Imorgon är det sista dagen på oktober för detta år. Jag minns inte datumet men under oktober månad 2003 höll jag min första föreläsning och många hundra har det blivit sedan dess.

Detta år skiljer sig från de andra.

När jag började var jag anställd av försvarsmakten som föreläsare och togs in för att utbilda utlandsstyrkan och vissa chefsgrupper. Jag jobbade vid sidan om och såg detta som en oerhört spännande sidoinkomst. Jag började sedan plugga och startade mitt första företag. Det var mycket svårt att få in kunder, försvarsmakten tog in mig ibland, utanför försvarsmakten var det omöjligt att ta uppdrag. Ingen hade problem med mobbning och sexuella trakasserier (trodde eller sa de). Det fanns inte på världskartan att ta in en föreläsare som skulle in och kanske väcka den björn som sov.

Åren gick och jag varvade mitt företagande med att jobba, plugga och vara mammaledig. För några år sedan började det hända saker och bokningarna blev fler. Jag kunde börja försörja mig på heltid och så slog #metoo ner som en bomb. Helt plötsligt var det legitimt att prata om det, att till och med erkänna att detta problem förekommer på sin arbetsplats.  

Och så kom 2020 som jag hade stora förhoppningar om.

Covid 19 dödade eller i alla fall kvävde bland annat min bransch. Så lite som jag föreläser nu har jag inte gjort på MÅNGA år men det är ingenting jag kan göra åt det. Allt har sin tid och det gäller att bara luta sig tillbaka och vänta. Någon gång släpper detta virus taget om oss och vi kan återgå till det normala.
Det är lätt att tänka katastroftankar ibland och i detta glömmer man av allt man har och allt man är så oerhört tacksam över.

I natt hade jag båda grabbarna i min säng. Den lilla sov där hela natten, den stora tassade in och gosade ner sig mellan mig och lillebror någon gång när det var kolsvart ute och jag sov som djupast. På morgonen när klockan ringde väckte jag dem och de kröp båda in i min famn. Bara så. Kärleken och närheten av barnen, alla skratt och konstigheter. Jag är så lyckligt lottad – vad gör det att mitt jobb och försörjning för närvarande ligger på is? Jag har redan vunnit högvinsten!
 

Imorgon är det sista dagen på oktober för detta år. Jag minns inte datumet men under oktober månad 2003 höll jag min första föreläsning och många hundra har det blivit sedan dess.

Detta år skiljer sig från de andra.

När jag började var jag anställd av försvarsmakten som föreläsare och togs in för att utbilda utlandsstyrkan och vissa chefsgrupper. Jag jobbade vid sidan om och såg detta som en oerhört spännande sidoinkomst. Jag började sedan plugga och startade mitt första företag. Det var mycket svårt att få in kunder, försvarsmakten tog in mig ibland, utanför försvarsmakten var det omöjligt att ta uppdrag. Ingen hade problem med mobbning och sexuella trakasserier (trodde eller sa de). Det fanns inte på världskartan att ta in en föreläsare som skulle in och kanske väcka den björn som sov.

Åren gick och jag varvade mitt företagande med att jobba, plugga och vara mammaledig. För några år sedan började det hända saker och bokningarna blev fler. Jag kunde börja försörja mig på heltid och så slog #metoo ner som en bomb. Helt plötsligt var det legitimt att prata om det, att till och med erkänna att detta problem förekommer på sin arbetsplats.  

Och så kom 2020 som jag hade stora förhoppningar om.

Covid 19 dödade eller i alla fall kvävde bland annat min bransch. Så lite som jag föreläser nu har jag inte gjort på MÅNGA år men det är ingenting jag kan göra åt det. Allt har sin tid och det gäller att bara luta sig tillbaka och vänta. Någon gång släpper detta virus taget om oss och vi kan återgå till det normala.
Det är lätt att tänka katastroftankar ibland och i detta glömmer man av allt man har och allt man är så oerhört tacksam över.

I natt hade jag båda grabbarna i min säng. Den lilla sov där hela natten, den stora tassade in och gosade ner sig mellan mig och lillebror någon gång när det var kolsvart ute och jag sov som djupast. På morgonen när klockan ringde väckte jag dem och de kröp båda in i min famn. Bara så. Kärleken och närheten av barnen, alla skratt och konstigheter. Jag är så lyckligt lottad – vad gör det att mitt jobb och försörjning för närvarande ligger på is? Jag har redan vunnit högvinsten!