Jag har precis varit på min farmors begravning och det var minst sagt känslosamt. Tårarna strömmade ner för kinderna och min röst bröts flera gånger när jag inför alla höll mitt minnestal. Det är få människor jag älskar så mycket som henne.

Alla människor är olika. Vi har olika bakgrunder, olika mentala filter, olika drömmar, förhoppningar och livsvägar. Vi har alla en sak gemensamt, vi ska alla dö.

Döden är en sak som förenar oss alla, trots det är det någonting vi knappt pratar om. Kanske för att det är ledsamt, skrämmande och kopplat till en ovisshet.

Jag är av den tro att vi bara har våra kroppar till låns men att själen finns kvar för evigt. När kroppen blir gammal, sjuk och skadad färdas vår själ någon annanstans samtidigt som den är ständigt är närvarande hos de som är kvar i livet. När man kommit till andra sidan spelar det ingen roll hur många högskolepoäng man hunnit ta. Det är oviktigt hur många miljoner man har på banken och hur många sportbilar som står i garaget. Det spelar ingen roll att man gjort kometkarriär och haft en fräck titel på visitkortet.

Det som verkligen betyder någonting och som lämnar avtryck i denna värld är den omtanke och kärlek man sprider omkring sig och lämnar efter sig. Kärleken sprider sig och påverkar människors liv, känsla och värderingar.
Svenskarna är ett ensamt folk och människor dör utan att ha någon finns vid sin sida. Man bråkar om ovidkommande saker som pengar, arv och prestige.

Min farmor hade inte många högskolepoäng, hon hade inte hetsrest runt om i värden för att visa upp sitt äventyrliga och spännande jag på Instagram. Hon hade inte miljoner på banken, sportbilar i garaget, hundratals skor och dyra handväskor i ett märke man knappt kan uttala. Hon lyckades i livet för att hon var älskad och för att hon älskade. Hon var en god människa.

Farmor var kärlek och omtanke. Hon var den som kramade om och brydde sig om. Den som tröstade, peppade och kom med goda råd. Hon var så stolt över sin avkomma och alla älskade henne. Hon var trygghet och den som såg till att familjen höll ihop. Hon mättade oss alla med fantastisk mat och gav oss fina värderingar att föra vidare i släktbanden.

När jag satt i kapellet med tårarna rinnandes tittade jag på mina släktingar som även de torkade sina tårar. Kärleken till farmor är så stor och saknaden smärtsam. Hon lämnar efter sig ett stort tomrum och kärleken hon gav har gett ringar på vattnet till oss och de vi i sin tur möter i livet.

Farmor, jag är så oerhört tacksam över att tillhöra din familj och jag kommer alltid minnas dig för allt du var och allt du gav. Vi älskar dig!


 
Vad är viktigt i ditt liv? För vem jagar du allt du jagar? Är det värt det?
 

Jag har precis varit på min farmors begravning och det var minst sagt känslosamt. Tårarna strömmade ner för kinderna och min röst bröts flera gånger när jag inför alla höll mitt minnestal. Det är få människor jag älskar så mycket som henne.

Alla människor är olika. Vi har olika bakgrunder, olika mentala filter, olika drömmar, förhoppningar och livsvägar. Vi har alla en sak gemensamt, vi ska alla dö.

Döden är en sak som förenar oss alla, trots det är det någonting vi knappt pratar om. Kanske för att det är ledsamt, skrämmande och kopplat till en ovisshet.

Jag är av den tro att vi bara har våra kroppar till låns men att själen finns kvar för evigt. När kroppen blir gammal, sjuk och skadad färdas vår själ någon annanstans samtidigt som den är ständigt är närvarande hos de som är kvar i livet. När man kommit till andra sidan spelar det ingen roll hur många högskolepoäng man hunnit ta. Det är oviktigt hur många miljoner man har på banken och hur många sportbilar som står i garaget. Det spelar ingen roll att man gjort kometkarriär och haft en fräck titel på visitkortet.

Det som verkligen betyder någonting och som lämnar avtryck i denna värld är den omtanke och kärlek man sprider omkring sig och lämnar efter sig. Kärleken sprider sig och påverkar människors liv, känsla och värderingar.
Svenskarna är ett ensamt folk och människor dör utan att ha någon finns vid sin sida. Man bråkar om ovidkommande saker som pengar, arv och prestige.

Min farmor hade inte många högskolepoäng, hon hade inte hetsrest runt om i värden för att visa upp sitt äventyrliga och spännande jag på Instagram. Hon hade inte miljoner på banken, sportbilar i garaget, hundratals skor och dyra handväskor i ett märke man knappt kan uttala. Hon lyckades i livet för att hon var älskad och för att hon älskade. Hon var en god människa.

Farmor var kärlek och omtanke. Hon var den som kramade om och brydde sig om. Den som tröstade, peppade och kom med goda råd. Hon var så stolt över sin avkomma och alla älskade henne. Hon var trygghet och den som såg till att familjen höll ihop. Hon mättade oss alla med fantastisk mat och gav oss fina värderingar att föra vidare i släktbanden.

När jag satt i kapellet med tårarna rinnandes tittade jag på mina släktingar som även de torkade sina tårar. Kärleken till farmor är så stor och saknaden smärtsam. Hon lämnar efter sig ett stort tomrum och kärleken hon gav har gett ringar på vattnet till oss och de vi i sin tur möter i livet.

Farmor, jag är så oerhört tacksam över att tillhöra din familj och jag kommer alltid minnas dig för allt du var och allt du gav. Vi älskar dig!


 
Vad är viktigt i ditt liv? För vem jagar du allt du jagar? Är det värt det?