Värdegrundsarbete för arbetsplatser fria från mobbning och sexuella trakasserier


Som arbetsmiljökonsult hjälper jag organisationer med flertalet insatser för att skapa friska och starka arbetslag. Det förebyggande arbetet med utbildning är viktigt, när trakasserierna är ett faktum hjälper jag till med utredningar enligt den norska metoden Faktaundersökning.
 

2020 > 08

Kan du läsa det här är det en stor källa till tacksamhet. Du kan inte bara se, du kan också läsa och dessutom har du någon sorts skärm framför dig.

Det är så lätt i svåra tider som en pandemi, en arbetslöshet eller sjukdom att se allt som nattsvart. I själva verket har vi så oerhört mycket att vara tacksamma över. De allra flesta av oss kan äta sig mätta varje dag, två generationer bort var det ingen självklarhet.

Min farmor växte upp med nio syskon, en mamma som slet dag och natt och en pappa på sjön. De hade en mil till skolan och de stränga vintrarna i nordnorge gjorde det besvärligt på mer än ett sätt. Hon och hennes syster fick dela på ett par skidor, en skida var. Jag tror inte att de klagade, de kände barn som fick gå.

Idag vet knappt våra barn vad tacksamhet är och det plågar mig. Inte bara avskyr jag otacksamhet jag tycker också synd om dem som bara vill ha mer. Som att det där hålet inom dem aldrig kan fyllas upp. När jag växte upp hade inte alla en cykel, idag ska man inte bara ha en cykel utan också en hoverboard och en elspark. När de (knappt sagt tack) och tröttnat börjar de snegla på den nyutkomna modellen och de ser med missnöje på den de nyligen fått. Samhället skapar tomma monster på detta sätt, monster som bara vill ha mer. De enda som vinner på detta är affärerna som får sälja och staten som får in moms. Människan arbetar sig sjuk och spenderar mer tid på sina jobb än med sina barn. Man lassar in saker i det där slukhålet som ändå aldrig fylls upp.

Att jobba med sin tacksamhet är en ständigt pågående process. Känslan av missnöje slår mig ibland, framför allt då jag tänker på uteblivna uppdrag i och med Corona. Jag kan känna både sorg och oro för den situation som är. Efter ett tag blir jag dock påmind om allt jag har att vara tacksam över. Jag kan gå, jag kan se, jag kan känna, jag kan prata, jag kan älska, jag har ett hem och jag är mätt. Jag har människor som älskar mig, jag kan läsa och jag kan springa. Jag kan tänka och jag kan dansa, jag kan njuta av en kall glass och varma solstrålar mot mitt ansikte. Jag kan klä mig i en vacker klänning och jag kan skratta med någon i telefonen. Jag kan drömma och jag kan planera. När vi tittar ut genom fönstret ser vi inga bomber som faller men däremot löv som berättar för oss att hösten är på ingång. Vi kan vrida på kranen och få rent vatten. Vi kan höja våra element när det börjar bli kyligare. Vi kan tända ett ljus och krypa in i en filt när det börjar skymma.

Med jämna mellanrum sätter jag barnen och mig själv i soffan. Vi sätter på lugn musik, tänder ett ljus och därefter väljer vi varsin sten från min samling. Vi lägger sedan stenarna mot våra hjärtan och sitter en stund och tänker på allt vi är tacksamma över. Det är inte bara viktigt ur ett helhetsperspektiv det blir också lättare att lägga dem eftersom de kommer ner i varv.

Tacksamheten ger inget annat än en inre tillfredställelse men bara det är en sann gåva. Vi är skyldiga oss själva och våra barn att praktisera tacksamhet varje dag, just för att vi är värda den inre tillfredställelsen.

Vad är du tacksam över?
 

Läs hela inlägget »

Projektion är en term som används inom psykologin för att beskriva en persons eller grupps försvarsmekanismer. Kort och gott handlar det om att man inte själv vill kännas vid sina svagheter eller tillkortakommanden. Genom att tillskriva andra dessa tror man att man försvarar sin egen självbild.

Den som blir utsatt för projiceringen blir inte bara ledsen och förvirrad det leder också till missuppfattning och konflikter. Att lägga anklagelser på andra är ett sätt att slippa hantera dem själv. Det är svårt att komma ur en sådan situation därför att personen som projicerar inte alltid är medveten om att det är just det som händer. Det blir ett moment 22 där det är svårt att lösa situationen.

Man kan aldrig förändra någon annan än sig själv. Man kan hjälpa, pusha och påpeka men det är personen i fråga om måste göra jobbet. Introspektion (själviakttagelse) kan vara smärtsamt men nödvändigt för alla som vill utvecklas och förstå sig på sig själv och sina egna beteenden. Det är en livslång resa och det finns alltid mer att lära och utforska.
 
Jag var på en fantastisk kurs i sommar där jag tog med mig mycket att reflektera kring. Bland annat kom skilsmässa på tal. Vår lärare sa att i skilsmässor skiljs man inte bara från sin maka eller make utan också många gånger från människor som man såg som sina vänner. Från ingenstans kan man känna avsky från dem och man förstår ingenting. Man går igenom en svår förändring i livet och behöver stöd och kärlek men bemöts av motsatsen. Det som många gånger händer är att dessa människor kanske själv går i skilsmässotankar. När de sedan ser en påminns de om att de själva inte vågar ta steget och de hatar en för det. Deras ilska och illvilja handlar inte om en själv utan om dem.
 
Det är så lätt att slänga all skit på någon annan. Det är befriande att slippa ta ansvar. Slippa känna att man misslyckats, att det är något fel på en.
Vi möter alla hinder och svårigheter i livet, allt blir så mycket enklare om vi hjälps åt och utgår från kärlek i bemötande till andra.
 
Vad i dig behöver du förstå eller jobba med? Ta hand om dig!
 

Läs hela inlägget »

Om det är något bra som Corona fört med sig så är det att jag fått tid för reflektion. Jag satt på en klippa igår kväll och följde solnedgången. Jag drack te, åt ostbågar och lyssnade på havet. Jag kände en sådan tacksamhet över mitt liv och allt jag har möjlighet att göra och känna. Livet är vackert!

Jag funderade på avskalhetet (jag vet att det inte är ett ord). Alltså vad som på riktigt är en själv? När man skalat av sminket, smyckena och kläderna. När man skalat av samhällets förväntningar, föräldrarnas förhoppningar, modeindustrins påtryckningar och skönhetsindustrins skuldbeläggande.
Vem är man då?

Vem är jag när jag går ur rollen som föreläsare, när strålkastarna slocknat och jobben uteblir? Vem är jag när barnen ligger nedbäddade och huset blir tyst? Vem är jag när jag påtar i jorden och skördar mina grönsaker?

Jag blir allt mer medveten om den energi människor har, vilka som ger och vilka som tar. Vilka människor som får min själ att utvecklas och vilka som får den att krympa. Jag spenderar mycket tid själv och njuter av det. Som ung såg jag det som ensam och det var en jobbig känsla. Men själv och ensam är inte samma sak.

Jag har äntligen kommit till insikt med att det är skönt att bli äldre, jag har strävat efter den insikten men det satt djupt inne. Äntligen kom den! Med ökad ålder och självreflektion kom jag fram till att det är ok att skala bort och lyssna inåt. Lyssna efter det som verkligen är jag, utan andras påtryckningar. Att vara sann mot sig själv och lyssna på sin magkänsla är den viktigaste uppgiften vi har. Jag pratar mycket med barnen om detta, de förstår inte riktigt ännu men det kommer.

Vi ska leva våra liv för vår egen skull, inte nöja oss med att uppfylla andra människors förväntningar och påtryckningar. Man ska göra det som gör en lycklig och klä sig som man vill.

Jag är så tacksam och glad för att jag har och haft föräldrar som alltid tillåtit mig gå min väg. Som kanske inte alltid förstår men som stöttar och älskar! Tack! <3
 
Jag lägger upp en selfie, utan smink, smycken och kläder.
Så här ser jag ut, det här är jag.
 

Läs hela inlägget »

2020 > 08

Kan du läsa det här är det en stor källa till tacksamhet. Du kan inte bara se, du kan också läsa och dessutom har du någon sorts skärm framför dig.

Det är så lätt i svåra tider som en pandemi, en arbetslöshet eller sjukdom att se allt som nattsvart. I själva verket har vi så oerhört mycket att vara tacksamma över. De allra flesta av oss kan äta sig mätta varje dag, två generationer bort var det ingen självklarhet.

Min farmor växte upp med nio syskon, en mamma som slet dag och natt och en pappa på sjön. De hade en mil till skolan och de stränga vintrarna i nordnorge gjorde det besvärligt på mer än ett sätt. Hon och hennes syster fick dela på ett par skidor, en skida var. Jag tror inte att de klagade, de kände barn som fick gå.

Idag vet knappt våra barn vad tacksamhet är och det plågar mig. Inte bara avskyr jag otacksamhet jag tycker också synd om dem som bara vill ha mer. Som att det där hålet inom dem aldrig kan fyllas upp. När jag växte upp hade inte alla en cykel, idag ska man inte bara ha en cykel utan också en hoverboard och en elspark. När de (knappt sagt tack) och tröttnat börjar de snegla på den nyutkomna modellen och de ser med missnöje på den de nyligen fått. Samhället skapar tomma monster på detta sätt, monster som bara vill ha mer. De enda som vinner på detta är affärerna som får sälja och staten som får in moms. Människan arbetar sig sjuk och spenderar mer tid på sina jobb än med sina barn. Man lassar in saker i det där slukhålet som ändå aldrig fylls upp.

Att jobba med sin tacksamhet är en ständigt pågående process. Känslan av missnöje slår mig ibland, framför allt då jag tänker på uteblivna uppdrag i och med Corona. Jag kan känna både sorg och oro för den situation som är. Efter ett tag blir jag dock påmind om allt jag har att vara tacksam över. Jag kan gå, jag kan se, jag kan känna, jag kan prata, jag kan älska, jag har ett hem och jag är mätt. Jag har människor som älskar mig, jag kan läsa och jag kan springa. Jag kan tänka och jag kan dansa, jag kan njuta av en kall glass och varma solstrålar mot mitt ansikte. Jag kan klä mig i en vacker klänning och jag kan skratta med någon i telefonen. Jag kan drömma och jag kan planera. När vi tittar ut genom fönstret ser vi inga bomber som faller men däremot löv som berättar för oss att hösten är på ingång. Vi kan vrida på kranen och få rent vatten. Vi kan höja våra element när det börjar bli kyligare. Vi kan tända ett ljus och krypa in i en filt när det börjar skymma.

Med jämna mellanrum sätter jag barnen och mig själv i soffan. Vi sätter på lugn musik, tänder ett ljus och därefter väljer vi varsin sten från min samling. Vi lägger sedan stenarna mot våra hjärtan och sitter en stund och tänker på allt vi är tacksamma över. Det är inte bara viktigt ur ett helhetsperspektiv det blir också lättare att lägga dem eftersom de kommer ner i varv.

Tacksamheten ger inget annat än en inre tillfredställelse men bara det är en sann gåva. Vi är skyldiga oss själva och våra barn att praktisera tacksamhet varje dag, just för att vi är värda den inre tillfredställelsen.

Vad är du tacksam över?
 

Läs hela inlägget »

Projektion är en term som används inom psykologin för att beskriva en persons eller grupps försvarsmekanismer. Kort och gott handlar det om att man inte själv vill kännas vid sina svagheter eller tillkortakommanden. Genom att tillskriva andra dessa tror man att man försvarar sin egen självbild.

Den som blir utsatt för projiceringen blir inte bara ledsen och förvirrad det leder också till missuppfattning och konflikter. Att lägga anklagelser på andra är ett sätt att slippa hantera dem själv. Det är svårt att komma ur en sådan situation därför att personen som projicerar inte alltid är medveten om att det är just det som händer. Det blir ett moment 22 där det är svårt att lösa situationen.

Man kan aldrig förändra någon annan än sig själv. Man kan hjälpa, pusha och påpeka men det är personen i fråga om måste göra jobbet. Introspektion (själviakttagelse) kan vara smärtsamt men nödvändigt för alla som vill utvecklas och förstå sig på sig själv och sina egna beteenden. Det är en livslång resa och det finns alltid mer att lära och utforska.
 
Jag var på en fantastisk kurs i sommar där jag tog med mig mycket att reflektera kring. Bland annat kom skilsmässa på tal. Vår lärare sa att i skilsmässor skiljs man inte bara från sin maka eller make utan också många gånger från människor som man såg som sina vänner. Från ingenstans kan man känna avsky från dem och man förstår ingenting. Man går igenom en svår förändring i livet och behöver stöd och kärlek men bemöts av motsatsen. Det som många gånger händer är att dessa människor kanske själv går i skilsmässotankar. När de sedan ser en påminns de om att de själva inte vågar ta steget och de hatar en för det. Deras ilska och illvilja handlar inte om en själv utan om dem.
 
Det är så lätt att slänga all skit på någon annan. Det är befriande att slippa ta ansvar. Slippa känna att man misslyckats, att det är något fel på en.
Vi möter alla hinder och svårigheter i livet, allt blir så mycket enklare om vi hjälps åt och utgår från kärlek i bemötande till andra.
 
Vad i dig behöver du förstå eller jobba med? Ta hand om dig!
 

Läs hela inlägget »

Om det är något bra som Corona fört med sig så är det att jag fått tid för reflektion. Jag satt på en klippa igår kväll och följde solnedgången. Jag drack te, åt ostbågar och lyssnade på havet. Jag kände en sådan tacksamhet över mitt liv och allt jag har möjlighet att göra och känna. Livet är vackert!

Jag funderade på avskalhetet (jag vet att det inte är ett ord). Alltså vad som på riktigt är en själv? När man skalat av sminket, smyckena och kläderna. När man skalat av samhällets förväntningar, föräldrarnas förhoppningar, modeindustrins påtryckningar och skönhetsindustrins skuldbeläggande.
Vem är man då?

Vem är jag när jag går ur rollen som föreläsare, när strålkastarna slocknat och jobben uteblir? Vem är jag när barnen ligger nedbäddade och huset blir tyst? Vem är jag när jag påtar i jorden och skördar mina grönsaker?

Jag blir allt mer medveten om den energi människor har, vilka som ger och vilka som tar. Vilka människor som får min själ att utvecklas och vilka som får den att krympa. Jag spenderar mycket tid själv och njuter av det. Som ung såg jag det som ensam och det var en jobbig känsla. Men själv och ensam är inte samma sak.

Jag har äntligen kommit till insikt med att det är skönt att bli äldre, jag har strävat efter den insikten men det satt djupt inne. Äntligen kom den! Med ökad ålder och självreflektion kom jag fram till att det är ok att skala bort och lyssna inåt. Lyssna efter det som verkligen är jag, utan andras påtryckningar. Att vara sann mot sig själv och lyssna på sin magkänsla är den viktigaste uppgiften vi har. Jag pratar mycket med barnen om detta, de förstår inte riktigt ännu men det kommer.

Vi ska leva våra liv för vår egen skull, inte nöja oss med att uppfylla andra människors förväntningar och påtryckningar. Man ska göra det som gör en lycklig och klä sig som man vill.

Jag är så tacksam och glad för att jag har och haft föräldrar som alltid tillåtit mig gå min väg. Som kanske inte alltid förstår men som stöttar och älskar! Tack! <3
 
Jag lägger upp en selfie, utan smink, smycken och kläder.
Så här ser jag ut, det här är jag.
 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Örjan Noreheim » Nystart!:  ”Nystart. Helt rätt tänkt. Absolut inte ge upp ett så viktigt område där du med d..”

  • Linda Sandqvist » Nystart!:  ”Alla behöver vi tid för reflektion- för att komma tillbaka ännu starkare. Kör b..”

  • Christopher » Nystart!:  ”Lycka till med nystarten! ”

  • Annette West » 29 september:  ”Du är så klok, Emilia. Tack.”

  • Daniella » Breast Implant Illness Del 3/3:  ”Ska få en tid för att ta ut mina implantat nu.. har alla jävla symtom som en män..”

Arkiv

Ett tillfälligt fel har uppstått med Instagramflödet. Var vänlig försök igen senare.