Mina blogginlägg handlar egentligen uteslutande om kränkande särbehandling men denna gång ska det handla om personlig integritet och som Pippi säger:
”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll!”

En tanke har slagit mig.

Vi befinner oss nu i februari också kallad VABBUARI.
Denna månad har flest vabbdagar för de flesta familjer då det florerar en uppsjö av infektioner och virus. De flesta är sjuka. Jag har själv varit sjuk hela vintern - lucky me!

Den observation jag gjort är att många föräldrar - främst mammor lägger ut bilder på sina sjuka barn med någon text om att den lilla är sjuk och jag fattar inte grejen.
Det finns något som heter personlig integritet och som förälder måste man skydda sina barn. Jag tror att det är få barn som skulle ge sitt tillstånd och gillande över det faktum att mamman lägger ut bilder på en då man ligger utslagen i soffan efter att ha kräkts hela natten. Eller har prickar över hela koppen. Eller har snor i halva ansiktet och dessutom rödmosig av feber.

Jag finner det inte meningsfullt för barnet att basunera ut detta på diverse sociala medier. Att skriva en rad om att den lilla är sjuk är en sak. Att lägga ut bilder på barnet i dess ynklighet är något helt annat. Vad är syftet när en förälder blottar sitt barn på det sättet?

1. Visa arbetsgivaren att man visst vabbar?
2. Vill ha medlidande från andra att man måste vara hemma?
3. Man älskar sin lilla så mycket att man tror att alla "krya på henne" ska hjälpa sitt hjärta  att tillfriskna fortare?
4. Man har tråkigt och passar på att ta en bild?

Oavsett anledning så måste man se till barnets bästa. 
Att man lägger ut bilder på sig själv i tid och otid är självvalt och man får ta de konsekvenser som det kanske medför. 
Att lägga ut bilder på glada och kladdiga barn är en sak (det kanske de inte heller gillar) men sjuka och ledsna... Jag tycker man ska ställa sig följande frågor:

1. Hade jag velat ha liknande bilder ute på mig själv på nätet?
2. Tror jag att mitt barn hade gett sitt tillåtande till detta om han/hon visste vart bilderna tog vägen?

Jag hade själv blivit vansinnig om min man hade lagt ut bilder på mig mitt i magsjukan, hade inte du?

Vi har alla ett ansvar att tänka ett steg längre. Våra handlingar kan få allvarliga konsekvenser för andra människor. Ett skämt på någon annans bekostnad kan sätta djupa spår hos någon och skada mer än vad som var ens avsikt. Tänk efter före!
 

Jag har precis läst en artikel i Expressen som handlar om en kvinna som köpte Chokladen Kit Kat och upptäckte till sin förfäran att den inte innehöll något kex utan bara choklad.
Hon vill nu ha en ursäkt från företaget och menar på att denna miss orsakat henne stor ekonomisk och känslomässig skada (!)
Hon säger också att hon inte tvekar kring det faktum att dra företaget inför rätta om hon inte kompenseras med choklad. På riktigt? Har inte rättsväsendet viktigare saker att syssla med? Som att ta sig an misshandelsfall? Mord? Våldtäkter? Incest? Mobbning?
Artikeln finns att läsa här:  http://www.expressen.se/dinapengar/hon-kraver-kitkat-pa-choklad-for-hela-livet/

100-300  personer i Sverige tar varje år livet av sig på grund av mobbning och här har hon mage att säga att hon känner sig kränkt. Min första tanke är att hon måste levt väldigt skyddat och inte stött på så många svårigheter i livet om hon känner sig kränkt av ett fel i tillverkningen av en chokladkaka.
Okej att gränsen är individuell för när man känner sig kränkt men samtidigt upplever jag att denna gräns hela tiden flyttas. Om ni inte redan läst David Eberhards böcker så rekommenderar jag dem varmt, framför allt: ”Ingen tar skit i den lättkränktas land”.
På ett smart och roligt sätt beskriver han vårt samhälle och tiden vi lever i och där många upplever sig kränkta för minsta lilla.
När det börjar gå inflation i ordet ”kränkt” har det tappat sin innebörd tycker jag.  

Kan man bli kränkt utan att man själv upplever det? Visst kan man det men samtidigt är det upp till en själv att avgöra vart ens egen gräns går. Jag har vid flera tillfällen efter mina föreläsningar pratat med människor som blivit illa till mods för kommentarer de hört andra få. De har inte upplevt att personen i fråga tagit illa upp men har själv mått dåligt av vad de fått höra. De har bett om råd kring detta och jag säger alltid att man ska prata med personen i fråga för att kolla av med denna hur han/hon tog detta och helst också säga stopp i stunden. För att stoppa ett skämt då resten av gänget skrattar kräver mod och detta gör att de flesta blir tysta och väljer att titta åt ett annat håll.
 
När blev du kränkt senast?

Mina blogginlägg handlar egentligen uteslutande om kränkande särbehandling men denna gång ska det handla om personlig integritet och som Pippi säger:
”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll!”

En tanke har slagit mig.

Vi befinner oss nu i februari också kallad VABBUARI.
Denna månad har flest vabbdagar för de flesta familjer då det florerar en uppsjö av infektioner och virus. De flesta är sjuka. Jag har själv varit sjuk hela vintern - lucky me!

Den observation jag gjort är att många föräldrar - främst mammor lägger ut bilder på sina sjuka barn med någon text om att den lilla är sjuk och jag fattar inte grejen.
Det finns något som heter personlig integritet och som förälder måste man skydda sina barn. Jag tror att det är få barn som skulle ge sitt tillstånd och gillande över det faktum att mamman lägger ut bilder på en då man ligger utslagen i soffan efter att ha kräkts hela natten. Eller har prickar över hela koppen. Eller har snor i halva ansiktet och dessutom rödmosig av feber.

Jag finner det inte meningsfullt för barnet att basunera ut detta på diverse sociala medier. Att skriva en rad om att den lilla är sjuk är en sak. Att lägga ut bilder på barnet i dess ynklighet är något helt annat. Vad är syftet när en förälder blottar sitt barn på det sättet?

1. Visa arbetsgivaren att man visst vabbar?
2. Vill ha medlidande från andra att man måste vara hemma?
3. Man älskar sin lilla så mycket att man tror att alla "krya på henne" ska hjälpa sitt hjärta  att tillfriskna fortare?
4. Man har tråkigt och passar på att ta en bild?

Oavsett anledning så måste man se till barnets bästa. 
Att man lägger ut bilder på sig själv i tid och otid är självvalt och man får ta de konsekvenser som det kanske medför. 
Att lägga ut bilder på glada och kladdiga barn är en sak (det kanske de inte heller gillar) men sjuka och ledsna... Jag tycker man ska ställa sig följande frågor:

1. Hade jag velat ha liknande bilder ute på mig själv på nätet?
2. Tror jag att mitt barn hade gett sitt tillåtande till detta om han/hon visste vart bilderna tog vägen?

Jag hade själv blivit vansinnig om min man hade lagt ut bilder på mig mitt i magsjukan, hade inte du?

Vi har alla ett ansvar att tänka ett steg längre. Våra handlingar kan få allvarliga konsekvenser för andra människor. Ett skämt på någon annans bekostnad kan sätta djupa spår hos någon och skada mer än vad som var ens avsikt. Tänk efter före!
 

Jag har precis läst en artikel i Expressen som handlar om en kvinna som köpte Chokladen Kit Kat och upptäckte till sin förfäran att den inte innehöll något kex utan bara choklad.
Hon vill nu ha en ursäkt från företaget och menar på att denna miss orsakat henne stor ekonomisk och känslomässig skada (!)
Hon säger också att hon inte tvekar kring det faktum att dra företaget inför rätta om hon inte kompenseras med choklad. På riktigt? Har inte rättsväsendet viktigare saker att syssla med? Som att ta sig an misshandelsfall? Mord? Våldtäkter? Incest? Mobbning?
Artikeln finns att läsa här:  http://www.expressen.se/dinapengar/hon-kraver-kitkat-pa-choklad-for-hela-livet/

100-300  personer i Sverige tar varje år livet av sig på grund av mobbning och här har hon mage att säga att hon känner sig kränkt. Min första tanke är att hon måste levt väldigt skyddat och inte stött på så många svårigheter i livet om hon känner sig kränkt av ett fel i tillverkningen av en chokladkaka.
Okej att gränsen är individuell för när man känner sig kränkt men samtidigt upplever jag att denna gräns hela tiden flyttas. Om ni inte redan läst David Eberhards böcker så rekommenderar jag dem varmt, framför allt: ”Ingen tar skit i den lättkränktas land”.
På ett smart och roligt sätt beskriver han vårt samhälle och tiden vi lever i och där många upplever sig kränkta för minsta lilla.
När det börjar gå inflation i ordet ”kränkt” har det tappat sin innebörd tycker jag.  

Kan man bli kränkt utan att man själv upplever det? Visst kan man det men samtidigt är det upp till en själv att avgöra vart ens egen gräns går. Jag har vid flera tillfällen efter mina föreläsningar pratat med människor som blivit illa till mods för kommentarer de hört andra få. De har inte upplevt att personen i fråga tagit illa upp men har själv mått dåligt av vad de fått höra. De har bett om råd kring detta och jag säger alltid att man ska prata med personen i fråga för att kolla av med denna hur han/hon tog detta och helst också säga stopp i stunden. För att stoppa ett skämt då resten av gänget skrattar kräver mod och detta gör att de flesta blir tysta och väljer att titta åt ett annat håll.
 
När blev du kränkt senast?