Om det är något som är typiskt svenskt så är det väl ändå Jantelagen? Den berättar något om hur vi människor ska se på varandra och hur vi också sätter ett osynligt handfängsel på andra men också oss själva. ”Lagen” finns till för att jag och inte heller du ska leva ut våra drömmar och i sin tur lyckas. Andras lycka väcker jobbiga känslor i en själv av illvilja, avundsjuka och kanske även hat. När människor omkring en lyckas och har framgång är det lätt att själv känna sig misslyckad. Varför drar man inte istället lärdomar om deras resa och inspireras?
”Kan dom så kan väl jag!”

Det lustiga är att Jantelagen från början inte ens är svensk utan den är skriven av en författare som hette Aksel Sandemose, han var norsk men växte upp i Danmark. I hans genombrottsroman skildrar han sin uppväxt i den fiktiva staden Jante. Jante handlade inte om en människas åsikter och inställningar utan om en hel stads förhållningssätt.

De 10 budorden lät:

·         Du ska inte tro att du är något

·         Du ska inte tro att du är lika god som vi

·         Du ska inte tro att du är klokare än vi

·         Du ska inte inbilla dig att du är bättre än vi

·         Du ska inte tro att du vet bättre än vi

·         Du ska inte tro att du är förmer än vi

·         Du ska inte tro att du duger till något

·         Du ska inte skratta åt oss

·         Du ska inte tro att någon bryr sig om dig

·         Du ska inte tro att du kan lära oss något

Jantelagen handlar om underkastelse. Att hålla tillbaka de duktiga och drivna men också se till att de ambitiösa inte sticker ut hakan och tror för mycket om sig själva. Att leva efter och styras av Jantelagen är ett effektivt sätt att hämma någon. Den används frekvent då någon försöker komma med idéer, förändra eller hitta nya lösningar. Levde man istället efter Antijantelagen hade vi fått ett trevligare, gladare och mer produktivt samhällsklimat.

 Antijantelagen lyder:

·         Du ska tro att du är enastående

·         Du är värd långt mer än du tror

·         Du kan lära dig allt

·         Du är bättre än många andra

·         Du är mycket mer än många andra

·         Du har mycket att vara stolt över

·         Du duger till allt

·         Du skall le och skratta

·         Du har någon som bryr sig om dig

·         Du har kunskaper att lära ut

Ta ett land som USA (som absolut också har sina brister) där de verkligen ser upp till dem det har gått bra för. De hyllar strävan och istället för att hålla människor tillbaka så inspireras de av andras framgång.  Under min tid i Afghanistan fick jag två medaljer och utmärkelser av Amerikanarna för en bra insats. I Sverige får ingen någon extra uppmärksamhet, ska en få medalj så ska alla ha.

I USA ser man upp till läkarna som kämpat hårt och länge för att studera och sedan ägna sina yrkessamma år till att rädda liv. I Sverige blir människor gröna av avund för att läkarna tjänar bra, de vill inte se vad dessa män och kvinnor lagt i många års slit för att komma dit de är.

Man gör allt för att dra ner läkarnas löner och ge dem så mycket jobb att en efter en går in i väggen. Är det den typ av vård vi vill ha? Är det den typ av samhälle vi vill ha?  Ska inte hårt arbete löna sig? Ska inte någon som offrat så många år av sina liv till studier för att sedan hjälpa andra människor belönas för det? Är det inte deras tur att skörda efter sitt slit?

Med Jantelagen håller Sverige och svenskarna landet och medborgarna tillbaka. Inte bara det att man minskar produktiviteten och glädjen, man hämmar också människor och hindrar dem från att våga blomstra. Jantelagen är inte till någon hjälp, bara stjälp!

Barn har ännu inte lärt sig att de måste hämma sig själv för att bli socialt accepterade. Berömmer man ett barn för en teckning skiner de upp och är så otroligt stolta över sig själva. Vi är dåliga på att ge beröm men vi är ännu sämre på att ta emot beröm. Många gånger när man får en komplimang säger man: ”Va? Den här gamla trasan?” eller ”Äsch, det var inget speciellt, det hade du kunnat göra ännu bättre”. Vi måste hjälpas åt och hylla varandra, jag är bra precis som du!

De allra flesta som mobbas på sina arbetsplatser är de som är duktiga, intelligenta och drivande – de ses som ett hot som måste förgöras.

Håller du dig tillbaka för att du inte vill väcka andras illvilja? Vad vill du göra åt det?

Medan jag arbetade som soldat i Kosovo fick min två år yngre bror ett vikariat på en förskola som barnskötare. Eftersom han alltid älskat barn var han klockren för den tjänsten och barnen avgudade honom. Simon är nästan 2 meter lång och den perfekta lekfarbrorn!

När min mamma berättade för sina vänner och kollegor att hon hade ett barn som var soldat i Kosovo och ett barn som arbetade på förskola sa folk alltid: ”Vad intressant, hur trivs Simon i Kosovo?” Alla tog för givet att de stereotypa könsrollerna i samhället även gällde för hennes barn. De tappade hakan då hon berättade att det var tvärtom.

Vad är det som gör att vi har ett behov av att sätta människor i fack? Varför kan andra inte få vara som de är? Som de vill vara? Vem har rätt att sätta en stämpel på någon annan? Varför blir vi provocerade av människor som gör något eget och sticker ut från mängden?

Trots att Sverige är ett av världens mest individualiserade länder har vi svårt för människor som bryter normen och går sin egen väg. Detta är både tragiskt men också farligt.          
Jante finns alltid där i bakhuvudet och säger till oss att vi inte ska tro att vi är något.                 Att vi inte ska tro att vi är bättre än någon annan.

Jag tror också att det handlar om rädsla för det okända. Så länge alla andra ser ut och beter sig som mig så berättar det för mig att jag är ok… Vi är ett flockdjur. Vi har sedan tidernas begynnelse samlats i grupper och vi har alltid var beroende av varandra för vår överlevnad. Som barn och ungdom söker vi efter en tillhörighet på många olika plan. Vi vill känna att vi hör hemma i en flock, familj, klass, kompiskrets, ett lag osv. Att få komma in och vara accepterad är oerhört viktigt, den som istället blir ignorerad, utfryst och mobbad kan skadas för livet – i både kropp och själ! Mobbning sätter spår och det finns inte en människa som kan känna sig helt trygg – nästa gång kan det vara din tur! Jag vill uppmuntra till en acceptans. En acceptans för allas rätt att få vara sig själva. De som sticker ut har något att lära oss andra= att våga lite för att vinna mycket.
Jag läste ett ordspråk en gång som jag tänker på ibland: ”Det är lika bra att jag är mig själv för alla andra är redan upptagna!”.

En dag kom det fram en liten pojke till min bror då de var på förskolan, han kramade Simons ben och sa: ”Jag tycker om dig fröken!”

Hur mycket anpassar du dig efter samhället och efter hur andra förväntar sig att du SKA vara?

Det gick ett bra tag och jag kände ett sug att åka ut igen. Jag ville ha revansch och bevisa för mig själv och för försvarsmakten att jag var bättre än vad min grupp i Kosovo fick mig att framstå som. 
Jag sökte fler missioner.

I augusti 2006 föreläste jag för de som skulle åka till Afghanistan på FS12. Efter min föreläsning kom det många fram till mig för att skaka min hand men också för att ge mig kramar. De var tacksamma för att jag vågade berätta min historia. Det kom också två män som berättade att de hade en vakans i sin grupp och undrade om jag ville följa med dem till Afghanistan (!) De skulle åka på teambuilding och gav mig 10 minuters betänketid. 10 minuter! Tankarna snurrade i huvudet: ”Tänk om jag blir utsatt för sexuella trakasserier igen?” ”Tänk om jag dör i Afghanistan, det är ändå ett av världens farligaste länder!?”         ”Är jag redo att åka på en ny mission?”
Eftersom jag då var singel och lätt kunde ta ledigt från mitt jobb tackade jag ja – med hjärtat i halsgropen. Mitt eftermiddagsflyg till Göteborg fick bokas om till kvällen och jag mötte nervöst min nya grupp.

Jag var yngst i gruppen och enda kvinnan och vi skulle bo, leva och arbeta på en amerikansk camp 30 minuter från den svenska campen i Mazar e Sharif i norra Afghanistan.
Innan vi åkte ner till Afghanistan hade vi fullt upp ett par veckor under den obligatoriska missionsutbildningen. Bland annat var vi på en två veckors utbildning i Tyskland, vi sköt in våra vapen (Glock och AK5), vi fick reda på det aktuella läget i Afghanistan. Vi kontrollerade våra skyddsmasker och övade oss inför en eventuell eldstrid. Det var spännande veckor och det blev kusligt verkligt så vi fick reda på att våra svenska vänner precis blivit beskjutna av milismän i området där vi skulle verka.

För att göra en lång historia kort så hade jag en bra tid i Afghanistan. Jag hade bra kollegor men fruktansvärt tråkiga arbetsuppgifter. Det viktigaste var dock att jag denna gång slapp bli sexuellt trakasserad av de omkring mig. Jag tittar ofta på foton från denna tid och minnen från människor jag mötte kommer jag att bära med mig för evigt.

Jag har både innan och efter Afghanistan arbetat som hamnarbetare i Göteborgs hamn. Detta är en starkt mansdominerad bransch och mycket fysiskt tungt men jag hade inget problem med sexuella trakasserier där heller. Jag hade helt enkelt otur i Kosovo.

Oavsett om det handlar om sexuella trakasserier, trakasserier pga. kön eller kränkande särbehandling så är det fruktansvärt för den drabbade. Även om man är stark i sig självs bryts man lätt ner av denna behandling. Många kommer tillbaka till den hälsa och välbefinnande de hade innan mobbningen startade medan andra inte orkar mer och väljer att ta sitt liv. Mellan 100 och 300 självmord varje år är kopplade till mobbning på arbetet. Om de dödsfallen hade räknats in i statistiken över dödsorsaker på arbetsplatsen skulle mobbning vara det absolut farligaste man kan utsättas för under sitt arbetspass.

I Frankrike betraktas mobbning som ett brott mot individen och inte som i Sverige bara som ett arbetsmiljöproblem. På straffskalan finns allt från böter till fängelsestraff.
I Sverige går mobbarna nästan alltid fria och återigen visar Sverige en oerhörd lamhet till människor som begår brott.

Hur tycker du att samhället ska bemöta och straffa denna typ av brott?

Fortsättning följer…

Efter min första föreläsning och några dagars ledighet var det dags att åka tillbaka till Kosovo och då göra klart de sista två månaderna av missionen. Det blev kallt, mörkt och till slut vinter. I december blev det vår tur att rotera hem och det pirrade lite i magen av förväntan. Jag såg fram emot vad livet skulle ge härnäst och framför allt var jag förbannat stolt över vad jag tagit mig igenom.

Det går fyra månader och jag börjar komma tillbaka till mig själv. Jag börjar få tillbaka min självkänsla och mitt självförtroende. Jag slutar att stamma och staka mig då jag pratar och jag har tillförsikt på framtiden. Det är april och jag sitter på mitt arbete och läser min mail. I inkorgen ligger ett nytt mail med avsändaren från en person jag inte kände igen. Jag öppnar det och finner ett kort meddelande om att de inte visste att jag kommit in polishögskolan men förstod direkt att det var jag som hade skrivit den insändare de bifogat. Insändaren var skrivet av en tjej som gick på polishögskolan och hon kände sig både rädd och värdelös som polis.

Jag hade inte kommit in på polishögskolan och jag hade inte skrivit insändaren så jag förstod inte varför jag hade fått detta mail. Jag svarade kort att jag inte visste vilka de var och så undrade jag om de skickat mailet till fel person och så avslutade jag med                        ”Ha det så bra!”

Ett par dagar senare får jag ett långt och kränkande mail om att jag säkerligen skulle komma in på polishögskolan i och med att de kvoterade. ”Om inte annat kunde jag ju hota med att anmäla dem för sexuella trakasserier för det har ju funkat förr…” De skrev också att de inte ville råka ut för repressalier och valde därför att inte berätta vilka de var.

Jag var i chock då jag läste detta och det kändes som en riktig käftsmäll då det faktiskt hade gått fyra månader sedan vi roterade hem från Kosovo. Jag bestämde mig dock för att inte göra något åt detta och valde att inte svara. Två månader senare får jag ännu ett mail där det står att jag är en jävla sopa och helt värdelös och då fick jag nog och gick till polisen och gjorde en anmälan. Denna lades senare ner i brist på bevis, tid, engagemang - vad vet jag?

Några månader senare hade vi återträff med kompaniet och jag kopierade upp de två mailen i sju exemplar och delade ut dessa till alla i min grupp och undrade sedan om det var någon som kände igen de. Det var det inte så än i dag vet jag inte med 100 % säkerhet vem som skickat dessa mail till mig!

Vad hade ni gjort i min situation?

Fortsättning följer…

När mer än halva missionen hade gått blev jag kallad till ett möte med min kompanichef. Han frågade mig om jag ville berätta om mina upplevelser ifrån sexuella trakasserier inför nästa bataljons chefer? Han ville att vi skulle göra detta tillsammans, jag skulle berätta min version och han skulle berätta sin. Trots att min största skräck var att prata inför människor och att jag blev röd som en tomat i ansiktet av att redovisa minsta lilla så tackade jag ja. Nu hade jag chansen att få berätta min historia och få upprättelse.

Min grupp gillade inte alls det faktum att jag skulle åka och prata om detta, de krävde att få veta vad jag skulle säga men jag vägrade. De om någon visste väl vad de hade sagt och gjort?

I oktober 2003 flög jag och min chef hem till Sverige för att föreläsa för cheferna på KS09. Vi hämtade ut en hyrbil och checkade in på ett Scandichotell inte långt från där vi skulle vara dagen efter. Natten till min livs första föreläsning låg jag vaken och hade ångest. Tusen tankar och frågor rusade genom mitt huvud: Tänk om jag gör bort mig? Tänk om de skrattar NÄR jag blir röd i ansiktet? Tänk om jag svimmar? Tänk om de tycker att jag är en jävla idiot?

När klockan ringer på morgonen känner jag mig inte ett dugg utvilad men det kunde inte hjälpas. 
Vid ett fönsterbord i frukostmatsalen sitter min chef och läser en tidning. Han har redan ätit och jag försöker få i mig någonting men illamåendet sätter stopp.

Vi tar oss mot Almnäs och är då på ett sätt tillbaka på ruta ett. Det var på Almnäs allt började sex månader tidigare då jag ryckte in. Det var hit jag kom rakryggad och stolt och längtade efter att få åka på mission.  Nu gick jag där i min uniform mot den stora filmsalen och skulle strax föreläsa om mina erfarenheter från sexuella trakasserier. Det var i denna sal vi fått den bristfälliga utbildningen om trakasserier och nu skulle jag berätta vad som kunde gå fel.

Många hade demonstrativt satt sig långt bak i salen och min chef fick säga till dem att komma längre fram. Kanske var de överhuvudtaget inte intresserade av vad vi hade att berätta eller så var det bara invant att sätta sig långt bak. När det blev min tur ställde jag mig på skakiga ben bakom podiet med min fusklapp och höll min livs första föreläsning. Självklart blev jag röd i ansiktet men jag tog mig igenom mitt anförande. Efter applåder satte jag mig ner. Efter mig talade en polis om att dessa problem även var stora inom poliskåren och han berömde mig för mitt mod att prata om det. Jag skakade i hela kroppen men kände samtidigt i både hjärta och själ att ett nytt kapitel i mitt liv hade börjat. Jag var tacksam för att min kompanichef gett mig denna möjlighet!

Efter detta tog vi vår hyrbil och åkte därifrån. Jag lämnade av honom hemma hos sig och sedan körde jag ner mot Göteborg. Det var ren lyx att få ett par dagar extra hemma hos familjen.

Idag 12 år senare håller jag fortfarande i olika typer av värdegrundsutbildningar.        
Jag brinner för arbetsmiljöfrågor och om hur man motverkar mobbning på arbetsplatsen. Alltid när jag är ute möts jag av mycket tacksamhet, det är många som känner igen sig i det jag pratar om. Tusentals människor går varje dag till sina arbeten med en klump i magen, de lider i det tysta och skäms över vad de blir utsatta för. Det är inte de som ska skämmas. Utan det är de som utsätter andra människor för fysiska och psykiska övergrepp.

Med min historia lyckas jag nå de som lyssnar. För att skapa en förståelse är det alltid bäst att förmedla någonting som är självupplevt. Att stå och prata om lagen och beredskapsplaner gör inte att människor slutar mobba varandra utan det är när de verkligen förstår och känner empati som det kan ske en förändring.
I mina utbildningar arbetar jag mycket med deltagarnas självinsikt, mod och kommunikation och det är det som är nyckeln anser jag.

Hur min första föreläsning gick?
Bra! Den blev uppskattat och applåden var lång. Efter detta blev min föreläsning ett stående inslag i utbildningen inför utlandstjänstgöring. Än idag utbildar jag inom försvarsmakten på olika sätt.

Under föreläsningen fick jag en fråga av en kvinnlig officer hur det kändes att åka tillbaka ner. Jag var tyst en stund innan jag svarade: 
- "Två månader kvar…"

Jag hade genomfört min livs första föreläsning och jag var så stolt.

När var du riktigt stolt över dig själv sist?

Fortsättning följer…

Om det är något som är typiskt svenskt så är det väl ändå Jantelagen? Den berättar något om hur vi människor ska se på varandra och hur vi också sätter ett osynligt handfängsel på andra men också oss själva. ”Lagen” finns till för att jag och inte heller du ska leva ut våra drömmar och i sin tur lyckas. Andras lycka väcker jobbiga känslor i en själv av illvilja, avundsjuka och kanske även hat. När människor omkring en lyckas och har framgång är det lätt att själv känna sig misslyckad. Varför drar man inte istället lärdomar om deras resa och inspireras?
”Kan dom så kan väl jag!”

Det lustiga är att Jantelagen från början inte ens är svensk utan den är skriven av en författare som hette Aksel Sandemose, han var norsk men växte upp i Danmark. I hans genombrottsroman skildrar han sin uppväxt i den fiktiva staden Jante. Jante handlade inte om en människas åsikter och inställningar utan om en hel stads förhållningssätt.

De 10 budorden lät:

·         Du ska inte tro att du är något

·         Du ska inte tro att du är lika god som vi

·         Du ska inte tro att du är klokare än vi

·         Du ska inte inbilla dig att du är bättre än vi

·         Du ska inte tro att du vet bättre än vi

·         Du ska inte tro att du är förmer än vi

·         Du ska inte tro att du duger till något

·         Du ska inte skratta åt oss

·         Du ska inte tro att någon bryr sig om dig

·         Du ska inte tro att du kan lära oss något

Jantelagen handlar om underkastelse. Att hålla tillbaka de duktiga och drivna men också se till att de ambitiösa inte sticker ut hakan och tror för mycket om sig själva. Att leva efter och styras av Jantelagen är ett effektivt sätt att hämma någon. Den används frekvent då någon försöker komma med idéer, förändra eller hitta nya lösningar. Levde man istället efter Antijantelagen hade vi fått ett trevligare, gladare och mer produktivt samhällsklimat.

 Antijantelagen lyder:

·         Du ska tro att du är enastående

·         Du är värd långt mer än du tror

·         Du kan lära dig allt

·         Du är bättre än många andra

·         Du är mycket mer än många andra

·         Du har mycket att vara stolt över

·         Du duger till allt

·         Du skall le och skratta

·         Du har någon som bryr sig om dig

·         Du har kunskaper att lära ut

Ta ett land som USA (som absolut också har sina brister) där de verkligen ser upp till dem det har gått bra för. De hyllar strävan och istället för att hålla människor tillbaka så inspireras de av andras framgång.  Under min tid i Afghanistan fick jag två medaljer och utmärkelser av Amerikanarna för en bra insats. I Sverige får ingen någon extra uppmärksamhet, ska en få medalj så ska alla ha.

I USA ser man upp till läkarna som kämpat hårt och länge för att studera och sedan ägna sina yrkessamma år till att rädda liv. I Sverige blir människor gröna av avund för att läkarna tjänar bra, de vill inte se vad dessa män och kvinnor lagt i många års slit för att komma dit de är.

Man gör allt för att dra ner läkarnas löner och ge dem så mycket jobb att en efter en går in i väggen. Är det den typ av vård vi vill ha? Är det den typ av samhälle vi vill ha?  Ska inte hårt arbete löna sig? Ska inte någon som offrat så många år av sina liv till studier för att sedan hjälpa andra människor belönas för det? Är det inte deras tur att skörda efter sitt slit?

Med Jantelagen håller Sverige och svenskarna landet och medborgarna tillbaka. Inte bara det att man minskar produktiviteten och glädjen, man hämmar också människor och hindrar dem från att våga blomstra. Jantelagen är inte till någon hjälp, bara stjälp!

Barn har ännu inte lärt sig att de måste hämma sig själv för att bli socialt accepterade. Berömmer man ett barn för en teckning skiner de upp och är så otroligt stolta över sig själva. Vi är dåliga på att ge beröm men vi är ännu sämre på att ta emot beröm. Många gånger när man får en komplimang säger man: ”Va? Den här gamla trasan?” eller ”Äsch, det var inget speciellt, det hade du kunnat göra ännu bättre”. Vi måste hjälpas åt och hylla varandra, jag är bra precis som du!

De allra flesta som mobbas på sina arbetsplatser är de som är duktiga, intelligenta och drivande – de ses som ett hot som måste förgöras.

Håller du dig tillbaka för att du inte vill väcka andras illvilja? Vad vill du göra åt det?

Medan jag arbetade som soldat i Kosovo fick min två år yngre bror ett vikariat på en förskola som barnskötare. Eftersom han alltid älskat barn var han klockren för den tjänsten och barnen avgudade honom. Simon är nästan 2 meter lång och den perfekta lekfarbrorn!

När min mamma berättade för sina vänner och kollegor att hon hade ett barn som var soldat i Kosovo och ett barn som arbetade på förskola sa folk alltid: ”Vad intressant, hur trivs Simon i Kosovo?” Alla tog för givet att de stereotypa könsrollerna i samhället även gällde för hennes barn. De tappade hakan då hon berättade att det var tvärtom.

Vad är det som gör att vi har ett behov av att sätta människor i fack? Varför kan andra inte få vara som de är? Som de vill vara? Vem har rätt att sätta en stämpel på någon annan? Varför blir vi provocerade av människor som gör något eget och sticker ut från mängden?

Trots att Sverige är ett av världens mest individualiserade länder har vi svårt för människor som bryter normen och går sin egen väg. Detta är både tragiskt men också farligt.          
Jante finns alltid där i bakhuvudet och säger till oss att vi inte ska tro att vi är något.                 Att vi inte ska tro att vi är bättre än någon annan.

Jag tror också att det handlar om rädsla för det okända. Så länge alla andra ser ut och beter sig som mig så berättar det för mig att jag är ok… Vi är ett flockdjur. Vi har sedan tidernas begynnelse samlats i grupper och vi har alltid var beroende av varandra för vår överlevnad. Som barn och ungdom söker vi efter en tillhörighet på många olika plan. Vi vill känna att vi hör hemma i en flock, familj, klass, kompiskrets, ett lag osv. Att få komma in och vara accepterad är oerhört viktigt, den som istället blir ignorerad, utfryst och mobbad kan skadas för livet – i både kropp och själ! Mobbning sätter spår och det finns inte en människa som kan känna sig helt trygg – nästa gång kan det vara din tur! Jag vill uppmuntra till en acceptans. En acceptans för allas rätt att få vara sig själva. De som sticker ut har något att lära oss andra= att våga lite för att vinna mycket.
Jag läste ett ordspråk en gång som jag tänker på ibland: ”Det är lika bra att jag är mig själv för alla andra är redan upptagna!”.

En dag kom det fram en liten pojke till min bror då de var på förskolan, han kramade Simons ben och sa: ”Jag tycker om dig fröken!”

Hur mycket anpassar du dig efter samhället och efter hur andra förväntar sig att du SKA vara?

Det gick ett bra tag och jag kände ett sug att åka ut igen. Jag ville ha revansch och bevisa för mig själv och för försvarsmakten att jag var bättre än vad min grupp i Kosovo fick mig att framstå som. 
Jag sökte fler missioner.

I augusti 2006 föreläste jag för de som skulle åka till Afghanistan på FS12. Efter min föreläsning kom det många fram till mig för att skaka min hand men också för att ge mig kramar. De var tacksamma för att jag vågade berätta min historia. Det kom också två män som berättade att de hade en vakans i sin grupp och undrade om jag ville följa med dem till Afghanistan (!) De skulle åka på teambuilding och gav mig 10 minuters betänketid. 10 minuter! Tankarna snurrade i huvudet: ”Tänk om jag blir utsatt för sexuella trakasserier igen?” ”Tänk om jag dör i Afghanistan, det är ändå ett av världens farligaste länder!?”         ”Är jag redo att åka på en ny mission?”
Eftersom jag då var singel och lätt kunde ta ledigt från mitt jobb tackade jag ja – med hjärtat i halsgropen. Mitt eftermiddagsflyg till Göteborg fick bokas om till kvällen och jag mötte nervöst min nya grupp.

Jag var yngst i gruppen och enda kvinnan och vi skulle bo, leva och arbeta på en amerikansk camp 30 minuter från den svenska campen i Mazar e Sharif i norra Afghanistan.
Innan vi åkte ner till Afghanistan hade vi fullt upp ett par veckor under den obligatoriska missionsutbildningen. Bland annat var vi på en två veckors utbildning i Tyskland, vi sköt in våra vapen (Glock och AK5), vi fick reda på det aktuella läget i Afghanistan. Vi kontrollerade våra skyddsmasker och övade oss inför en eventuell eldstrid. Det var spännande veckor och det blev kusligt verkligt så vi fick reda på att våra svenska vänner precis blivit beskjutna av milismän i området där vi skulle verka.

För att göra en lång historia kort så hade jag en bra tid i Afghanistan. Jag hade bra kollegor men fruktansvärt tråkiga arbetsuppgifter. Det viktigaste var dock att jag denna gång slapp bli sexuellt trakasserad av de omkring mig. Jag tittar ofta på foton från denna tid och minnen från människor jag mötte kommer jag att bära med mig för evigt.

Jag har både innan och efter Afghanistan arbetat som hamnarbetare i Göteborgs hamn. Detta är en starkt mansdominerad bransch och mycket fysiskt tungt men jag hade inget problem med sexuella trakasserier där heller. Jag hade helt enkelt otur i Kosovo.

Oavsett om det handlar om sexuella trakasserier, trakasserier pga. kön eller kränkande särbehandling så är det fruktansvärt för den drabbade. Även om man är stark i sig självs bryts man lätt ner av denna behandling. Många kommer tillbaka till den hälsa och välbefinnande de hade innan mobbningen startade medan andra inte orkar mer och väljer att ta sitt liv. Mellan 100 och 300 självmord varje år är kopplade till mobbning på arbetet. Om de dödsfallen hade räknats in i statistiken över dödsorsaker på arbetsplatsen skulle mobbning vara det absolut farligaste man kan utsättas för under sitt arbetspass.

I Frankrike betraktas mobbning som ett brott mot individen och inte som i Sverige bara som ett arbetsmiljöproblem. På straffskalan finns allt från böter till fängelsestraff.
I Sverige går mobbarna nästan alltid fria och återigen visar Sverige en oerhörd lamhet till människor som begår brott.

Hur tycker du att samhället ska bemöta och straffa denna typ av brott?

Fortsättning följer…

Efter min första föreläsning och några dagars ledighet var det dags att åka tillbaka till Kosovo och då göra klart de sista två månaderna av missionen. Det blev kallt, mörkt och till slut vinter. I december blev det vår tur att rotera hem och det pirrade lite i magen av förväntan. Jag såg fram emot vad livet skulle ge härnäst och framför allt var jag förbannat stolt över vad jag tagit mig igenom.

Det går fyra månader och jag börjar komma tillbaka till mig själv. Jag börjar få tillbaka min självkänsla och mitt självförtroende. Jag slutar att stamma och staka mig då jag pratar och jag har tillförsikt på framtiden. Det är april och jag sitter på mitt arbete och läser min mail. I inkorgen ligger ett nytt mail med avsändaren från en person jag inte kände igen. Jag öppnar det och finner ett kort meddelande om att de inte visste att jag kommit in polishögskolan men förstod direkt att det var jag som hade skrivit den insändare de bifogat. Insändaren var skrivet av en tjej som gick på polishögskolan och hon kände sig både rädd och värdelös som polis.

Jag hade inte kommit in på polishögskolan och jag hade inte skrivit insändaren så jag förstod inte varför jag hade fått detta mail. Jag svarade kort att jag inte visste vilka de var och så undrade jag om de skickat mailet till fel person och så avslutade jag med                        ”Ha det så bra!”

Ett par dagar senare får jag ett långt och kränkande mail om att jag säkerligen skulle komma in på polishögskolan i och med att de kvoterade. ”Om inte annat kunde jag ju hota med att anmäla dem för sexuella trakasserier för det har ju funkat förr…” De skrev också att de inte ville råka ut för repressalier och valde därför att inte berätta vilka de var.

Jag var i chock då jag läste detta och det kändes som en riktig käftsmäll då det faktiskt hade gått fyra månader sedan vi roterade hem från Kosovo. Jag bestämde mig dock för att inte göra något åt detta och valde att inte svara. Två månader senare får jag ännu ett mail där det står att jag är en jävla sopa och helt värdelös och då fick jag nog och gick till polisen och gjorde en anmälan. Denna lades senare ner i brist på bevis, tid, engagemang - vad vet jag?

Några månader senare hade vi återträff med kompaniet och jag kopierade upp de två mailen i sju exemplar och delade ut dessa till alla i min grupp och undrade sedan om det var någon som kände igen de. Det var det inte så än i dag vet jag inte med 100 % säkerhet vem som skickat dessa mail till mig!

Vad hade ni gjort i min situation?

Fortsättning följer…

När mer än halva missionen hade gått blev jag kallad till ett möte med min kompanichef. Han frågade mig om jag ville berätta om mina upplevelser ifrån sexuella trakasserier inför nästa bataljons chefer? Han ville att vi skulle göra detta tillsammans, jag skulle berätta min version och han skulle berätta sin. Trots att min största skräck var att prata inför människor och att jag blev röd som en tomat i ansiktet av att redovisa minsta lilla så tackade jag ja. Nu hade jag chansen att få berätta min historia och få upprättelse.

Min grupp gillade inte alls det faktum att jag skulle åka och prata om detta, de krävde att få veta vad jag skulle säga men jag vägrade. De om någon visste väl vad de hade sagt och gjort?

I oktober 2003 flög jag och min chef hem till Sverige för att föreläsa för cheferna på KS09. Vi hämtade ut en hyrbil och checkade in på ett Scandichotell inte långt från där vi skulle vara dagen efter. Natten till min livs första föreläsning låg jag vaken och hade ångest. Tusen tankar och frågor rusade genom mitt huvud: Tänk om jag gör bort mig? Tänk om de skrattar NÄR jag blir röd i ansiktet? Tänk om jag svimmar? Tänk om de tycker att jag är en jävla idiot?

När klockan ringer på morgonen känner jag mig inte ett dugg utvilad men det kunde inte hjälpas. 
Vid ett fönsterbord i frukostmatsalen sitter min chef och läser en tidning. Han har redan ätit och jag försöker få i mig någonting men illamåendet sätter stopp.

Vi tar oss mot Almnäs och är då på ett sätt tillbaka på ruta ett. Det var på Almnäs allt började sex månader tidigare då jag ryckte in. Det var hit jag kom rakryggad och stolt och längtade efter att få åka på mission.  Nu gick jag där i min uniform mot den stora filmsalen och skulle strax föreläsa om mina erfarenheter från sexuella trakasserier. Det var i denna sal vi fått den bristfälliga utbildningen om trakasserier och nu skulle jag berätta vad som kunde gå fel.

Många hade demonstrativt satt sig långt bak i salen och min chef fick säga till dem att komma längre fram. Kanske var de överhuvudtaget inte intresserade av vad vi hade att berätta eller så var det bara invant att sätta sig långt bak. När det blev min tur ställde jag mig på skakiga ben bakom podiet med min fusklapp och höll min livs första föreläsning. Självklart blev jag röd i ansiktet men jag tog mig igenom mitt anförande. Efter applåder satte jag mig ner. Efter mig talade en polis om att dessa problem även var stora inom poliskåren och han berömde mig för mitt mod att prata om det. Jag skakade i hela kroppen men kände samtidigt i både hjärta och själ att ett nytt kapitel i mitt liv hade börjat. Jag var tacksam för att min kompanichef gett mig denna möjlighet!

Efter detta tog vi vår hyrbil och åkte därifrån. Jag lämnade av honom hemma hos sig och sedan körde jag ner mot Göteborg. Det var ren lyx att få ett par dagar extra hemma hos familjen.

Idag 12 år senare håller jag fortfarande i olika typer av värdegrundsutbildningar.        
Jag brinner för arbetsmiljöfrågor och om hur man motverkar mobbning på arbetsplatsen. Alltid när jag är ute möts jag av mycket tacksamhet, det är många som känner igen sig i det jag pratar om. Tusentals människor går varje dag till sina arbeten med en klump i magen, de lider i det tysta och skäms över vad de blir utsatta för. Det är inte de som ska skämmas. Utan det är de som utsätter andra människor för fysiska och psykiska övergrepp.

Med min historia lyckas jag nå de som lyssnar. För att skapa en förståelse är det alltid bäst att förmedla någonting som är självupplevt. Att stå och prata om lagen och beredskapsplaner gör inte att människor slutar mobba varandra utan det är när de verkligen förstår och känner empati som det kan ske en förändring.
I mina utbildningar arbetar jag mycket med deltagarnas självinsikt, mod och kommunikation och det är det som är nyckeln anser jag.

Hur min första föreläsning gick?
Bra! Den blev uppskattat och applåden var lång. Efter detta blev min föreläsning ett stående inslag i utbildningen inför utlandstjänstgöring. Än idag utbildar jag inom försvarsmakten på olika sätt.

Under föreläsningen fick jag en fråga av en kvinnlig officer hur det kändes att åka tillbaka ner. Jag var tyst en stund innan jag svarade: 
- "Två månader kvar…"

Jag hade genomfört min livs första föreläsning och jag var så stolt.

När var du riktigt stolt över dig själv sist?

Fortsättning följer…