Jag fick hjälp av läkare och psykolog och mörkret lättade.

I mitten av januari köpte jag på ett bostadsrättsparhus nära barnens skola och pappa. Lyckan och lättnaden var total, nu kunde jag börja räkna ner. 110 dagar efter påskrift kunde jag flytta in.
Jag beställde två enorma lass från IKEA och MIO, det var en fantastisk känsla att få skapa mitt hem på nytt. Det blev en hel del rosa, bara för att jag kunde! Även kaklet i köket blev rosa men det kanske jag kommer få ångra senare? Inte så troligt dock!

Det var tärande att bo ihop med min exman men nu visste jag i alla fall att det fanns ett slutdatum. Den 1 maj skulle jag påbörja mitt nya liv och jag längtade verkligen! Min fyraåring sa en dag till mig: ”Mamma, när du flyttar sen får du inte träffa pappa mer för ni bara bråkar hela tiden!”

Jag fick nycklarna redan den 29 april och på kvällen åkte jag och barnen dit med de första lådorna. Trots att huset var i rätt kasst skick och det var brunt i stort sett överallt var barnen överlyckliga. De gav tummen upp och sprang upp och ner i trappan. De utforskade varje vrå och jag kände en sådan frid. Detta var vårt. Mitt liv.
Dagen efter började jag måla om överallt, allt brunt skulle bli vitt. Jag målade vardagsrummet, hallen, kontoret, Edwins rum, mitt rum och klädkammaren. Väggar och tak. Vilket slit! Hantverkare är hemma hos mig i detta nu och renoverar köket. Vilket fantastiskt fint hem jag och barnen kommer få!

Med handen på hjärtat är jag så oerhört tacksam! Almanackan börjar fyllas på med uppdrag och jag har ett sådant bra liv.  Jag är lycklig för första gången på många år, jag kommer aldrig mer att kompromissa med min egen lycka. Jag kommer aldrig mer ändra på mig för någon annans skull. Jag kommer aldrig mer gå emot min magkänsla. Jag kommer aldrig mer gå in i eller stanna i ett dåligt förhållande. Jag kommer aldrig mer jaga sönder mig.

Vi skapar vår egen lycka varje dag. Varje sekund gör vi val. ”Ska jag ta kakan eller inte?” ”Ska jag säga detta elaka eller inte?” ”Ska jag stanna i denna relation eller inte?”
Jag var tvungen att slå i botten för att kunna ta mig upp. Krascha i avgrunden för att kunna trycka ifrån. Jag har lämnat en oerhört smärtsam tid med mycket tårar. Jag gick ifrån en dålig relation som varade i mer än 10 år. Det är lång tid men jag lärde mig en läxa. Man ska aldrig kompromissa med den man är och det liv man vill leva. Livet är för dyrbart och man är skyldig sig själv att vara lycklig här och nu.

Vid ett tillfälle sa min pappa till mig: ”Emilia, förstår du vad du har åstadkommit de sista åren? Du har gjort mer än de flesta andra gör under ett helt liv. Nu får du stanna upp, tänka till, fira och vila!” Jag lovar att fira och vila pappa!

Jag var så oerhört rädd, livrädd för att vara ärlig. Tänk så bra det blev! Jag är så lycklig att jag äntligen tog steget. Allt ordnar sig!

Denna vecka har jag hållit i tre föreläsningar i tre olika städer. Jag fullkomligt älskar mitt jobb, mitt liv, mina barn och den framtid som väntar. Jag har allt jag behöver och mer därtill. Ännu bättre blir det när jag tagit tag i min träning och när jag hittar kärleken i mitt liv men det kommer när det är dags. Allt har sin tid.  

Jag är lycklig här och nu. Och oerhört tacksam!

 

Jag kämpade på med allt. Gjorde praktik, var ständigt sjuk och längtade tills examen och boksläpp.

Jag var med om en lättare bilolycka och fick whiplash på höger sida av nacken med huvudvärk och yrsel som följd. När jag var hos läkaren bröt jag som vanligt ihop och hon frågade om det var något annan än bilolyckan som inte kändes bra. Jag förklarade min livssituation och hon konstaterade att jag var utmattad. Hon sa att jag var tvungen att omedelbart dra i handbromsen för att inte krascha fullständigt. Jag sa att det var omöjligt. Förutom skolan och boken skulle jag också gå tre utbildningar i Norge under våren. Jag berättade att jag skulle bita ihop till den 8 juni då examen var och sedan skulle jag vila. Läkaren svarade: ”Du klarar dig inte till 8 juni med detta tempo, du kommer krascha innan. Jag bestämde mig för att klara mig hela vägen.

Jag gick de tre utbildningarna i Norge för att bli faktaundersökare och utreda mobbning och sexuella trakasserier i arbetslivet. Dagen innan sista steget fick jag en sådan huvudvärk att jag kräktes, låg däckad på hotellrummet på Oslos flygplats. Min mamma trodde jag hade fått en hjärnblödning och körde från Vårgårda till Oslo och knackade på mitt hotellrum mitt i natten.

Den 9 maj hade jag bokrelease för ”Var inte en sådan FITTA!” och det var topp 5 största dagen i mitt liv – vilken känsla! Äntligen fanns min bok ute!

Den 8 juni hade vi examen med en efterföljande middag, lättnad minst sagt! Nu kunde jag även skriva ”Arbetsmiljöingenjör” i mitt cv. Tidigt morgonen efter åkte jag och min man till Kroatien för att fira min examen och födelsedag. Jag kraschade totalt. Den 10 juni fyllde jag år och jag bara grät. I allt detta sa jag att jag ville skilja mig. Jag kunde knappt gå utan hängde på min man, jag orkade inte lyfta mina ben. Jag fulgrät i restaurangen, på rummet, vid poolen, vid havet. Jag ville bara sova.

Väl hemma skrev vi på skilsmässopapper och började ordna med allt det praktiska. Jag skulle hitta en ny bostad och vi skulle berätta för barnen. Jag fick plötsliga gråtattacker hela sommaren. Det var så mycket sorg, så mycket ovisshet och rädsla. Min största skräck sedan barnsben har alltid varit att bli ensamstående mamma, nu skulle det bli så. Hur skulle det gå med allt?

Jag hamnade i en depression där allt blev mörkt. Jag såg ingen ljusning alls och jag tänkte allt mer på att avsluta mitt liv. Få visste om mitt mörker.

Så trött, så trött. Jag ville bara sova. Jag fortsatte föreläsa runt om i landet. Smilade upp mig på scen och höll grymma föreläsningar sedan kraschade jag när jag kom hem. Vart skulle jag bo? Skulle det gå bra med mitt företag? Skulle jag bli en ensamstående fattig mamma?

 

Jag skapade denna blogg för några år sedan i syfte att skriva om arbetsmiljöfrågor. Det kommer jag fortfarande att göra men i ett par blogginlägg framåt kommer jag att vara mycket personlig. 

Jag har alltid haft ett stort driv. Mina drömmar och min målsättning har varit tydliga för mig och jag har kämpat med dem på olika sätt. Hela tiden har jag berättat för mig själv att det är jag som måste kämpa, jag som måste se till att det blir som jag vill. Ingen annan kommer att uppfylla mina drömmar för mig.

Jag ville driva mitt företag med mina hjärtefrågor - mobbning och sexuella trakasserier - jag ville skriva en bok och jag ville studera och vidga mina kunskaper. Jag bestämde mig för att göra allt samtidigt.

Heltidsstudier på deldistans, driva ett företag med resor och föreläsningar över hela landet, starta ett till företag (förlag), skriva min bok och ge ut den med allt vad det innebär. Om inte det var nog hade jag dessutom två små barn med svårigheter att sova och ett dåligt äktenskap. 

Det fanns ingenstans att tanka mina batterier och jag dränerades allt mer. Jag var ständigt sjuk. Förkylningar, öroninflammation, lunginflammation, kräksjuka, huvudvärk, svimmning, influensa... Stressen slog ut mitt immunförsvar fullständigt men jag kämpade på. Gjorde mina uppgifter för skolan, höll mina uppskattade föreläsningar, skrev min bok, smilade upp mig i sociala medier och grät i min ensamhet. Jag var så trött. Så oerhört slut som människa. Jag räknade ner tills boken skulle vara ute och jag skulle ha examensbeviset som arbetsmiljöingenjör i min hand. 

Det fanns ingen tid till att bara vara Emilia - inte mamma, inte fru, inte student, inte föreläsare, inte författare, inte företagare. Bara Emilia. Jag umgicks aldrig med mina vänner, jag ville bara vara själv. Man hade kunnat erbjuda mig vad som helst och jag hade tackat nej i utbyte mot en hel natts sömn. 

Kroppen var så trött att jag slutade sova. Stressen gjorde att jag låg vaken timma efter timma. Barnen väckte mig ideligen och nattskräcken ifrån min PTSD gjorde de mörka timmarna outhärdiga. När jag blev väckt kunde jag inte somna om. Det enda jag tänkte på under dagarna var när jag skulle få lite sömn. Jag åt enorma mängder socker för att få kickarna och orka lite till.

Jag avskärmade mig från barnen och orkade inte vara närvarande. Jag fick plötsliga gråtattacker och fruktansvärda vredesutbrott. Jag skrämde inte bara barnen utan även mig själv. Allt var ett töcken och jag började tänka mörka tankar. 

Jag såg ingen ljusning. 

Efter ett av mina vedervärdiga vredesutbrott på barnen sa min son till sin mormor: "Mamma bara gråter och sover."

 

Jag fick hjälp av läkare och psykolog och mörkret lättade.

I mitten av januari köpte jag på ett bostadsrättsparhus nära barnens skola och pappa. Lyckan och lättnaden var total, nu kunde jag börja räkna ner. 110 dagar efter påskrift kunde jag flytta in.
Jag beställde två enorma lass från IKEA och MIO, det var en fantastisk känsla att få skapa mitt hem på nytt. Det blev en hel del rosa, bara för att jag kunde! Även kaklet i köket blev rosa men det kanske jag kommer få ångra senare? Inte så troligt dock!

Det var tärande att bo ihop med min exman men nu visste jag i alla fall att det fanns ett slutdatum. Den 1 maj skulle jag påbörja mitt nya liv och jag längtade verkligen! Min fyraåring sa en dag till mig: ”Mamma, när du flyttar sen får du inte träffa pappa mer för ni bara bråkar hela tiden!”

Jag fick nycklarna redan den 29 april och på kvällen åkte jag och barnen dit med de första lådorna. Trots att huset var i rätt kasst skick och det var brunt i stort sett överallt var barnen överlyckliga. De gav tummen upp och sprang upp och ner i trappan. De utforskade varje vrå och jag kände en sådan frid. Detta var vårt. Mitt liv.
Dagen efter började jag måla om överallt, allt brunt skulle bli vitt. Jag målade vardagsrummet, hallen, kontoret, Edwins rum, mitt rum och klädkammaren. Väggar och tak. Vilket slit! Hantverkare är hemma hos mig i detta nu och renoverar köket. Vilket fantastiskt fint hem jag och barnen kommer få!

Med handen på hjärtat är jag så oerhört tacksam! Almanackan börjar fyllas på med uppdrag och jag har ett sådant bra liv.  Jag är lycklig för första gången på många år, jag kommer aldrig mer att kompromissa med min egen lycka. Jag kommer aldrig mer ändra på mig för någon annans skull. Jag kommer aldrig mer gå emot min magkänsla. Jag kommer aldrig mer gå in i eller stanna i ett dåligt förhållande. Jag kommer aldrig mer jaga sönder mig.

Vi skapar vår egen lycka varje dag. Varje sekund gör vi val. ”Ska jag ta kakan eller inte?” ”Ska jag säga detta elaka eller inte?” ”Ska jag stanna i denna relation eller inte?”
Jag var tvungen att slå i botten för att kunna ta mig upp. Krascha i avgrunden för att kunna trycka ifrån. Jag har lämnat en oerhört smärtsam tid med mycket tårar. Jag gick ifrån en dålig relation som varade i mer än 10 år. Det är lång tid men jag lärde mig en läxa. Man ska aldrig kompromissa med den man är och det liv man vill leva. Livet är för dyrbart och man är skyldig sig själv att vara lycklig här och nu.

Vid ett tillfälle sa min pappa till mig: ”Emilia, förstår du vad du har åstadkommit de sista åren? Du har gjort mer än de flesta andra gör under ett helt liv. Nu får du stanna upp, tänka till, fira och vila!” Jag lovar att fira och vila pappa!

Jag var så oerhört rädd, livrädd för att vara ärlig. Tänk så bra det blev! Jag är så lycklig att jag äntligen tog steget. Allt ordnar sig!

Denna vecka har jag hållit i tre föreläsningar i tre olika städer. Jag fullkomligt älskar mitt jobb, mitt liv, mina barn och den framtid som väntar. Jag har allt jag behöver och mer därtill. Ännu bättre blir det när jag tagit tag i min träning och när jag hittar kärleken i mitt liv men det kommer när det är dags. Allt har sin tid.  

Jag är lycklig här och nu. Och oerhört tacksam!

 

Jag kämpade på med allt. Gjorde praktik, var ständigt sjuk och längtade tills examen och boksläpp.

Jag var med om en lättare bilolycka och fick whiplash på höger sida av nacken med huvudvärk och yrsel som följd. När jag var hos läkaren bröt jag som vanligt ihop och hon frågade om det var något annan än bilolyckan som inte kändes bra. Jag förklarade min livssituation och hon konstaterade att jag var utmattad. Hon sa att jag var tvungen att omedelbart dra i handbromsen för att inte krascha fullständigt. Jag sa att det var omöjligt. Förutom skolan och boken skulle jag också gå tre utbildningar i Norge under våren. Jag berättade att jag skulle bita ihop till den 8 juni då examen var och sedan skulle jag vila. Läkaren svarade: ”Du klarar dig inte till 8 juni med detta tempo, du kommer krascha innan. Jag bestämde mig för att klara mig hela vägen.

Jag gick de tre utbildningarna i Norge för att bli faktaundersökare och utreda mobbning och sexuella trakasserier i arbetslivet. Dagen innan sista steget fick jag en sådan huvudvärk att jag kräktes, låg däckad på hotellrummet på Oslos flygplats. Min mamma trodde jag hade fått en hjärnblödning och körde från Vårgårda till Oslo och knackade på mitt hotellrum mitt i natten.

Den 9 maj hade jag bokrelease för ”Var inte en sådan FITTA!” och det var topp 5 största dagen i mitt liv – vilken känsla! Äntligen fanns min bok ute!

Den 8 juni hade vi examen med en efterföljande middag, lättnad minst sagt! Nu kunde jag även skriva ”Arbetsmiljöingenjör” i mitt cv. Tidigt morgonen efter åkte jag och min man till Kroatien för att fira min examen och födelsedag. Jag kraschade totalt. Den 10 juni fyllde jag år och jag bara grät. I allt detta sa jag att jag ville skilja mig. Jag kunde knappt gå utan hängde på min man, jag orkade inte lyfta mina ben. Jag fulgrät i restaurangen, på rummet, vid poolen, vid havet. Jag ville bara sova.

Väl hemma skrev vi på skilsmässopapper och började ordna med allt det praktiska. Jag skulle hitta en ny bostad och vi skulle berätta för barnen. Jag fick plötsliga gråtattacker hela sommaren. Det var så mycket sorg, så mycket ovisshet och rädsla. Min största skräck sedan barnsben har alltid varit att bli ensamstående mamma, nu skulle det bli så. Hur skulle det gå med allt?

Jag hamnade i en depression där allt blev mörkt. Jag såg ingen ljusning alls och jag tänkte allt mer på att avsluta mitt liv. Få visste om mitt mörker.

Så trött, så trött. Jag ville bara sova. Jag fortsatte föreläsa runt om i landet. Smilade upp mig på scen och höll grymma föreläsningar sedan kraschade jag när jag kom hem. Vart skulle jag bo? Skulle det gå bra med mitt företag? Skulle jag bli en ensamstående fattig mamma?

 

Jag skapade denna blogg för några år sedan i syfte att skriva om arbetsmiljöfrågor. Det kommer jag fortfarande att göra men i ett par blogginlägg framåt kommer jag att vara mycket personlig. 

Jag har alltid haft ett stort driv. Mina drömmar och min målsättning har varit tydliga för mig och jag har kämpat med dem på olika sätt. Hela tiden har jag berättat för mig själv att det är jag som måste kämpa, jag som måste se till att det blir som jag vill. Ingen annan kommer att uppfylla mina drömmar för mig.

Jag ville driva mitt företag med mina hjärtefrågor - mobbning och sexuella trakasserier - jag ville skriva en bok och jag ville studera och vidga mina kunskaper. Jag bestämde mig för att göra allt samtidigt.

Heltidsstudier på deldistans, driva ett företag med resor och föreläsningar över hela landet, starta ett till företag (förlag), skriva min bok och ge ut den med allt vad det innebär. Om inte det var nog hade jag dessutom två små barn med svårigheter att sova och ett dåligt äktenskap. 

Det fanns ingenstans att tanka mina batterier och jag dränerades allt mer. Jag var ständigt sjuk. Förkylningar, öroninflammation, lunginflammation, kräksjuka, huvudvärk, svimmning, influensa... Stressen slog ut mitt immunförsvar fullständigt men jag kämpade på. Gjorde mina uppgifter för skolan, höll mina uppskattade föreläsningar, skrev min bok, smilade upp mig i sociala medier och grät i min ensamhet. Jag var så trött. Så oerhört slut som människa. Jag räknade ner tills boken skulle vara ute och jag skulle ha examensbeviset som arbetsmiljöingenjör i min hand. 

Det fanns ingen tid till att bara vara Emilia - inte mamma, inte fru, inte student, inte föreläsare, inte författare, inte företagare. Bara Emilia. Jag umgicks aldrig med mina vänner, jag ville bara vara själv. Man hade kunnat erbjuda mig vad som helst och jag hade tackat nej i utbyte mot en hel natts sömn. 

Kroppen var så trött att jag slutade sova. Stressen gjorde att jag låg vaken timma efter timma. Barnen väckte mig ideligen och nattskräcken ifrån min PTSD gjorde de mörka timmarna outhärdiga. När jag blev väckt kunde jag inte somna om. Det enda jag tänkte på under dagarna var när jag skulle få lite sömn. Jag åt enorma mängder socker för att få kickarna och orka lite till.

Jag avskärmade mig från barnen och orkade inte vara närvarande. Jag fick plötsliga gråtattacker och fruktansvärda vredesutbrott. Jag skrämde inte bara barnen utan även mig själv. Allt var ett töcken och jag började tänka mörka tankar. 

Jag såg ingen ljusning. 

Efter ett av mina vedervärdiga vredesutbrott på barnen sa min son till sin mormor: "Mamma bara gråter och sover."