Mitt första minne av att något kändes riktigt fel var jag 12 år gammal och satt på skolgården tillsammans med mina kompisar. Jag åt på en klubba och fnissade väl som vanligt. En man som arbetade på skolan som någon sorts elevassistent eller likande kom fram. Han betedde sig konstigt, inte alls som de andra lärarna. Han försökte ställa sig in, prata som oss och med vuxna ögon kan jag se att han flirtade med mig. Han ville smaka på min klubba, vilket han dessvärre fick. 

Ett tag senare mötte jag honom på bussen. Han satte sig bredvid mig och liksom puttade in mig mot rutan. Han satt och gned sig mot mig hela bussresan innan jag vågade tränga mig förbi och gå av. Jag blev skakad av händelsen men sa ingenting till min mamma eller lärare. Vad skulle jag säga? Jag tyckte det kändes både äckligt och pinsamt. Jag fasar för vad den vidriga pedofilen gjort mot andra barn. 

Jag vet att även pojkar och män blir utsatta och det är precis lika vidrigt! Dock är det oftast flickor och kvinnor som genom livet upplever sexuella trakasserier, sexuella övergrepp, tafsande, olämpliga blickar och skämt. Det är vår förbannade skyldighet som föräldrar/lärare/medmänniskor att lära våra barn om integritet.
Kvinnans kropp är hennes egen. Ett nej är ett nej. 

Jag har två små pojkar och de ska tidigt veta vad som gäller när det kommer till "mitt och ditt",  "min och din kropp". INGEN har rätt att röra dig mot din vilja och du har ALDRIG rätt att röra någon annan mot deras vilja!

Ibland när jag föreläser möter jag män som måste ifrågasätta och försöka göra sig lustiga (bara patetiska i mina ögon). Jag minns ett tillfälle där majoriteten av publiken bestod av män. När jag pratade om sexuella trakasserier och på vilket sätt det kan vara ovälkommet kom jag in på att man kan "klä av någon med blicken". Denna man reagerade på detta och ville att jag uppifrån scen skulle visa honom hur man gjorde. Jag vägrade. Vi pratade om detta ett tag innan en annan man satte honom på plats och tyckte att han skulle skärpa sig eftersom han visste vad jag pratade om. 

Jag har blivit tafsad på och antastad på spårvagnen. Jag har också slagit bort många händer genom åren som befunnit sig på min kropp utan min tillåtelse. Jag har aldrig varit berusad av den anledning att jag inte velat tappa kontrollen över min kropp och vad sjuka människor kunde tänkas göra med den. Det är äckligt att jag redan som ung kvinna insåg detta och tog det beslutet. Hur många gånger har jag inte gått hem ensam i mörkret med hjärtat i halsgropen och nyckelknippan som ett vapen i min hand?

För några år sedan skulle jag gå av Viking Line där jag föreläst om just sexuella trakasserier och mobbning då jag kände en hand på min rumpa ifrån en medresenär. Hade det inte varit för att de var två fulla karlar och jag hade tre väskor i händerna hade jag gett honom en fet smäll. Istället kokade jag av ilska. 

Om man hade pratat om detta i skolan då jag var 12 år hade jag lättare kunnat prata med min lärare och förhoppningsvis satt dit pedofilsvinet. Nu har han istället fått härja fritt i skolvärlden.

Alla känner vi kvinnor som blivit utsatta men ingen av oss känner män som har utsatt.          Är det inte märkligt?

Vad gör vi åt detta gigantiska problem? 
 

Mitt första minne av att något kändes riktigt fel var jag 12 år gammal och satt på skolgården tillsammans med mina kompisar. Jag åt på en klubba och fnissade väl som vanligt. En man som arbetade på skolan som någon sorts elevassistent eller likande kom fram. Han betedde sig konstigt, inte alls som de andra lärarna. Han försökte ställa sig in, prata som oss och med vuxna ögon kan jag se att han flirtade med mig. Han ville smaka på min klubba, vilket han dessvärre fick. 

Ett tag senare mötte jag honom på bussen. Han satte sig bredvid mig och liksom puttade in mig mot rutan. Han satt och gned sig mot mig hela bussresan innan jag vågade tränga mig förbi och gå av. Jag blev skakad av händelsen men sa ingenting till min mamma eller lärare. Vad skulle jag säga? Jag tyckte det kändes både äckligt och pinsamt. Jag fasar för vad den vidriga pedofilen gjort mot andra barn. 

Jag vet att även pojkar och män blir utsatta och det är precis lika vidrigt! Dock är det oftast flickor och kvinnor som genom livet upplever sexuella trakasserier, sexuella övergrepp, tafsande, olämpliga blickar och skämt. Det är vår förbannade skyldighet som föräldrar/lärare/medmänniskor att lära våra barn om integritet.
Kvinnans kropp är hennes egen. Ett nej är ett nej. 

Jag har två små pojkar och de ska tidigt veta vad som gäller när det kommer till "mitt och ditt",  "min och din kropp". INGEN har rätt att röra dig mot din vilja och du har ALDRIG rätt att röra någon annan mot deras vilja!

Ibland när jag föreläser möter jag män som måste ifrågasätta och försöka göra sig lustiga (bara patetiska i mina ögon). Jag minns ett tillfälle där majoriteten av publiken bestod av män. När jag pratade om sexuella trakasserier och på vilket sätt det kan vara ovälkommet kom jag in på att man kan "klä av någon med blicken". Denna man reagerade på detta och ville att jag uppifrån scen skulle visa honom hur man gjorde. Jag vägrade. Vi pratade om detta ett tag innan en annan man satte honom på plats och tyckte att han skulle skärpa sig eftersom han visste vad jag pratade om. 

Jag har blivit tafsad på och antastad på spårvagnen. Jag har också slagit bort många händer genom åren som befunnit sig på min kropp utan min tillåtelse. Jag har aldrig varit berusad av den anledning att jag inte velat tappa kontrollen över min kropp och vad sjuka människor kunde tänkas göra med den. Det är äckligt att jag redan som ung kvinna insåg detta och tog det beslutet. Hur många gånger har jag inte gått hem ensam i mörkret med hjärtat i halsgropen och nyckelknippan som ett vapen i min hand?

För några år sedan skulle jag gå av Viking Line där jag föreläst om just sexuella trakasserier och mobbning då jag kände en hand på min rumpa ifrån en medresenär. Hade det inte varit för att de var två fulla karlar och jag hade tre väskor i händerna hade jag gett honom en fet smäll. Istället kokade jag av ilska. 

Om man hade pratat om detta i skolan då jag var 12 år hade jag lättare kunnat prata med min lärare och förhoppningsvis satt dit pedofilsvinet. Nu har han istället fått härja fritt i skolvärlden.

Alla känner vi kvinnor som blivit utsatta men ingen av oss känner män som har utsatt.          Är det inte märkligt?

Vad gör vi åt detta gigantiska problem?