Jag var nyligen och utbildade på en gymnasieskola och detta var för mig en ny erfarenhet. Jag har tidigare varit på en högstadieskola men förutom det endast utbildat vuxna i värdegrundsfrågan. Det var spännande och lärorikt och jag lyckades fångade dem direkt.
Dessa hormonstinna ungdomar som stormade in i klassrummet och levde rövare satt helt knäpptysta och stilla i en halvtimma medan jag pratade om mina egna erfarenheter från sexuella trakasserier. Efter det hade vi bra, givande och ärliga diskussioner kring mobbning.

Att elever mobbar varandra i skolan vet vi. Det smärtar mig att barn och ungdomar varje dag går till en plats där de ska kunna känna sig trygga och så utsätts de för terror i olika former. Jag förstår deras känsla, magont och ångest. Jag var själv mobbad både som vuxen och som barn.
I Sjätte klass bytte jag skola på grund av mobbning och vi tvingades även flytta från området då jag var livrädd för att möta mina plågoandar. 

Visste du att:

• Mobbning är ständigt pågående i skolan och det sker i alla åldrar?
• Man räknar med att ca 60 000 barn och unga är utsatt för mobbning i olika former samtidigt vet vi att mörkertalet är enormt stort?
• Offret skäms och skuldbelägger sig själv?
• 13 % av tjejerna är utsatta för sexuella trakasserier?
• Hälften av avhoppen från gymnasiet beror på mobbning?
• Mobbning sker numera ofta efter skoltid och helt anonymt - genom olika sociala medier.
• Mobbning leder till depression, värk, posttraumatisk stressyndrom, skolk, sämre       självförtroende, missbruk, sämre betyg och självmordstankar?
• Att ca 45 barn och unga varje år tar livet av sig på grund av den terror de utsätts för under och efter skoltid?

Mobbning MÅSTE upphöra! För att det ska kunna ske behöver vi reagera och agera.
Det är vi vuxna som måste sätta stopp. Vi måste öppna våra ögon och öron och inte spela dumma. Vi måste bryta in och inte sopa under mattan. Vi måste utbilda oss och barnen och inte skylla på bus.

Dina och mina barn kan vara de som utsätts nästa gång, kanske är de redan utsatta utan att vi vet om det? Vi har en skyldighet att sätta stopp för detta!
 

Martin Luther King sa:
”Du står inte bara i ansvar för vad du säger utan också för vad du låter bli att säga”

Vad vill och kan du göra åt mobbning?
 

Torsdagen den 19 november fick jag en debattartikel publicerad i DN. Läs artikeln här: http://asikt.dn.se/asikt/debatt/kriminalisera-mobbning-pa-arbetsplatsen/

Det tog inte många minuter efter att den kom ut som telefonen gick varm och inkorgen var full av mail. Jag satt många timmar de följande dagarna och lyssnade på berättelser, läste mail och försökte stötta de människor som kontaktat mig. Jag fick inte en enda negativ kommentar utan alla var glada och tacksamma över att jag lyft denna känsliga fråga och samtidigt gett dem en bekräftelse på att det de upplevt var på riktigt.

Bland annat ringde det en man som berättade om den mobbning han var utsatt för av sina kollegor. Han var nu totalt utblottad och utslagen ifrån arbetsmarknaden. Det enda som höll honom från att ta livet av sig var att han hade barn. Vi pratade länge och jag kände en sådan enorm sorg och vanmakt av att höra hans berättelse. Det är så förbannat orättvist, vidrigt och icke värdigt ett land som Sverige år 2015 att behandla människor på detta sätt.

Han hade genom denna process förstått att man som mobbningsoffer i stort sett aldrig kan få någon upprättelse. Våra lagar kan inte skydda de som utsätts och lagarna straffar inte heller de som kränker.   Som jag skrev i artikeln: ”Att visa på brister i den fysiska arbetsmiljön är enkel men då det kommer till den psykosociala arbetsmiljön blir det svårare. Det finns sällan klara bevis eller vittnen och ord står mot ord vilket gör det enligt svenska lagar svårt att utreda. Chansen till upprättelse för offret är försvinnande liten.”

Det är inte rimligt att lägga ännu en börda på offrets redan tunga axlar. Man kan inte kräva att den drabbade ska slåss för sin rätt och få upprättelse, som offer finns inte den orken. Som offer kämpar man med att överleva, den nedbrytning som sker av offrets självkänsla och självförtroende gör att man mister all tro på både sig själv och också på mänskligheten. Varje år blir 10 000-30 000 människor långtidssjukskrivna och 100-300 människor tar livet av sig på grund av den mobbning de är utsätts för av sina kollegor, medarbetare eller chef          – jag är tyvärr inte förvånad.
 

• Vi måste arbeta förebyggande med denna fråga!
• Vi måste ha fungerande lagar kring kränkande särbehandling!
• Vi måste straffa mobbarna!
• Vi måste sluta skuldbelägga offret utan istället ge hjälp, stöd och upprättelse!

Min pappa var i helgen orolig över jag ska påverkas negativt av alla hemska historier av får höra, jag ser det på ett annat sätt: Dessa olika berättelser ger mig kraft att fortsätta med mitt arbete. Jag vill bekämpa mobbning – är du med? Att arbeta med dessa frågor är min livsuppgift, jag ger mig aldrig!

Vad är din livsuppgift?
 

Om det är något som är typiskt svenskt så är det väl ändå Jantelagen? Den berättar något om hur vi människor ska se på varandra och hur vi också sätter ett osynligt handfängsel på andra men också oss själva. ”Lagen” finns till för att jag och inte heller du ska leva ut våra drömmar och i sin tur lyckas. Andras lycka väcker jobbiga känslor i en själv av illvilja, avundsjuka och kanske även hat. När människor omkring en lyckas och har framgång är det lätt att själv känna sig misslyckad. Varför drar man inte istället lärdomar om deras resa och inspireras?
”Kan dom så kan väl jag!”

Det lustiga är att Jantelagen från början inte ens är svensk utan den är skriven av en författare som hette Aksel Sandemose, han var norsk men växte upp i Danmark. I hans genombrottsroman skildrar han sin uppväxt i den fiktiva staden Jante. Jante handlade inte om en människas åsikter och inställningar utan om en hel stads förhållningssätt.

De 10 budorden lät:

·         Du ska inte tro att du är något

·         Du ska inte tro att du är lika god som vi

·         Du ska inte tro att du är klokare än vi

·         Du ska inte inbilla dig att du är bättre än vi

·         Du ska inte tro att du vet bättre än vi

·         Du ska inte tro att du är förmer än vi

·         Du ska inte tro att du duger till något

·         Du ska inte skratta åt oss

·         Du ska inte tro att någon bryr sig om dig

·         Du ska inte tro att du kan lära oss något

Jantelagen handlar om underkastelse. Att hålla tillbaka de duktiga och drivna men också se till att de ambitiösa inte sticker ut hakan och tror för mycket om sig själva. Att leva efter och styras av Jantelagen är ett effektivt sätt att hämma någon. Den används frekvent då någon försöker komma med idéer, förändra eller hitta nya lösningar. Levde man istället efter Antijantelagen hade vi fått ett trevligare, gladare och mer produktivt samhällsklimat.

 Antijantelagen lyder:

·         Du ska tro att du är enastående

·         Du är värd långt mer än du tror

·         Du kan lära dig allt

·         Du är bättre än många andra

·         Du är mycket mer än många andra

·         Du har mycket att vara stolt över

·         Du duger till allt

·         Du skall le och skratta

·         Du har någon som bryr sig om dig

·         Du har kunskaper att lära ut

Ta ett land som USA (som absolut också har sina brister) där de verkligen ser upp till dem det har gått bra för. De hyllar strävan och istället för att hålla människor tillbaka så inspireras de av andras framgång.  Under min tid i Afghanistan fick jag två medaljer och utmärkelser av Amerikanarna för en bra insats. I Sverige får ingen någon extra uppmärksamhet, ska en få medalj så ska alla ha.

I USA ser man upp till läkarna som kämpat hårt och länge för att studera och sedan ägna sina yrkessamma år till att rädda liv. I Sverige blir människor gröna av avund för att läkarna tjänar bra, de vill inte se vad dessa män och kvinnor lagt i många års slit för att komma dit de är.

Man gör allt för att dra ner läkarnas löner och ge dem så mycket jobb att en efter en går in i väggen. Är det den typ av vård vi vill ha? Är det den typ av samhälle vi vill ha?  Ska inte hårt arbete löna sig? Ska inte någon som offrat så många år av sina liv till studier för att sedan hjälpa andra människor belönas för det? Är det inte deras tur att skörda efter sitt slit?

Med Jantelagen håller Sverige och svenskarna landet och medborgarna tillbaka. Inte bara det att man minskar produktiviteten och glädjen, man hämmar också människor och hindrar dem från att våga blomstra. Jantelagen är inte till någon hjälp, bara stjälp!

Barn har ännu inte lärt sig att de måste hämma sig själv för att bli socialt accepterade. Berömmer man ett barn för en teckning skiner de upp och är så otroligt stolta över sig själva. Vi är dåliga på att ge beröm men vi är ännu sämre på att ta emot beröm. Många gånger när man får en komplimang säger man: ”Va? Den här gamla trasan?” eller ”Äsch, det var inget speciellt, det hade du kunnat göra ännu bättre”. Vi måste hjälpas åt och hylla varandra, jag är bra precis som du!

De allra flesta som mobbas på sina arbetsplatser är de som är duktiga, intelligenta och drivande – de ses som ett hot som måste förgöras.

Håller du dig tillbaka för att du inte vill väcka andras illvilja? Vad vill du göra åt det?

Medan jag arbetade som soldat i Kosovo fick min två år yngre bror ett vikariat på en förskola som barnskötare. Eftersom han alltid älskat barn var han klockren för den tjänsten och barnen avgudade honom. Simon är nästan 2 meter lång och den perfekta lekfarbrorn!

När min mamma berättade för sina vänner och kollegor att hon hade ett barn som var soldat i Kosovo och ett barn som arbetade på förskola sa folk alltid: ”Vad intressant, hur trivs Simon i Kosovo?” Alla tog för givet att de stereotypa könsrollerna i samhället även gällde för hennes barn. De tappade hakan då hon berättade att det var tvärtom.

Vad är det som gör att vi har ett behov av att sätta människor i fack? Varför kan andra inte få vara som de är? Som de vill vara? Vem har rätt att sätta en stämpel på någon annan? Varför blir vi provocerade av människor som gör något eget och sticker ut från mängden?

Trots att Sverige är ett av världens mest individualiserade länder har vi svårt för människor som bryter normen och går sin egen väg. Detta är både tragiskt men också farligt.          
Jante finns alltid där i bakhuvudet och säger till oss att vi inte ska tro att vi är något.                 Att vi inte ska tro att vi är bättre än någon annan.

Jag tror också att det handlar om rädsla för det okända. Så länge alla andra ser ut och beter sig som mig så berättar det för mig att jag är ok… Vi är ett flockdjur. Vi har sedan tidernas begynnelse samlats i grupper och vi har alltid var beroende av varandra för vår överlevnad. Som barn och ungdom söker vi efter en tillhörighet på många olika plan. Vi vill känna att vi hör hemma i en flock, familj, klass, kompiskrets, ett lag osv. Att få komma in och vara accepterad är oerhört viktigt, den som istället blir ignorerad, utfryst och mobbad kan skadas för livet – i både kropp och själ! Mobbning sätter spår och det finns inte en människa som kan känna sig helt trygg – nästa gång kan det vara din tur! Jag vill uppmuntra till en acceptans. En acceptans för allas rätt att få vara sig själva. De som sticker ut har något att lära oss andra= att våga lite för att vinna mycket.
Jag läste ett ordspråk en gång som jag tänker på ibland: ”Det är lika bra att jag är mig själv för alla andra är redan upptagna!”.

En dag kom det fram en liten pojke till min bror då de var på förskolan, han kramade Simons ben och sa: ”Jag tycker om dig fröken!”

Hur mycket anpassar du dig efter samhället och efter hur andra förväntar sig att du SKA vara?

Det gick ett bra tag och jag kände ett sug att åka ut igen. Jag ville ha revansch och bevisa för mig själv och för försvarsmakten att jag var bättre än vad min grupp i Kosovo fick mig att framstå som. 
Jag sökte fler missioner.

I augusti 2006 föreläste jag för de som skulle åka till Afghanistan på FS12. Efter min föreläsning kom det många fram till mig för att skaka min hand men också för att ge mig kramar. De var tacksamma för att jag vågade berätta min historia. Det kom också två män som berättade att de hade en vakans i sin grupp och undrade om jag ville följa med dem till Afghanistan (!) De skulle åka på teambuilding och gav mig 10 minuters betänketid. 10 minuter! Tankarna snurrade i huvudet: ”Tänk om jag blir utsatt för sexuella trakasserier igen?” ”Tänk om jag dör i Afghanistan, det är ändå ett av världens farligaste länder!?”         ”Är jag redo att åka på en ny mission?”
Eftersom jag då var singel och lätt kunde ta ledigt från mitt jobb tackade jag ja – med hjärtat i halsgropen. Mitt eftermiddagsflyg till Göteborg fick bokas om till kvällen och jag mötte nervöst min nya grupp.

Jag var yngst i gruppen och enda kvinnan och vi skulle bo, leva och arbeta på en amerikansk camp 30 minuter från den svenska campen i Mazar e Sharif i norra Afghanistan.
Innan vi åkte ner till Afghanistan hade vi fullt upp ett par veckor under den obligatoriska missionsutbildningen. Bland annat var vi på en två veckors utbildning i Tyskland, vi sköt in våra vapen (Glock och AK5), vi fick reda på det aktuella läget i Afghanistan. Vi kontrollerade våra skyddsmasker och övade oss inför en eventuell eldstrid. Det var spännande veckor och det blev kusligt verkligt så vi fick reda på att våra svenska vänner precis blivit beskjutna av milismän i området där vi skulle verka.

För att göra en lång historia kort så hade jag en bra tid i Afghanistan. Jag hade bra kollegor men fruktansvärt tråkiga arbetsuppgifter. Det viktigaste var dock att jag denna gång slapp bli sexuellt trakasserad av de omkring mig. Jag tittar ofta på foton från denna tid och minnen från människor jag mötte kommer jag att bära med mig för evigt.

Jag har både innan och efter Afghanistan arbetat som hamnarbetare i Göteborgs hamn. Detta är en starkt mansdominerad bransch och mycket fysiskt tungt men jag hade inget problem med sexuella trakasserier där heller. Jag hade helt enkelt otur i Kosovo.

Oavsett om det handlar om sexuella trakasserier, trakasserier pga. kön eller kränkande särbehandling så är det fruktansvärt för den drabbade. Även om man är stark i sig självs bryts man lätt ner av denna behandling. Många kommer tillbaka till den hälsa och välbefinnande de hade innan mobbningen startade medan andra inte orkar mer och väljer att ta sitt liv. Mellan 100 och 300 självmord varje år är kopplade till mobbning på arbetet. Om de dödsfallen hade räknats in i statistiken över dödsorsaker på arbetsplatsen skulle mobbning vara det absolut farligaste man kan utsättas för under sitt arbetspass.

I Frankrike betraktas mobbning som ett brott mot individen och inte som i Sverige bara som ett arbetsmiljöproblem. På straffskalan finns allt från böter till fängelsestraff.
I Sverige går mobbarna nästan alltid fria och återigen visar Sverige en oerhörd lamhet till människor som begår brott.

Hur tycker du att samhället ska bemöta och straffa denna typ av brott?

Fortsättning följer…

Efter min första föreläsning och några dagars ledighet var det dags att åka tillbaka till Kosovo och då göra klart de sista två månaderna av missionen. Det blev kallt, mörkt och till slut vinter. I december blev det vår tur att rotera hem och det pirrade lite i magen av förväntan. Jag såg fram emot vad livet skulle ge härnäst och framför allt var jag förbannat stolt över vad jag tagit mig igenom.

Det går fyra månader och jag börjar komma tillbaka till mig själv. Jag börjar få tillbaka min självkänsla och mitt självförtroende. Jag slutar att stamma och staka mig då jag pratar och jag har tillförsikt på framtiden. Det är april och jag sitter på mitt arbete och läser min mail. I inkorgen ligger ett nytt mail med avsändaren från en person jag inte kände igen. Jag öppnar det och finner ett kort meddelande om att de inte visste att jag kommit in polishögskolan men förstod direkt att det var jag som hade skrivit den insändare de bifogat. Insändaren var skrivet av en tjej som gick på polishögskolan och hon kände sig både rädd och värdelös som polis.

Jag hade inte kommit in på polishögskolan och jag hade inte skrivit insändaren så jag förstod inte varför jag hade fått detta mail. Jag svarade kort att jag inte visste vilka de var och så undrade jag om de skickat mailet till fel person och så avslutade jag med                        ”Ha det så bra!”

Ett par dagar senare får jag ett långt och kränkande mail om att jag säkerligen skulle komma in på polishögskolan i och med att de kvoterade. ”Om inte annat kunde jag ju hota med att anmäla dem för sexuella trakasserier för det har ju funkat förr…” De skrev också att de inte ville råka ut för repressalier och valde därför att inte berätta vilka de var.

Jag var i chock då jag läste detta och det kändes som en riktig käftsmäll då det faktiskt hade gått fyra månader sedan vi roterade hem från Kosovo. Jag bestämde mig dock för att inte göra något åt detta och valde att inte svara. Två månader senare får jag ännu ett mail där det står att jag är en jävla sopa och helt värdelös och då fick jag nog och gick till polisen och gjorde en anmälan. Denna lades senare ner i brist på bevis, tid, engagemang - vad vet jag?

Några månader senare hade vi återträff med kompaniet och jag kopierade upp de två mailen i sju exemplar och delade ut dessa till alla i min grupp och undrade sedan om det var någon som kände igen de. Det var det inte så än i dag vet jag inte med 100 % säkerhet vem som skickat dessa mail till mig!

Vad hade ni gjort i min situation?

Fortsättning följer…

När mer än halva missionen hade gått blev jag kallad till ett möte med min kompanichef. Han frågade mig om jag ville berätta om mina upplevelser ifrån sexuella trakasserier inför nästa bataljons chefer? Han ville att vi skulle göra detta tillsammans, jag skulle berätta min version och han skulle berätta sin. Trots att min största skräck var att prata inför människor och att jag blev röd som en tomat i ansiktet av att redovisa minsta lilla så tackade jag ja. Nu hade jag chansen att få berätta min historia och få upprättelse.

Min grupp gillade inte alls det faktum att jag skulle åka och prata om detta, de krävde att få veta vad jag skulle säga men jag vägrade. De om någon visste väl vad de hade sagt och gjort?

I oktober 2003 flög jag och min chef hem till Sverige för att föreläsa för cheferna på KS09. Vi hämtade ut en hyrbil och checkade in på ett Scandichotell inte långt från där vi skulle vara dagen efter. Natten till min livs första föreläsning låg jag vaken och hade ångest. Tusen tankar och frågor rusade genom mitt huvud: Tänk om jag gör bort mig? Tänk om de skrattar NÄR jag blir röd i ansiktet? Tänk om jag svimmar? Tänk om de tycker att jag är en jävla idiot?

När klockan ringer på morgonen känner jag mig inte ett dugg utvilad men det kunde inte hjälpas. 
Vid ett fönsterbord i frukostmatsalen sitter min chef och läser en tidning. Han har redan ätit och jag försöker få i mig någonting men illamåendet sätter stopp.

Vi tar oss mot Almnäs och är då på ett sätt tillbaka på ruta ett. Det var på Almnäs allt började sex månader tidigare då jag ryckte in. Det var hit jag kom rakryggad och stolt och längtade efter att få åka på mission.  Nu gick jag där i min uniform mot den stora filmsalen och skulle strax föreläsa om mina erfarenheter från sexuella trakasserier. Det var i denna sal vi fått den bristfälliga utbildningen om trakasserier och nu skulle jag berätta vad som kunde gå fel.

Många hade demonstrativt satt sig långt bak i salen och min chef fick säga till dem att komma längre fram. Kanske var de överhuvudtaget inte intresserade av vad vi hade att berätta eller så var det bara invant att sätta sig långt bak. När det blev min tur ställde jag mig på skakiga ben bakom podiet med min fusklapp och höll min livs första föreläsning. Självklart blev jag röd i ansiktet men jag tog mig igenom mitt anförande. Efter applåder satte jag mig ner. Efter mig talade en polis om att dessa problem även var stora inom poliskåren och han berömde mig för mitt mod att prata om det. Jag skakade i hela kroppen men kände samtidigt i både hjärta och själ att ett nytt kapitel i mitt liv hade börjat. Jag var tacksam för att min kompanichef gett mig denna möjlighet!

Efter detta tog vi vår hyrbil och åkte därifrån. Jag lämnade av honom hemma hos sig och sedan körde jag ner mot Göteborg. Det var ren lyx att få ett par dagar extra hemma hos familjen.

Idag 12 år senare håller jag fortfarande i olika typer av värdegrundsutbildningar.        
Jag brinner för arbetsmiljöfrågor och om hur man motverkar mobbning på arbetsplatsen. Alltid när jag är ute möts jag av mycket tacksamhet, det är många som känner igen sig i det jag pratar om. Tusentals människor går varje dag till sina arbeten med en klump i magen, de lider i det tysta och skäms över vad de blir utsatta för. Det är inte de som ska skämmas. Utan det är de som utsätter andra människor för fysiska och psykiska övergrepp.

Med min historia lyckas jag nå de som lyssnar. För att skapa en förståelse är det alltid bäst att förmedla någonting som är självupplevt. Att stå och prata om lagen och beredskapsplaner gör inte att människor slutar mobba varandra utan det är när de verkligen förstår och känner empati som det kan ske en förändring.
I mina utbildningar arbetar jag mycket med deltagarnas självinsikt, mod och kommunikation och det är det som är nyckeln anser jag.

Hur min första föreläsning gick?
Bra! Den blev uppskattat och applåden var lång. Efter detta blev min föreläsning ett stående inslag i utbildningen inför utlandstjänstgöring. Än idag utbildar jag inom försvarsmakten på olika sätt.

Under föreläsningen fick jag en fråga av en kvinnlig officer hur det kändes att åka tillbaka ner. Jag var tyst en stund innan jag svarade: 
- "Två månader kvar…"

Jag hade genomfört min livs första föreläsning och jag var så stolt.

När var du riktigt stolt över dig själv sist?

Fortsättning följer…

En dag mötte jag högsta chefen då jag gick mot matsalen. Han stoppade mig för att fråga hur det gick med allt. Jag sa att det blivit bättre men att det inte var bra. Jag berättade sedan vad jag tyckte om hur min plutonschef hade skött det hela, som vanligt var jag brutalt ärlig. Efter detta blev det fler möten.

Högsta chefen (CO) kallade även min grupp till ett möte där jag inte fick vara med. Jag var illamående av nervositet för vad som sades och hur det skulle bli efter detta. Han berättade för dem att han varit i kontakt med höga chefer i Sverige och han pratade även med dem om en möjlig anmälan till Stockholms tingsrätt. Han poängterade även att det var han som dragit igång denna process och inte jag. Efter gruppmötet fick var och en ha ett enskilt möte med CO där de fick redogöra för sin version av det hela.

Jag mådde jättedåligt hela den dagen och var otroligt nervös för hur det skulle bli. Hur skulle gruppen bemöta mig efter detta? Kunde det bli värre? De kom tillbaka en och en till våra bostadsbaracker och såg nedstämda ut. Några frågade mig faktiskt hur jag mådde och det förvånade mig. Jag hoppades att detta skulle vara vändningen. Tyvärr blev det väl inte direkt bättre. Kommentarerna upphörde men naturligtvis var utanförskapet detsamma. När det handlar om vuxna människor kan man inte ”beordra” vänskap och respekt. Det är inte som på förskolan där man blir tillsagd att alla ska få vara med och leka. Man kan inte få en mobbare att skaka hand med en mobbad och sedan ska allt vara bra. Inte ens en ”ursäkt” hjälper, spåren som sätter sig i själen sitter för djupt. Man måste arbeta med vad som hänt. Gå på djupet med offret, ja faktiskt med hela arbetslaget. Ett ”förlåt” hjälper föga.

Men gissa vad? Jag fick aldrig någon ursäkt – allt var enligt min grupp bara ett missförstånd…                      
Jag förstod aldrig vad de menade med missförstånd för kommentarerna jag fick gick inte att missförstå: ”Åhfelt, vad hade du tyckt om att bli påsatt uppe i skogen av tre killar?”             
Kan inte bli: ”Vet du vad det blir till middag?” Kommentarerna gick inte att misstolka!

Senare fick jag veta att gruppen ville ha en ursäkt från CO för att han kränkt dem på detta sätt genom att hota med Stockholms tingsrätt och anklaga dem för att utsätta mig för sexuella trakasserier.

I ett av många möten med min kompanichef var jag ledsen, nedstämd och mådde dåligt över att det gått så långt, jag ville ju bara tysta ner det hela för att orka mig igenom missionen. Kompanichefen tittade då på mig och sa att det var tack vare sådana som mig som kvinnor hade rösträtt. Det värmde mitt hjärta och gav mig lite mer ork. Lite mer energi att fortsätta kämpa.

Hur tycker ni att man borde hanterat detta ärende?

Fortsättning följer…

Vi hade en "kvinnlig sjukvårdssisu" på campen vilket innebar att all personal som arbetade i den var kvinnor. Sisun var ombyggd som en ambulans och det var bland annat den som skulle hämta oss ute i fält om vi blev skadade. De som arbetade på den var: en läkare, en sjuksköterska, en förare och en vagnschef. Jag tänkte inte så mycket på det tills en kille jag lärde känna där nere började prata om den. Han var en av de få som jag ansåg riktigt vettig och som stod på min sida i allt som hände med min grupp men en dag fick han mig att tappa hakan. Han sa:

- Om jag blir skadad i fält vägrar jag åka med dem tillbaka till campen!

- Va? Varför då? Undrade jag.

- Det är väl uppenbart att de är här för att de är kvinnor och inte för att de är kompetenta! Fick jag till svar.

Jag blev oerhört chockad över att detta kom från hans mun, han som annars var så bra. Dock var jag medveten om att denna inställning fanns överallt men i detta ögonblick insåg jag även hur han såg på mig och min roll som soldat. Efter detta slutade jag anförtro mig till honom. Många år senare fick jag ett mail från vederbörande på FB där han bad om ursäkt för att han behandlat mig på ett felaktigt sätt. Jag minns inte om jag svarade på mailet men jag var ändå glad över att han i alla fall reflekterat kring sitt beteende.

I Kosovo lärde jag känna en tjej som gjort lumpen några år innan mig och av sina plutonskamrater fick hon en träkuk som de hade täljt åt henne. Denna skulle hon hålla fram när de andra "runkat upp stridskuken" innan de skulle ut i strid. Jag fick även höra en historia om en kvinna som gjorde lumpen och där hennes pluton fick kollektiv bestraffning om hon blev kallad för något annat än horan. När jag hör sådana historier blir jag helt vansinnig, vad är det för fel på folk?

Var jag trygg med min grupp? Skulle de hjälpa mig och komma till undsättning om jag behövde dem? Jag tvivlade ofta på detta och det gjorde mig osäker.

Trots att alla visste vad jag var med om kom min plutonschef inte fram till mig en enda gång och frågade mig hur jag mådde eller om han kunde hjälpa mig med någonting.
Vilket bra chefsmaterial…                         
Ett tag senare fick jag i veta att han pratat med en kvinnlig sjuksköterska och sagt till henne att han inte visste hur han skulle göra med denna situation. Han hade nämligen inte arbetat med kvinnor förut. Skämtar han eller? Oavsett om jag var man eller kvinna så var detta en mobbningssituation och han som chef SKULLE/BORDE/MÅSTE agera.
Herregud säger jag bara!

Vilka egenskaper tycker du att en bra chef ska ha?

Fortsättning följer… 

... När jag ryckte in den där kalla kvällen i slutet på april var jag så stolt och rakryggad. Nu gick jag där och kände mig värdelös och undrade varför jag försatt mig i en sådan situation. Väl på planet hem satt jag och tittade ut över landskapet och kände tacksamhet över att få komma hem ett litet tag och ladda mina batterier. Min lägenhet hemma i Göteborg hade jag hyrt ut i andra hand och jag skulle bo hos min mamma och bli ordentligt bortskämd. Jag träffade vänner och hade på mig rosa kläder så ofta jag bara kunde (!)

En vecka gick snabbt och snart var jag tillbaka i Kosovo igen.

Det kändes som om jag hade ett rött stämplat märke i pannan där det stod "Mobbad” på. Det kändes som om alla stirrade på mig. En del med blickar för att jag var kvinna och de hade ju inte hade sett sina flickvänner på ett tag, andra tittade på mig med medlidande en del säkert också med förakt.

Jag ville så fruktansvärt gärna bara vara en i gänget och passa in. Vara en som alla andra.

Jag skämdes något så fruktansvärt för det jag var utsatt för samtidigt som jag var så evinnerligt ensam. Jag ville inte att det skulle synas på mig att jag led, jag grät i det tysta och satte på mig en mask och log. Men jag kände att leendet många gånger var stelt och inte äkta, det gick liksom inte att få till det rätt.

Att komma in i ett rum med mycket folk (män) kändes alltid jobbigt för jag blev alltid uttittad, studerad uppifrån och ner och det gjorde mig arg men också generad. Jag kunde aldrig riktigt vara avslappnad.

En dag hade två tjejkompisar där nere i Kosovo gått förbi en bostadsbarack med dörren stängd och utanför stod det ett par killar och flinade. Tjejerna gick fram och undrade vad de flinade åt och fick till svar att de skulle stå kvar och se själva. Nyfiket ställde de sig där och väntade. Någon minut senare slits dörren upp och ut springer en kille med en kladdig hand i vädret. Han flinar glatt och stolt tills han får syn på tjejerna, då springer han snabbt därifrån. Killarna hade nämligen en runktävling. Snabbast till utlösning vann. Vilken plats han kom på vet jag inte. Tjejerna blev nog trots allt inte så förvånade, deras år i försvarsmakten hade nog härdat dem som man säger. Jag minns hur äcklad jag var när jag fick veta detta, vidrigt. Jag var så glad att jag inte var med tjejerna vid detta tillfälle.

Det här med det sexuella hade jag svårt att förstå. Hur kåt kunde man vara och hur äckligt behövde man bete sig? Varför såldes det porrtidningar i affären på campen och varför var det tillåtet att läsa dem helt öppet? Jag funderade många gånger på vilken människosyn männen, mina arbetskamrater, fick av att läsa dessa tidningar? Innan ett uppdrag eller som sänglektyr? Hur såg de på mig (fick jag ju veta visserligen) eller de kvinnor som vi bland annat var där för att skydda och hjälpa?

Hur är det med porrtidningar/kalendrar på din arbetsplats?
Finns det sådant och varför?

Fortsättning följer…

En dag i början på hösten fick vi veta att vår kompanichef ville träffa oss kvinnor enskilt för att se hur vi hade det. Jag hade bestämt mig sedan långt innan att hålla ”mitt problem” för mig själv men nu tänkte jag att om han verkligen ville veta hur jag hade det så skulle han få veta. Jag pratade med två plutonskamrater som jag hade förtroende för och berättade för dem att jag tänkte berätta allt för vår kompanichef. De sa att jag inte kunde gå över huvudet på plutonscheferna utan att jag var tvungen att berätta för dem först. Sagt och gjort.  
Jag tog med mig mina två kamrater som stöd och hade ett möte med mina två chefer. Jag berättade allt. Om skämten och hur mina gruppmedlemmar behandlade mig. Jag hoppades på förståelse men blev helt paff av den respons jag fick. Han som var ställföreträdande chef blev dock förvånad och menade att det absolut inte fick gå till på det sättet. Han som var chef sa att det kanske inte var helt bra men att jag inte skulle bry mig om vad de sa. Tack för det.

Några dagar senare var det dags för mötet med Kompanichefen och han blev helt ställd. Efter detta blev det många möten för mig med olika chefer då jag fick berätta samma sak om och om igen. De verkade ta det på allvar och det viktigaste - de trodde mig. Detta var en enorm lättnad för mig och jag kunde andas ut. Min farhåga var att de skulle skratta bort det och få mig att känna mig ännu mindre än vad jag redan gjorde. Jag berättade för de höga cheferna om min stora rädsla - att det jag var med om skulle läcka ut till övriga bataljonen, att alla skulle få veta och att det i sin tur skulle göra mig mer utsatt. 
Jag fick veta att det skulle skötas snyggt. Några dagar senare kom det fram en kille till mig som jag inte överhuvudtaget kände. Han beklagade det som hänt och jag förstod ingenting. Han berättade att det gått ut information på morgoninfon till alla på hela bataljonen om att en kvinna på sökplutonen var utsatt för sexuella trakasserier av sin grupp. Jag fick panik. Det stod inte direkt vem det var men vi var bara tre kvinnor på sökplutonen och de andra två umgicks med sina grupper. Svårt att lista ut?                                                                                             Mina ben blev som spagetti och det kändes som om jag skulle svimma.

Efter denna dag blev det ännu jobbigare att gå in i matsalen för nu stirrade alla ännu mer (om det nu var möjligt). Från och med nu var jag inte bara en ung kvinna i uniform utan en sextrakasserad ung kvinna i uniform.

Dagarna gick och jag skulle snart få åka hem på första ledigheten då jag blev inkallad på ett möte i staben. Jag fick sätta mig vid en dator och titta på en informationsfilm om sexuella trakasserier. Det var en kvinnlig skådespelerska som var trakasserad av sina manliga kollegor och det kändes som om det var jag som spelade huvudrollen. Det var ju precis vad jag var med om och tårarna steg i ögonen. Var JAG utsatt för sexuella trakasserier? Jag?          I detta ögonblick kände jag en sådan skam. Inte kunde väl jag råka ut för det? Jag hade en föreställning om att det var de kvinnor som var grova i munnen som råkade ut för den behandlingen. De kvinnor som drog sexskämt eller sprang halvnakna runt i korridorerna, detta gjorde aldrig jag. Ändå blev jag utsatt för sexuella trakasserier och jag var uppriktigt sagt chockad när detta gick upp för mig. Den kvinnliga pastorn gick förbi mig i rummet där jag satt och gav mig ett leende av medlidande, hon visste vad jag satt och tittade på och hon visste vad jag var med om, ja rättare sagt - alla visste ju.

Efter filmen gick jag ut på altanen till två höga chefer som satt och väntade på mig. Jag satte mig ner mitt emot dem och då kunde jag inte hålla mig längre och tårarna rann längst kinderna. Jag satte på mig mina svarta solglasögon och torkade diskret bort tårarna så att inte andra än de två såg att jag grät. Jag sa inte mycket under det mötet, rösten bar inte, men jag lyssnade och jag hörde att de var oroliga för att jag inte skulle komma tillbaka efter min ledighet. Att jag hade bestämt mig för att ge upp och stanna hemma hos de människor som älskade mig och visade mig respekt.
Men jag hade ju gett mig själv ett löfte om att stå ut. Kosta vad det kosta ville.

Vad hade du gjort om en sådan morgoninfo hade gått ut till alla angående en kollega till dig?

Fortsättning följer…

Då man inte var i tjänst eller hade beredskap var filmtittande en attraktiv sysselsättning på campen.      
Min grupp satt och tittade på film i stort sätt varje kväll men jag var aldrig med. Efter många veckor av utanförskap tog jag mod till mig och började prata med en gruppmedlem om en film jag hade sett och undrade om inte vi i gruppen kunde se den tillsammans?                                                                 Det var för övrigt filmen Momento. 

Efter mycket om och men så gick killarna med på detta och jag kände en oerhört stor lättnad. ”Nu skulle det ordna sig. Nu skulle vi bli en fungerande grupp…”
Jag går glatt iväg och lånar film och bokar filmsal och när klockan börjar närma sig sju säger jag:
- Kom grabbar, nu är klockan sju, det är dags att gå!

Alla är helt plötsligt trötta och orkar inte titta på film. Jag blir naturligtvis jättebesviken men jag kan ju inte tvinga dem att titta på film om de inte vill så jag går därifrån och är borta i kanske fem minuter. Jag går och lämnar tillbaka filmen samt bokar av filmsalen. När jag kommer tillbaka sitter det fem killar i baracken där jag bor (och delar med två killar) och tittar på porrfilm på datorn. Helt plötsligt var de inte för trötta för att titta på film men valde en film som jag inte kunde se med dem och dessutom satt de i min bostad så det var inte läge för mig att klättra upp i min säng och läsa en bok.                                                                      
Jag gick med tunga steg därifrån och fick vänta på att de tittat klart så att jag kunde gå och lägga mig.

Jag klandrade mig själv så många gånger och undrade vad jag hade gjort för fel. Borde jag ha varit på ett annat sätt eller borde jag ha sagt till på ett annat sätt? Jag kom dock fram till att jag har rätt att vara den jag är och de har inte rätt att kränka mig.

Vid åtskilliga tillfällen satt jag vid muren bakom våra baracker och grät. Förutom på toaletten var detta ställe någorlunda avskilt och där kunde jag sitta och gråta i fred. Bara låta tårarna falla och droppa ner på min uniformsjacka och min gula namnskylt som visade texten "Pte Åhfelt". Jag tillbringade många timmar med att bara sitta där och bara vara, skönt att slippa hålla uppe en fasad och låtsas vara glad. Jag var inte glad. Jag var djupt olycklig och kände mig ensammast i världen. Jag räknade ner månaderna, veckorna, dagarna och ja till och med timmarna tills jag kunde åka hem med hedern i behåll. Vid den muren gav jag mig själv ett löfte. Jag lovade mig själv att stanna kvar och fullfölja denna mission om det så innebar att jag skulle gråta varje dag. Låta tårarna rinna ljudlöst eller att kväva ljudet av min gråt i en handduk på toaletten. Jag skulle vara kvar. Att få göra en mission var så viktigt för mig och jag ville ha det som merit för att komma in på polishögskolan. Min grupp skulle inte vinna, det skulle jag.

Vad tror du att du hade gjort i min situation?

Fortsättning följer…

…Rätt svar på föregående inläggs fråga är: Osynliggörande.

Värst var inte kommentarerna utan att känna att man inte blev respekterad eller accepterad. Trots att jag grät ofta och kände mig totalt misslyckad bestämde jag mig för att stanna kvar och fullfölja missionen - även om det innebar att jag skulle gråta varje dag i sex månader. När det blev för tungt och jag var tvungen att lätta på trycket gick jag till damernas toalett och grät i en handduk för att ingen skulle höra mig.

KS08 som vår bataljon hette bestod av ca 616 soldater varav 39 var kvinnor. Trots att det var människor runt omkring mig dygnet runt kände jag mig ändå oerhört ensam.

Jag blev aldrig en fullvärdig medlem i vår grupp och det var en tung känsla, jag ville ju bara vara en i gänget. Många gånger var jag fullt påklädd och redo att äta i matsalen, de såg detta men de frågade inte om jag skulle med och käka. Istället fick jag skamset gå och äta själv.     In i denna stora och högljudda matsal, full av kollegor med uppgifter liknande de vi hade.  Att ensam stå där med min röda bricka och blicka ut över borden och inte veta vart jag skulle slå mig ner var det jobbigaste jag visste. Att andra såg att jag kommit ensam, att gruppen gått dit utan mig. Jag hade kunnat slå mig ner vart som helst och varit välkommen men jag ville inte att det skulle synas att jag var ensam så ofta satte jag mig med min grupp i alla fall och detta kändes förstås extra förnedrande. När jag vid tillfällen satte mig vid andra grupper fick jag ju frågan "varför sitter inte du med din grupp?" Då ljög jag och sa att de ville sitta ute och jag inne eller vad det nu var som passade in i situationen och de köpte det.           Måltiderna var vidrig för mig, jag skämdes så.

Maten som serverades var vällagad och god och jag åt alltid med god aptit. Killarna var imponerade över mina enorma portioner mat och jag förklarade att jag alltid älskat mat. Som barn valde jag grisfötter istället för lördagsgodis, det är sant!
Jag hade bra ämnesomsättning och tränade enormt mycket.

Den behandling jag fick av min grupp sänkte mitt självförtroende och självkänsla otroligt mycket och det tog lång tid att bygga upp de igen med hjälp av nära och kära som fick mig att inse att jag inte var helt värdelös.
Detta var ju ständigt pågående. Jag kunde inte stämpla ut klockan fem och gå hem till mitt utan vi bodde, sov, åt och arbetade ihop tjugofyra timmar om dygnet och det tog på krafterna.

Hösten är här och de flesta har kommit tillbaka efter semestern. Många kommer tillbaka med ont i magen och en olustig känsla då de måste passerar vissa människor eller exempelvis ska gå till matsalen. Det tål att upprepas: 1/10 är utsatt för mobbning på sina arbetsplats.

Vad kan du göra för att mildra deras magont?

Fortsättning följer…

… Jag kan lova att man inte är kaxig när man sitter som ensam tjej och sju av ens närmaste kollegor skrattar åt att man ska bli våldtagen bak i fordonet. Jag skämdes något fruktansvärt. Jag kände skam, äckel, ilska, vanmakt och hopplöshet. Jag kände mig som en liten lort som inte var värd någonting. En lort som inte förtjänade vare sig respekt eller uppmärksamhet. Jag blev med ens dränerad på all min energi. Det sjuka är att jag försökte släta över det. Försöka skämta om något annat för att ta bort fokus från det vidriga.

Den obehagliga känslan i magen kom tillbaka ännu en gång och jag visste inte heller nu vad jag skulle göra eller säga. Jag hade ju redan sagt ifrån en gång, varför hade det inte räckt?
Senare på kvällen har vi ett gruppmöte där vi ska gå igenom sådant som gått bra och sådant som gått dåligt under de två veckor vi arbetat i missionsområdet. Jag tar mod till mig och säger:

- Jag har ett personligt problem i gruppen, jag är inte utan humor ni får jättegärna skämta med mig men inte OM mig för det är en jättestor skillnad!
- Det här är fan männens värld, du får vara beredd på hård jargong! Svarade då mannen som dragit det sista skämtet.
- Hård jargong är ok men dra inte in mitt namn i skämten!

Jag visste inte om detta hade gått fram till dem och om de hade förstått vad jag hade menat men jag kände ändå en oerhört stor lättnad, för nu kunde de ALDRIG komma och säga att jag inte sagt ifrån i alla fall! Jag gick och lade mig den kvällen med känslan av i alla fall en liten seger.

Dagen efter började något som jag senare valt att kalla för ”operation ignorera Emilia” vilket innebar att jag blev mer eller mindre osynlig för min grupp. Jag kunde komma med frågor eller förslag – och de hörde inte vad jag sa…

Ett bra exempel på detta är då redan dagen efter gruppmötet. Vi är ute för att söka efter nedgrävda vapen i terrängen, det är 35 grader varmt och jag frågar min gruppchef om jag får ta av mig min jacka då jag skulle gräva. Han sa nej så jag lät jackan vara på. När jag efter ett tag kommer tillbaka genomsvettig ser jag att resten av gruppen arbetar i sina t-shirts och då tar jag av mig min jacka jag med utan att fråga en gång till. När vi senare ska vända våra två fordon på den smala väg som vi kör på så ser jag en väg in på vänster sida där vi kan svänga runt på ett fält. Jag säger detta till föraren och han svara mig: ”Det fattar du väl fan själv att det inte går!” TILLS killen bredvid mig i baksätet säger SAMMA sak och DÅ svängde vi ut på fältet.

Vad kallas denna härskarteknik för?

Fortsättning följer…

…Senare på kvällen är vi tillbaka i det logement vi bodde på och då säger jag till alla: ”Det skämtet jag fick höra idag var inte roligt och jag hoppas att jag inte behöver få höra det igen!”. Killen ifråga kom då fram till mig och bad om ursäkt och då kände jag: ”Skönt, då lägger vi detta bakom oss och så börjar om på nytt!”

De första dagarna var det korvstoppning på hög nivå. Vi satt många timmar i olika klassrum för att få information om missionsområdet, risker och vad vi hade att vänta oss när vi kom ner. Vi fick också en kort genomgång som handlade om mobbning och sexuella trakasserier. Officeren som höll i detta moment framförde fakta om lagen på ett helt oengagerat sätt och inget jag egentligen tog åt mig av. ”Jag skulle ju ändå inte bli utsatt för sexuella trakasserier…”

Den åtta veckor långa utbildningen i Sverige innan utlandstjänstgöringen förflöt relativ smärtfritt (ifrån sett några konstiga kommentarer) och jag kände att detta var det bästa jag gjort i hela mitt liv! Vad jag trivdes och vad fruktansvärt spännande det skulle bli att äntligen få åka ner till Kosovo!

Vi kommer ner och det krävdes ett par dagar att komma in i allt. Man skulle vänja sig vid att bo tre och tre i baracker (jag och två killar). Man skulle hitta runt på den svenska campen vid namn Camp Victoria, lära känna området, rutiner och människorna man arbetade med.
Det var hektiskt och jag älskade det!            
Ca andra veckan där nere började problemen på allvar. Vid detta tillfälle sitter vår grupp utanför barackerna där vi bodde och pratade om allt och inget när en kille i vår grupp säger: ”Vi lägger Åhfelt bak i sisun så får lokalbefolkningen komma och ha lite roligt!” Han gjorde en paus (då jag knappt andades) och så tillade han: ”Hon kan få ett par ryggsäckar att ligga på!”. Behöver jag påpeka den förnedring jag kände. Skammen och ilskan över att mina kollegor pratade om mig på det sättet. Jag ville bara trycka på en pausknapp och springa därifrån och kräkas.

Hur hade du reagerat om någon sade så om din fru/dotter/syster/vän?

Fortsättning följer…

Jag var nyligen och utbildade på en gymnasieskola och detta var för mig en ny erfarenhet. Jag har tidigare varit på en högstadieskola men förutom det endast utbildat vuxna i värdegrundsfrågan. Det var spännande och lärorikt och jag lyckades fångade dem direkt.
Dessa hormonstinna ungdomar som stormade in i klassrummet och levde rövare satt helt knäpptysta och stilla i en halvtimma medan jag pratade om mina egna erfarenheter från sexuella trakasserier. Efter det hade vi bra, givande och ärliga diskussioner kring mobbning.

Att elever mobbar varandra i skolan vet vi. Det smärtar mig att barn och ungdomar varje dag går till en plats där de ska kunna känna sig trygga och så utsätts de för terror i olika former. Jag förstår deras känsla, magont och ångest. Jag var själv mobbad både som vuxen och som barn.
I Sjätte klass bytte jag skola på grund av mobbning och vi tvingades även flytta från området då jag var livrädd för att möta mina plågoandar. 

Visste du att:

• Mobbning är ständigt pågående i skolan och det sker i alla åldrar?
• Man räknar med att ca 60 000 barn och unga är utsatt för mobbning i olika former samtidigt vet vi att mörkertalet är enormt stort?
• Offret skäms och skuldbelägger sig själv?
• 13 % av tjejerna är utsatta för sexuella trakasserier?
• Hälften av avhoppen från gymnasiet beror på mobbning?
• Mobbning sker numera ofta efter skoltid och helt anonymt - genom olika sociala medier.
• Mobbning leder till depression, värk, posttraumatisk stressyndrom, skolk, sämre       självförtroende, missbruk, sämre betyg och självmordstankar?
• Att ca 45 barn och unga varje år tar livet av sig på grund av den terror de utsätts för under och efter skoltid?

Mobbning MÅSTE upphöra! För att det ska kunna ske behöver vi reagera och agera.
Det är vi vuxna som måste sätta stopp. Vi måste öppna våra ögon och öron och inte spela dumma. Vi måste bryta in och inte sopa under mattan. Vi måste utbilda oss och barnen och inte skylla på bus.

Dina och mina barn kan vara de som utsätts nästa gång, kanske är de redan utsatta utan att vi vet om det? Vi har en skyldighet att sätta stopp för detta!
 

Martin Luther King sa:
”Du står inte bara i ansvar för vad du säger utan också för vad du låter bli att säga”

Vad vill och kan du göra åt mobbning?
 

Torsdagen den 19 november fick jag en debattartikel publicerad i DN. Läs artikeln här: http://asikt.dn.se/asikt/debatt/kriminalisera-mobbning-pa-arbetsplatsen/

Det tog inte många minuter efter att den kom ut som telefonen gick varm och inkorgen var full av mail. Jag satt många timmar de följande dagarna och lyssnade på berättelser, läste mail och försökte stötta de människor som kontaktat mig. Jag fick inte en enda negativ kommentar utan alla var glada och tacksamma över att jag lyft denna känsliga fråga och samtidigt gett dem en bekräftelse på att det de upplevt var på riktigt.

Bland annat ringde det en man som berättade om den mobbning han var utsatt för av sina kollegor. Han var nu totalt utblottad och utslagen ifrån arbetsmarknaden. Det enda som höll honom från att ta livet av sig var att han hade barn. Vi pratade länge och jag kände en sådan enorm sorg och vanmakt av att höra hans berättelse. Det är så förbannat orättvist, vidrigt och icke värdigt ett land som Sverige år 2015 att behandla människor på detta sätt.

Han hade genom denna process förstått att man som mobbningsoffer i stort sett aldrig kan få någon upprättelse. Våra lagar kan inte skydda de som utsätts och lagarna straffar inte heller de som kränker.   Som jag skrev i artikeln: ”Att visa på brister i den fysiska arbetsmiljön är enkel men då det kommer till den psykosociala arbetsmiljön blir det svårare. Det finns sällan klara bevis eller vittnen och ord står mot ord vilket gör det enligt svenska lagar svårt att utreda. Chansen till upprättelse för offret är försvinnande liten.”

Det är inte rimligt att lägga ännu en börda på offrets redan tunga axlar. Man kan inte kräva att den drabbade ska slåss för sin rätt och få upprättelse, som offer finns inte den orken. Som offer kämpar man med att överleva, den nedbrytning som sker av offrets självkänsla och självförtroende gör att man mister all tro på både sig själv och också på mänskligheten. Varje år blir 10 000-30 000 människor långtidssjukskrivna och 100-300 människor tar livet av sig på grund av den mobbning de är utsätts för av sina kollegor, medarbetare eller chef          – jag är tyvärr inte förvånad.
 

• Vi måste arbeta förebyggande med denna fråga!
• Vi måste ha fungerande lagar kring kränkande särbehandling!
• Vi måste straffa mobbarna!
• Vi måste sluta skuldbelägga offret utan istället ge hjälp, stöd och upprättelse!

Min pappa var i helgen orolig över jag ska påverkas negativt av alla hemska historier av får höra, jag ser det på ett annat sätt: Dessa olika berättelser ger mig kraft att fortsätta med mitt arbete. Jag vill bekämpa mobbning – är du med? Att arbeta med dessa frågor är min livsuppgift, jag ger mig aldrig!

Vad är din livsuppgift?
 

Om det är något som är typiskt svenskt så är det väl ändå Jantelagen? Den berättar något om hur vi människor ska se på varandra och hur vi också sätter ett osynligt handfängsel på andra men också oss själva. ”Lagen” finns till för att jag och inte heller du ska leva ut våra drömmar och i sin tur lyckas. Andras lycka väcker jobbiga känslor i en själv av illvilja, avundsjuka och kanske även hat. När människor omkring en lyckas och har framgång är det lätt att själv känna sig misslyckad. Varför drar man inte istället lärdomar om deras resa och inspireras?
”Kan dom så kan väl jag!”

Det lustiga är att Jantelagen från början inte ens är svensk utan den är skriven av en författare som hette Aksel Sandemose, han var norsk men växte upp i Danmark. I hans genombrottsroman skildrar han sin uppväxt i den fiktiva staden Jante. Jante handlade inte om en människas åsikter och inställningar utan om en hel stads förhållningssätt.

De 10 budorden lät:

·         Du ska inte tro att du är något

·         Du ska inte tro att du är lika god som vi

·         Du ska inte tro att du är klokare än vi

·         Du ska inte inbilla dig att du är bättre än vi

·         Du ska inte tro att du vet bättre än vi

·         Du ska inte tro att du är förmer än vi

·         Du ska inte tro att du duger till något

·         Du ska inte skratta åt oss

·         Du ska inte tro att någon bryr sig om dig

·         Du ska inte tro att du kan lära oss något

Jantelagen handlar om underkastelse. Att hålla tillbaka de duktiga och drivna men också se till att de ambitiösa inte sticker ut hakan och tror för mycket om sig själva. Att leva efter och styras av Jantelagen är ett effektivt sätt att hämma någon. Den används frekvent då någon försöker komma med idéer, förändra eller hitta nya lösningar. Levde man istället efter Antijantelagen hade vi fått ett trevligare, gladare och mer produktivt samhällsklimat.

 Antijantelagen lyder:

·         Du ska tro att du är enastående

·         Du är värd långt mer än du tror

·         Du kan lära dig allt

·         Du är bättre än många andra

·         Du är mycket mer än många andra

·         Du har mycket att vara stolt över

·         Du duger till allt

·         Du skall le och skratta

·         Du har någon som bryr sig om dig

·         Du har kunskaper att lära ut

Ta ett land som USA (som absolut också har sina brister) där de verkligen ser upp till dem det har gått bra för. De hyllar strävan och istället för att hålla människor tillbaka så inspireras de av andras framgång.  Under min tid i Afghanistan fick jag två medaljer och utmärkelser av Amerikanarna för en bra insats. I Sverige får ingen någon extra uppmärksamhet, ska en få medalj så ska alla ha.

I USA ser man upp till läkarna som kämpat hårt och länge för att studera och sedan ägna sina yrkessamma år till att rädda liv. I Sverige blir människor gröna av avund för att läkarna tjänar bra, de vill inte se vad dessa män och kvinnor lagt i många års slit för att komma dit de är.

Man gör allt för att dra ner läkarnas löner och ge dem så mycket jobb att en efter en går in i väggen. Är det den typ av vård vi vill ha? Är det den typ av samhälle vi vill ha?  Ska inte hårt arbete löna sig? Ska inte någon som offrat så många år av sina liv till studier för att sedan hjälpa andra människor belönas för det? Är det inte deras tur att skörda efter sitt slit?

Med Jantelagen håller Sverige och svenskarna landet och medborgarna tillbaka. Inte bara det att man minskar produktiviteten och glädjen, man hämmar också människor och hindrar dem från att våga blomstra. Jantelagen är inte till någon hjälp, bara stjälp!

Barn har ännu inte lärt sig att de måste hämma sig själv för att bli socialt accepterade. Berömmer man ett barn för en teckning skiner de upp och är så otroligt stolta över sig själva. Vi är dåliga på att ge beröm men vi är ännu sämre på att ta emot beröm. Många gånger när man får en komplimang säger man: ”Va? Den här gamla trasan?” eller ”Äsch, det var inget speciellt, det hade du kunnat göra ännu bättre”. Vi måste hjälpas åt och hylla varandra, jag är bra precis som du!

De allra flesta som mobbas på sina arbetsplatser är de som är duktiga, intelligenta och drivande – de ses som ett hot som måste förgöras.

Håller du dig tillbaka för att du inte vill väcka andras illvilja? Vad vill du göra åt det?

Medan jag arbetade som soldat i Kosovo fick min två år yngre bror ett vikariat på en förskola som barnskötare. Eftersom han alltid älskat barn var han klockren för den tjänsten och barnen avgudade honom. Simon är nästan 2 meter lång och den perfekta lekfarbrorn!

När min mamma berättade för sina vänner och kollegor att hon hade ett barn som var soldat i Kosovo och ett barn som arbetade på förskola sa folk alltid: ”Vad intressant, hur trivs Simon i Kosovo?” Alla tog för givet att de stereotypa könsrollerna i samhället även gällde för hennes barn. De tappade hakan då hon berättade att det var tvärtom.

Vad är det som gör att vi har ett behov av att sätta människor i fack? Varför kan andra inte få vara som de är? Som de vill vara? Vem har rätt att sätta en stämpel på någon annan? Varför blir vi provocerade av människor som gör något eget och sticker ut från mängden?

Trots att Sverige är ett av världens mest individualiserade länder har vi svårt för människor som bryter normen och går sin egen väg. Detta är både tragiskt men också farligt.          
Jante finns alltid där i bakhuvudet och säger till oss att vi inte ska tro att vi är något.                 Att vi inte ska tro att vi är bättre än någon annan.

Jag tror också att det handlar om rädsla för det okända. Så länge alla andra ser ut och beter sig som mig så berättar det för mig att jag är ok… Vi är ett flockdjur. Vi har sedan tidernas begynnelse samlats i grupper och vi har alltid var beroende av varandra för vår överlevnad. Som barn och ungdom söker vi efter en tillhörighet på många olika plan. Vi vill känna att vi hör hemma i en flock, familj, klass, kompiskrets, ett lag osv. Att få komma in och vara accepterad är oerhört viktigt, den som istället blir ignorerad, utfryst och mobbad kan skadas för livet – i både kropp och själ! Mobbning sätter spår och det finns inte en människa som kan känna sig helt trygg – nästa gång kan det vara din tur! Jag vill uppmuntra till en acceptans. En acceptans för allas rätt att få vara sig själva. De som sticker ut har något att lära oss andra= att våga lite för att vinna mycket.
Jag läste ett ordspråk en gång som jag tänker på ibland: ”Det är lika bra att jag är mig själv för alla andra är redan upptagna!”.

En dag kom det fram en liten pojke till min bror då de var på förskolan, han kramade Simons ben och sa: ”Jag tycker om dig fröken!”

Hur mycket anpassar du dig efter samhället och efter hur andra förväntar sig att du SKA vara?

Det gick ett bra tag och jag kände ett sug att åka ut igen. Jag ville ha revansch och bevisa för mig själv och för försvarsmakten att jag var bättre än vad min grupp i Kosovo fick mig att framstå som. 
Jag sökte fler missioner.

I augusti 2006 föreläste jag för de som skulle åka till Afghanistan på FS12. Efter min föreläsning kom det många fram till mig för att skaka min hand men också för att ge mig kramar. De var tacksamma för att jag vågade berätta min historia. Det kom också två män som berättade att de hade en vakans i sin grupp och undrade om jag ville följa med dem till Afghanistan (!) De skulle åka på teambuilding och gav mig 10 minuters betänketid. 10 minuter! Tankarna snurrade i huvudet: ”Tänk om jag blir utsatt för sexuella trakasserier igen?” ”Tänk om jag dör i Afghanistan, det är ändå ett av världens farligaste länder!?”         ”Är jag redo att åka på en ny mission?”
Eftersom jag då var singel och lätt kunde ta ledigt från mitt jobb tackade jag ja – med hjärtat i halsgropen. Mitt eftermiddagsflyg till Göteborg fick bokas om till kvällen och jag mötte nervöst min nya grupp.

Jag var yngst i gruppen och enda kvinnan och vi skulle bo, leva och arbeta på en amerikansk camp 30 minuter från den svenska campen i Mazar e Sharif i norra Afghanistan.
Innan vi åkte ner till Afghanistan hade vi fullt upp ett par veckor under den obligatoriska missionsutbildningen. Bland annat var vi på en två veckors utbildning i Tyskland, vi sköt in våra vapen (Glock och AK5), vi fick reda på det aktuella läget i Afghanistan. Vi kontrollerade våra skyddsmasker och övade oss inför en eventuell eldstrid. Det var spännande veckor och det blev kusligt verkligt så vi fick reda på att våra svenska vänner precis blivit beskjutna av milismän i området där vi skulle verka.

För att göra en lång historia kort så hade jag en bra tid i Afghanistan. Jag hade bra kollegor men fruktansvärt tråkiga arbetsuppgifter. Det viktigaste var dock att jag denna gång slapp bli sexuellt trakasserad av de omkring mig. Jag tittar ofta på foton från denna tid och minnen från människor jag mötte kommer jag att bära med mig för evigt.

Jag har både innan och efter Afghanistan arbetat som hamnarbetare i Göteborgs hamn. Detta är en starkt mansdominerad bransch och mycket fysiskt tungt men jag hade inget problem med sexuella trakasserier där heller. Jag hade helt enkelt otur i Kosovo.

Oavsett om det handlar om sexuella trakasserier, trakasserier pga. kön eller kränkande särbehandling så är det fruktansvärt för den drabbade. Även om man är stark i sig självs bryts man lätt ner av denna behandling. Många kommer tillbaka till den hälsa och välbefinnande de hade innan mobbningen startade medan andra inte orkar mer och väljer att ta sitt liv. Mellan 100 och 300 självmord varje år är kopplade till mobbning på arbetet. Om de dödsfallen hade räknats in i statistiken över dödsorsaker på arbetsplatsen skulle mobbning vara det absolut farligaste man kan utsättas för under sitt arbetspass.

I Frankrike betraktas mobbning som ett brott mot individen och inte som i Sverige bara som ett arbetsmiljöproblem. På straffskalan finns allt från böter till fängelsestraff.
I Sverige går mobbarna nästan alltid fria och återigen visar Sverige en oerhörd lamhet till människor som begår brott.

Hur tycker du att samhället ska bemöta och straffa denna typ av brott?

Fortsättning följer…

Efter min första föreläsning och några dagars ledighet var det dags att åka tillbaka till Kosovo och då göra klart de sista två månaderna av missionen. Det blev kallt, mörkt och till slut vinter. I december blev det vår tur att rotera hem och det pirrade lite i magen av förväntan. Jag såg fram emot vad livet skulle ge härnäst och framför allt var jag förbannat stolt över vad jag tagit mig igenom.

Det går fyra månader och jag börjar komma tillbaka till mig själv. Jag börjar få tillbaka min självkänsla och mitt självförtroende. Jag slutar att stamma och staka mig då jag pratar och jag har tillförsikt på framtiden. Det är april och jag sitter på mitt arbete och läser min mail. I inkorgen ligger ett nytt mail med avsändaren från en person jag inte kände igen. Jag öppnar det och finner ett kort meddelande om att de inte visste att jag kommit in polishögskolan men förstod direkt att det var jag som hade skrivit den insändare de bifogat. Insändaren var skrivet av en tjej som gick på polishögskolan och hon kände sig både rädd och värdelös som polis.

Jag hade inte kommit in på polishögskolan och jag hade inte skrivit insändaren så jag förstod inte varför jag hade fått detta mail. Jag svarade kort att jag inte visste vilka de var och så undrade jag om de skickat mailet till fel person och så avslutade jag med                        ”Ha det så bra!”

Ett par dagar senare får jag ett långt och kränkande mail om att jag säkerligen skulle komma in på polishögskolan i och med att de kvoterade. ”Om inte annat kunde jag ju hota med att anmäla dem för sexuella trakasserier för det har ju funkat förr…” De skrev också att de inte ville råka ut för repressalier och valde därför att inte berätta vilka de var.

Jag var i chock då jag läste detta och det kändes som en riktig käftsmäll då det faktiskt hade gått fyra månader sedan vi roterade hem från Kosovo. Jag bestämde mig dock för att inte göra något åt detta och valde att inte svara. Två månader senare får jag ännu ett mail där det står att jag är en jävla sopa och helt värdelös och då fick jag nog och gick till polisen och gjorde en anmälan. Denna lades senare ner i brist på bevis, tid, engagemang - vad vet jag?

Några månader senare hade vi återträff med kompaniet och jag kopierade upp de två mailen i sju exemplar och delade ut dessa till alla i min grupp och undrade sedan om det var någon som kände igen de. Det var det inte så än i dag vet jag inte med 100 % säkerhet vem som skickat dessa mail till mig!

Vad hade ni gjort i min situation?

Fortsättning följer…

När mer än halva missionen hade gått blev jag kallad till ett möte med min kompanichef. Han frågade mig om jag ville berätta om mina upplevelser ifrån sexuella trakasserier inför nästa bataljons chefer? Han ville att vi skulle göra detta tillsammans, jag skulle berätta min version och han skulle berätta sin. Trots att min största skräck var att prata inför människor och att jag blev röd som en tomat i ansiktet av att redovisa minsta lilla så tackade jag ja. Nu hade jag chansen att få berätta min historia och få upprättelse.

Min grupp gillade inte alls det faktum att jag skulle åka och prata om detta, de krävde att få veta vad jag skulle säga men jag vägrade. De om någon visste väl vad de hade sagt och gjort?

I oktober 2003 flög jag och min chef hem till Sverige för att föreläsa för cheferna på KS09. Vi hämtade ut en hyrbil och checkade in på ett Scandichotell inte långt från där vi skulle vara dagen efter. Natten till min livs första föreläsning låg jag vaken och hade ångest. Tusen tankar och frågor rusade genom mitt huvud: Tänk om jag gör bort mig? Tänk om de skrattar NÄR jag blir röd i ansiktet? Tänk om jag svimmar? Tänk om de tycker att jag är en jävla idiot?

När klockan ringer på morgonen känner jag mig inte ett dugg utvilad men det kunde inte hjälpas. 
Vid ett fönsterbord i frukostmatsalen sitter min chef och läser en tidning. Han har redan ätit och jag försöker få i mig någonting men illamåendet sätter stopp.

Vi tar oss mot Almnäs och är då på ett sätt tillbaka på ruta ett. Det var på Almnäs allt började sex månader tidigare då jag ryckte in. Det var hit jag kom rakryggad och stolt och längtade efter att få åka på mission.  Nu gick jag där i min uniform mot den stora filmsalen och skulle strax föreläsa om mina erfarenheter från sexuella trakasserier. Det var i denna sal vi fått den bristfälliga utbildningen om trakasserier och nu skulle jag berätta vad som kunde gå fel.

Många hade demonstrativt satt sig långt bak i salen och min chef fick säga till dem att komma längre fram. Kanske var de överhuvudtaget inte intresserade av vad vi hade att berätta eller så var det bara invant att sätta sig långt bak. När det blev min tur ställde jag mig på skakiga ben bakom podiet med min fusklapp och höll min livs första föreläsning. Självklart blev jag röd i ansiktet men jag tog mig igenom mitt anförande. Efter applåder satte jag mig ner. Efter mig talade en polis om att dessa problem även var stora inom poliskåren och han berömde mig för mitt mod att prata om det. Jag skakade i hela kroppen men kände samtidigt i både hjärta och själ att ett nytt kapitel i mitt liv hade börjat. Jag var tacksam för att min kompanichef gett mig denna möjlighet!

Efter detta tog vi vår hyrbil och åkte därifrån. Jag lämnade av honom hemma hos sig och sedan körde jag ner mot Göteborg. Det var ren lyx att få ett par dagar extra hemma hos familjen.

Idag 12 år senare håller jag fortfarande i olika typer av värdegrundsutbildningar.        
Jag brinner för arbetsmiljöfrågor och om hur man motverkar mobbning på arbetsplatsen. Alltid när jag är ute möts jag av mycket tacksamhet, det är många som känner igen sig i det jag pratar om. Tusentals människor går varje dag till sina arbeten med en klump i magen, de lider i det tysta och skäms över vad de blir utsatta för. Det är inte de som ska skämmas. Utan det är de som utsätter andra människor för fysiska och psykiska övergrepp.

Med min historia lyckas jag nå de som lyssnar. För att skapa en förståelse är det alltid bäst att förmedla någonting som är självupplevt. Att stå och prata om lagen och beredskapsplaner gör inte att människor slutar mobba varandra utan det är när de verkligen förstår och känner empati som det kan ske en förändring.
I mina utbildningar arbetar jag mycket med deltagarnas självinsikt, mod och kommunikation och det är det som är nyckeln anser jag.

Hur min första föreläsning gick?
Bra! Den blev uppskattat och applåden var lång. Efter detta blev min föreläsning ett stående inslag i utbildningen inför utlandstjänstgöring. Än idag utbildar jag inom försvarsmakten på olika sätt.

Under föreläsningen fick jag en fråga av en kvinnlig officer hur det kändes att åka tillbaka ner. Jag var tyst en stund innan jag svarade: 
- "Två månader kvar…"

Jag hade genomfört min livs första föreläsning och jag var så stolt.

När var du riktigt stolt över dig själv sist?

Fortsättning följer…

En dag mötte jag högsta chefen då jag gick mot matsalen. Han stoppade mig för att fråga hur det gick med allt. Jag sa att det blivit bättre men att det inte var bra. Jag berättade sedan vad jag tyckte om hur min plutonschef hade skött det hela, som vanligt var jag brutalt ärlig. Efter detta blev det fler möten.

Högsta chefen (CO) kallade även min grupp till ett möte där jag inte fick vara med. Jag var illamående av nervositet för vad som sades och hur det skulle bli efter detta. Han berättade för dem att han varit i kontakt med höga chefer i Sverige och han pratade även med dem om en möjlig anmälan till Stockholms tingsrätt. Han poängterade även att det var han som dragit igång denna process och inte jag. Efter gruppmötet fick var och en ha ett enskilt möte med CO där de fick redogöra för sin version av det hela.

Jag mådde jättedåligt hela den dagen och var otroligt nervös för hur det skulle bli. Hur skulle gruppen bemöta mig efter detta? Kunde det bli värre? De kom tillbaka en och en till våra bostadsbaracker och såg nedstämda ut. Några frågade mig faktiskt hur jag mådde och det förvånade mig. Jag hoppades att detta skulle vara vändningen. Tyvärr blev det väl inte direkt bättre. Kommentarerna upphörde men naturligtvis var utanförskapet detsamma. När det handlar om vuxna människor kan man inte ”beordra” vänskap och respekt. Det är inte som på förskolan där man blir tillsagd att alla ska få vara med och leka. Man kan inte få en mobbare att skaka hand med en mobbad och sedan ska allt vara bra. Inte ens en ”ursäkt” hjälper, spåren som sätter sig i själen sitter för djupt. Man måste arbeta med vad som hänt. Gå på djupet med offret, ja faktiskt med hela arbetslaget. Ett ”förlåt” hjälper föga.

Men gissa vad? Jag fick aldrig någon ursäkt – allt var enligt min grupp bara ett missförstånd…                      
Jag förstod aldrig vad de menade med missförstånd för kommentarerna jag fick gick inte att missförstå: ”Åhfelt, vad hade du tyckt om att bli påsatt uppe i skogen av tre killar?”             
Kan inte bli: ”Vet du vad det blir till middag?” Kommentarerna gick inte att misstolka!

Senare fick jag veta att gruppen ville ha en ursäkt från CO för att han kränkt dem på detta sätt genom att hota med Stockholms tingsrätt och anklaga dem för att utsätta mig för sexuella trakasserier.

I ett av många möten med min kompanichef var jag ledsen, nedstämd och mådde dåligt över att det gått så långt, jag ville ju bara tysta ner det hela för att orka mig igenom missionen. Kompanichefen tittade då på mig och sa att det var tack vare sådana som mig som kvinnor hade rösträtt. Det värmde mitt hjärta och gav mig lite mer ork. Lite mer energi att fortsätta kämpa.

Hur tycker ni att man borde hanterat detta ärende?

Fortsättning följer…

Vi hade en "kvinnlig sjukvårdssisu" på campen vilket innebar att all personal som arbetade i den var kvinnor. Sisun var ombyggd som en ambulans och det var bland annat den som skulle hämta oss ute i fält om vi blev skadade. De som arbetade på den var: en läkare, en sjuksköterska, en förare och en vagnschef. Jag tänkte inte så mycket på det tills en kille jag lärde känna där nere började prata om den. Han var en av de få som jag ansåg riktigt vettig och som stod på min sida i allt som hände med min grupp men en dag fick han mig att tappa hakan. Han sa:

- Om jag blir skadad i fält vägrar jag åka med dem tillbaka till campen!

- Va? Varför då? Undrade jag.

- Det är väl uppenbart att de är här för att de är kvinnor och inte för att de är kompetenta! Fick jag till svar.

Jag blev oerhört chockad över att detta kom från hans mun, han som annars var så bra. Dock var jag medveten om att denna inställning fanns överallt men i detta ögonblick insåg jag även hur han såg på mig och min roll som soldat. Efter detta slutade jag anförtro mig till honom. Många år senare fick jag ett mail från vederbörande på FB där han bad om ursäkt för att han behandlat mig på ett felaktigt sätt. Jag minns inte om jag svarade på mailet men jag var ändå glad över att han i alla fall reflekterat kring sitt beteende.

I Kosovo lärde jag känna en tjej som gjort lumpen några år innan mig och av sina plutonskamrater fick hon en träkuk som de hade täljt åt henne. Denna skulle hon hålla fram när de andra "runkat upp stridskuken" innan de skulle ut i strid. Jag fick även höra en historia om en kvinna som gjorde lumpen och där hennes pluton fick kollektiv bestraffning om hon blev kallad för något annat än horan. När jag hör sådana historier blir jag helt vansinnig, vad är det för fel på folk?

Var jag trygg med min grupp? Skulle de hjälpa mig och komma till undsättning om jag behövde dem? Jag tvivlade ofta på detta och det gjorde mig osäker.

Trots att alla visste vad jag var med om kom min plutonschef inte fram till mig en enda gång och frågade mig hur jag mådde eller om han kunde hjälpa mig med någonting.
Vilket bra chefsmaterial…                         
Ett tag senare fick jag i veta att han pratat med en kvinnlig sjuksköterska och sagt till henne att han inte visste hur han skulle göra med denna situation. Han hade nämligen inte arbetat med kvinnor förut. Skämtar han eller? Oavsett om jag var man eller kvinna så var detta en mobbningssituation och han som chef SKULLE/BORDE/MÅSTE agera.
Herregud säger jag bara!

Vilka egenskaper tycker du att en bra chef ska ha?

Fortsättning följer… 

... När jag ryckte in den där kalla kvällen i slutet på april var jag så stolt och rakryggad. Nu gick jag där och kände mig värdelös och undrade varför jag försatt mig i en sådan situation. Väl på planet hem satt jag och tittade ut över landskapet och kände tacksamhet över att få komma hem ett litet tag och ladda mina batterier. Min lägenhet hemma i Göteborg hade jag hyrt ut i andra hand och jag skulle bo hos min mamma och bli ordentligt bortskämd. Jag träffade vänner och hade på mig rosa kläder så ofta jag bara kunde (!)

En vecka gick snabbt och snart var jag tillbaka i Kosovo igen.

Det kändes som om jag hade ett rött stämplat märke i pannan där det stod "Mobbad” på. Det kändes som om alla stirrade på mig. En del med blickar för att jag var kvinna och de hade ju inte hade sett sina flickvänner på ett tag, andra tittade på mig med medlidande en del säkert också med förakt.

Jag ville så fruktansvärt gärna bara vara en i gänget och passa in. Vara en som alla andra.

Jag skämdes något så fruktansvärt för det jag var utsatt för samtidigt som jag var så evinnerligt ensam. Jag ville inte att det skulle synas på mig att jag led, jag grät i det tysta och satte på mig en mask och log. Men jag kände att leendet många gånger var stelt och inte äkta, det gick liksom inte att få till det rätt.

Att komma in i ett rum med mycket folk (män) kändes alltid jobbigt för jag blev alltid uttittad, studerad uppifrån och ner och det gjorde mig arg men också generad. Jag kunde aldrig riktigt vara avslappnad.

En dag hade två tjejkompisar där nere i Kosovo gått förbi en bostadsbarack med dörren stängd och utanför stod det ett par killar och flinade. Tjejerna gick fram och undrade vad de flinade åt och fick till svar att de skulle stå kvar och se själva. Nyfiket ställde de sig där och väntade. Någon minut senare slits dörren upp och ut springer en kille med en kladdig hand i vädret. Han flinar glatt och stolt tills han får syn på tjejerna, då springer han snabbt därifrån. Killarna hade nämligen en runktävling. Snabbast till utlösning vann. Vilken plats han kom på vet jag inte. Tjejerna blev nog trots allt inte så förvånade, deras år i försvarsmakten hade nog härdat dem som man säger. Jag minns hur äcklad jag var när jag fick veta detta, vidrigt. Jag var så glad att jag inte var med tjejerna vid detta tillfälle.

Det här med det sexuella hade jag svårt att förstå. Hur kåt kunde man vara och hur äckligt behövde man bete sig? Varför såldes det porrtidningar i affären på campen och varför var det tillåtet att läsa dem helt öppet? Jag funderade många gånger på vilken människosyn männen, mina arbetskamrater, fick av att läsa dessa tidningar? Innan ett uppdrag eller som sänglektyr? Hur såg de på mig (fick jag ju veta visserligen) eller de kvinnor som vi bland annat var där för att skydda och hjälpa?

Hur är det med porrtidningar/kalendrar på din arbetsplats?
Finns det sådant och varför?

Fortsättning följer…

En dag i början på hösten fick vi veta att vår kompanichef ville träffa oss kvinnor enskilt för att se hur vi hade det. Jag hade bestämt mig sedan långt innan att hålla ”mitt problem” för mig själv men nu tänkte jag att om han verkligen ville veta hur jag hade det så skulle han få veta. Jag pratade med två plutonskamrater som jag hade förtroende för och berättade för dem att jag tänkte berätta allt för vår kompanichef. De sa att jag inte kunde gå över huvudet på plutonscheferna utan att jag var tvungen att berätta för dem först. Sagt och gjort.  
Jag tog med mig mina två kamrater som stöd och hade ett möte med mina två chefer. Jag berättade allt. Om skämten och hur mina gruppmedlemmar behandlade mig. Jag hoppades på förståelse men blev helt paff av den respons jag fick. Han som var ställföreträdande chef blev dock förvånad och menade att det absolut inte fick gå till på det sättet. Han som var chef sa att det kanske inte var helt bra men att jag inte skulle bry mig om vad de sa. Tack för det.

Några dagar senare var det dags för mötet med Kompanichefen och han blev helt ställd. Efter detta blev det många möten för mig med olika chefer då jag fick berätta samma sak om och om igen. De verkade ta det på allvar och det viktigaste - de trodde mig. Detta var en enorm lättnad för mig och jag kunde andas ut. Min farhåga var att de skulle skratta bort det och få mig att känna mig ännu mindre än vad jag redan gjorde. Jag berättade för de höga cheferna om min stora rädsla - att det jag var med om skulle läcka ut till övriga bataljonen, att alla skulle få veta och att det i sin tur skulle göra mig mer utsatt. 
Jag fick veta att det skulle skötas snyggt. Några dagar senare kom det fram en kille till mig som jag inte överhuvudtaget kände. Han beklagade det som hänt och jag förstod ingenting. Han berättade att det gått ut information på morgoninfon till alla på hela bataljonen om att en kvinna på sökplutonen var utsatt för sexuella trakasserier av sin grupp. Jag fick panik. Det stod inte direkt vem det var men vi var bara tre kvinnor på sökplutonen och de andra två umgicks med sina grupper. Svårt att lista ut?                                                                                             Mina ben blev som spagetti och det kändes som om jag skulle svimma.

Efter denna dag blev det ännu jobbigare att gå in i matsalen för nu stirrade alla ännu mer (om det nu var möjligt). Från och med nu var jag inte bara en ung kvinna i uniform utan en sextrakasserad ung kvinna i uniform.

Dagarna gick och jag skulle snart få åka hem på första ledigheten då jag blev inkallad på ett möte i staben. Jag fick sätta mig vid en dator och titta på en informationsfilm om sexuella trakasserier. Det var en kvinnlig skådespelerska som var trakasserad av sina manliga kollegor och det kändes som om det var jag som spelade huvudrollen. Det var ju precis vad jag var med om och tårarna steg i ögonen. Var JAG utsatt för sexuella trakasserier? Jag?          I detta ögonblick kände jag en sådan skam. Inte kunde väl jag råka ut för det? Jag hade en föreställning om att det var de kvinnor som var grova i munnen som råkade ut för den behandlingen. De kvinnor som drog sexskämt eller sprang halvnakna runt i korridorerna, detta gjorde aldrig jag. Ändå blev jag utsatt för sexuella trakasserier och jag var uppriktigt sagt chockad när detta gick upp för mig. Den kvinnliga pastorn gick förbi mig i rummet där jag satt och gav mig ett leende av medlidande, hon visste vad jag satt och tittade på och hon visste vad jag var med om, ja rättare sagt - alla visste ju.

Efter filmen gick jag ut på altanen till två höga chefer som satt och väntade på mig. Jag satte mig ner mitt emot dem och då kunde jag inte hålla mig längre och tårarna rann längst kinderna. Jag satte på mig mina svarta solglasögon och torkade diskret bort tårarna så att inte andra än de två såg att jag grät. Jag sa inte mycket under det mötet, rösten bar inte, men jag lyssnade och jag hörde att de var oroliga för att jag inte skulle komma tillbaka efter min ledighet. Att jag hade bestämt mig för att ge upp och stanna hemma hos de människor som älskade mig och visade mig respekt.
Men jag hade ju gett mig själv ett löfte om att stå ut. Kosta vad det kosta ville.

Vad hade du gjort om en sådan morgoninfo hade gått ut till alla angående en kollega till dig?

Fortsättning följer…

Då man inte var i tjänst eller hade beredskap var filmtittande en attraktiv sysselsättning på campen.      
Min grupp satt och tittade på film i stort sätt varje kväll men jag var aldrig med. Efter många veckor av utanförskap tog jag mod till mig och började prata med en gruppmedlem om en film jag hade sett och undrade om inte vi i gruppen kunde se den tillsammans?                                                                 Det var för övrigt filmen Momento. 

Efter mycket om och men så gick killarna med på detta och jag kände en oerhört stor lättnad. ”Nu skulle det ordna sig. Nu skulle vi bli en fungerande grupp…”
Jag går glatt iväg och lånar film och bokar filmsal och när klockan börjar närma sig sju säger jag:
- Kom grabbar, nu är klockan sju, det är dags att gå!

Alla är helt plötsligt trötta och orkar inte titta på film. Jag blir naturligtvis jättebesviken men jag kan ju inte tvinga dem att titta på film om de inte vill så jag går därifrån och är borta i kanske fem minuter. Jag går och lämnar tillbaka filmen samt bokar av filmsalen. När jag kommer tillbaka sitter det fem killar i baracken där jag bor (och delar med två killar) och tittar på porrfilm på datorn. Helt plötsligt var de inte för trötta för att titta på film men valde en film som jag inte kunde se med dem och dessutom satt de i min bostad så det var inte läge för mig att klättra upp i min säng och läsa en bok.                                                                      
Jag gick med tunga steg därifrån och fick vänta på att de tittat klart så att jag kunde gå och lägga mig.

Jag klandrade mig själv så många gånger och undrade vad jag hade gjort för fel. Borde jag ha varit på ett annat sätt eller borde jag ha sagt till på ett annat sätt? Jag kom dock fram till att jag har rätt att vara den jag är och de har inte rätt att kränka mig.

Vid åtskilliga tillfällen satt jag vid muren bakom våra baracker och grät. Förutom på toaletten var detta ställe någorlunda avskilt och där kunde jag sitta och gråta i fred. Bara låta tårarna falla och droppa ner på min uniformsjacka och min gula namnskylt som visade texten "Pte Åhfelt". Jag tillbringade många timmar med att bara sitta där och bara vara, skönt att slippa hålla uppe en fasad och låtsas vara glad. Jag var inte glad. Jag var djupt olycklig och kände mig ensammast i världen. Jag räknade ner månaderna, veckorna, dagarna och ja till och med timmarna tills jag kunde åka hem med hedern i behåll. Vid den muren gav jag mig själv ett löfte. Jag lovade mig själv att stanna kvar och fullfölja denna mission om det så innebar att jag skulle gråta varje dag. Låta tårarna rinna ljudlöst eller att kväva ljudet av min gråt i en handduk på toaletten. Jag skulle vara kvar. Att få göra en mission var så viktigt för mig och jag ville ha det som merit för att komma in på polishögskolan. Min grupp skulle inte vinna, det skulle jag.

Vad tror du att du hade gjort i min situation?

Fortsättning följer…

…Rätt svar på föregående inläggs fråga är: Osynliggörande.

Värst var inte kommentarerna utan att känna att man inte blev respekterad eller accepterad. Trots att jag grät ofta och kände mig totalt misslyckad bestämde jag mig för att stanna kvar och fullfölja missionen - även om det innebar att jag skulle gråta varje dag i sex månader. När det blev för tungt och jag var tvungen att lätta på trycket gick jag till damernas toalett och grät i en handduk för att ingen skulle höra mig.

KS08 som vår bataljon hette bestod av ca 616 soldater varav 39 var kvinnor. Trots att det var människor runt omkring mig dygnet runt kände jag mig ändå oerhört ensam.

Jag blev aldrig en fullvärdig medlem i vår grupp och det var en tung känsla, jag ville ju bara vara en i gänget. Många gånger var jag fullt påklädd och redo att äta i matsalen, de såg detta men de frågade inte om jag skulle med och käka. Istället fick jag skamset gå och äta själv.     In i denna stora och högljudda matsal, full av kollegor med uppgifter liknande de vi hade.  Att ensam stå där med min röda bricka och blicka ut över borden och inte veta vart jag skulle slå mig ner var det jobbigaste jag visste. Att andra såg att jag kommit ensam, att gruppen gått dit utan mig. Jag hade kunnat slå mig ner vart som helst och varit välkommen men jag ville inte att det skulle synas att jag var ensam så ofta satte jag mig med min grupp i alla fall och detta kändes förstås extra förnedrande. När jag vid tillfällen satte mig vid andra grupper fick jag ju frågan "varför sitter inte du med din grupp?" Då ljög jag och sa att de ville sitta ute och jag inne eller vad det nu var som passade in i situationen och de köpte det.           Måltiderna var vidrig för mig, jag skämdes så.

Maten som serverades var vällagad och god och jag åt alltid med god aptit. Killarna var imponerade över mina enorma portioner mat och jag förklarade att jag alltid älskat mat. Som barn valde jag grisfötter istället för lördagsgodis, det är sant!
Jag hade bra ämnesomsättning och tränade enormt mycket.

Den behandling jag fick av min grupp sänkte mitt självförtroende och självkänsla otroligt mycket och det tog lång tid att bygga upp de igen med hjälp av nära och kära som fick mig att inse att jag inte var helt värdelös.
Detta var ju ständigt pågående. Jag kunde inte stämpla ut klockan fem och gå hem till mitt utan vi bodde, sov, åt och arbetade ihop tjugofyra timmar om dygnet och det tog på krafterna.

Hösten är här och de flesta har kommit tillbaka efter semestern. Många kommer tillbaka med ont i magen och en olustig känsla då de måste passerar vissa människor eller exempelvis ska gå till matsalen. Det tål att upprepas: 1/10 är utsatt för mobbning på sina arbetsplats.

Vad kan du göra för att mildra deras magont?

Fortsättning följer…

… Jag kan lova att man inte är kaxig när man sitter som ensam tjej och sju av ens närmaste kollegor skrattar åt att man ska bli våldtagen bak i fordonet. Jag skämdes något fruktansvärt. Jag kände skam, äckel, ilska, vanmakt och hopplöshet. Jag kände mig som en liten lort som inte var värd någonting. En lort som inte förtjänade vare sig respekt eller uppmärksamhet. Jag blev med ens dränerad på all min energi. Det sjuka är att jag försökte släta över det. Försöka skämta om något annat för att ta bort fokus från det vidriga.

Den obehagliga känslan i magen kom tillbaka ännu en gång och jag visste inte heller nu vad jag skulle göra eller säga. Jag hade ju redan sagt ifrån en gång, varför hade det inte räckt?
Senare på kvällen har vi ett gruppmöte där vi ska gå igenom sådant som gått bra och sådant som gått dåligt under de två veckor vi arbetat i missionsområdet. Jag tar mod till mig och säger:

- Jag har ett personligt problem i gruppen, jag är inte utan humor ni får jättegärna skämta med mig men inte OM mig för det är en jättestor skillnad!
- Det här är fan männens värld, du får vara beredd på hård jargong! Svarade då mannen som dragit det sista skämtet.
- Hård jargong är ok men dra inte in mitt namn i skämten!

Jag visste inte om detta hade gått fram till dem och om de hade förstått vad jag hade menat men jag kände ändå en oerhört stor lättnad, för nu kunde de ALDRIG komma och säga att jag inte sagt ifrån i alla fall! Jag gick och lade mig den kvällen med känslan av i alla fall en liten seger.

Dagen efter började något som jag senare valt att kalla för ”operation ignorera Emilia” vilket innebar att jag blev mer eller mindre osynlig för min grupp. Jag kunde komma med frågor eller förslag – och de hörde inte vad jag sa…

Ett bra exempel på detta är då redan dagen efter gruppmötet. Vi är ute för att söka efter nedgrävda vapen i terrängen, det är 35 grader varmt och jag frågar min gruppchef om jag får ta av mig min jacka då jag skulle gräva. Han sa nej så jag lät jackan vara på. När jag efter ett tag kommer tillbaka genomsvettig ser jag att resten av gruppen arbetar i sina t-shirts och då tar jag av mig min jacka jag med utan att fråga en gång till. När vi senare ska vända våra två fordon på den smala väg som vi kör på så ser jag en väg in på vänster sida där vi kan svänga runt på ett fält. Jag säger detta till föraren och han svara mig: ”Det fattar du väl fan själv att det inte går!” TILLS killen bredvid mig i baksätet säger SAMMA sak och DÅ svängde vi ut på fältet.

Vad kallas denna härskarteknik för?

Fortsättning följer…

…Senare på kvällen är vi tillbaka i det logement vi bodde på och då säger jag till alla: ”Det skämtet jag fick höra idag var inte roligt och jag hoppas att jag inte behöver få höra det igen!”. Killen ifråga kom då fram till mig och bad om ursäkt och då kände jag: ”Skönt, då lägger vi detta bakom oss och så börjar om på nytt!”

De första dagarna var det korvstoppning på hög nivå. Vi satt många timmar i olika klassrum för att få information om missionsområdet, risker och vad vi hade att vänta oss när vi kom ner. Vi fick också en kort genomgång som handlade om mobbning och sexuella trakasserier. Officeren som höll i detta moment framförde fakta om lagen på ett helt oengagerat sätt och inget jag egentligen tog åt mig av. ”Jag skulle ju ändå inte bli utsatt för sexuella trakasserier…”

Den åtta veckor långa utbildningen i Sverige innan utlandstjänstgöringen förflöt relativ smärtfritt (ifrån sett några konstiga kommentarer) och jag kände att detta var det bästa jag gjort i hela mitt liv! Vad jag trivdes och vad fruktansvärt spännande det skulle bli att äntligen få åka ner till Kosovo!

Vi kommer ner och det krävdes ett par dagar att komma in i allt. Man skulle vänja sig vid att bo tre och tre i baracker (jag och två killar). Man skulle hitta runt på den svenska campen vid namn Camp Victoria, lära känna området, rutiner och människorna man arbetade med.
Det var hektiskt och jag älskade det!            
Ca andra veckan där nere började problemen på allvar. Vid detta tillfälle sitter vår grupp utanför barackerna där vi bodde och pratade om allt och inget när en kille i vår grupp säger: ”Vi lägger Åhfelt bak i sisun så får lokalbefolkningen komma och ha lite roligt!” Han gjorde en paus (då jag knappt andades) och så tillade han: ”Hon kan få ett par ryggsäckar att ligga på!”. Behöver jag påpeka den förnedring jag kände. Skammen och ilskan över att mina kollegor pratade om mig på det sättet. Jag ville bara trycka på en pausknapp och springa därifrån och kräkas.

Hur hade du reagerat om någon sade så om din fru/dotter/syster/vän?

Fortsättning följer…