för alla år jag fått, jag hoppas på många fler.

Så många fantastiska vänner jag mött under dessa år! Män och kvinnor som berikat mitt sätt att se på världen och livet. Som varit lärare för mig som jag förhoppningsvis är för någon annan.

Vi är inte här på jorden för att bara glida igenom åren, vi är här för att lära. Även sorg och smärta är en lärdom – om hur bra allt annars är. Man uppskattar inte den smärtfria kroppen men förbannar den kropp som värker. Värk är oftast ett tecken på att själen inte mår bra. Tar man inte tag i det som skaver i själen går det förr eller senare ut i den fysiska kroppen.

Vi är mitt inne i Corona med allt vad det innebär. Idag fick jag bekräftat att jag får utbilda i presentationsteknik under sex dagar till hösten. Det blir bra, allt kommer ordna sig!

Jag har allt, nu väntar jag bara på att bli så där löjligt kär.
 

Läs hela inlägget »

Här sitter jag.

Jag älskar att arbeta, att träffa och hjälpa människor. Jag älskar möten, utbyta blickar, läsa av mina medmänniskor och sprida lite glädje.

Jag har under mitt snart 39 åriga liv gjort så mycket. Jag kan så mycket och här sitter jag. Jag väntar på att detta vakuum ska passera, detta hålrum av dagar som ser ut som föregående dagar.

Mitt KASAM är starkt (läs tidigare inlägg) även om det vissa dagar vacklar till. Jag försöker leva här och nu men oron för framtiden knackar ibland på min axel efter uppmärksamhet.

Jag är inte rädd för att hugga i och har gjort jobb många aldrig skulle kunna tänka sig. Ett jobb är ett jobb, det är en inkomst och en möjlighet till försörjning av ens familj. När alla mina uppdrag uteblev på grund av Coronakrisen fick jag panik. Jag började kika på olika möjligheter och sökte diverse jobb. Jag fick arbete på ett äldreboende nära mitt hem och det kändes bra. Inte vad jag ville göra men det kändes fint att få hjälpa äldre medan jag väntade. Väntade på att allt skulle gå tillbaka till det normala. Samtidigt fick jag veta att jag som egen företagare kunde söka permittering. Jag sökte och efter lång och svettig väntan fick jag den beviljad. Jag blev också informerad om att jag under permitteringen inte fick ta ett arbete vid sidan om. Äldreboendet kunde bara erbjuda några strödagar här och där och det kunde jag inte försörja mig och barnen på. Jag fick tacka nej till det och istället vara permitterad till 60%.
Det är konstigt ändå. Äldreboendet behöver vikarier, staten vill ha in skatt och jag behöver en sysselsättning för att inte bli deprimerad. Men visst, jag sitter hemma då – och väntar.

Jag är så privilegierad och så oerhört tacksam. Men jag kan ändå inte låta bli att känna att det är ett sådant slöseri med potential av att jag sitter här, det finns så mycket jag skulle kunna göra.

Det finns en tid före och en tid efter Corona.
 
Ta hand om er! 
 

Läs hela inlägget »

För exakt ett år sedan satt jag på mäklarkontoret i Kungsbacka. Jag skrev under de sista papperen och fick nyckelknippan med den gyllene nyckeln på. Det riktigt bubblade i kroppen av förväntan när jag åkte därifrån, nu var det så nära. Under 110 dagar hade jag räknat ner från då jag först skrev på pappren tillsammans med ägarna till det hus som skulle bli mitt och barnens.

110 dagar kanske inte låter så mycket men jag hade redan då letat i många månader och bodde fortfarande tillsammans med min exman. Situationen var ansträngd och jag längtade efter mitt nya liv.

På kvällen packade jag bilen full med kartonger och barn, vi åkte till vårt hus och satte nyckeln i låset. Väl inne sprang pojkarna runt och inspekterade varje vrå. De gav tummen upp fast allt var slitet och brunt. De nästkommande dagarna var jag i huset 12 timmar/dag och målade om. Allt brunt skulle bli vitt. Kroppen värkte av ansträngning men det var underbart att se resultat. Den första middagen bestod av pizza på golvet eftersom vi inte hade några möbler. Kort därefter kom enorma lass med möbler från olika möbelföretag. Köket renoverades och jag fick mitt rosa kakel.
Det har nu gått ett år och mycket har hänt. Vi har skrattat och gråtit, bakat och bråkat. Vi har haft fredagsmys och vi har badat i jacuzzin. Vi har haft gäster och spelat badminton. Jag känner mig fri och lever äntligen så som jag vill leva, utan ständiga konflikter. Barnen och jag är harmoniska, vi promenerar hand i hand till skolan och vi tar ofta med oss kompisar hem.

Jag har dejtat en hel del under detta år, det har varit svårt att hitta någon. Kemi, energi och attraktion kommer inte på beställning. Jag lever dock efter att allt är som det är tänkt att vara. Om en dörr inte öppnas för mig är den inte tänkt att vara min. Då väntar helt enkelt något bättre runt hörnet. Den gyllene nyckeln öppnade dörren till mitt nya liv. Jag är så oerhört tacksam och lyckligt lottad.

Jag läste något som verkligen talade till mig - Nöj dig inte med en vante utan tumme bara för att du ska slippa frysa om de andra fingrarna. Att skilja mig var det bästa jag någonsin gjort.
 

Läs hela inlägget »

När djungeltrumman går måste man vara uppmärksam på vilken information som kommer fram. Skvaller sprids fort, antaganden och rykten kan tas för sanningen. I vad som hände i helgen var djungeltrumman ett mycket bra verktyg. Informationen hamnade där den skulle och bar frukt när den kom tillbaka till mig.

I fredags eftermiddag hade Edwin med sig tre vänner hem för att ha ett minifirande av hans kommande födelsedag. Med hans lillebror var det fem grabbar här som serverades vattenmelon och saft när de anlände efter skolan. Efter fruktstunden satte de igång att leka jage.

Jag serverade pannkakstårta som lovat och barnen älskade den! Efter måltiden såg köket bedrövligt ut så jag skickade ut dem medan jag diskade undan.
Efter ett tag vänder jag mig om och tittar ut på barnen och ser då en man stå vid tomtgränsen och stirra på dem. Han stod rakt upp och ner, rörde sig inte. Det såg konstigt ut och min första tanke var att han hade en hund som han väntade på skulle sniffa klart. Men han hade varken koppel eller hund, däremot en plastpåse. Jag iakttog honom en stund och magkänslan var inte bra. Jag tog min mobiltelefon i handen och gick ut till de små som var i full gång att sätta upp ett badmintonnät. Jag hoppades att mannen skulle gå vidare när jag visade mig men han stod kvar. Jag frågade honom vad han ville och varför han stod och stirrade på barnen. Han blev med en gång oerhört hotfull och högljudd. Kort därefter kom det första dödshotet. Han skulle komma ner och slå ihjäl mig. Jag hörde på hans röst att han var påverkad av någonting och jag såg att barnen blev chockade. Jag är inte den som backar i en konfrontation men insåg att det inte var läge att tjafsa emot. Jag föste barnen mot huset och hörde hur han skrek ”nu är du jävligt rädd va? Det ska du vara!” Jag vände mig om och tog kort på honom bakifrån eftersom jag inte vågade när han stod vänd mot mig. Han var bara några meter ifrån, var en fullvuxen karl och jag hade fem gossar att skydda. Bättre bakifrån än inte alls tänkte jag. Väl inne i huset låste jag alla dörrar och försökte lugna barnen som var skärrade. Jag satte på tvn, hällde upp chips och ringde polisen.

Ofta, alltså oerhört ofta, drömmer jag att jag befinner mig i en farlig situation och där jag måste ringa polisen. I drömmen har jag alltid glömt numret 112 eller så kommer jag aldrig fram. Det är konstigt och jag vet inte vad dessa drömmar betyder eller vad de vill säga mig. Om och om igen kommer de. Denna gång var jag ju vaken och numret slogs in och jag kom fram. Jag sa som det var och de skickade ut en bil.
Medan vi väntade smsade jag pojkarnas mammor och berättade om händelsen och bad de att hålla utkik efter denna man om de såg honom på vägen mot mig. Jag skickade med fotot. En polisbil rullade in på min uppfart och ut kom tre poliser. Barnens föräldrar hade anlänt samtidigt och det var en surrealistisk situation.
Tankarna snurrade och det ska erkännas att jag är ganska duktig på att bygga upp katastrofscenario i mitt huvud. Jag hann tänka mycket och undrade om mannen bara var riktigt otrevlig eller om han faktiskt kunde göra verklighet av sitt hot. Helt klart är ändå att man inte är helt 100 om man mordhotar en kvinna som står med fem små barn men få begår ju så hemska brott. Jag hoppades att det bara var berusningsmedlet som talade. Obehaget fanns ändå där. Jag fick ont i ryggen av att jag spände mig så mycket. Jag förhördes och lämnade igen signalement. Barnen fick en rundtur av polisbilen och jag skakade av sköld och förmodligen lite chock. Jag gjorde en anmälan av detta olaga hot.

Barnens föräldrar var supergulliga och stöttande. De berömde mig för hur jag hanterat situationen och följde med in en stund efter att polisen.
Bilden jag tog skickades med djungeltrumman bland vänner och snabbt fick vi ett namn som jag lämnade till polisen.

Min mamma, hennes exman och min bror kastade sig i bilen efter att jag berättat om händelsen. De körde från Vårgårda och var hos mig efter 1.5 timma.
Barnen hämtades av sin pappa och efter att jag och familjen ätit resterna av pannkakstårtan så åkte de hem igen efter att jag försäkrat dem om att jag var ok.
På onsdag har jag bott här i ett år och den natten var den första då jag gick och lade mig med en otrygghetskänsla i kroppen. Jag var glad över att barnen inte var här och jag vågade inte sova med öronproppar som jag normalt gör. Jag ville kunna höra minsta lilla ljud.

Igår lördag plockades han in av polisen som hämtade honom med insatsstyrkan. Idag söndag knackade polisen på min dörr och ville hålla ännu ett förhör så nu får vi avvakta och se vad som händer.

Djungeltrumman var i denna situation ett perfekt verktyg att få information som visade sig stämma, utan smaskiga överdrifter.

Jag önskar alla en fortsatt fin söndag, ta hand om er!
 

Läs hela inlägget »

Alla har den. Mannen du möter på gatan, din granne, din arbetskamrat, din mamma och du själv. Vi bär alla på ett bagage och vissa reser lättare än andra genom livet.
I en av mina utbildningar EMJA coachande medarbetarskap pratar jag just om den mentala ryggsäcken. Det är också någonting vi ingående tittar på då jag coachar arbetslag och enskilda individer.

Genom livet möter vi människor som vi tycker beter sig irrationellt, udda eller förkastligt. Vad vi inte vet är vad den människan gått igenom eller vad den har blivit utsatt för. Man säger att man aldrig kan förstå en människa förrän man gått en mil i dennes skor och visst är det så. Det betyder dock inte att man har rätt att bete sig hur som helst eller att ens beteende inte ska få konsekvenser.

Den mentala ryggsäcken finns alltid där, den må vara osynlig för andra människors ögon men likväl påtaglig för människan som släpar på den. I ryggsäcken ligger bland annat förmaningar, regler, förväntningar, skuld och skam som andra prackat på en genom livet. Man lägger också själv ner bördor och erfarenheter som formar ens sätt att vara och agera.

Jag coachade en kvinnlig chef för ett tag sedan och jag sa att hennes mentala ryggsäck såg tung ut. Jag undrade om hon ville kränga fram den och titta på vad som låg i. Hon var skeptisk och på sin vakt men när hon väl lättade på locket såg hon all press som hennes pappa prackat på henne sedan barnsben. Press och förväntningar som gjorde att hon aldrig var nöjd med sig själv och som gjorde att hon alltid gick hem sist från kontoret. Pressen gjorde också att hon inte kunde fira framgångar utan bara hoppade på nästa projekt. Hon fick aldrig bekräftelsen från pappan som hon alltid längtat efter. Kvinnan hade ett hårt yttre och höll på sin integritet men hon grät när hon sa att det nu fan fick räcka. Hon sa att hon var över 50 år och trött på att känna att hon aldrig räckte till. Hon var less på att försöka ”pleasa” någon som aldrig gick att göra nöjd. Med min hjälp slängde hon iväg en hel del tungt innehåll och lämnade sedan vårt samtal med lättare steg.

Barn som blir utsatta för olika typer av övergrepp genomlider känslor och tankar som ingen människa någonsin ska behöva känna. Hatet, skammen och äcklet riktar de ofta mot sig själva. Den berövade barndomen ligger sedan där i väskan och tynger deras axlar. Om dessa känslor inte tas om hand riskerar de att påverka hela barnets kommande liv. Allt från hur de ser på sig själva men också hur de väljer att leva sitt liv.
Saker och ting händer oss alla och vissa människor drabbas en miljon gånger värre än andra. Vi har ändå alltid en skyldighet att ta ansvar, reda upp våra liv, hantera det som ligger i ryggsäcken och kasta bort det som inte gynnar en. Vi lever här och nu och måste se till att livet blir så bra som det någonsin kan bli.

Ingen kommer att leva livet för oss. Om vi väljer att se på svåra händelser som läxor kan vi lättare lära oss av dem. De lär oss om andra människor, oss själva och hur man vill leva sitt liv.
 
Vi stör oss på människor i vår närhet men vi vet inte vilket krig de för inom sig själva. Både arbetslivet och samhällsklimatet är hårt, jag efterlyser flera kramar och ett aktivt lyssnande. När jag föreläser säger jag att jag tror på mer kramar i denna värld och att publiken gärna får komma fram till mig och få en. Ni skulle bara veta hur många jag får och de värmer så gott. Kanske är det första kramen på länge som någon får? Vi måste lära oss att tagga ner och lyssna mera – på oss själva och andra.

Vad ligger i din ryggsäck som du måste ta fram, jobba med och lägga bort?
 

Läs hela inlägget »

Kanske är det få förunnat men jag älskar verkligen mitt arbete. Att sprida kunskap kring mobbning och sexuella trakasserier är min livsuppgift, jag har föreläst om detta viktiga i mer än 16 år.

Mitt företag har gått bättre för varje år och jag känner mig så lycklig lottad över att jag får lov att göra det jag brinner för. Jag såg fram emot ett produktivt och välbokat 2020 men så PANG kom Corona och slog undan fötterna på mig och så många andra. De bokningar jag hade togs bort och inga nya kom in. Jag fick panik och tänkte mörka tankar. Jag som hade känt mig så ”safe” kände mig nu helt plötsligt otrygg.

Jag har arbetar sedan jag var 16 år gammal och alltid älskat att jobba! Jag gillar att ha en uppgift, höra hemma någonstans, ha kollegor, vara självständig och tjäna pengar. Eftersom mitt företag gick bra hade jag inte en tanke på att vara med i någon a-kassa. När Coronakrisen utan förvarning slog till stod jag utan inkomst.
Efter att ha deppat ett par veckor och tryckt i mig ruskiga mängder ostbågar som resulterade i att jag blev lite mjuk i kroppen (!) bestämde jag mig för att söka mig tillbaka till vården.

Efter gymnasiet arbetade jag 4–5 år med gamla och sjuka och jag trivdes bra med det. Min omvårdande sida kom väl till pass och jag lärde mig oerhört mycket under dessa år. Om mig själv, om andra människor och om livet. Jag förstod tidigt vad det viktigaste var – att man har en god hälsa.

Jag sökte mig nu till äldreboenden nära mig och fick jobb direkt, hur länge jag ska vara där vet jag inte. Vad jag dock vet är att jag är tacksam över att kunna försörja mig och barnen.

Istället för att se att jag backat i utvecklingen ser jag det som att jag tillfälligt växlar om och gör det bästa av en märklig situation. Det känns fint att hjälpa människor att få ett värdigt slut på livet.

En äldre människa är inte bara gammal. Huden är skrynklig och minnet dåligt men själen är fortfarande ung och full av livserfarenhet. När jag ser på foton på deras rum får jag en inblick i deras långa liv.  Jag ser lyckliga människor på bröllopsfoton och jag ser unga mammor med spädbarn i famnen. Jag ser unga män i uniform och ser mängder av foton med barnbarn.

De har precis som du och jag varit barn och lärt sig läsa. De har varit ungdomar och fått sin första kyss. De har sprungit på friska ben genom högt gräs och de har ätit glass i solskenet. De har drömt, kämpat och levt. Det är snart tid för dem att vandra vidare och jag håller späda händer i mina och tackar dem för allt de gjort för vårt samhälle. Tack vare deras slit och uppoffringar har jag fått växa upp som jag gjort. Jag känner mig ödmjuk inför uppgiften att de lägger sin omvårdnad i mina händer. De litar på att jag behandlar dem bra och gör vad jag kan för att underlätta och lindra. Kanske hjälpte någon av dem min mamma att förlösa mig? Nu hjälper jag dem, allt går i cykler.

I Coronatider får de inte ta emot besök av sina anhöriga och många känner sig ensamma, personalen är de enda människor de träffar. Jag vill passa på att tacka alla de som till vardags arbetat med detta viktiga yrke, det är sannerligen inte en lätt uppgift. Mina kollegor är varma och fina, de bryr sig och de gör sitt yttersta för de boende. Jag känner mig stolt över att arbeta tillsammans med dem!

Jag längtar och önskar att allt snart ska gå tillbaka till det normala och att jag ska få fortsätta göra det jag brinner för men tills dess växlar jag om. Jag växlar tillbaka när tiden är mogen.

Behöver du växla om, om så bara för ett tag?
 

Läs hela inlägget »

Man säger att svenskarna är världens mest ensamma folk. Vi har störst antal ensamhushåll i världen, 20,9 % av oss bor allena. Vi har flest skilsmässor och långt till släkten. Vi är uppfostrade och matade sedan barnsben med att vara självständiga och oberoende.

Det finns människor där ute som inte har en enda vän vilket är en ledsam insikt. Tänk att inte ha en enda människa att ringa till!        Jag läste precis om en man som legat död i sin lägenhet i åtta år utan att någon saknat honom. Att människor kan vara så evinnerligt ensamlevande är verkligen hjärtskärande.

Det faktum att man är ensam är ett tabubelagt ämne. Man vill inte gärna erkänna att man är allena, för vad ska människor tro om en då? Vi är sociala varelser som vill tillhöra en flock, att äta själv varje dag är tungt. I sociala medier framhäver människor sina lyckligaste stunder. Bråken kan genomsyra hela helgen i sommarstugan men alla måste ändå smila upp sig för ett foto som ska postas i sociala medier.

Det ska erkännas, jag känner mig också riktigt ensam emellanåt. Dock har jag fina vänner kring mig men de är ju oftast upptagna med sina familjer och här kan jag sitta en lördagskväll medan barnen är hos sin pappa. Då är det lätt att känna en tomhet.
Man får dock inte tro att allt är frid och fröjd bara för att man lever med någon annan. Många känner sig ensamma i sin relation, att vara själv i ett förhållande är värre än att vara själv på riktigt. Att inte kunna dela sina tankar och känslor med den man valt att leva med. Att man äter middag tillsammans men att det inte finns ingen kontakt, ingen omtanke.  Forskning visar att män blir mer ensamma än kvinnor vid en skilsmässa. Detta för att kvinnor är mer måna om relationer och att hålla kontakt med släkt och vänner. Det är helt enkelt oftast kvinnan som håller koll på födelsedagar, bjuder in till festligheter osv. Vid en skilsmässa har kvinnan ett kontaktnät som mannen saknar eller mist genom åren. Enligt SCBs levnadsundersökning saknar var femte man en kompis.

Dagens ungdomar är vana vid att umgås över sociala medier, nu tvingas vi (något) äldre att göra likadant. Dock är det inte samma sak som att sitta bredvid en vän över en fika. Se kroppsspråket och kunna kramas. I dessa Coronatider ska man hålla avstånd till andra människor, på sin höjd hälsa med armbågen. Oxytocin är ett hormon som frigörs vid bland annat beröring. Det är ett lugn och ro hormon som sänker både blodtryck och kortisolnivåerna i kroppen. Hormonet ökar vår smärttröskel och reducerar ångest. En gemonsnittlig kram varar i 3 sekunder men oxytocin utsöndras vid en kram som varar i 20 sekunder. Det är dock få man kanske känner sig bekväm med att krama så länge. Virginia Satir är en amerikansk familjeterapeut som menar på att vi behöver 4 kramar om dagen för att överleva, 8 för att behålla en nivå av lycka och 12 om vi ska kunna växa som människor - så krama på!
 
Det är Coronatider och många känner oro. Det är också påsktider och som vid alla högtider ökar självmorden. Människor står helt enkelt inte ut med ensamheten. Det är nu mer viktigt än någonsin att uppmärksamma varandra, le och hälsa på människor du möter. Häng upp ett påskkort i trappuppgången. Baka en kaka och lämna till din granne. Själv bakade jag kanelbullar häromdagen och lämnade till grannarna, det blev mycket uppskattat! Vi är inte ensamma, låt oss inte låtsas som det heller.

Vad kan du göra idag för att glädja någon annan?

Ta hand om er och GLAD PÅSK!
 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Örjan Noreheim » Det här är jag:  ”Dina tankar är mycket kloka och intressanta. Jag befinner mig själv på en resa m..”

  • Fri » Den gyllene nyckeln:  ”Ett tips, blura ut nyckelns kontur. Dagens foton möjliggör exakta kopior av nyck..”

  • Fri själ » Mobbning på alla nivåer:  ”Jag önskar att det fanns mer dialog på olika arbetsplatser. Kanske inte hela tid..”

  • Håkan Zackrisson » En så kallad "DP":  ”Tjenare Emilia Ja du vet faktiskt inte varför men någon form av förnedring. Om ”..”

  • Håkan Zackrisson » Karantänkilon:  ”Tjenare Känner igen mig i småätandet jag själv fikar mycket nu under coronaviru..”

Arkiv

Ett tillfälligt fel har uppstått med Instagramflödet. Var vänlig försök igen senare.