En dag mötte jag högsta chefen då jag gick mot matsalen. Han stoppade mig för att fråga hur det gick med allt. Jag sa att det blivit bättre men att det inte var bra. Jag berättade sedan vad jag tyckte om hur min plutonschef hade skött det hela, som vanligt var jag brutalt ärlig. Efter detta blev det fler möten.

Högsta chefen (CO) kallade även min grupp till ett möte där jag inte fick vara med. Jag var illamående av nervositet för vad som sades och hur det skulle bli efter detta. Han berättade för dem att han varit i kontakt med höga chefer i Sverige och han pratade även med dem om en möjlig anmälan till Stockholms tingsrätt. Han poängterade även att det var han som dragit igång denna process och inte jag. Efter gruppmötet fick var och en ha ett enskilt möte med CO där de fick redogöra för sin version av det hela.

Jag mådde jättedåligt hela den dagen och var otroligt nervös för hur det skulle bli. Hur skulle gruppen bemöta mig efter detta? Kunde det bli värre? De kom tillbaka en och en till våra bostadsbaracker och såg nedstämda ut. Några frågade mig faktiskt hur jag mådde och det förvånade mig. Jag hoppades att detta skulle vara vändningen. Tyvärr blev det väl inte direkt bättre. Kommentarerna upphörde men naturligtvis var utanförskapet detsamma. När det handlar om vuxna människor kan man inte ”beordra” vänskap och respekt. Det är inte som på förskolan där man blir tillsagd att alla ska få vara med och leka. Man kan inte få en mobbare att skaka hand med en mobbad och sedan ska allt vara bra. Inte ens en ”ursäkt” hjälper, spåren som sätter sig i själen sitter för djupt. Man måste arbeta med vad som hänt. Gå på djupet med offret, ja faktiskt med hela arbetslaget. Ett ”förlåt” hjälper föga.

Men gissa vad? Jag fick aldrig någon ursäkt – allt var enligt min grupp bara ett missförstånd…                      
Jag förstod aldrig vad de menade med missförstånd för kommentarerna jag fick gick inte att missförstå: ”Åhfelt, vad hade du tyckt om att bli påsatt uppe i skogen av tre killar?”             
Kan inte bli: ”Vet du vad det blir till middag?” Kommentarerna gick inte att misstolka!

Senare fick jag veta att gruppen ville ha en ursäkt från CO för att han kränkt dem på detta sätt genom att hota med Stockholms tingsrätt och anklaga dem för att utsätta mig för sexuella trakasserier.

I ett av många möten med min kompanichef var jag ledsen, nedstämd och mådde dåligt över att det gått så långt, jag ville ju bara tysta ner det hela för att orka mig igenom missionen. Kompanichefen tittade då på mig och sa att det var tack vare sådana som mig som kvinnor hade rösträtt. Det värmde mitt hjärta och gav mig lite mer ork. Lite mer energi att fortsätta kämpa.

Hur tycker ni att man borde hanterat detta ärende?

Fortsättning följer…

Vi hade en "kvinnlig sjukvårdssisu" på campen vilket innebar att all personal som arbetade i den var kvinnor. Sisun var ombyggd som en ambulans och det var bland annat den som skulle hämta oss ute i fält om vi blev skadade. De som arbetade på den var: en läkare, en sjuksköterska, en förare och en vagnschef. Jag tänkte inte så mycket på det tills en kille jag lärde känna där nere började prata om den. Han var en av de få som jag ansåg riktigt vettig och som stod på min sida i allt som hände med min grupp men en dag fick han mig att tappa hakan. Han sa:

- Om jag blir skadad i fält vägrar jag åka med dem tillbaka till campen!

- Va? Varför då? Undrade jag.

- Det är väl uppenbart att de är här för att de är kvinnor och inte för att de är kompetenta! Fick jag till svar.

Jag blev oerhört chockad över att detta kom från hans mun, han som annars var så bra. Dock var jag medveten om att denna inställning fanns överallt men i detta ögonblick insåg jag även hur han såg på mig och min roll som soldat. Efter detta slutade jag anförtro mig till honom. Många år senare fick jag ett mail från vederbörande på FB där han bad om ursäkt för att han behandlat mig på ett felaktigt sätt. Jag minns inte om jag svarade på mailet men jag var ändå glad över att han i alla fall reflekterat kring sitt beteende.

I Kosovo lärde jag känna en tjej som gjort lumpen några år innan mig och av sina plutonskamrater fick hon en träkuk som de hade täljt åt henne. Denna skulle hon hålla fram när de andra "runkat upp stridskuken" innan de skulle ut i strid. Jag fick även höra en historia om en kvinna som gjorde lumpen och där hennes pluton fick kollektiv bestraffning om hon blev kallad för något annat än horan. När jag hör sådana historier blir jag helt vansinnig, vad är det för fel på folk?

Var jag trygg med min grupp? Skulle de hjälpa mig och komma till undsättning om jag behövde dem? Jag tvivlade ofta på detta och det gjorde mig osäker.

Trots att alla visste vad jag var med om kom min plutonschef inte fram till mig en enda gång och frågade mig hur jag mådde eller om han kunde hjälpa mig med någonting.
Vilket bra chefsmaterial…                         
Ett tag senare fick jag i veta att han pratat med en kvinnlig sjuksköterska och sagt till henne att han inte visste hur han skulle göra med denna situation. Han hade nämligen inte arbetat med kvinnor förut. Skämtar han eller? Oavsett om jag var man eller kvinna så var detta en mobbningssituation och han som chef SKULLE/BORDE/MÅSTE agera.
Herregud säger jag bara!

Vilka egenskaper tycker du att en bra chef ska ha?

Fortsättning följer… 

... När jag ryckte in den där kalla kvällen i slutet på april var jag så stolt och rakryggad. Nu gick jag där och kände mig värdelös och undrade varför jag försatt mig i en sådan situation. Väl på planet hem satt jag och tittade ut över landskapet och kände tacksamhet över att få komma hem ett litet tag och ladda mina batterier. Min lägenhet hemma i Göteborg hade jag hyrt ut i andra hand och jag skulle bo hos min mamma och bli ordentligt bortskämd. Jag träffade vänner och hade på mig rosa kläder så ofta jag bara kunde (!)

En vecka gick snabbt och snart var jag tillbaka i Kosovo igen.

Det kändes som om jag hade ett rött stämplat märke i pannan där det stod "Mobbad” på. Det kändes som om alla stirrade på mig. En del med blickar för att jag var kvinna och de hade ju inte hade sett sina flickvänner på ett tag, andra tittade på mig med medlidande en del säkert också med förakt.

Jag ville så fruktansvärt gärna bara vara en i gänget och passa in. Vara en som alla andra.

Jag skämdes något så fruktansvärt för det jag var utsatt för samtidigt som jag var så evinnerligt ensam. Jag ville inte att det skulle synas på mig att jag led, jag grät i det tysta och satte på mig en mask och log. Men jag kände att leendet många gånger var stelt och inte äkta, det gick liksom inte att få till det rätt.

Att komma in i ett rum med mycket folk (män) kändes alltid jobbigt för jag blev alltid uttittad, studerad uppifrån och ner och det gjorde mig arg men också generad. Jag kunde aldrig riktigt vara avslappnad.

En dag hade två tjejkompisar där nere i Kosovo gått förbi en bostadsbarack med dörren stängd och utanför stod det ett par killar och flinade. Tjejerna gick fram och undrade vad de flinade åt och fick till svar att de skulle stå kvar och se själva. Nyfiket ställde de sig där och väntade. Någon minut senare slits dörren upp och ut springer en kille med en kladdig hand i vädret. Han flinar glatt och stolt tills han får syn på tjejerna, då springer han snabbt därifrån. Killarna hade nämligen en runktävling. Snabbast till utlösning vann. Vilken plats han kom på vet jag inte. Tjejerna blev nog trots allt inte så förvånade, deras år i försvarsmakten hade nog härdat dem som man säger. Jag minns hur äcklad jag var när jag fick veta detta, vidrigt. Jag var så glad att jag inte var med tjejerna vid detta tillfälle.

Det här med det sexuella hade jag svårt att förstå. Hur kåt kunde man vara och hur äckligt behövde man bete sig? Varför såldes det porrtidningar i affären på campen och varför var det tillåtet att läsa dem helt öppet? Jag funderade många gånger på vilken människosyn männen, mina arbetskamrater, fick av att läsa dessa tidningar? Innan ett uppdrag eller som sänglektyr? Hur såg de på mig (fick jag ju veta visserligen) eller de kvinnor som vi bland annat var där för att skydda och hjälpa?

Hur är det med porrtidningar/kalendrar på din arbetsplats?
Finns det sådant och varför?

Fortsättning följer…

En dag i början på hösten fick vi veta att vår kompanichef ville träffa oss kvinnor enskilt för att se hur vi hade det. Jag hade bestämt mig sedan långt innan att hålla ”mitt problem” för mig själv men nu tänkte jag att om han verkligen ville veta hur jag hade det så skulle han få veta. Jag pratade med två plutonskamrater som jag hade förtroende för och berättade för dem att jag tänkte berätta allt för vår kompanichef. De sa att jag inte kunde gå över huvudet på plutonscheferna utan att jag var tvungen att berätta för dem först. Sagt och gjort.  
Jag tog med mig mina två kamrater som stöd och hade ett möte med mina två chefer. Jag berättade allt. Om skämten och hur mina gruppmedlemmar behandlade mig. Jag hoppades på förståelse men blev helt paff av den respons jag fick. Han som var ställföreträdande chef blev dock förvånad och menade att det absolut inte fick gå till på det sättet. Han som var chef sa att det kanske inte var helt bra men att jag inte skulle bry mig om vad de sa. Tack för det.

Några dagar senare var det dags för mötet med Kompanichefen och han blev helt ställd. Efter detta blev det många möten för mig med olika chefer då jag fick berätta samma sak om och om igen. De verkade ta det på allvar och det viktigaste - de trodde mig. Detta var en enorm lättnad för mig och jag kunde andas ut. Min farhåga var att de skulle skratta bort det och få mig att känna mig ännu mindre än vad jag redan gjorde. Jag berättade för de höga cheferna om min stora rädsla - att det jag var med om skulle läcka ut till övriga bataljonen, att alla skulle få veta och att det i sin tur skulle göra mig mer utsatt. 
Jag fick veta att det skulle skötas snyggt. Några dagar senare kom det fram en kille till mig som jag inte överhuvudtaget kände. Han beklagade det som hänt och jag förstod ingenting. Han berättade att det gått ut information på morgoninfon till alla på hela bataljonen om att en kvinna på sökplutonen var utsatt för sexuella trakasserier av sin grupp. Jag fick panik. Det stod inte direkt vem det var men vi var bara tre kvinnor på sökplutonen och de andra två umgicks med sina grupper. Svårt att lista ut?                                                                                             Mina ben blev som spagetti och det kändes som om jag skulle svimma.

Efter denna dag blev det ännu jobbigare att gå in i matsalen för nu stirrade alla ännu mer (om det nu var möjligt). Från och med nu var jag inte bara en ung kvinna i uniform utan en sextrakasserad ung kvinna i uniform.

Dagarna gick och jag skulle snart få åka hem på första ledigheten då jag blev inkallad på ett möte i staben. Jag fick sätta mig vid en dator och titta på en informationsfilm om sexuella trakasserier. Det var en kvinnlig skådespelerska som var trakasserad av sina manliga kollegor och det kändes som om det var jag som spelade huvudrollen. Det var ju precis vad jag var med om och tårarna steg i ögonen. Var JAG utsatt för sexuella trakasserier? Jag?          I detta ögonblick kände jag en sådan skam. Inte kunde väl jag råka ut för det? Jag hade en föreställning om att det var de kvinnor som var grova i munnen som råkade ut för den behandlingen. De kvinnor som drog sexskämt eller sprang halvnakna runt i korridorerna, detta gjorde aldrig jag. Ändå blev jag utsatt för sexuella trakasserier och jag var uppriktigt sagt chockad när detta gick upp för mig. Den kvinnliga pastorn gick förbi mig i rummet där jag satt och gav mig ett leende av medlidande, hon visste vad jag satt och tittade på och hon visste vad jag var med om, ja rättare sagt - alla visste ju.

Efter filmen gick jag ut på altanen till två höga chefer som satt och väntade på mig. Jag satte mig ner mitt emot dem och då kunde jag inte hålla mig längre och tårarna rann längst kinderna. Jag satte på mig mina svarta solglasögon och torkade diskret bort tårarna så att inte andra än de två såg att jag grät. Jag sa inte mycket under det mötet, rösten bar inte, men jag lyssnade och jag hörde att de var oroliga för att jag inte skulle komma tillbaka efter min ledighet. Att jag hade bestämt mig för att ge upp och stanna hemma hos de människor som älskade mig och visade mig respekt.
Men jag hade ju gett mig själv ett löfte om att stå ut. Kosta vad det kosta ville.

Vad hade du gjort om en sådan morgoninfo hade gått ut till alla angående en kollega till dig?

Fortsättning följer…

Då man inte var i tjänst eller hade beredskap var filmtittande en attraktiv sysselsättning på campen.      
Min grupp satt och tittade på film i stort sätt varje kväll men jag var aldrig med. Efter många veckor av utanförskap tog jag mod till mig och började prata med en gruppmedlem om en film jag hade sett och undrade om inte vi i gruppen kunde se den tillsammans?                                                                 Det var för övrigt filmen Momento. 

Efter mycket om och men så gick killarna med på detta och jag kände en oerhört stor lättnad. ”Nu skulle det ordna sig. Nu skulle vi bli en fungerande grupp…”
Jag går glatt iväg och lånar film och bokar filmsal och när klockan börjar närma sig sju säger jag:
- Kom grabbar, nu är klockan sju, det är dags att gå!

Alla är helt plötsligt trötta och orkar inte titta på film. Jag blir naturligtvis jättebesviken men jag kan ju inte tvinga dem att titta på film om de inte vill så jag går därifrån och är borta i kanske fem minuter. Jag går och lämnar tillbaka filmen samt bokar av filmsalen. När jag kommer tillbaka sitter det fem killar i baracken där jag bor (och delar med två killar) och tittar på porrfilm på datorn. Helt plötsligt var de inte för trötta för att titta på film men valde en film som jag inte kunde se med dem och dessutom satt de i min bostad så det var inte läge för mig att klättra upp i min säng och läsa en bok.                                                                      
Jag gick med tunga steg därifrån och fick vänta på att de tittat klart så att jag kunde gå och lägga mig.

Jag klandrade mig själv så många gånger och undrade vad jag hade gjort för fel. Borde jag ha varit på ett annat sätt eller borde jag ha sagt till på ett annat sätt? Jag kom dock fram till att jag har rätt att vara den jag är och de har inte rätt att kränka mig.

Vid åtskilliga tillfällen satt jag vid muren bakom våra baracker och grät. Förutom på toaletten var detta ställe någorlunda avskilt och där kunde jag sitta och gråta i fred. Bara låta tårarna falla och droppa ner på min uniformsjacka och min gula namnskylt som visade texten "Pte Åhfelt". Jag tillbringade många timmar med att bara sitta där och bara vara, skönt att slippa hålla uppe en fasad och låtsas vara glad. Jag var inte glad. Jag var djupt olycklig och kände mig ensammast i världen. Jag räknade ner månaderna, veckorna, dagarna och ja till och med timmarna tills jag kunde åka hem med hedern i behåll. Vid den muren gav jag mig själv ett löfte. Jag lovade mig själv att stanna kvar och fullfölja denna mission om det så innebar att jag skulle gråta varje dag. Låta tårarna rinna ljudlöst eller att kväva ljudet av min gråt i en handduk på toaletten. Jag skulle vara kvar. Att få göra en mission var så viktigt för mig och jag ville ha det som merit för att komma in på polishögskolan. Min grupp skulle inte vinna, det skulle jag.

Vad tror du att du hade gjort i min situation?

Fortsättning följer…

En dag mötte jag högsta chefen då jag gick mot matsalen. Han stoppade mig för att fråga hur det gick med allt. Jag sa att det blivit bättre men att det inte var bra. Jag berättade sedan vad jag tyckte om hur min plutonschef hade skött det hela, som vanligt var jag brutalt ärlig. Efter detta blev det fler möten.

Högsta chefen (CO) kallade även min grupp till ett möte där jag inte fick vara med. Jag var illamående av nervositet för vad som sades och hur det skulle bli efter detta. Han berättade för dem att han varit i kontakt med höga chefer i Sverige och han pratade även med dem om en möjlig anmälan till Stockholms tingsrätt. Han poängterade även att det var han som dragit igång denna process och inte jag. Efter gruppmötet fick var och en ha ett enskilt möte med CO där de fick redogöra för sin version av det hela.

Jag mådde jättedåligt hela den dagen och var otroligt nervös för hur det skulle bli. Hur skulle gruppen bemöta mig efter detta? Kunde det bli värre? De kom tillbaka en och en till våra bostadsbaracker och såg nedstämda ut. Några frågade mig faktiskt hur jag mådde och det förvånade mig. Jag hoppades att detta skulle vara vändningen. Tyvärr blev det väl inte direkt bättre. Kommentarerna upphörde men naturligtvis var utanförskapet detsamma. När det handlar om vuxna människor kan man inte ”beordra” vänskap och respekt. Det är inte som på förskolan där man blir tillsagd att alla ska få vara med och leka. Man kan inte få en mobbare att skaka hand med en mobbad och sedan ska allt vara bra. Inte ens en ”ursäkt” hjälper, spåren som sätter sig i själen sitter för djupt. Man måste arbeta med vad som hänt. Gå på djupet med offret, ja faktiskt med hela arbetslaget. Ett ”förlåt” hjälper föga.

Men gissa vad? Jag fick aldrig någon ursäkt – allt var enligt min grupp bara ett missförstånd…                      
Jag förstod aldrig vad de menade med missförstånd för kommentarerna jag fick gick inte att missförstå: ”Åhfelt, vad hade du tyckt om att bli påsatt uppe i skogen av tre killar?”             
Kan inte bli: ”Vet du vad det blir till middag?” Kommentarerna gick inte att misstolka!

Senare fick jag veta att gruppen ville ha en ursäkt från CO för att han kränkt dem på detta sätt genom att hota med Stockholms tingsrätt och anklaga dem för att utsätta mig för sexuella trakasserier.

I ett av många möten med min kompanichef var jag ledsen, nedstämd och mådde dåligt över att det gått så långt, jag ville ju bara tysta ner det hela för att orka mig igenom missionen. Kompanichefen tittade då på mig och sa att det var tack vare sådana som mig som kvinnor hade rösträtt. Det värmde mitt hjärta och gav mig lite mer ork. Lite mer energi att fortsätta kämpa.

Hur tycker ni att man borde hanterat detta ärende?

Fortsättning följer…

Vi hade en "kvinnlig sjukvårdssisu" på campen vilket innebar att all personal som arbetade i den var kvinnor. Sisun var ombyggd som en ambulans och det var bland annat den som skulle hämta oss ute i fält om vi blev skadade. De som arbetade på den var: en läkare, en sjuksköterska, en förare och en vagnschef. Jag tänkte inte så mycket på det tills en kille jag lärde känna där nere började prata om den. Han var en av de få som jag ansåg riktigt vettig och som stod på min sida i allt som hände med min grupp men en dag fick han mig att tappa hakan. Han sa:

- Om jag blir skadad i fält vägrar jag åka med dem tillbaka till campen!

- Va? Varför då? Undrade jag.

- Det är väl uppenbart att de är här för att de är kvinnor och inte för att de är kompetenta! Fick jag till svar.

Jag blev oerhört chockad över att detta kom från hans mun, han som annars var så bra. Dock var jag medveten om att denna inställning fanns överallt men i detta ögonblick insåg jag även hur han såg på mig och min roll som soldat. Efter detta slutade jag anförtro mig till honom. Många år senare fick jag ett mail från vederbörande på FB där han bad om ursäkt för att han behandlat mig på ett felaktigt sätt. Jag minns inte om jag svarade på mailet men jag var ändå glad över att han i alla fall reflekterat kring sitt beteende.

I Kosovo lärde jag känna en tjej som gjort lumpen några år innan mig och av sina plutonskamrater fick hon en träkuk som de hade täljt åt henne. Denna skulle hon hålla fram när de andra "runkat upp stridskuken" innan de skulle ut i strid. Jag fick även höra en historia om en kvinna som gjorde lumpen och där hennes pluton fick kollektiv bestraffning om hon blev kallad för något annat än horan. När jag hör sådana historier blir jag helt vansinnig, vad är det för fel på folk?

Var jag trygg med min grupp? Skulle de hjälpa mig och komma till undsättning om jag behövde dem? Jag tvivlade ofta på detta och det gjorde mig osäker.

Trots att alla visste vad jag var med om kom min plutonschef inte fram till mig en enda gång och frågade mig hur jag mådde eller om han kunde hjälpa mig med någonting.
Vilket bra chefsmaterial…                         
Ett tag senare fick jag i veta att han pratat med en kvinnlig sjuksköterska och sagt till henne att han inte visste hur han skulle göra med denna situation. Han hade nämligen inte arbetat med kvinnor förut. Skämtar han eller? Oavsett om jag var man eller kvinna så var detta en mobbningssituation och han som chef SKULLE/BORDE/MÅSTE agera.
Herregud säger jag bara!

Vilka egenskaper tycker du att en bra chef ska ha?

Fortsättning följer… 

... När jag ryckte in den där kalla kvällen i slutet på april var jag så stolt och rakryggad. Nu gick jag där och kände mig värdelös och undrade varför jag försatt mig i en sådan situation. Väl på planet hem satt jag och tittade ut över landskapet och kände tacksamhet över att få komma hem ett litet tag och ladda mina batterier. Min lägenhet hemma i Göteborg hade jag hyrt ut i andra hand och jag skulle bo hos min mamma och bli ordentligt bortskämd. Jag träffade vänner och hade på mig rosa kläder så ofta jag bara kunde (!)

En vecka gick snabbt och snart var jag tillbaka i Kosovo igen.

Det kändes som om jag hade ett rött stämplat märke i pannan där det stod "Mobbad” på. Det kändes som om alla stirrade på mig. En del med blickar för att jag var kvinna och de hade ju inte hade sett sina flickvänner på ett tag, andra tittade på mig med medlidande en del säkert också med förakt.

Jag ville så fruktansvärt gärna bara vara en i gänget och passa in. Vara en som alla andra.

Jag skämdes något så fruktansvärt för det jag var utsatt för samtidigt som jag var så evinnerligt ensam. Jag ville inte att det skulle synas på mig att jag led, jag grät i det tysta och satte på mig en mask och log. Men jag kände att leendet många gånger var stelt och inte äkta, det gick liksom inte att få till det rätt.

Att komma in i ett rum med mycket folk (män) kändes alltid jobbigt för jag blev alltid uttittad, studerad uppifrån och ner och det gjorde mig arg men också generad. Jag kunde aldrig riktigt vara avslappnad.

En dag hade två tjejkompisar där nere i Kosovo gått förbi en bostadsbarack med dörren stängd och utanför stod det ett par killar och flinade. Tjejerna gick fram och undrade vad de flinade åt och fick till svar att de skulle stå kvar och se själva. Nyfiket ställde de sig där och väntade. Någon minut senare slits dörren upp och ut springer en kille med en kladdig hand i vädret. Han flinar glatt och stolt tills han får syn på tjejerna, då springer han snabbt därifrån. Killarna hade nämligen en runktävling. Snabbast till utlösning vann. Vilken plats han kom på vet jag inte. Tjejerna blev nog trots allt inte så förvånade, deras år i försvarsmakten hade nog härdat dem som man säger. Jag minns hur äcklad jag var när jag fick veta detta, vidrigt. Jag var så glad att jag inte var med tjejerna vid detta tillfälle.

Det här med det sexuella hade jag svårt att förstå. Hur kåt kunde man vara och hur äckligt behövde man bete sig? Varför såldes det porrtidningar i affären på campen och varför var det tillåtet att läsa dem helt öppet? Jag funderade många gånger på vilken människosyn männen, mina arbetskamrater, fick av att läsa dessa tidningar? Innan ett uppdrag eller som sänglektyr? Hur såg de på mig (fick jag ju veta visserligen) eller de kvinnor som vi bland annat var där för att skydda och hjälpa?

Hur är det med porrtidningar/kalendrar på din arbetsplats?
Finns det sådant och varför?

Fortsättning följer…

En dag i början på hösten fick vi veta att vår kompanichef ville träffa oss kvinnor enskilt för att se hur vi hade det. Jag hade bestämt mig sedan långt innan att hålla ”mitt problem” för mig själv men nu tänkte jag att om han verkligen ville veta hur jag hade det så skulle han få veta. Jag pratade med två plutonskamrater som jag hade förtroende för och berättade för dem att jag tänkte berätta allt för vår kompanichef. De sa att jag inte kunde gå över huvudet på plutonscheferna utan att jag var tvungen att berätta för dem först. Sagt och gjort.  
Jag tog med mig mina två kamrater som stöd och hade ett möte med mina två chefer. Jag berättade allt. Om skämten och hur mina gruppmedlemmar behandlade mig. Jag hoppades på förståelse men blev helt paff av den respons jag fick. Han som var ställföreträdande chef blev dock förvånad och menade att det absolut inte fick gå till på det sättet. Han som var chef sa att det kanske inte var helt bra men att jag inte skulle bry mig om vad de sa. Tack för det.

Några dagar senare var det dags för mötet med Kompanichefen och han blev helt ställd. Efter detta blev det många möten för mig med olika chefer då jag fick berätta samma sak om och om igen. De verkade ta det på allvar och det viktigaste - de trodde mig. Detta var en enorm lättnad för mig och jag kunde andas ut. Min farhåga var att de skulle skratta bort det och få mig att känna mig ännu mindre än vad jag redan gjorde. Jag berättade för de höga cheferna om min stora rädsla - att det jag var med om skulle läcka ut till övriga bataljonen, att alla skulle få veta och att det i sin tur skulle göra mig mer utsatt. 
Jag fick veta att det skulle skötas snyggt. Några dagar senare kom det fram en kille till mig som jag inte överhuvudtaget kände. Han beklagade det som hänt och jag förstod ingenting. Han berättade att det gått ut information på morgoninfon till alla på hela bataljonen om att en kvinna på sökplutonen var utsatt för sexuella trakasserier av sin grupp. Jag fick panik. Det stod inte direkt vem det var men vi var bara tre kvinnor på sökplutonen och de andra två umgicks med sina grupper. Svårt att lista ut?                                                                                             Mina ben blev som spagetti och det kändes som om jag skulle svimma.

Efter denna dag blev det ännu jobbigare att gå in i matsalen för nu stirrade alla ännu mer (om det nu var möjligt). Från och med nu var jag inte bara en ung kvinna i uniform utan en sextrakasserad ung kvinna i uniform.

Dagarna gick och jag skulle snart få åka hem på första ledigheten då jag blev inkallad på ett möte i staben. Jag fick sätta mig vid en dator och titta på en informationsfilm om sexuella trakasserier. Det var en kvinnlig skådespelerska som var trakasserad av sina manliga kollegor och det kändes som om det var jag som spelade huvudrollen. Det var ju precis vad jag var med om och tårarna steg i ögonen. Var JAG utsatt för sexuella trakasserier? Jag?          I detta ögonblick kände jag en sådan skam. Inte kunde väl jag råka ut för det? Jag hade en föreställning om att det var de kvinnor som var grova i munnen som råkade ut för den behandlingen. De kvinnor som drog sexskämt eller sprang halvnakna runt i korridorerna, detta gjorde aldrig jag. Ändå blev jag utsatt för sexuella trakasserier och jag var uppriktigt sagt chockad när detta gick upp för mig. Den kvinnliga pastorn gick förbi mig i rummet där jag satt och gav mig ett leende av medlidande, hon visste vad jag satt och tittade på och hon visste vad jag var med om, ja rättare sagt - alla visste ju.

Efter filmen gick jag ut på altanen till två höga chefer som satt och väntade på mig. Jag satte mig ner mitt emot dem och då kunde jag inte hålla mig längre och tårarna rann längst kinderna. Jag satte på mig mina svarta solglasögon och torkade diskret bort tårarna så att inte andra än de två såg att jag grät. Jag sa inte mycket under det mötet, rösten bar inte, men jag lyssnade och jag hörde att de var oroliga för att jag inte skulle komma tillbaka efter min ledighet. Att jag hade bestämt mig för att ge upp och stanna hemma hos de människor som älskade mig och visade mig respekt.
Men jag hade ju gett mig själv ett löfte om att stå ut. Kosta vad det kosta ville.

Vad hade du gjort om en sådan morgoninfo hade gått ut till alla angående en kollega till dig?

Fortsättning följer…

Då man inte var i tjänst eller hade beredskap var filmtittande en attraktiv sysselsättning på campen.      
Min grupp satt och tittade på film i stort sätt varje kväll men jag var aldrig med. Efter många veckor av utanförskap tog jag mod till mig och började prata med en gruppmedlem om en film jag hade sett och undrade om inte vi i gruppen kunde se den tillsammans?                                                                 Det var för övrigt filmen Momento. 

Efter mycket om och men så gick killarna med på detta och jag kände en oerhört stor lättnad. ”Nu skulle det ordna sig. Nu skulle vi bli en fungerande grupp…”
Jag går glatt iväg och lånar film och bokar filmsal och när klockan börjar närma sig sju säger jag:
- Kom grabbar, nu är klockan sju, det är dags att gå!

Alla är helt plötsligt trötta och orkar inte titta på film. Jag blir naturligtvis jättebesviken men jag kan ju inte tvinga dem att titta på film om de inte vill så jag går därifrån och är borta i kanske fem minuter. Jag går och lämnar tillbaka filmen samt bokar av filmsalen. När jag kommer tillbaka sitter det fem killar i baracken där jag bor (och delar med två killar) och tittar på porrfilm på datorn. Helt plötsligt var de inte för trötta för att titta på film men valde en film som jag inte kunde se med dem och dessutom satt de i min bostad så det var inte läge för mig att klättra upp i min säng och läsa en bok.                                                                      
Jag gick med tunga steg därifrån och fick vänta på att de tittat klart så att jag kunde gå och lägga mig.

Jag klandrade mig själv så många gånger och undrade vad jag hade gjort för fel. Borde jag ha varit på ett annat sätt eller borde jag ha sagt till på ett annat sätt? Jag kom dock fram till att jag har rätt att vara den jag är och de har inte rätt att kränka mig.

Vid åtskilliga tillfällen satt jag vid muren bakom våra baracker och grät. Förutom på toaletten var detta ställe någorlunda avskilt och där kunde jag sitta och gråta i fred. Bara låta tårarna falla och droppa ner på min uniformsjacka och min gula namnskylt som visade texten "Pte Åhfelt". Jag tillbringade många timmar med att bara sitta där och bara vara, skönt att slippa hålla uppe en fasad och låtsas vara glad. Jag var inte glad. Jag var djupt olycklig och kände mig ensammast i världen. Jag räknade ner månaderna, veckorna, dagarna och ja till och med timmarna tills jag kunde åka hem med hedern i behåll. Vid den muren gav jag mig själv ett löfte. Jag lovade mig själv att stanna kvar och fullfölja denna mission om det så innebar att jag skulle gråta varje dag. Låta tårarna rinna ljudlöst eller att kväva ljudet av min gråt i en handduk på toaletten. Jag skulle vara kvar. Att få göra en mission var så viktigt för mig och jag ville ha det som merit för att komma in på polishögskolan. Min grupp skulle inte vinna, det skulle jag.

Vad tror du att du hade gjort i min situation?

Fortsättning följer…