För exakt ett år sedan satt jag på mäklarkontoret i Kungsbacka. Jag skrev under de sista papperen och fick nyckelknippan med den gyllene nyckeln på. Det riktigt bubblade i kroppen av förväntan när jag åkte därifrån, nu var det så nära. Under 110 dagar hade jag räknat ner från då jag först skrev på pappren tillsammans med ägarna till det hus som skulle bli mitt och barnens.

110 dagar kanske inte låter så mycket men jag hade redan då letat i många månader och bodde fortfarande tillsammans med min exman. Situationen var ansträngd och jag längtade efter mitt nya liv.

På kvällen packade jag bilen full med kartonger och barn, vi åkte till vårt hus och satte nyckeln i låset. Väl inne sprang pojkarna runt och inspekterade varje vrå. De gav tummen upp fast allt var slitet och brunt. De nästkommande dagarna var jag i huset 12 timmar/dag och målade om. Allt brunt skulle bli vitt. Kroppen värkte av ansträngning men det var underbart att se resultat. Den första middagen bestod av pizza på golvet eftersom vi inte hade några möbler. Kort därefter kom enorma lass med möbler från olika möbelföretag. Köket renoverades och jag fick mitt rosa kakel.
Det har nu gått ett år och mycket har hänt. Vi har skrattat och gråtit, bakat och bråkat. Vi har haft fredagsmys och vi har badat i jacuzzin. Vi har haft gäster och spelat badminton. Jag känner mig fri och lever äntligen så som jag vill leva, utan ständiga konflikter. Barnen och jag är harmoniska, vi promenerar hand i hand till skolan och vi tar ofta med oss kompisar hem.

Jag har dejtat en hel del under detta år, det har varit svårt att hitta någon. Kemi, energi och attraktion kommer inte på beställning. Jag lever dock efter att allt är som det är tänkt att vara. Om en dörr inte öppnas för mig är den inte tänkt att vara min. Då väntar helt enkelt något bättre runt hörnet. Den gyllene nyckeln öppnade dörren till mitt nya liv. Jag är så oerhört tacksam och lyckligt lottad.

Jag läste något som verkligen talade till mig - Nöj dig inte med en vante utan tumme bara för att du ska slippa frysa om de andra fingrarna. Att skilja mig var det bästa jag någonsin gjort.
 

När djungeltrumman går måste man vara uppmärksam på vilken information som kommer fram. Skvaller sprids fort, antaganden och rykten kan tas för sanningen. I vad som hände i helgen var djungeltrumman ett mycket bra verktyg. Informationen hamnade där den skulle och bar frukt när den kom tillbaka till mig.

I fredags eftermiddag hade Edwin med sig tre vänner hem för att ha ett minifirande av hans kommande födelsedag. Med hans lillebror var det fem grabbar här som serverades vattenmelon och saft när de anlände efter skolan. Efter fruktstunden satte de igång att leka jage.

Jag serverade pannkakstårta som lovat och barnen älskade den! Efter måltiden såg köket bedrövligt ut så jag skickade ut dem medan jag diskade undan.
Efter ett tag vänder jag mig om och tittar ut på barnen och ser då en man stå vid tomtgränsen och stirra på dem. Han stod rakt upp och ner, rörde sig inte. Det såg konstigt ut och min första tanke var att han hade en hund som han väntade på skulle sniffa klart. Men han hade varken koppel eller hund, däremot en plastpåse. Jag iakttog honom en stund och magkänslan var inte bra. Jag tog min mobiltelefon i handen och gick ut till de små som var i full gång att sätta upp ett badmintonnät. Jag hoppades att mannen skulle gå vidare när jag visade mig men han stod kvar. Jag frågade honom vad han ville och varför han stod och stirrade på barnen. Han blev med en gång oerhört hotfull och högljudd. Kort därefter kom det första dödshotet. Han skulle komma ner och slå ihjäl mig. Jag hörde på hans röst att han var påverkad av någonting och jag såg att barnen blev chockade. Jag är inte den som backar i en konfrontation men insåg att det inte var läge att tjafsa emot. Jag föste barnen mot huset och hörde hur han skrek ”nu är du jävligt rädd va? Det ska du vara!” Jag vände mig om och tog kort på honom bakifrån eftersom jag inte vågade när han stod vänd mot mig. Han var bara några meter ifrån, var en fullvuxen karl och jag hade fem gossar att skydda. Bättre bakifrån än inte alls tänkte jag. Väl inne i huset låste jag alla dörrar och försökte lugna barnen som var skärrade. Jag satte på tvn, hällde upp chips och ringde polisen.

Ofta, alltså oerhört ofta, drömmer jag att jag befinner mig i en farlig situation och där jag måste ringa polisen. I drömmen har jag alltid glömt numret 112 eller så kommer jag aldrig fram. Det är konstigt och jag vet inte vad dessa drömmar betyder eller vad de vill säga mig. Om och om igen kommer de. Denna gång var jag ju vaken och numret slogs in och jag kom fram. Jag sa som det var och de skickade ut en bil.
Medan vi väntade smsade jag pojkarnas mammor och berättade om händelsen och bad de att hålla utkik efter denna man om de såg honom på vägen mot mig. Jag skickade med fotot. En polisbil rullade in på min uppfart och ut kom tre poliser. Barnens föräldrar hade anlänt samtidigt och det var en surrealistisk situation.
Tankarna snurrade och det ska erkännas att jag är ganska duktig på att bygga upp katastrofscenario i mitt huvud. Jag hann tänka mycket och undrade om mannen bara var riktigt otrevlig eller om han faktiskt kunde göra verklighet av sitt hot. Helt klart är ändå att man inte är helt 100 om man mordhotar en kvinna som står med fem små barn men få begår ju så hemska brott. Jag hoppades att det bara var berusningsmedlet som talade. Obehaget fanns ändå där. Jag fick ont i ryggen av att jag spände mig så mycket. Jag förhördes och lämnade igen signalement. Barnen fick en rundtur av polisbilen och jag skakade av sköld och förmodligen lite chock. Jag gjorde en anmälan av detta olaga hot.

Barnens föräldrar var supergulliga och stöttande. De berömde mig för hur jag hanterat situationen och följde med in en stund efter att polisen.
Bilden jag tog skickades med djungeltrumman bland vänner och snabbt fick vi ett namn som jag lämnade till polisen.

Min mamma, hennes exman och min bror kastade sig i bilen efter att jag berättat om händelsen. De körde från Vårgårda och var hos mig efter 1.5 timma.
Barnen hämtades av sin pappa och efter att jag och familjen ätit resterna av pannkakstårtan så åkte de hem igen efter att jag försäkrat dem om att jag var ok.
På onsdag har jag bott här i ett år och den natten var den första då jag gick och lade mig med en otrygghetskänsla i kroppen. Jag var glad över att barnen inte var här och jag vågade inte sova med öronproppar som jag normalt gör. Jag ville kunna höra minsta lilla ljud.

Igår lördag plockades han in av polisen som hämtade honom med insatsstyrkan. Idag söndag knackade polisen på min dörr och ville hålla ännu ett förhör så nu får vi avvakta och se vad som händer.

Djungeltrumman var i denna situation ett perfekt verktyg att få information som visade sig stämma, utan smaskiga överdrifter.

Jag önskar alla en fortsatt fin söndag, ta hand om er!
 

Alla har den. Mannen du möter på gatan, din granne, din arbetskamrat, din mamma och du själv. Vi bär alla på ett bagage och vissa reser lättare än andra genom livet.
I en av mina utbildningar EMJA coachande medarbetarskap pratar jag just om den mentala ryggsäcken. Det är också någonting vi ingående tittar på då jag coachar arbetslag och enskilda individer.

Genom livet möter vi människor som vi tycker beter sig irrationellt, udda eller förkastligt. Vad vi inte vet är vad den människan gått igenom eller vad den har blivit utsatt för. Man säger att man aldrig kan förstå en människa förrän man gått en mil i dennes skor och visst är det så. Det betyder dock inte att man har rätt att bete sig hur som helst eller att ens beteende inte ska få konsekvenser.

Den mentala ryggsäcken finns alltid där, den må vara osynlig för andra människors ögon men likväl påtaglig för människan som släpar på den. I ryggsäcken ligger bland annat förmaningar, regler, förväntningar, skuld och skam som andra prackat på en genom livet. Man lägger också själv ner bördor och erfarenheter som formar ens sätt att vara och agera.

Jag coachade en kvinnlig chef för ett tag sedan och jag sa att hennes mentala ryggsäck såg tung ut. Jag undrade om hon ville kränga fram den och titta på vad som låg i. Hon var skeptisk och på sin vakt men när hon väl lättade på locket såg hon all press som hennes pappa prackat på henne sedan barnsben. Press och förväntningar som gjorde att hon aldrig var nöjd med sig själv och som gjorde att hon alltid gick hem sist från kontoret. Pressen gjorde också att hon inte kunde fira framgångar utan bara hoppade på nästa projekt. Hon fick aldrig bekräftelsen från pappan som hon alltid längtat efter. Kvinnan hade ett hårt yttre och höll på sin integritet men hon grät när hon sa att det nu fan fick räcka. Hon sa att hon var över 50 år och trött på att känna att hon aldrig räckte till. Hon var less på att försöka ”pleasa” någon som aldrig gick att göra nöjd. Med min hjälp slängde hon iväg en hel del tungt innehåll och lämnade sedan vårt samtal med lättare steg.

Barn som blir utsatta för olika typer av övergrepp genomlider känslor och tankar som ingen människa någonsin ska behöva känna. Hatet, skammen och äcklet riktar de ofta mot sig själva. Den berövade barndomen ligger sedan där i väskan och tynger deras axlar. Om dessa känslor inte tas om hand riskerar de att påverka hela barnets kommande liv. Allt från hur de ser på sig själva men också hur de väljer att leva sitt liv.
Saker och ting händer oss alla och vissa människor drabbas en miljon gånger värre än andra. Vi har ändå alltid en skyldighet att ta ansvar, reda upp våra liv, hantera det som ligger i ryggsäcken och kasta bort det som inte gynnar en. Vi lever här och nu och måste se till att livet blir så bra som det någonsin kan bli.

Ingen kommer att leva livet för oss. Om vi väljer att se på svåra händelser som läxor kan vi lättare lära oss av dem. De lär oss om andra människor, oss själva och hur man vill leva sitt liv.
 
Vi stör oss på människor i vår närhet men vi vet inte vilket krig de för inom sig själva. Både arbetslivet och samhällsklimatet är hårt, jag efterlyser flera kramar och ett aktivt lyssnande. När jag föreläser säger jag att jag tror på mer kramar i denna värld och att publiken gärna får komma fram till mig och få en. Ni skulle bara veta hur många jag får och de värmer så gott. Kanske är det första kramen på länge som någon får? Vi måste lära oss att tagga ner och lyssna mera – på oss själva och andra.

Vad ligger i din ryggsäck som du måste ta fram, jobba med och lägga bort?
 

Kanske är det få förunnat men jag älskar verkligen mitt arbete. Att sprida kunskap kring mobbning och sexuella trakasserier är min livsuppgift, jag har föreläst om detta viktiga i mer än 16 år.

Mitt företag har gått bättre för varje år och jag känner mig så lycklig lottad över att jag får lov att göra det jag brinner för. Jag såg fram emot ett produktivt och välbokat 2020 men så PANG kom Corona och slog undan fötterna på mig och så många andra. De bokningar jag hade togs bort och inga nya kom in. Jag fick panik och tänkte mörka tankar. Jag som hade känt mig så ”safe” kände mig nu helt plötsligt otrygg.

Jag har arbetar sedan jag var 16 år gammal och alltid älskat att jobba! Jag gillar att ha en uppgift, höra hemma någonstans, ha kollegor, vara självständig och tjäna pengar. Eftersom mitt företag gick bra hade jag inte en tanke på att vara med i någon a-kassa. När Coronakrisen utan förvarning slog till stod jag utan inkomst.
Efter att ha deppat ett par veckor och tryckt i mig ruskiga mängder ostbågar som resulterade i att jag blev lite mjuk i kroppen (!) bestämde jag mig för att söka mig tillbaka till vården.

Efter gymnasiet arbetade jag 4–5 år med gamla och sjuka och jag trivdes bra med det. Min omvårdande sida kom väl till pass och jag lärde mig oerhört mycket under dessa år. Om mig själv, om andra människor och om livet. Jag förstod tidigt vad det viktigaste var – att man har en god hälsa.

Jag sökte mig nu till äldreboenden nära mig och fick jobb direkt, hur länge jag ska vara där vet jag inte. Vad jag dock vet är att jag är tacksam över att kunna försörja mig och barnen.

Istället för att se att jag backat i utvecklingen ser jag det som att jag tillfälligt växlar om och gör det bästa av en märklig situation. Det känns fint att hjälpa människor att få ett värdigt slut på livet.

En äldre människa är inte bara gammal. Huden är skrynklig och minnet dåligt men själen är fortfarande ung och full av livserfarenhet. När jag ser på foton på deras rum får jag en inblick i deras långa liv.  Jag ser lyckliga människor på bröllopsfoton och jag ser unga mammor med spädbarn i famnen. Jag ser unga män i uniform och ser mängder av foton med barnbarn.

De har precis som du och jag varit barn och lärt sig läsa. De har varit ungdomar och fått sin första kyss. De har sprungit på friska ben genom högt gräs och de har ätit glass i solskenet. De har drömt, kämpat och levt. Det är snart tid för dem att vandra vidare och jag håller späda händer i mina och tackar dem för allt de gjort för vårt samhälle. Tack vare deras slit och uppoffringar har jag fått växa upp som jag gjort. Jag känner mig ödmjuk inför uppgiften att de lägger sin omvårdnad i mina händer. De litar på att jag behandlar dem bra och gör vad jag kan för att underlätta och lindra. Kanske hjälpte någon av dem min mamma att förlösa mig? Nu hjälper jag dem, allt går i cykler.

I Coronatider får de inte ta emot besök av sina anhöriga och många känner sig ensamma, personalen är de enda människor de träffar. Jag vill passa på att tacka alla de som till vardags arbetat med detta viktiga yrke, det är sannerligen inte en lätt uppgift. Mina kollegor är varma och fina, de bryr sig och de gör sitt yttersta för de boende. Jag känner mig stolt över att arbeta tillsammans med dem!

Jag längtar och önskar att allt snart ska gå tillbaka till det normala och att jag ska få fortsätta göra det jag brinner för men tills dess växlar jag om. Jag växlar tillbaka när tiden är mogen.

Behöver du växla om, om så bara för ett tag?
 

Man säger att svenskarna är världens mest ensamma folk. Vi har störst antal ensamhushåll i världen, 20,9 % av oss bor allena. Vi har flest skilsmässor och långt till släkten. Vi är uppfostrade och matade sedan barnsben med att vara självständiga och oberoende.

Det finns människor där ute som inte har en enda vän vilket är en ledsam insikt. Tänk att inte ha en enda människa att ringa till!        Jag läste precis om en man som legat död i sin lägenhet i åtta år utan att någon saknat honom. Att människor kan vara så evinnerligt ensamlevande är verkligen hjärtskärande.

Det faktum att man är ensam är ett tabubelagt ämne. Man vill inte gärna erkänna att man är allena, för vad ska människor tro om en då? Vi är sociala varelser som vill tillhöra en flock, att äta själv varje dag är tungt. I sociala medier framhäver människor sina lyckligaste stunder. Bråken kan genomsyra hela helgen i sommarstugan men alla måste ändå smila upp sig för ett foto som ska postas i sociala medier.

Det ska erkännas, jag känner mig också riktigt ensam emellanåt. Dock har jag fina vänner kring mig men de är ju oftast upptagna med sina familjer och här kan jag sitta en lördagskväll medan barnen är hos sin pappa. Då är det lätt att känna en tomhet.
Man får dock inte tro att allt är frid och fröjd bara för att man lever med någon annan. Många känner sig ensamma i sin relation, att vara själv i ett förhållande är värre än att vara själv på riktigt. Att inte kunna dela sina tankar och känslor med den man valt att leva med. Att man äter middag tillsammans men att det inte finns ingen kontakt, ingen omtanke.  Forskning visar att män blir mer ensamma än kvinnor vid en skilsmässa. Detta för att kvinnor är mer måna om relationer och att hålla kontakt med släkt och vänner. Det är helt enkelt oftast kvinnan som håller koll på födelsedagar, bjuder in till festligheter osv. Vid en skilsmässa har kvinnan ett kontaktnät som mannen saknar eller mist genom åren. Enligt SCBs levnadsundersökning saknar var femte man en kompis.

Dagens ungdomar är vana vid att umgås över sociala medier, nu tvingas vi (något) äldre att göra likadant. Dock är det inte samma sak som att sitta bredvid en vän över en fika. Se kroppsspråket och kunna kramas. I dessa Coronatider ska man hålla avstånd till andra människor, på sin höjd hälsa med armbågen. Oxytocin är ett hormon som frigörs vid bland annat beröring. Det är ett lugn och ro hormon som sänker både blodtryck och kortisolnivåerna i kroppen. Hormonet ökar vår smärttröskel och reducerar ångest. En gemonsnittlig kram varar i 3 sekunder men oxytocin utsöndras vid en kram som varar i 20 sekunder. Det är dock få man kanske känner sig bekväm med att krama så länge. Virginia Satir är en amerikansk familjeterapeut som menar på att vi behöver 4 kramar om dagen för att överleva, 8 för att behålla en nivå av lycka och 12 om vi ska kunna växa som människor - så krama på!
 
Det är Coronatider och många känner oro. Det är också påsktider och som vid alla högtider ökar självmorden. Människor står helt enkelt inte ut med ensamheten. Det är nu mer viktigt än någonsin att uppmärksamma varandra, le och hälsa på människor du möter. Häng upp ett påskkort i trappuppgången. Baka en kaka och lämna till din granne. Själv bakade jag kanelbullar häromdagen och lämnade till grannarna, det blev mycket uppskattat! Vi är inte ensamma, låt oss inte låtsas som det heller.

Vad kan du göra idag för att glädja någon annan?

Ta hand om er och GLAD PÅSK!
 

Det är tisdag kväll och barnen åkte till sin pappa för några timmar sedan. Jag tog mig en välbehövlig promenad vid havet och tänkte på livet. På alla med- och motgångar. På hur man kan kastas mellan hopp och förtvivlan. Från att man ena sekunden står på stadig mark och i nästa rycker någon undan mattan för en.
 
Vi befinner oss just nu i en tid de flesta hade svårt att föreställa oss för bara några månader sedan. Framtiden är oviss, hur ser vårt land och resten av världen se ut när Coronakrisen är över?

Under kvällen har vi fått veta att nästan 600 personer i Sverige har avlidit i sviterna av Corona. Bakom varje siffra finns en människa med känslor och drömmar. Bakom de flesta finns också en familj som älskade dem och där saknaden och sorgen nu är ofantligt stor. När allt detta är över har tusentals människor avlidit och det kommer ta lång tid att reparera de skador som blivit på vår ekonomi. Många tusen människor kommer att ha mist sitt arbete och då också sin försörjning och trygghet. Jag har en nära släkting som drabbats av just detta och det är en oro för oss alla.
 
2007 började jag läsa till Hälso- och Friskvårdskonsulent och det var där jag fick lära mig om KASAM. Jag har haft med detta i mina föreläsningar sedan dess.
 
Aaron Antonovsky var en amerikansk född sociolog som under större delen av sitt liv var verksam i Israel där han bland annat studerade hälsotillståndet hos kvinnor som överlevt förintelsen. Han fann att förvånansvärt många av dessa var vid god hälsa trots de fruktansvärda händelser de bevittnat och blivit utsatta för. Han utvecklade en teori som försökte förklara hur det kunde vara på det viset. Hans teori fokuserar på begreppet salutogenes som betyder ungefär ”hälsans ursprung”. Enligt Antonovsky beror en individs hälsa ofta på dennes känsla för sammanhang, en faktor som på svenska brukar förkortas KASAM.

Enligt Antonovsky avgör känslan för sammanhang hur en individ klarar av stressituationer som är avgörande för ens välbefinnande och hälsotillstånd. Naturligtvis finns det andra faktorer som påverkar ens hälsa negativt såsom rökning, miljögifter, alkoholkonsumtion osv. Men när det gäller den psykiska hälsan fann Antonovsky skillnader som troligen bara kunde förklaras med hur kvinnorna hade bearbetat sina upplevelser.

Antonovsky menade på att en människa aldrig är 100 % frisk eller 100 % sjuk utan att vi hela tiden pendlar någonstans däremellan. Graden av friskhet bestäms däremot av ens KASAM som är uppbyggt av tre delar:
 
Begriplighet – Handlar om känslan av det som händer runt omkring en men också i individen. Är det begripligt, strukturerat och går saker och ting att förutse?
 
Hanterbarhet - Handlar om hur väl man anser att man har de resurser som krävs för att kunna hantera de händelser man möter.
 
Meningsfullhet - Handlar om att man tycker att saker och ting är meningsfulla och värda att engagera sig i.
 
Ovanstående brukar jag koppla till hälsan i de arbetslag jag coachar och stöttar. Hur mår medlemmarna i teamet? Är saker och ting begripliga, kan de hantera kraven som ställs på dem och känns deras arbetsuppgifter meningsfulla och värda att engagera sig i?
 
Där jag satt på min sten vid havet ikväll tänkte jag på att otroligt många i nuläget har en bristfällig KASAM, alltså en låg känsla av sammanhang.
Det är obegripligt det som händer runt omkring oss nu. Man känner sig rädd och osäker - för sin hälsa och sin försörjning. Vi kan inte förutse hur Coronakrisen kommer att sluta och när det slutar. Stressen gör att vi inte kan hantera allt vi står inför, som ett exempel har sjukvården för dåligt med skyddskläder.
Många har blivit varslade och känner i och med detta en meningslöshet. De har tappat fotfästen och kanske får de aldrig tag i det igen? Våra arbeten är inte bara en försörjning, för en del människor är arbetet deras hela värld.  Arbetet är samvaro och gemenskap. Det är en samlingspunkt och trygghet. Det är en plats där man är en del i någonting större, där man är någon. I kriser blir människor ensamma. Detta för att vi sluter oss, håller oss undan och inte vill visa oss svaga. Räck ut en hand till den som är tyst - han eller hon kanske är just den som behöver frågan ”Hur mår du?”
 
Det är så oerhört viktigt att man som enskild individ men också arbetsgivare arbeta med KASAM för att skapa en bättre hälsa, glädje och framtidstro.

Hur står det till med ditt KASAM? Känner du Begriplighet, Hanterbarhet och Meningsfullhet?
 

För exakt ett år sedan satt jag på mäklarkontoret i Kungsbacka. Jag skrev under de sista papperen och fick nyckelknippan med den gyllene nyckeln på. Det riktigt bubblade i kroppen av förväntan när jag åkte därifrån, nu var det så nära. Under 110 dagar hade jag räknat ner från då jag först skrev på pappren tillsammans med ägarna till det hus som skulle bli mitt och barnens.

110 dagar kanske inte låter så mycket men jag hade redan då letat i många månader och bodde fortfarande tillsammans med min exman. Situationen var ansträngd och jag längtade efter mitt nya liv.

På kvällen packade jag bilen full med kartonger och barn, vi åkte till vårt hus och satte nyckeln i låset. Väl inne sprang pojkarna runt och inspekterade varje vrå. De gav tummen upp fast allt var slitet och brunt. De nästkommande dagarna var jag i huset 12 timmar/dag och målade om. Allt brunt skulle bli vitt. Kroppen värkte av ansträngning men det var underbart att se resultat. Den första middagen bestod av pizza på golvet eftersom vi inte hade några möbler. Kort därefter kom enorma lass med möbler från olika möbelföretag. Köket renoverades och jag fick mitt rosa kakel.
Det har nu gått ett år och mycket har hänt. Vi har skrattat och gråtit, bakat och bråkat. Vi har haft fredagsmys och vi har badat i jacuzzin. Vi har haft gäster och spelat badminton. Jag känner mig fri och lever äntligen så som jag vill leva, utan ständiga konflikter. Barnen och jag är harmoniska, vi promenerar hand i hand till skolan och vi tar ofta med oss kompisar hem.

Jag har dejtat en hel del under detta år, det har varit svårt att hitta någon. Kemi, energi och attraktion kommer inte på beställning. Jag lever dock efter att allt är som det är tänkt att vara. Om en dörr inte öppnas för mig är den inte tänkt att vara min. Då väntar helt enkelt något bättre runt hörnet. Den gyllene nyckeln öppnade dörren till mitt nya liv. Jag är så oerhört tacksam och lyckligt lottad.

Jag läste något som verkligen talade till mig - Nöj dig inte med en vante utan tumme bara för att du ska slippa frysa om de andra fingrarna. Att skilja mig var det bästa jag någonsin gjort.
 

När djungeltrumman går måste man vara uppmärksam på vilken information som kommer fram. Skvaller sprids fort, antaganden och rykten kan tas för sanningen. I vad som hände i helgen var djungeltrumman ett mycket bra verktyg. Informationen hamnade där den skulle och bar frukt när den kom tillbaka till mig.

I fredags eftermiddag hade Edwin med sig tre vänner hem för att ha ett minifirande av hans kommande födelsedag. Med hans lillebror var det fem grabbar här som serverades vattenmelon och saft när de anlände efter skolan. Efter fruktstunden satte de igång att leka jage.

Jag serverade pannkakstårta som lovat och barnen älskade den! Efter måltiden såg köket bedrövligt ut så jag skickade ut dem medan jag diskade undan.
Efter ett tag vänder jag mig om och tittar ut på barnen och ser då en man stå vid tomtgränsen och stirra på dem. Han stod rakt upp och ner, rörde sig inte. Det såg konstigt ut och min första tanke var att han hade en hund som han väntade på skulle sniffa klart. Men han hade varken koppel eller hund, däremot en plastpåse. Jag iakttog honom en stund och magkänslan var inte bra. Jag tog min mobiltelefon i handen och gick ut till de små som var i full gång att sätta upp ett badmintonnät. Jag hoppades att mannen skulle gå vidare när jag visade mig men han stod kvar. Jag frågade honom vad han ville och varför han stod och stirrade på barnen. Han blev med en gång oerhört hotfull och högljudd. Kort därefter kom det första dödshotet. Han skulle komma ner och slå ihjäl mig. Jag hörde på hans röst att han var påverkad av någonting och jag såg att barnen blev chockade. Jag är inte den som backar i en konfrontation men insåg att det inte var läge att tjafsa emot. Jag föste barnen mot huset och hörde hur han skrek ”nu är du jävligt rädd va? Det ska du vara!” Jag vände mig om och tog kort på honom bakifrån eftersom jag inte vågade när han stod vänd mot mig. Han var bara några meter ifrån, var en fullvuxen karl och jag hade fem gossar att skydda. Bättre bakifrån än inte alls tänkte jag. Väl inne i huset låste jag alla dörrar och försökte lugna barnen som var skärrade. Jag satte på tvn, hällde upp chips och ringde polisen.

Ofta, alltså oerhört ofta, drömmer jag att jag befinner mig i en farlig situation och där jag måste ringa polisen. I drömmen har jag alltid glömt numret 112 eller så kommer jag aldrig fram. Det är konstigt och jag vet inte vad dessa drömmar betyder eller vad de vill säga mig. Om och om igen kommer de. Denna gång var jag ju vaken och numret slogs in och jag kom fram. Jag sa som det var och de skickade ut en bil.
Medan vi väntade smsade jag pojkarnas mammor och berättade om händelsen och bad de att hålla utkik efter denna man om de såg honom på vägen mot mig. Jag skickade med fotot. En polisbil rullade in på min uppfart och ut kom tre poliser. Barnens föräldrar hade anlänt samtidigt och det var en surrealistisk situation.
Tankarna snurrade och det ska erkännas att jag är ganska duktig på att bygga upp katastrofscenario i mitt huvud. Jag hann tänka mycket och undrade om mannen bara var riktigt otrevlig eller om han faktiskt kunde göra verklighet av sitt hot. Helt klart är ändå att man inte är helt 100 om man mordhotar en kvinna som står med fem små barn men få begår ju så hemska brott. Jag hoppades att det bara var berusningsmedlet som talade. Obehaget fanns ändå där. Jag fick ont i ryggen av att jag spände mig så mycket. Jag förhördes och lämnade igen signalement. Barnen fick en rundtur av polisbilen och jag skakade av sköld och förmodligen lite chock. Jag gjorde en anmälan av detta olaga hot.

Barnens föräldrar var supergulliga och stöttande. De berömde mig för hur jag hanterat situationen och följde med in en stund efter att polisen.
Bilden jag tog skickades med djungeltrumman bland vänner och snabbt fick vi ett namn som jag lämnade till polisen.

Min mamma, hennes exman och min bror kastade sig i bilen efter att jag berättat om händelsen. De körde från Vårgårda och var hos mig efter 1.5 timma.
Barnen hämtades av sin pappa och efter att jag och familjen ätit resterna av pannkakstårtan så åkte de hem igen efter att jag försäkrat dem om att jag var ok.
På onsdag har jag bott här i ett år och den natten var den första då jag gick och lade mig med en otrygghetskänsla i kroppen. Jag var glad över att barnen inte var här och jag vågade inte sova med öronproppar som jag normalt gör. Jag ville kunna höra minsta lilla ljud.

Igår lördag plockades han in av polisen som hämtade honom med insatsstyrkan. Idag söndag knackade polisen på min dörr och ville hålla ännu ett förhör så nu får vi avvakta och se vad som händer.

Djungeltrumman var i denna situation ett perfekt verktyg att få information som visade sig stämma, utan smaskiga överdrifter.

Jag önskar alla en fortsatt fin söndag, ta hand om er!
 

Alla har den. Mannen du möter på gatan, din granne, din arbetskamrat, din mamma och du själv. Vi bär alla på ett bagage och vissa reser lättare än andra genom livet.
I en av mina utbildningar EMJA coachande medarbetarskap pratar jag just om den mentala ryggsäcken. Det är också någonting vi ingående tittar på då jag coachar arbetslag och enskilda individer.

Genom livet möter vi människor som vi tycker beter sig irrationellt, udda eller förkastligt. Vad vi inte vet är vad den människan gått igenom eller vad den har blivit utsatt för. Man säger att man aldrig kan förstå en människa förrän man gått en mil i dennes skor och visst är det så. Det betyder dock inte att man har rätt att bete sig hur som helst eller att ens beteende inte ska få konsekvenser.

Den mentala ryggsäcken finns alltid där, den må vara osynlig för andra människors ögon men likväl påtaglig för människan som släpar på den. I ryggsäcken ligger bland annat förmaningar, regler, förväntningar, skuld och skam som andra prackat på en genom livet. Man lägger också själv ner bördor och erfarenheter som formar ens sätt att vara och agera.

Jag coachade en kvinnlig chef för ett tag sedan och jag sa att hennes mentala ryggsäck såg tung ut. Jag undrade om hon ville kränga fram den och titta på vad som låg i. Hon var skeptisk och på sin vakt men när hon väl lättade på locket såg hon all press som hennes pappa prackat på henne sedan barnsben. Press och förväntningar som gjorde att hon aldrig var nöjd med sig själv och som gjorde att hon alltid gick hem sist från kontoret. Pressen gjorde också att hon inte kunde fira framgångar utan bara hoppade på nästa projekt. Hon fick aldrig bekräftelsen från pappan som hon alltid längtat efter. Kvinnan hade ett hårt yttre och höll på sin integritet men hon grät när hon sa att det nu fan fick räcka. Hon sa att hon var över 50 år och trött på att känna att hon aldrig räckte till. Hon var less på att försöka ”pleasa” någon som aldrig gick att göra nöjd. Med min hjälp slängde hon iväg en hel del tungt innehåll och lämnade sedan vårt samtal med lättare steg.

Barn som blir utsatta för olika typer av övergrepp genomlider känslor och tankar som ingen människa någonsin ska behöva känna. Hatet, skammen och äcklet riktar de ofta mot sig själva. Den berövade barndomen ligger sedan där i väskan och tynger deras axlar. Om dessa känslor inte tas om hand riskerar de att påverka hela barnets kommande liv. Allt från hur de ser på sig själva men också hur de väljer att leva sitt liv.
Saker och ting händer oss alla och vissa människor drabbas en miljon gånger värre än andra. Vi har ändå alltid en skyldighet att ta ansvar, reda upp våra liv, hantera det som ligger i ryggsäcken och kasta bort det som inte gynnar en. Vi lever här och nu och måste se till att livet blir så bra som det någonsin kan bli.

Ingen kommer att leva livet för oss. Om vi väljer att se på svåra händelser som läxor kan vi lättare lära oss av dem. De lär oss om andra människor, oss själva och hur man vill leva sitt liv.
 
Vi stör oss på människor i vår närhet men vi vet inte vilket krig de för inom sig själva. Både arbetslivet och samhällsklimatet är hårt, jag efterlyser flera kramar och ett aktivt lyssnande. När jag föreläser säger jag att jag tror på mer kramar i denna värld och att publiken gärna får komma fram till mig och få en. Ni skulle bara veta hur många jag får och de värmer så gott. Kanske är det första kramen på länge som någon får? Vi måste lära oss att tagga ner och lyssna mera – på oss själva och andra.

Vad ligger i din ryggsäck som du måste ta fram, jobba med och lägga bort?
 

Kanske är det få förunnat men jag älskar verkligen mitt arbete. Att sprida kunskap kring mobbning och sexuella trakasserier är min livsuppgift, jag har föreläst om detta viktiga i mer än 16 år.

Mitt företag har gått bättre för varje år och jag känner mig så lycklig lottad över att jag får lov att göra det jag brinner för. Jag såg fram emot ett produktivt och välbokat 2020 men så PANG kom Corona och slog undan fötterna på mig och så många andra. De bokningar jag hade togs bort och inga nya kom in. Jag fick panik och tänkte mörka tankar. Jag som hade känt mig så ”safe” kände mig nu helt plötsligt otrygg.

Jag har arbetar sedan jag var 16 år gammal och alltid älskat att jobba! Jag gillar att ha en uppgift, höra hemma någonstans, ha kollegor, vara självständig och tjäna pengar. Eftersom mitt företag gick bra hade jag inte en tanke på att vara med i någon a-kassa. När Coronakrisen utan förvarning slog till stod jag utan inkomst.
Efter att ha deppat ett par veckor och tryckt i mig ruskiga mängder ostbågar som resulterade i att jag blev lite mjuk i kroppen (!) bestämde jag mig för att söka mig tillbaka till vården.

Efter gymnasiet arbetade jag 4–5 år med gamla och sjuka och jag trivdes bra med det. Min omvårdande sida kom väl till pass och jag lärde mig oerhört mycket under dessa år. Om mig själv, om andra människor och om livet. Jag förstod tidigt vad det viktigaste var – att man har en god hälsa.

Jag sökte mig nu till äldreboenden nära mig och fick jobb direkt, hur länge jag ska vara där vet jag inte. Vad jag dock vet är att jag är tacksam över att kunna försörja mig och barnen.

Istället för att se att jag backat i utvecklingen ser jag det som att jag tillfälligt växlar om och gör det bästa av en märklig situation. Det känns fint att hjälpa människor att få ett värdigt slut på livet.

En äldre människa är inte bara gammal. Huden är skrynklig och minnet dåligt men själen är fortfarande ung och full av livserfarenhet. När jag ser på foton på deras rum får jag en inblick i deras långa liv.  Jag ser lyckliga människor på bröllopsfoton och jag ser unga mammor med spädbarn i famnen. Jag ser unga män i uniform och ser mängder av foton med barnbarn.

De har precis som du och jag varit barn och lärt sig läsa. De har varit ungdomar och fått sin första kyss. De har sprungit på friska ben genom högt gräs och de har ätit glass i solskenet. De har drömt, kämpat och levt. Det är snart tid för dem att vandra vidare och jag håller späda händer i mina och tackar dem för allt de gjort för vårt samhälle. Tack vare deras slit och uppoffringar har jag fått växa upp som jag gjort. Jag känner mig ödmjuk inför uppgiften att de lägger sin omvårdnad i mina händer. De litar på att jag behandlar dem bra och gör vad jag kan för att underlätta och lindra. Kanske hjälpte någon av dem min mamma att förlösa mig? Nu hjälper jag dem, allt går i cykler.

I Coronatider får de inte ta emot besök av sina anhöriga och många känner sig ensamma, personalen är de enda människor de träffar. Jag vill passa på att tacka alla de som till vardags arbetat med detta viktiga yrke, det är sannerligen inte en lätt uppgift. Mina kollegor är varma och fina, de bryr sig och de gör sitt yttersta för de boende. Jag känner mig stolt över att arbeta tillsammans med dem!

Jag längtar och önskar att allt snart ska gå tillbaka till det normala och att jag ska få fortsätta göra det jag brinner för men tills dess växlar jag om. Jag växlar tillbaka när tiden är mogen.

Behöver du växla om, om så bara för ett tag?
 

Man säger att svenskarna är världens mest ensamma folk. Vi har störst antal ensamhushåll i världen, 20,9 % av oss bor allena. Vi har flest skilsmässor och långt till släkten. Vi är uppfostrade och matade sedan barnsben med att vara självständiga och oberoende.

Det finns människor där ute som inte har en enda vän vilket är en ledsam insikt. Tänk att inte ha en enda människa att ringa till!        Jag läste precis om en man som legat död i sin lägenhet i åtta år utan att någon saknat honom. Att människor kan vara så evinnerligt ensamlevande är verkligen hjärtskärande.

Det faktum att man är ensam är ett tabubelagt ämne. Man vill inte gärna erkänna att man är allena, för vad ska människor tro om en då? Vi är sociala varelser som vill tillhöra en flock, att äta själv varje dag är tungt. I sociala medier framhäver människor sina lyckligaste stunder. Bråken kan genomsyra hela helgen i sommarstugan men alla måste ändå smila upp sig för ett foto som ska postas i sociala medier.

Det ska erkännas, jag känner mig också riktigt ensam emellanåt. Dock har jag fina vänner kring mig men de är ju oftast upptagna med sina familjer och här kan jag sitta en lördagskväll medan barnen är hos sin pappa. Då är det lätt att känna en tomhet.
Man får dock inte tro att allt är frid och fröjd bara för att man lever med någon annan. Många känner sig ensamma i sin relation, att vara själv i ett förhållande är värre än att vara själv på riktigt. Att inte kunna dela sina tankar och känslor med den man valt att leva med. Att man äter middag tillsammans men att det inte finns ingen kontakt, ingen omtanke.  Forskning visar att män blir mer ensamma än kvinnor vid en skilsmässa. Detta för att kvinnor är mer måna om relationer och att hålla kontakt med släkt och vänner. Det är helt enkelt oftast kvinnan som håller koll på födelsedagar, bjuder in till festligheter osv. Vid en skilsmässa har kvinnan ett kontaktnät som mannen saknar eller mist genom åren. Enligt SCBs levnadsundersökning saknar var femte man en kompis.

Dagens ungdomar är vana vid att umgås över sociala medier, nu tvingas vi (något) äldre att göra likadant. Dock är det inte samma sak som att sitta bredvid en vän över en fika. Se kroppsspråket och kunna kramas. I dessa Coronatider ska man hålla avstånd till andra människor, på sin höjd hälsa med armbågen. Oxytocin är ett hormon som frigörs vid bland annat beröring. Det är ett lugn och ro hormon som sänker både blodtryck och kortisolnivåerna i kroppen. Hormonet ökar vår smärttröskel och reducerar ångest. En gemonsnittlig kram varar i 3 sekunder men oxytocin utsöndras vid en kram som varar i 20 sekunder. Det är dock få man kanske känner sig bekväm med att krama så länge. Virginia Satir är en amerikansk familjeterapeut som menar på att vi behöver 4 kramar om dagen för att överleva, 8 för att behålla en nivå av lycka och 12 om vi ska kunna växa som människor - så krama på!
 
Det är Coronatider och många känner oro. Det är också påsktider och som vid alla högtider ökar självmorden. Människor står helt enkelt inte ut med ensamheten. Det är nu mer viktigt än någonsin att uppmärksamma varandra, le och hälsa på människor du möter. Häng upp ett påskkort i trappuppgången. Baka en kaka och lämna till din granne. Själv bakade jag kanelbullar häromdagen och lämnade till grannarna, det blev mycket uppskattat! Vi är inte ensamma, låt oss inte låtsas som det heller.

Vad kan du göra idag för att glädja någon annan?

Ta hand om er och GLAD PÅSK!
 

Det är tisdag kväll och barnen åkte till sin pappa för några timmar sedan. Jag tog mig en välbehövlig promenad vid havet och tänkte på livet. På alla med- och motgångar. På hur man kan kastas mellan hopp och förtvivlan. Från att man ena sekunden står på stadig mark och i nästa rycker någon undan mattan för en.
 
Vi befinner oss just nu i en tid de flesta hade svårt att föreställa oss för bara några månader sedan. Framtiden är oviss, hur ser vårt land och resten av världen se ut när Coronakrisen är över?

Under kvällen har vi fått veta att nästan 600 personer i Sverige har avlidit i sviterna av Corona. Bakom varje siffra finns en människa med känslor och drömmar. Bakom de flesta finns också en familj som älskade dem och där saknaden och sorgen nu är ofantligt stor. När allt detta är över har tusentals människor avlidit och det kommer ta lång tid att reparera de skador som blivit på vår ekonomi. Många tusen människor kommer att ha mist sitt arbete och då också sin försörjning och trygghet. Jag har en nära släkting som drabbats av just detta och det är en oro för oss alla.
 
2007 började jag läsa till Hälso- och Friskvårdskonsulent och det var där jag fick lära mig om KASAM. Jag har haft med detta i mina föreläsningar sedan dess.
 
Aaron Antonovsky var en amerikansk född sociolog som under större delen av sitt liv var verksam i Israel där han bland annat studerade hälsotillståndet hos kvinnor som överlevt förintelsen. Han fann att förvånansvärt många av dessa var vid god hälsa trots de fruktansvärda händelser de bevittnat och blivit utsatta för. Han utvecklade en teori som försökte förklara hur det kunde vara på det viset. Hans teori fokuserar på begreppet salutogenes som betyder ungefär ”hälsans ursprung”. Enligt Antonovsky beror en individs hälsa ofta på dennes känsla för sammanhang, en faktor som på svenska brukar förkortas KASAM.

Enligt Antonovsky avgör känslan för sammanhang hur en individ klarar av stressituationer som är avgörande för ens välbefinnande och hälsotillstånd. Naturligtvis finns det andra faktorer som påverkar ens hälsa negativt såsom rökning, miljögifter, alkoholkonsumtion osv. Men när det gäller den psykiska hälsan fann Antonovsky skillnader som troligen bara kunde förklaras med hur kvinnorna hade bearbetat sina upplevelser.

Antonovsky menade på att en människa aldrig är 100 % frisk eller 100 % sjuk utan att vi hela tiden pendlar någonstans däremellan. Graden av friskhet bestäms däremot av ens KASAM som är uppbyggt av tre delar:
 
Begriplighet – Handlar om känslan av det som händer runt omkring en men också i individen. Är det begripligt, strukturerat och går saker och ting att förutse?
 
Hanterbarhet - Handlar om hur väl man anser att man har de resurser som krävs för att kunna hantera de händelser man möter.
 
Meningsfullhet - Handlar om att man tycker att saker och ting är meningsfulla och värda att engagera sig i.
 
Ovanstående brukar jag koppla till hälsan i de arbetslag jag coachar och stöttar. Hur mår medlemmarna i teamet? Är saker och ting begripliga, kan de hantera kraven som ställs på dem och känns deras arbetsuppgifter meningsfulla och värda att engagera sig i?
 
Där jag satt på min sten vid havet ikväll tänkte jag på att otroligt många i nuläget har en bristfällig KASAM, alltså en låg känsla av sammanhang.
Det är obegripligt det som händer runt omkring oss nu. Man känner sig rädd och osäker - för sin hälsa och sin försörjning. Vi kan inte förutse hur Coronakrisen kommer att sluta och när det slutar. Stressen gör att vi inte kan hantera allt vi står inför, som ett exempel har sjukvården för dåligt med skyddskläder.
Många har blivit varslade och känner i och med detta en meningslöshet. De har tappat fotfästen och kanske får de aldrig tag i det igen? Våra arbeten är inte bara en försörjning, för en del människor är arbetet deras hela värld.  Arbetet är samvaro och gemenskap. Det är en samlingspunkt och trygghet. Det är en plats där man är en del i någonting större, där man är någon. I kriser blir människor ensamma. Detta för att vi sluter oss, håller oss undan och inte vill visa oss svaga. Räck ut en hand till den som är tyst - han eller hon kanske är just den som behöver frågan ”Hur mår du?”
 
Det är så oerhört viktigt att man som enskild individ men också arbetsgivare arbeta med KASAM för att skapa en bättre hälsa, glädje och framtidstro.

Hur står det till med ditt KASAM? Känner du Begriplighet, Hanterbarhet och Meningsfullhet?