Tänk dig in i detta scenario; Du blir inkallad på chefens kontor som säger:

- Jo vi har ju lite tight i budgeten som du vet och eftersom du är så duktig på det du gör så tänkte vi att du skulle jobba utan lön denna månaden.

- Va? Svarar du förskräckt.

- Det går ju inte, fortsätter du. Jag har ju barn och lån och måste ju ha en inkomst…

- Ja, jo det förstår vi men det är som det är nu. Du får se det som reklam. Det kan vara bra för dig, du har ju bara jobbat här i 17 år. Du kan lägga ut ditt ”probonojobb” i sociala medier och så. Det är väl ändå en rätt så bra deal?
 
Nä. Ovanstående är ju otänktbart eller hur? Det finns ingen läkare/kassörska/busschaufför/lärare/brevbärare/präst/samordnare osv som skulle få höra ovanstående och ännu färre som skulle acceptera det. Som egen företagare blir jag ”erbjuden denna reklam” titt som tätt.
Från människor som har blivit tipsade om mig och fått höra att jag är fantastisk, att jag fångat alla i rummet. Att man kunde hört en knappnål falla och så tänkte de att jag kanske ville komma till dem? På sin höjd kan de tänka sig att betala min resa dit. Jag kan väl se det som en bra reklam? Reklam? Jag behöver ingen reklam. Jag behöver betala mina räkningar och mätta mina barn.

Jag har föreläst nu i 17 år och blir förvånad över människors fräckhet. Att de föreslår någonting som de själva inte skulle gå med på. Jag pratade med en man idag som arbetat som konsult i 40 år, i samma bransch som min med liknande frågor. Han har inte fått ett sådant förslag ens en enda gång. Jag har tappat räkningen på hur många gånger det hänt mig. Han sa idag till mig att det var för att jag vara kvinna, tragiskt nog tror jag att han har rätt.

Jag fullkomligt älskar det jag arbetar med, att utbilda kring mobbning och sexuella trakasserier. Det är min livsuppgift sedan många år tillbaka men som läget är nu går det inte att genomföra mina föreläsningar.

Jag har vid fyra tillfällen nu haft fyra föreläsningar över Zoom där människor fått anmäla sig. Jättemånga har varit intresserade – tills de förstod att det kostade en liten summa att delta, då var det inte intressant längre. Man vill gärna ha lön själv men konsulter (kvinnliga?) ska vara tacksamma över att få jobba - de kan ju lägga ut det i sina sociala medier. Som reklam liksom!
 

Det finns anledning att tro att mobbningen och utanförskapet ökar från hemmets lugna vrå. Nu är det lättare än någonsin att ”glömma av” att bjuda med alla i olika digitala möten. Att skicka ut information och att inkludera blir lättare att fuska med när alla sitter hemma på varsin kammare.  

Människan är ett flockdjur med en stark drift att få tillhöra ett sammanhang, en grupp och en gemenskap.  

Att välja egentid är för många underbart men att tvingas in i en ensamhet innebär ett stort mörker för andra. De som är introverta blir förmodligen ännu mer inåtriktade. Blir vi kanske till och med folkskygga på kuppen? 

Vi har inte bara en pandemi att ta ställning till, många känner också oro för sina anställningar – eller rättare sagt sina före detta anställningar. Vi har lån och barn, drömmar och planer. Nu är allt bara stiltje, som att befinna sig i en limbo.  

Arbetsgivare runt om i landet vet att de måste arbeta med teambuilding för att stärka ”vikänslan”, just för att teammedlemmar presterar bättre när de känner sig trygga med varandra. I denna situation råder en stor otrygghet på många plan.  

Man ser resultat i skolan att mobbning minskar där man infört kompismassage på schemat, det blir svårare att tycka illa om någon som man berör och berörts av. I denna situation där vi alla sitter bakom varsitt hemmabyggt skrivbord tappar vi kontakten och värmen till varandra. Det kommer och går kollegor som man bara träffat i ett chattforum eller telefonsamtal. Man får inget riktigt band, eller det band man haft börjar tunnas ut.  

Jag själv är egenföretagre med behov av att träffa människor för att arbeta. Det är lätt att känna sig ensam, som att jag tappar mitt sammanhang. Jag gör mitt bästa för att se lösningar och hålla modet uppe men sanningen är att jag klättrar på väggarna. Ibland känns mitt hem som ett vackert fängelse.  
 
Jag har fått till mig från flera olika källor nu att de märker av utanförskap på att annat sätt – att de inte inkluderas av kollegor och chefer som innan. Vad kan denna utveckling leda till på sikt och hur ska alla ledare där ute få ihop alla små öar till en stor kontinent igen? 
 

Imorgon är det sista dagen på oktober för detta år. Jag minns inte datumet men under oktober månad 2003 höll jag min första föreläsning och många hundra har det blivit sedan dess.

Detta år skiljer sig från de andra.

När jag började var jag anställd av försvarsmakten som föreläsare och togs in för att utbilda utlandsstyrkan och vissa chefsgrupper. Jag jobbade vid sidan om och såg detta som en oerhört spännande sidoinkomst. Jag började sedan plugga och startade mitt första företag. Det var mycket svårt att få in kunder, försvarsmakten tog in mig ibland, utanför försvarsmakten var det omöjligt att ta uppdrag. Ingen hade problem med mobbning och sexuella trakasserier (trodde eller sa de). Det fanns inte på världskartan att ta in en föreläsare som skulle in och kanske väcka den björn som sov.

Åren gick och jag varvade mitt företagande med att jobba, plugga och vara mammaledig. För några år sedan började det hända saker och bokningarna blev fler. Jag kunde börja försörja mig på heltid och så slog #metoo ner som en bomb. Helt plötsligt var det legitimt att prata om det, att till och med erkänna att detta problem förekommer på sin arbetsplats.  

Och så kom 2020 som jag hade stora förhoppningar om.

Covid 19 dödade eller i alla fall kvävde bland annat min bransch. Så lite som jag föreläser nu har jag inte gjort på MÅNGA år men det är ingenting jag kan göra åt det. Allt har sin tid och det gäller att bara luta sig tillbaka och vänta. Någon gång släpper detta virus taget om oss och vi kan återgå till det normala.
Det är lätt att tänka katastroftankar ibland och i detta glömmer man av allt man har och allt man är så oerhört tacksam över.

I natt hade jag båda grabbarna i min säng. Den lilla sov där hela natten, den stora tassade in och gosade ner sig mellan mig och lillebror någon gång när det var kolsvart ute och jag sov som djupast. På morgonen när klockan ringde väckte jag dem och de kröp båda in i min famn. Bara så. Kärleken och närheten av barnen, alla skratt och konstigheter. Jag är så lyckligt lottad – vad gör det att mitt jobb och försörjning för närvarande ligger på is? Jag har redan vunnit högvinsten!
 

Idag är det en glädjens dag så jag utbildade jag för första gången på 202 dagar. Jag har idag föreläst för Svenska kyrkan i Båstad och körde fram och tillbaka med lycka i kroppen.

2019 var ett riktigt bra år för mitt företag och jag förväntade mig detsamma för 2020, men så kom Corona… Året som började så bra visade sig leda till noll bokningar under lång tid framöver. Stressen gjorde sig påmind på många sätt och jag tröståt ostbågar ett bra tag.
Jag var och är så oerhört tacksam för att jag fick möjlighet att permittera mig, det räddade mig på många sätt. Med det statliga stödet kunde jag slappna av lite ekonomiskt. Jag har under denna period fått mycket tid för välbehövlig reflektion. Över mitt liv, mina val och drömmar. 2020 har förmodligen gett mig mer än vad jag kan förstå.

Mitt arbete som arbetsmiljökonsult är inte bara ett jobb och inkomst för mig, det är också mitt intresse och livsuppgift. Jag har längtat till att återigen få stå på scen och hjälpa människor och organisationer att förstå problematiken kring mobbning och sexuella trakasserier. Det är en ynnest att få se människor växa och utvecklas. Det är magiskt att få en kram av någon som tack vare min föreläsning tagit modet till sig att konfrontera sin mobbare. Jag är så lyckligt lottad över att få arbeta med någonting som jag brinner för. Imorgon och på torsdag ska jag föreläsa och utbilda i presentationsteknik och det känns spännande. Jag har en go´ känsla i kroppen när jag tänker på framtiden.

I´m back on track!
 

Kan du läsa det här är det en stor källa till tacksamhet. Du kan inte bara se, du kan också läsa och dessutom har du någon sorts skärm framför dig.

Det är så lätt i svåra tider som en pandemi, en arbetslöshet eller sjukdom att se allt som nattsvart. I själva verket har vi så oerhört mycket att vara tacksamma över. De allra flesta av oss kan äta sig mätta varje dag, två generationer bort var det ingen självklarhet.

Min farmor växte upp med nio syskon, en mamma som slet dag och natt och en pappa på sjön. De hade en mil till skolan och de stränga vintrarna i nordnorge gjorde det besvärligt på mer än ett sätt. Hon och hennes syster fick dela på ett par skidor, en skida var. Jag tror inte att de klagade, de kände barn som fick gå.

Idag vet knappt våra barn vad tacksamhet är och det plågar mig. Inte bara avskyr jag otacksamhet jag tycker också synd om dem som bara vill ha mer. Som att det där hålet inom dem aldrig kan fyllas upp. När jag växte upp hade inte alla en cykel, idag ska man inte bara ha en cykel utan också en hoverboard och en elspark. När de (knappt sagt tack) och tröttnat börjar de snegla på den nyutkomna modellen och de ser med missnöje på den de nyligen fått. Samhället skapar tomma monster på detta sätt, monster som bara vill ha mer. De enda som vinner på detta är affärerna som får sälja och staten som får in moms. Människan arbetar sig sjuk och spenderar mer tid på sina jobb än med sina barn. Man lassar in saker i det där slukhålet som ändå aldrig fylls upp.

Att jobba med sin tacksamhet är en ständigt pågående process. Känslan av missnöje slår mig ibland, framför allt då jag tänker på uteblivna uppdrag i och med Corona. Jag kan känna både sorg och oro för den situation som är. Efter ett tag blir jag dock påmind om allt jag har att vara tacksam över. Jag kan gå, jag kan se, jag kan känna, jag kan prata, jag kan älska, jag har ett hem och jag är mätt. Jag har människor som älskar mig, jag kan läsa och jag kan springa. Jag kan tänka och jag kan dansa, jag kan njuta av en kall glass och varma solstrålar mot mitt ansikte. Jag kan klä mig i en vacker klänning och jag kan skratta med någon i telefonen. Jag kan drömma och jag kan planera. När vi tittar ut genom fönstret ser vi inga bomber som faller men däremot löv som berättar för oss att hösten är på ingång. Vi kan vrida på kranen och få rent vatten. Vi kan höja våra element när det börjar bli kyligare. Vi kan tända ett ljus och krypa in i en filt när det börjar skymma.

Med jämna mellanrum sätter jag barnen och mig själv i soffan. Vi sätter på lugn musik, tänder ett ljus och därefter väljer vi varsin sten från min samling. Vi lägger sedan stenarna mot våra hjärtan och sitter en stund och tänker på allt vi är tacksamma över. Det är inte bara viktigt ur ett helhetsperspektiv det blir också lättare att lägga dem eftersom de kommer ner i varv.

Tacksamheten ger inget annat än en inre tillfredställelse men bara det är en sann gåva. Vi är skyldiga oss själva och våra barn att praktisera tacksamhet varje dag, just för att vi är värda den inre tillfredställelsen.

Vad är du tacksam över?
 

Projektion är en term som används inom psykologin för att beskriva en persons eller grupps försvarsmekanismer. Kort och gott handlar det om att man inte själv vill kännas vid sina svagheter eller tillkortakommanden. Genom att tillskriva andra dessa tror man att man försvarar sin egen självbild.

Den som blir utsatt för projiceringen blir inte bara ledsen och förvirrad det leder också till missuppfattning och konflikter. Att lägga anklagelser på andra är ett sätt att slippa hantera dem själv. Det är svårt att komma ur en sådan situation därför att personen som projicerar inte alltid är medveten om att det är just det som händer. Det blir ett moment 22 där det är svårt att lösa situationen.

Man kan aldrig förändra någon annan än sig själv. Man kan hjälpa, pusha och påpeka men det är personen i fråga om måste göra jobbet. Introspektion (själviakttagelse) kan vara smärtsamt men nödvändigt för alla som vill utvecklas och förstå sig på sig själv och sina egna beteenden. Det är en livslång resa och det finns alltid mer att lära och utforska.
 
Jag var på en fantastisk kurs i sommar där jag tog med mig mycket att reflektera kring. Bland annat kom skilsmässa på tal. Vår lärare sa att i skilsmässor skiljs man inte bara från sin maka eller make utan också många gånger från människor som man såg som sina vänner. Från ingenstans kan man känna avsky från dem och man förstår ingenting. Man går igenom en svår förändring i livet och behöver stöd och kärlek men bemöts av motsatsen. Det som många gånger händer är att dessa människor kanske själv går i skilsmässotankar. När de sedan ser en påminns de om att de själva inte vågar ta steget och de hatar en för det. Deras ilska och illvilja handlar inte om en själv utan om dem.
 
Det är så lätt att slänga all skit på någon annan. Det är befriande att slippa ta ansvar. Slippa känna att man misslyckats, att det är något fel på en.
Vi möter alla hinder och svårigheter i livet, allt blir så mycket enklare om vi hjälps åt och utgår från kärlek i bemötande till andra.
 
Vad i dig behöver du förstå eller jobba med? Ta hand om dig!
 

Om det är något bra som Corona fört med sig så är det att jag fått tid för reflektion. Jag satt på en klippa igår kväll och följde solnedgången. Jag drack te, åt ostbågar och lyssnade på havet. Jag kände en sådan tacksamhet över mitt liv och allt jag har möjlighet att göra och känna. Livet är vackert!

Jag funderade på avskalhetet (jag vet att det inte är ett ord). Alltså vad som på riktigt är en själv? När man skalat av sminket, smyckena och kläderna. När man skalat av samhällets förväntningar, föräldrarnas förhoppningar, modeindustrins påtryckningar och skönhetsindustrins skuldbeläggande.
Vem är man då?

Vem är jag när jag går ur rollen som föreläsare, när strålkastarna slocknat och jobben uteblir? Vem är jag när barnen ligger nedbäddade och huset blir tyst? Vem är jag när jag påtar i jorden och skördar mina grönsaker?

Jag blir allt mer medveten om den energi människor har, vilka som ger och vilka som tar. Vilka människor som får min själ att utvecklas och vilka som får den att krympa. Jag spenderar mycket tid själv och njuter av det. Som ung såg jag det som ensam och det var en jobbig känsla. Men själv och ensam är inte samma sak.

Jag har äntligen kommit till insikt med att det är skönt att bli äldre, jag har strävat efter den insikten men det satt djupt inne. Äntligen kom den! Med ökad ålder och självreflektion kom jag fram till att det är ok att skala bort och lyssna inåt. Lyssna efter det som verkligen är jag, utan andras påtryckningar. Att vara sann mot sig själv och lyssna på sin magkänsla är den viktigaste uppgiften vi har. Jag pratar mycket med barnen om detta, de förstår inte riktigt ännu men det kommer.

Vi ska leva våra liv för vår egen skull, inte nöja oss med att uppfylla andra människors förväntningar och påtryckningar. Man ska göra det som gör en lycklig och klä sig som man vill.

Jag är så tacksam och glad för att jag har och haft föräldrar som alltid tillåtit mig gå min väg. Som kanske inte alltid förstår men som stöttar och älskar! Tack! <3
 
Jag lägger upp en selfie, utan smink, smycken och kläder.
Så här ser jag ut, det här är jag.
 

För någon timme sedan hände det. Jag fick mitt livs första DP skickad till mig på Instagram. Ja alltså en DICKPIC. En bild på en kuk. En erigerad sådan.

En man som helt enkelt legat i soffan blivit lite kåt och halat fram den. Passat på att ta ett foto över sin stolthet och funderat på vem han ska visa upp den för. Kanske skickade han runt fotot lite random eller så var jag noga utvald? Jag funderar på hur han vill att jag ska reagera? Vill han att jag ska bli arg, rädd eller kåt? Jag blev inget av det. Bara trött och full i skratt. Vilken jävla tönt!

Stackars sate att vara så sexuellt otillfredställd att han känner ett behov av att visa upp den. Stackars sate som inte får någon respons tillbaka mer än att jag skrattar åt honom, jag tycker synd om honom.
 
Dickpics. Jag förstår inte fenomenet. Jag förstår inte hur man som man är funtad när man tar sig en sådan frihet att skicka ett foto på sitt könsorgan - till en kvinna han inte känner. Ett foto jag varken bett om eller vill ha.
 
Det är ändå intressant att det kommer först nu. Jag är ändå nyss fyllda 39 år. Jag har dessutom under många år gått emot en stark ström (av män) som högljutt protesterat mot att jag ska ges tillåtelse att föreläsa om de sexuella trakasserierna jag blev utsatt för 2003. Jag har stått rakryggad hela tiden och inte vikit en tum. Jag tror på och kämpar för män och kvinnors lika värde.

Jag spottar på patetiska karlar med sin snedvridna syn på sexualitet och jag tycker synd om alla flickor, tjejer och kvinnor där ute som måste stå ut med skiten!
 
Ta hand om er!


Ps. Jag hade blurrat fotot på kuken men detta blev inte accepterat av FB. Får bli ett annat budskap... =)
 

Aldrig tidigare har jag ätit ostbågar så ofta som nu. Aldrig tidigare har jag bakat mina (fantastiska) kanelbullar så ofta som nu. Frekvensen, mängden och tätheten tyder på något. Jag tror det är tristess. Det kan också bero på oro, likgiltighet, ilska och sorg. En riktigt härlig kombo alltså. Corona och karantän alltså – vilken skit!

När den största oron lade sig bestämde jag mig för att se mitt välmående som mitt jobb vilket resulterade i att jag köpte ett kort på den nya simhallen och började på yoga.

Jag tänker att det finns värre laster att ha än socker och ostbågar, jag är glad över att det inte är heroin!

Jag syr korsstygn och på min nästa tavla ska det stå: Ju mer jag väger desto svårare blir jag att kidnappa! Det kanske inte är ett helt optimalt budskap men det är i alla fall sant.

Jag hörde på radion att småätande har ökat, att fler än mig går och öppnat kylskåpet alldeles för ofta. Det är nog många med mig som gått upp lite under dessa märkliga månader. Jag blir besviken varje gång jag tittar in och inser att det inte helt mirakulöst hoppat in något gott där (!)

Mina bästa vänner är båda två lyckligt gifta och de berättar att deras män gillar när de gått upp lite. De blir mjukare då, mysigare att krama.

Jag lutar mig nu tillbaka, tar mig en tugga till och nynnar nöjt för mig själv: ”Ju mer jag väger desto svårare blir jag att kidnappa!”

 

Det är ju inte klokt, idag den 1 juni är det 20 år sedan jag tog studenten! Hur är det möjligt? Jag är ju typ 20. Jag hittade inget foto från studentdagen men däremot från balen som var några dagar tidigare.

Jag var nog ensam i klassen om att inte jubla av glädje av att skolan var slut. När de andra såg hopp och lek såg jag ansvar och uppoffringar. Jag arbetade redan då två till tre nätter i veckan som crupier på olika nattklubbar i Göteborgs city och jag grät i skolan av trötthet. Jag hade arbetat sedan jag var 16 år och hade mindre fritid än mina klasskompisar.

Några dagar efter studenten började jag ett nytt jobb som personlig assistent åt en funktionsnedsatt kvinna. Hon var lika gammal som min mamma men hon kändes som en kompis och vi hade en riktigt rolig sommar tillsammans. När hon några år senare behövde operera sin andra hand vägrade hon genomföra operationen om inte jag kunde vara hennes assistent igen. Vi har kontakt än i dag och hörs med jämna mellanrum. Åren som personlig assistent, inom hemtjänsten och på olika gruppbostäder var värdefulla för mig. Lönen var kass men jag lärde mig så mycket. Mellan besöken hos de olika brukarna fortsatte jag drömma om att göra lumpen och sedan bli polis.

Under de 20 år som gått har jag gjort massor. Bland annat har jag gjort värnplikten, en mission i Kosovo och en i Afghanistan. Jag har arbetat som hamnarbetare och personlig tränare. Jag har pluggat flera utbildningar och startat företag. Jag har gift mig, skaffat två barn och skilt mig. Jag har skrattat och gråtit, drömt och längtat.
Jag har befunnit mig i en sandstorm i Afghanistan med ett skavande hölster på höften, Jag har masserat svullna fötter på döende människor, jag har kört ångvält i hamnen, jag har vrålat peppande ord till mina klienter på gymmet, jag har övat strid medan svetten rinner längs ryggen, jag har bytt blöjor på sängliggande människor och jag har slitit mitt hår över svåra tentor.

Jag har under dessa 20 år upplevt mycket sorg och mycket glädje. Jag har skrattat och gråtit, skrikit och fnissat. Jag har pressat och utmanat mig. Jag är så oerhört tacksam för allt jag fått med mig, som format mig som människa.

Vågen visar på jobbigt många kilo plus och huden är inte längre lika slät. Det är lätt att slå på sig själv för att man inte längre ser ut som förut men viktuppgång och ringar under ögonen kom snabbt efter barnen och alla vaknätter. Ärret på magen är inte vackert men det var där mina älskade barn kom ut så hur kan man inte tycka om det? Linjerna i mitt ansikte betyder att jag fått leva och det är en ynnest. Jag har lapat sol och jag är tacksam för alla år jag fått, jag hoppas på många fler.

Så många fantastiska vänner jag mött under dessa år! Män och kvinnor som berikat mitt sätt att se på världen och livet. Som varit lärare för mig som jag förhoppningsvis är för någon annan.

Vi är inte här på jorden för att bara glida igenom åren, vi är här för att lära. Även sorg och smärta är en lärdom – om hur bra allt annars är. Man uppskattar inte den smärtfria kroppen men förbannar den kropp som värker. Värk är oftast ett tecken på att själen inte mår bra. Tar man inte tag i det som skaver i själen går det förr eller senare ut i den fysiska kroppen.

Vi är mitt inne i Corona med allt vad det innebär. Idag fick jag bekräftat att jag får utbilda i presentationsteknik under sex dagar till hösten. Det blir bra, allt kommer ordna sig!

Jag har allt, nu väntar jag bara på att bli så där löjligt kär.
 

Här sitter jag.

Jag älskar att arbeta, att träffa och hjälpa människor. Jag älskar möten, utbyta blickar, läsa av mina medmänniskor och sprida lite glädje.

Jag har under mitt snart 39 åriga liv gjort så mycket. Jag kan så mycket och här sitter jag. Jag väntar på att detta vakuum ska passera, detta hålrum av dagar som ser ut som föregående dagar.

Mitt KASAM är starkt (läs tidigare inlägg) även om det vissa dagar vacklar till. Jag försöker leva här och nu men oron för framtiden knackar ibland på min axel efter uppmärksamhet.

Jag är inte rädd för att hugga i och har gjort jobb många aldrig skulle kunna tänka sig. Ett jobb är ett jobb, det är en inkomst och en möjlighet till försörjning av ens familj. När alla mina uppdrag uteblev på grund av Coronakrisen fick jag panik. Jag började kika på olika möjligheter och sökte diverse jobb. Jag fick arbete på ett äldreboende nära mitt hem och det kändes bra. Inte vad jag ville göra men det kändes fint att få hjälpa äldre medan jag väntade. Väntade på att allt skulle gå tillbaka till det normala. Samtidigt fick jag veta att jag som egen företagare kunde söka permittering. Jag sökte och efter lång och svettig väntan fick jag den beviljad. Jag blev också informerad om att jag under permitteringen inte fick ta ett arbete vid sidan om. Äldreboendet kunde bara erbjuda några strödagar här och där och det kunde jag inte försörja mig och barnen på. Jag fick tacka nej till det och istället vara permitterad till 60%.
Det är konstigt ändå. Äldreboendet behöver vikarier, staten vill ha in skatt och jag behöver en sysselsättning för att inte bli deprimerad. Men visst, jag sitter hemma då – och väntar.

Jag är så privilegierad och så oerhört tacksam. Men jag kan ändå inte låta bli att känna att det är ett sådant slöseri med potential av att jag sitter här, det finns så mycket jag skulle kunna göra.

Det finns en tid före och en tid efter Corona.
 
Ta hand om er! 
 

För exakt ett år sedan satt jag på mäklarkontoret i Kungsbacka. Jag skrev under de sista papperen och fick nyckelknippan med den gyllene nyckeln på. Det riktigt bubblade i kroppen av förväntan när jag åkte därifrån, nu var det så nära. Under 110 dagar hade jag räknat ner från då jag först skrev på pappren tillsammans med ägarna till det hus som skulle bli mitt och barnens.

110 dagar kanske inte låter så mycket men jag hade redan då letat i många månader och bodde fortfarande tillsammans med min exman. Situationen var ansträngd och jag längtade efter mitt nya liv.

På kvällen packade jag bilen full med kartonger och barn, vi åkte till vårt hus och satte nyckeln i låset. Väl inne sprang pojkarna runt och inspekterade varje vrå. De gav tummen upp fast allt var slitet och brunt. De nästkommande dagarna var jag i huset 12 timmar/dag och målade om. Allt brunt skulle bli vitt. Kroppen värkte av ansträngning men det var underbart att se resultat. Den första middagen bestod av pizza på golvet eftersom vi inte hade några möbler. Kort därefter kom enorma lass med möbler från olika möbelföretag. Köket renoverades och jag fick mitt rosa kakel.
Det har nu gått ett år och mycket har hänt. Vi har skrattat och gråtit, bakat och bråkat. Vi har haft fredagsmys och vi har badat i jacuzzin. Vi har haft gäster och spelat badminton. Jag känner mig fri och lever äntligen så som jag vill leva, utan ständiga konflikter. Barnen och jag är harmoniska, vi promenerar hand i hand till skolan och vi tar ofta med oss kompisar hem.

Jag har dejtat en hel del under detta år, det har varit svårt att hitta någon. Kemi, energi och attraktion kommer inte på beställning. Jag lever dock efter att allt är som det är tänkt att vara. Om en dörr inte öppnas för mig är den inte tänkt att vara min. Då väntar helt enkelt något bättre runt hörnet. Den gyllene nyckeln öppnade dörren till mitt nya liv. Jag är så oerhört tacksam och lyckligt lottad.

Jag läste något som verkligen talade till mig - Nöj dig inte med en vante utan tumme bara för att du ska slippa frysa om de andra fingrarna. Att skilja mig var det bästa jag någonsin gjort.
 

När djungeltrumman går måste man vara uppmärksam på vilken information som kommer fram. Skvaller sprids fort, antaganden och rykten kan tas för sanningen. I vad som hände i helgen var djungeltrumman ett mycket bra verktyg. Informationen hamnade där den skulle och bar frukt när den kom tillbaka till mig.

I fredags eftermiddag hade Edwin med sig tre vänner hem för att ha ett minifirande av hans kommande födelsedag. Med hans lillebror var det fem grabbar här som serverades vattenmelon och saft när de anlände efter skolan. Efter fruktstunden satte de igång att leka jage.

Jag serverade pannkakstårta som lovat och barnen älskade den! Efter måltiden såg köket bedrövligt ut så jag skickade ut dem medan jag diskade undan.
Efter ett tag vänder jag mig om och tittar ut på barnen och ser då en man stå vid tomtgränsen och stirra på dem. Han stod rakt upp och ner, rörde sig inte. Det såg konstigt ut och min första tanke var att han hade en hund som han väntade på skulle sniffa klart. Men han hade varken koppel eller hund, däremot en plastpåse. Jag iakttog honom en stund och magkänslan var inte bra. Jag tog min mobiltelefon i handen och gick ut till de små som var i full gång att sätta upp ett badmintonnät. Jag hoppades att mannen skulle gå vidare när jag visade mig men han stod kvar. Jag frågade honom vad han ville och varför han stod och stirrade på barnen. Han blev med en gång oerhört hotfull och högljudd. Kort därefter kom det första dödshotet. Han skulle komma ner och slå ihjäl mig. Jag hörde på hans röst att han var påverkad av någonting och jag såg att barnen blev chockade. Jag är inte den som backar i en konfrontation men insåg att det inte var läge att tjafsa emot. Jag föste barnen mot huset och hörde hur han skrek ”nu är du jävligt rädd va? Det ska du vara!” Jag vände mig om och tog kort på honom bakifrån eftersom jag inte vågade när han stod vänd mot mig. Han var bara några meter ifrån, var en fullvuxen karl och jag hade fem gossar att skydda. Bättre bakifrån än inte alls tänkte jag. Väl inne i huset låste jag alla dörrar och försökte lugna barnen som var skärrade. Jag satte på tvn, hällde upp chips och ringde polisen.

Ofta, alltså oerhört ofta, drömmer jag att jag befinner mig i en farlig situation och där jag måste ringa polisen. I drömmen har jag alltid glömt numret 112 eller så kommer jag aldrig fram. Det är konstigt och jag vet inte vad dessa drömmar betyder eller vad de vill säga mig. Om och om igen kommer de. Denna gång var jag ju vaken och numret slogs in och jag kom fram. Jag sa som det var och de skickade ut en bil.
Medan vi väntade smsade jag pojkarnas mammor och berättade om händelsen och bad de att hålla utkik efter denna man om de såg honom på vägen mot mig. Jag skickade med fotot. En polisbil rullade in på min uppfart och ut kom tre poliser. Barnens föräldrar hade anlänt samtidigt och det var en surrealistisk situation.
Tankarna snurrade och det ska erkännas att jag är ganska duktig på att bygga upp katastrofscenario i mitt huvud. Jag hann tänka mycket och undrade om mannen bara var riktigt otrevlig eller om han faktiskt kunde göra verklighet av sitt hot. Helt klart är ändå att man inte är helt 100 om man mordhotar en kvinna som står med fem små barn men få begår ju så hemska brott. Jag hoppades att det bara var berusningsmedlet som talade. Obehaget fanns ändå där. Jag fick ont i ryggen av att jag spände mig så mycket. Jag förhördes och lämnade igen signalement. Barnen fick en rundtur av polisbilen och jag skakade av sköld och förmodligen lite chock. Jag gjorde en anmälan av detta olaga hot.

Barnens föräldrar var supergulliga och stöttande. De berömde mig för hur jag hanterat situationen och följde med in en stund efter att polisen.
Bilden jag tog skickades med djungeltrumman bland vänner och snabbt fick vi ett namn som jag lämnade till polisen.

Min mamma, hennes exman och min bror kastade sig i bilen efter att jag berättat om händelsen. De körde från Vårgårda och var hos mig efter 1.5 timma.
Barnen hämtades av sin pappa och efter att jag och familjen ätit resterna av pannkakstårtan så åkte de hem igen efter att jag försäkrat dem om att jag var ok.
På onsdag har jag bott här i ett år och den natten var den första då jag gick och lade mig med en otrygghetskänsla i kroppen. Jag var glad över att barnen inte var här och jag vågade inte sova med öronproppar som jag normalt gör. Jag ville kunna höra minsta lilla ljud.

Igår lördag plockades han in av polisen som hämtade honom med insatsstyrkan. Idag söndag knackade polisen på min dörr och ville hålla ännu ett förhör så nu får vi avvakta och se vad som händer.

Djungeltrumman var i denna situation ett perfekt verktyg att få information som visade sig stämma, utan smaskiga överdrifter.

Jag önskar alla en fortsatt fin söndag, ta hand om er!
 

Alla har den. Mannen du möter på gatan, din granne, din arbetskamrat, din mamma och du själv. Vi bär alla på ett bagage och vissa reser lättare än andra genom livet.
I en av mina utbildningar EMJA coachande medarbetarskap pratar jag just om den mentala ryggsäcken. Det är också någonting vi ingående tittar på då jag coachar arbetslag och enskilda individer.

Genom livet möter vi människor som vi tycker beter sig irrationellt, udda eller förkastligt. Vad vi inte vet är vad den människan gått igenom eller vad den har blivit utsatt för. Man säger att man aldrig kan förstå en människa förrän man gått en mil i dennes skor och visst är det så. Det betyder dock inte att man har rätt att bete sig hur som helst eller att ens beteende inte ska få konsekvenser.

Den mentala ryggsäcken finns alltid där, den må vara osynlig för andra människors ögon men likväl påtaglig för människan som släpar på den. I ryggsäcken ligger bland annat förmaningar, regler, förväntningar, skuld och skam som andra prackat på en genom livet. Man lägger också själv ner bördor och erfarenheter som formar ens sätt att vara och agera.

Jag coachade en kvinnlig chef för ett tag sedan och jag sa att hennes mentala ryggsäck såg tung ut. Jag undrade om hon ville kränga fram den och titta på vad som låg i. Hon var skeptisk och på sin vakt men när hon väl lättade på locket såg hon all press som hennes pappa prackat på henne sedan barnsben. Press och förväntningar som gjorde att hon aldrig var nöjd med sig själv och som gjorde att hon alltid gick hem sist från kontoret. Pressen gjorde också att hon inte kunde fira framgångar utan bara hoppade på nästa projekt. Hon fick aldrig bekräftelsen från pappan som hon alltid längtat efter. Kvinnan hade ett hårt yttre och höll på sin integritet men hon grät när hon sa att det nu fan fick räcka. Hon sa att hon var över 50 år och trött på att känna att hon aldrig räckte till. Hon var less på att försöka ”pleasa” någon som aldrig gick att göra nöjd. Med min hjälp slängde hon iväg en hel del tungt innehåll och lämnade sedan vårt samtal med lättare steg.

Barn som blir utsatta för olika typer av övergrepp genomlider känslor och tankar som ingen människa någonsin ska behöva känna. Hatet, skammen och äcklet riktar de ofta mot sig själva. Den berövade barndomen ligger sedan där i väskan och tynger deras axlar. Om dessa känslor inte tas om hand riskerar de att påverka hela barnets kommande liv. Allt från hur de ser på sig själva men också hur de väljer att leva sitt liv.
Saker och ting händer oss alla och vissa människor drabbas en miljon gånger värre än andra. Vi har ändå alltid en skyldighet att ta ansvar, reda upp våra liv, hantera det som ligger i ryggsäcken och kasta bort det som inte gynnar en. Vi lever här och nu och måste se till att livet blir så bra som det någonsin kan bli.

Ingen kommer att leva livet för oss. Om vi väljer att se på svåra händelser som läxor kan vi lättare lära oss av dem. De lär oss om andra människor, oss själva och hur man vill leva sitt liv.
 
Vi stör oss på människor i vår närhet men vi vet inte vilket krig de för inom sig själva. Både arbetslivet och samhällsklimatet är hårt, jag efterlyser flera kramar och ett aktivt lyssnande. När jag föreläser säger jag att jag tror på mer kramar i denna värld och att publiken gärna får komma fram till mig och få en. Ni skulle bara veta hur många jag får och de värmer så gott. Kanske är det första kramen på länge som någon får? Vi måste lära oss att tagga ner och lyssna mera – på oss själva och andra.

Vad ligger i din ryggsäck som du måste ta fram, jobba med och lägga bort?
 

Kanske är det få förunnat men jag älskar verkligen mitt arbete. Att sprida kunskap kring mobbning och sexuella trakasserier är min livsuppgift, jag har föreläst om detta viktiga i mer än 16 år.

Mitt företag har gått bättre för varje år och jag känner mig så lycklig lottad över att jag får lov att göra det jag brinner för. Jag såg fram emot ett produktivt och välbokat 2020 men så PANG kom Corona och slog undan fötterna på mig och så många andra. De bokningar jag hade togs bort och inga nya kom in. Jag fick panik och tänkte mörka tankar. Jag som hade känt mig så ”safe” kände mig nu helt plötsligt otrygg.

Jag har arbetar sedan jag var 16 år gammal och alltid älskat att jobba! Jag gillar att ha en uppgift, höra hemma någonstans, ha kollegor, vara självständig och tjäna pengar. Eftersom mitt företag gick bra hade jag inte en tanke på att vara med i någon a-kassa. När Coronakrisen utan förvarning slog till stod jag utan inkomst.
Efter att ha deppat ett par veckor och tryckt i mig ruskiga mängder ostbågar som resulterade i att jag blev lite mjuk i kroppen (!) bestämde jag mig för att söka mig tillbaka till vården.

Efter gymnasiet arbetade jag 4–5 år med gamla och sjuka och jag trivdes bra med det. Min omvårdande sida kom väl till pass och jag lärde mig oerhört mycket under dessa år. Om mig själv, om andra människor och om livet. Jag förstod tidigt vad det viktigaste var – att man har en god hälsa.

Jag sökte mig nu till äldreboenden nära mig och fick jobb direkt, hur länge jag ska vara där vet jag inte. Vad jag dock vet är att jag är tacksam över att kunna försörja mig och barnen.

Istället för att se att jag backat i utvecklingen ser jag det som att jag tillfälligt växlar om och gör det bästa av en märklig situation. Det känns fint att hjälpa människor att få ett värdigt slut på livet.

En äldre människa är inte bara gammal. Huden är skrynklig och minnet dåligt men själen är fortfarande ung och full av livserfarenhet. När jag ser på foton på deras rum får jag en inblick i deras långa liv.  Jag ser lyckliga människor på bröllopsfoton och jag ser unga mammor med spädbarn i famnen. Jag ser unga män i uniform och ser mängder av foton med barnbarn.

De har precis som du och jag varit barn och lärt sig läsa. De har varit ungdomar och fått sin första kyss. De har sprungit på friska ben genom högt gräs och de har ätit glass i solskenet. De har drömt, kämpat och levt. Det är snart tid för dem att vandra vidare och jag håller späda händer i mina och tackar dem för allt de gjort för vårt samhälle. Tack vare deras slit och uppoffringar har jag fått växa upp som jag gjort. Jag känner mig ödmjuk inför uppgiften att de lägger sin omvårdnad i mina händer. De litar på att jag behandlar dem bra och gör vad jag kan för att underlätta och lindra. Kanske hjälpte någon av dem min mamma att förlösa mig? Nu hjälper jag dem, allt går i cykler.

I Coronatider får de inte ta emot besök av sina anhöriga och många känner sig ensamma, personalen är de enda människor de träffar. Jag vill passa på att tacka alla de som till vardags arbetat med detta viktiga yrke, det är sannerligen inte en lätt uppgift. Mina kollegor är varma och fina, de bryr sig och de gör sitt yttersta för de boende. Jag känner mig stolt över att arbeta tillsammans med dem!

Jag längtar och önskar att allt snart ska gå tillbaka till det normala och att jag ska få fortsätta göra det jag brinner för men tills dess växlar jag om. Jag växlar tillbaka när tiden är mogen.

Behöver du växla om, om så bara för ett tag?
 

Man säger att svenskarna är världens mest ensamma folk. Vi har störst antal ensamhushåll i världen, 20,9 % av oss bor allena. Vi har flest skilsmässor och långt till släkten. Vi är uppfostrade och matade sedan barnsben med att vara självständiga och oberoende.

Det finns människor där ute som inte har en enda vän vilket är en ledsam insikt. Tänk att inte ha en enda människa att ringa till!        Jag läste precis om en man som legat död i sin lägenhet i åtta år utan att någon saknat honom. Att människor kan vara så evinnerligt ensamlevande är verkligen hjärtskärande.

Det faktum att man är ensam är ett tabubelagt ämne. Man vill inte gärna erkänna att man är allena, för vad ska människor tro om en då? Vi är sociala varelser som vill tillhöra en flock, att äta själv varje dag är tungt. I sociala medier framhäver människor sina lyckligaste stunder. Bråken kan genomsyra hela helgen i sommarstugan men alla måste ändå smila upp sig för ett foto som ska postas i sociala medier.

Det ska erkännas, jag känner mig också riktigt ensam emellanåt. Dock har jag fina vänner kring mig men de är ju oftast upptagna med sina familjer och här kan jag sitta en lördagskväll medan barnen är hos sin pappa. Då är det lätt att känna en tomhet.
Man får dock inte tro att allt är frid och fröjd bara för att man lever med någon annan. Många känner sig ensamma i sin relation, att vara själv i ett förhållande är värre än att vara själv på riktigt. Att inte kunna dela sina tankar och känslor med den man valt att leva med. Att man äter middag tillsammans men att det inte finns ingen kontakt, ingen omtanke.  Forskning visar att män blir mer ensamma än kvinnor vid en skilsmässa. Detta för att kvinnor är mer måna om relationer och att hålla kontakt med släkt och vänner. Det är helt enkelt oftast kvinnan som håller koll på födelsedagar, bjuder in till festligheter osv. Vid en skilsmässa har kvinnan ett kontaktnät som mannen saknar eller mist genom åren. Enligt SCBs levnadsundersökning saknar var femte man en kompis.

Dagens ungdomar är vana vid att umgås över sociala medier, nu tvingas vi (något) äldre att göra likadant. Dock är det inte samma sak som att sitta bredvid en vän över en fika. Se kroppsspråket och kunna kramas. I dessa Coronatider ska man hålla avstånd till andra människor, på sin höjd hälsa med armbågen. Oxytocin är ett hormon som frigörs vid bland annat beröring. Det är ett lugn och ro hormon som sänker både blodtryck och kortisolnivåerna i kroppen. Hormonet ökar vår smärttröskel och reducerar ångest. En gemonsnittlig kram varar i 3 sekunder men oxytocin utsöndras vid en kram som varar i 20 sekunder. Det är dock få man kanske känner sig bekväm med att krama så länge. Virginia Satir är en amerikansk familjeterapeut som menar på att vi behöver 4 kramar om dagen för att överleva, 8 för att behålla en nivå av lycka och 12 om vi ska kunna växa som människor - så krama på!
 
Det är Coronatider och många känner oro. Det är också påsktider och som vid alla högtider ökar självmorden. Människor står helt enkelt inte ut med ensamheten. Det är nu mer viktigt än någonsin att uppmärksamma varandra, le och hälsa på människor du möter. Häng upp ett påskkort i trappuppgången. Baka en kaka och lämna till din granne. Själv bakade jag kanelbullar häromdagen och lämnade till grannarna, det blev mycket uppskattat! Vi är inte ensamma, låt oss inte låtsas som det heller.

Vad kan du göra idag för att glädja någon annan?

Ta hand om er och GLAD PÅSK!
 

Det är tisdag kväll och barnen åkte till sin pappa för några timmar sedan. Jag tog mig en välbehövlig promenad vid havet och tänkte på livet. På alla med- och motgångar. På hur man kan kastas mellan hopp och förtvivlan. Från att man ena sekunden står på stadig mark och i nästa rycker någon undan mattan för en.
 
Vi befinner oss just nu i en tid de flesta hade svårt att föreställa oss för bara några månader sedan. Framtiden är oviss, hur ser vårt land och resten av världen se ut när Coronakrisen är över?

Under kvällen har vi fått veta att nästan 600 personer i Sverige har avlidit i sviterna av Corona. Bakom varje siffra finns en människa med känslor och drömmar. Bakom de flesta finns också en familj som älskade dem och där saknaden och sorgen nu är ofantligt stor. När allt detta är över har tusentals människor avlidit och det kommer ta lång tid att reparera de skador som blivit på vår ekonomi. Många tusen människor kommer att ha mist sitt arbete och då också sin försörjning och trygghet. Jag har en nära släkting som drabbats av just detta och det är en oro för oss alla.
 
2007 började jag läsa till Hälso- och Friskvårdskonsulent och det var där jag fick lära mig om KASAM. Jag har haft med detta i mina föreläsningar sedan dess.
 
Aaron Antonovsky var en amerikansk född sociolog som under större delen av sitt liv var verksam i Israel där han bland annat studerade hälsotillståndet hos kvinnor som överlevt förintelsen. Han fann att förvånansvärt många av dessa var vid god hälsa trots de fruktansvärda händelser de bevittnat och blivit utsatta för. Han utvecklade en teori som försökte förklara hur det kunde vara på det viset. Hans teori fokuserar på begreppet salutogenes som betyder ungefär ”hälsans ursprung”. Enligt Antonovsky beror en individs hälsa ofta på dennes känsla för sammanhang, en faktor som på svenska brukar förkortas KASAM.

Enligt Antonovsky avgör känslan för sammanhang hur en individ klarar av stressituationer som är avgörande för ens välbefinnande och hälsotillstånd. Naturligtvis finns det andra faktorer som påverkar ens hälsa negativt såsom rökning, miljögifter, alkoholkonsumtion osv. Men när det gäller den psykiska hälsan fann Antonovsky skillnader som troligen bara kunde förklaras med hur kvinnorna hade bearbetat sina upplevelser.

Antonovsky menade på att en människa aldrig är 100 % frisk eller 100 % sjuk utan att vi hela tiden pendlar någonstans däremellan. Graden av friskhet bestäms däremot av ens KASAM som är uppbyggt av tre delar:
 
Begriplighet – Handlar om känslan av det som händer runt omkring en men också i individen. Är det begripligt, strukturerat och går saker och ting att förutse?
 
Hanterbarhet - Handlar om hur väl man anser att man har de resurser som krävs för att kunna hantera de händelser man möter.
 
Meningsfullhet - Handlar om att man tycker att saker och ting är meningsfulla och värda att engagera sig i.
 
Ovanstående brukar jag koppla till hälsan i de arbetslag jag coachar och stöttar. Hur mår medlemmarna i teamet? Är saker och ting begripliga, kan de hantera kraven som ställs på dem och känns deras arbetsuppgifter meningsfulla och värda att engagera sig i?
 
Där jag satt på min sten vid havet ikväll tänkte jag på att otroligt många i nuläget har en bristfällig KASAM, alltså en låg känsla av sammanhang.
Det är obegripligt det som händer runt omkring oss nu. Man känner sig rädd och osäker - för sin hälsa och sin försörjning. Vi kan inte förutse hur Coronakrisen kommer att sluta och när det slutar. Stressen gör att vi inte kan hantera allt vi står inför, som ett exempel har sjukvården för dåligt med skyddskläder.
Många har blivit varslade och känner i och med detta en meningslöshet. De har tappat fotfästen och kanske får de aldrig tag i det igen? Våra arbeten är inte bara en försörjning, för en del människor är arbetet deras hela värld.  Arbetet är samvaro och gemenskap. Det är en samlingspunkt och trygghet. Det är en plats där man är en del i någonting större, där man är någon. I kriser blir människor ensamma. Detta för att vi sluter oss, håller oss undan och inte vill visa oss svaga. Räck ut en hand till den som är tyst - han eller hon kanske är just den som behöver frågan ”Hur mår du?”
 
Det är så oerhört viktigt att man som enskild individ men också arbetsgivare arbeta med KASAM för att skapa en bättre hälsa, glädje och framtidstro.

Hur står det till med ditt KASAM? Känner du Begriplighet, Hanterbarhet och Meningsfullhet?
 

 
Förlåt.

Det finns få ord som väcker så mycket som just ”förlåt”. Få ord som kan förändra så mycket i en själv men också i den andre bara genom att det uttalas.

Det finns konflikter överallt. I våra relationer, inom oss själva, på våra arbetsplatser och i våra sociala rum. Vi kommer inte från dem men de har mycket att lära oss.


En konflikt är inte alltid negativ utan kan få människor att komma närmare varandra – om man håller sig ifrån personangrepp och erkänner när man har fel. Vi är oftast inte stolta över oss själva då vi befinner oss i en konflikt, vi visar där fram våra hemskaste sidor. Vi sårar och vi gör bort oss. Stolthet gör att vi dessvärre hellre fortsätter såra än att backa och räcka ut en hand.  En ursäkt är ofta avväpnande i en konflikt. Om det är ärligt menat kan ett ynka ord som ”förlåt” få människor att backa och lägga ner stridsyxan.

Vissa människor har lätt för att be om ursäkt, andra kan inte ta orden i sin mun. Vissa människor har aldrig bett om ursäkt, andra slänger ur sig dem till höger och vänster utan att mena det. Frågan är vad det är som gör att det är så svårt att be om förlåtelse? Varför vi är så rädda för att erkänna våra brister och riskera att tappa ansiktet?
 
Jag har fått tre ursäkter från nyckelpersoner ifrån Kosovo där jag var utsatt för mobbning och sexuella trakasserier av mina närmaste kollegor. Jag har genom åren sagt att jag inte vet vad jag skulle göra med eventuellt kommande ursäkter. Jag menade på att jag inte kunde äta upp dem eller lägga dem i fickan. Nu har de kommit – alldeles för sent men de har kommit. För den Emilia jag är idag spelar inte ursäkterna så stor roll men för den Emilia jag var då spelar de en stor roll. Den yngre versionen av mig stod på scen, grät och skakade i hela kroppen medan hon återupplevde alla jobbiga känslor från Kosovotiden. Hon var helt ensam i allt och för henne var en ursäkt värd mycket. De var ett kvitto på att det hon sa var sant, att det hade hänt och att människor tog ansvar för sina elaka handlingar.

Det är så viktigt att vi lär oss att svälja stoltheten och räcka ut handen till dem man gjort illa. Med ursäkten kommer en frid, för den som tar emot och för den som ger.
Det är viktigt också att kunna förlåta, inte för någon annans skull utan för sin egen. Ilskan och sorgen kan annars äta upp en inifrån. Jag har tagit emot ursäkterna och känner inget som helst agg. I allt lärde jag mig mycket om mig själv och andra människor.

Jag läste precis något som jag verkligen tagit till mig "Life doesn´t give you the people you want. It gives you the people you need; to help you, to hurt you, to love you, to leave you and to help you grow into the person you are meant to be."
 
Man glömmer vad människor sagt och gjort men inte hur de fått en att må.
 
Vem behöver du be om ursäkt?
 

Min pappa har alltid sagt till mig; Trägen vinner och jag har nickat och hållit med. Idag fick jag bevis för att det verkligen är så. När jag slår upp ordspråket står det något i stil med att ”den som arbetar idogt uppnår ofta sitt mål.”
 
Idag var en väldigt speciell dag för mig och jag höll en föreläsning som jag kommer minnas länge. På förmiddagen föreläste jag för femhundra personer, mestadels kadetter, på Karlberg i Stockholm. Att föreläsa för kadetter har jag gjort innan, det som var speciellt var den människa jag föreläste tillsammans med. Min plutonchef från Kosovo. Det var den man som hanterade hela ärendet med trakasserier i min grupp på ett bristfälligt sätt och som på det sättet möjliggjorde trakasserierna att fortgå.

På hösten 2018 satt han i publiken på Försvarshögskolan i Stockholm. Trots att jag visste att han skulle sitta där och jag vid det laget föreläst i 15 års tid var jag inte beredd på min reaktion. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna och de rann nerför mina kinder, det var svårt och prata och jag bad publiken om ursäkt. Jag sa att det fanns en väldigt specifik anledning till att jag reagerade så starkt just idag men att jag inte kunde berätta för dem varför. Jag ville helt enkelt inte hänga ut min före detta chef, det var svårt som det var. Mitt i föreläsningen ställde han sig upp inför alla och berättade vem han var och hur mycket han skämdes för att det hade blivit som det blivit. Då var det inte bara mina tårar som rann. Då förstod alla vilket stort ögonblick detta var för mig och vilken viktig bekräftelse det var för mig som offer för mobbning och sexuella trakasserier. Att få en offentlig ursäkt och upprättelse.
Efter det har vi hållit kontakten och idag var det dags att föreläsa tillsammans. Jag hade bett de som bokade in mig att hålla min chefs medverkan hemlig. Efter pausen satte jag mig på första raden och darrade i hela kroppen när han ställde sig på podiet och berättade om allt som gått fel för så länge sedan. Med saklig ton och mycket mod berättade han för oss alla om hur han brustit som chef och vad det fått för konsekvenser efteråt.

Mobbning och sexuella trakasserier är oerhört vanligt förekommande i vårt samhälle och ofantligt många chefer där ute har misslyckats både en och två gånger med att hantera likande ärenden som mitt. Har de ställt sig på en scen inför 500 personer och berättat om sitt misstag? Visat sig sårbara och velat med sina erfarenheter gottgöra? Nej. Få har den självinsikt och mod som Torbjörn visade idag. Jag tackade honom inför alla och sa att den yngre versionen av mig, den som var nedbruten och oerhört ledsen är tacksam för att han gör detta tillsammans med mig. Den (lite) äldre versionen, hon som är stärkt och har föreläst i många år känner stolthet. Stolthet över att hon vände en galet svår situation, kom stärkt ur den och fått bevis för att trägen vinner. Jag kände mig idag väldigt stolt över att stå bredvid Torbjörn och hade absolut kunnat tänka mig att ha honom som chef igen.

Jag har kämpat och har definitivt vunnit. I veckan fick jag också en innerlig ursäkt från den man som var värst emot mig i Kosovo. Jag har tagit emot den och accepterat den. Jag tackade honom för den.

När jag var färdig idag och gett alla i publiken varsitt splitternytt par värdegrundsglasögon (som de för övrigt var galet snygga i) så gav de mig den största och längsta applåd jag någonsin fått. Så oerhört fint.

Jag känner mig så oerhört stolt och tacksam över den väg jag valt att gå och över allt som hänt genom åren. Trägen vinner.
 

Förra veckan föreläste jag för Unionen i Stockholm. De trodde att det skulle komma ca 40 personer men 77 hade anmält sig vilket visar på hur stort intresset är för detta ämne.

Jag fick en fråga som jag svarade ganska snabbt på men som jag har funderat på sedan dess. Jag fick frågan hur jag hade ställt mig till om jag fått erbjudandet om att bli utköpt. Alltså om mina chefer hade kommit till mig i Kosovo 2003 och gett mig en påse pengar för att jag skulle avbryta mitt kontrakt och åka hem.

Jag svarade att det inte fanns en summa de kunde erbjudit mig som skulle fått mig att tacka ja. Att drömmen om att göra en mission och kunna söka in på polishögskolan med den meriten betydde allt för mig. Jag var beredd att offra mycket av min hälsa för att få slutföra det jag påbörjat. Jag sa till publiken att som offer för mobbning och sexuella trakasserier bli utköpt är ännu en kränkning och dessutom skickar det oerhört farliga signaler i organisationen. Varför är det offret som ska bort?
Vad händer med känslan hos mobbarna som är kvar? Vad händer med kollegor som bevittnat det hela?

Jag brukar säga att det finns fördelar och nackdelar med det mesta. Nackdelen med att vara utsatt för mobbning under en mission är att man aldrig får en chans att andas ut. Man umgås med sina plågoandar dygnet runt i flera månader. Man får aldrig en chans att bara stänga om sig och umgås med människor man själv har valt att ha i sitt liv. Fördelen med att vara utsatt för mobbning på just en mission är att uppdraget är tidsbestämt. Man har ett slutdatum där man ska hem och då behöver man aldrig mer träffa de som gjort en illa. I en vanlig arbetssituation finns det inget slutdatum, nedbrytningsprocessen går fort och det blir svårt att se någon lösning på situationen. Ju längre tiden går desto svårare blir det att ta sig därifrån. Kanske är man rädd för att inte få med sig några bra vitsord eller så är självförtroendet så lågt att man inte vågar söka någon annan tjänst. 

I min bok "Var inte en sådan FITTA" pratar jag om detta med att bli utköpt. Vad det gör med den utsatta och organisationen. Kunskapen kring dessa ämnen måste öka och lagstiftningen måste göras om så att man kan känna sig tryggare på sin arbetsplats. 

Kanske är det skönt att få en summa pengar för att komma bort från mobbarna men klarar ens självkänsla av att söka nytt jobb? Hur mycket är ens hälsa och egenvärde värd? Hur stor summa hade du accepterat?

Mellan 100-300 vuxna tar varje år livet av sig på grund av mobbning i arbetslivet. Mobbning är på liv och död. 
 

Tänk dig in i detta scenario; Du blir inkallad på chefens kontor som säger:

- Jo vi har ju lite tight i budgeten som du vet och eftersom du är så duktig på det du gör så tänkte vi att du skulle jobba utan lön denna månaden.

- Va? Svarar du förskräckt.

- Det går ju inte, fortsätter du. Jag har ju barn och lån och måste ju ha en inkomst…

- Ja, jo det förstår vi men det är som det är nu. Du får se det som reklam. Det kan vara bra för dig, du har ju bara jobbat här i 17 år. Du kan lägga ut ditt ”probonojobb” i sociala medier och så. Det är väl ändå en rätt så bra deal?
 
Nä. Ovanstående är ju otänktbart eller hur? Det finns ingen läkare/kassörska/busschaufför/lärare/brevbärare/präst/samordnare osv som skulle få höra ovanstående och ännu färre som skulle acceptera det. Som egen företagare blir jag ”erbjuden denna reklam” titt som tätt.
Från människor som har blivit tipsade om mig och fått höra att jag är fantastisk, att jag fångat alla i rummet. Att man kunde hört en knappnål falla och så tänkte de att jag kanske ville komma till dem? På sin höjd kan de tänka sig att betala min resa dit. Jag kan väl se det som en bra reklam? Reklam? Jag behöver ingen reklam. Jag behöver betala mina räkningar och mätta mina barn.

Jag har föreläst nu i 17 år och blir förvånad över människors fräckhet. Att de föreslår någonting som de själva inte skulle gå med på. Jag pratade med en man idag som arbetat som konsult i 40 år, i samma bransch som min med liknande frågor. Han har inte fått ett sådant förslag ens en enda gång. Jag har tappat räkningen på hur många gånger det hänt mig. Han sa idag till mig att det var för att jag vara kvinna, tragiskt nog tror jag att han har rätt.

Jag fullkomligt älskar det jag arbetar med, att utbilda kring mobbning och sexuella trakasserier. Det är min livsuppgift sedan många år tillbaka men som läget är nu går det inte att genomföra mina föreläsningar.

Jag har vid fyra tillfällen nu haft fyra föreläsningar över Zoom där människor fått anmäla sig. Jättemånga har varit intresserade – tills de förstod att det kostade en liten summa att delta, då var det inte intressant längre. Man vill gärna ha lön själv men konsulter (kvinnliga?) ska vara tacksamma över att få jobba - de kan ju lägga ut det i sina sociala medier. Som reklam liksom!
 

Det finns anledning att tro att mobbningen och utanförskapet ökar från hemmets lugna vrå. Nu är det lättare än någonsin att ”glömma av” att bjuda med alla i olika digitala möten. Att skicka ut information och att inkludera blir lättare att fuska med när alla sitter hemma på varsin kammare.  

Människan är ett flockdjur med en stark drift att få tillhöra ett sammanhang, en grupp och en gemenskap.  

Att välja egentid är för många underbart men att tvingas in i en ensamhet innebär ett stort mörker för andra. De som är introverta blir förmodligen ännu mer inåtriktade. Blir vi kanske till och med folkskygga på kuppen? 

Vi har inte bara en pandemi att ta ställning till, många känner också oro för sina anställningar – eller rättare sagt sina före detta anställningar. Vi har lån och barn, drömmar och planer. Nu är allt bara stiltje, som att befinna sig i en limbo.  

Arbetsgivare runt om i landet vet att de måste arbeta med teambuilding för att stärka ”vikänslan”, just för att teammedlemmar presterar bättre när de känner sig trygga med varandra. I denna situation råder en stor otrygghet på många plan.  

Man ser resultat i skolan att mobbning minskar där man infört kompismassage på schemat, det blir svårare att tycka illa om någon som man berör och berörts av. I denna situation där vi alla sitter bakom varsitt hemmabyggt skrivbord tappar vi kontakten och värmen till varandra. Det kommer och går kollegor som man bara träffat i ett chattforum eller telefonsamtal. Man får inget riktigt band, eller det band man haft börjar tunnas ut.  

Jag själv är egenföretagre med behov av att träffa människor för att arbeta. Det är lätt att känna sig ensam, som att jag tappar mitt sammanhang. Jag gör mitt bästa för att se lösningar och hålla modet uppe men sanningen är att jag klättrar på väggarna. Ibland känns mitt hem som ett vackert fängelse.  
 
Jag har fått till mig från flera olika källor nu att de märker av utanförskap på att annat sätt – att de inte inkluderas av kollegor och chefer som innan. Vad kan denna utveckling leda till på sikt och hur ska alla ledare där ute få ihop alla små öar till en stor kontinent igen? 
 

Imorgon är det sista dagen på oktober för detta år. Jag minns inte datumet men under oktober månad 2003 höll jag min första föreläsning och många hundra har det blivit sedan dess.

Detta år skiljer sig från de andra.

När jag började var jag anställd av försvarsmakten som föreläsare och togs in för att utbilda utlandsstyrkan och vissa chefsgrupper. Jag jobbade vid sidan om och såg detta som en oerhört spännande sidoinkomst. Jag började sedan plugga och startade mitt första företag. Det var mycket svårt att få in kunder, försvarsmakten tog in mig ibland, utanför försvarsmakten var det omöjligt att ta uppdrag. Ingen hade problem med mobbning och sexuella trakasserier (trodde eller sa de). Det fanns inte på världskartan att ta in en föreläsare som skulle in och kanske väcka den björn som sov.

Åren gick och jag varvade mitt företagande med att jobba, plugga och vara mammaledig. För några år sedan började det hända saker och bokningarna blev fler. Jag kunde börja försörja mig på heltid och så slog #metoo ner som en bomb. Helt plötsligt var det legitimt att prata om det, att till och med erkänna att detta problem förekommer på sin arbetsplats.  

Och så kom 2020 som jag hade stora förhoppningar om.

Covid 19 dödade eller i alla fall kvävde bland annat min bransch. Så lite som jag föreläser nu har jag inte gjort på MÅNGA år men det är ingenting jag kan göra åt det. Allt har sin tid och det gäller att bara luta sig tillbaka och vänta. Någon gång släpper detta virus taget om oss och vi kan återgå till det normala.
Det är lätt att tänka katastroftankar ibland och i detta glömmer man av allt man har och allt man är så oerhört tacksam över.

I natt hade jag båda grabbarna i min säng. Den lilla sov där hela natten, den stora tassade in och gosade ner sig mellan mig och lillebror någon gång när det var kolsvart ute och jag sov som djupast. På morgonen när klockan ringde väckte jag dem och de kröp båda in i min famn. Bara så. Kärleken och närheten av barnen, alla skratt och konstigheter. Jag är så lyckligt lottad – vad gör det att mitt jobb och försörjning för närvarande ligger på is? Jag har redan vunnit högvinsten!
 

Idag är det en glädjens dag så jag utbildade jag för första gången på 202 dagar. Jag har idag föreläst för Svenska kyrkan i Båstad och körde fram och tillbaka med lycka i kroppen.

2019 var ett riktigt bra år för mitt företag och jag förväntade mig detsamma för 2020, men så kom Corona… Året som började så bra visade sig leda till noll bokningar under lång tid framöver. Stressen gjorde sig påmind på många sätt och jag tröståt ostbågar ett bra tag.
Jag var och är så oerhört tacksam för att jag fick möjlighet att permittera mig, det räddade mig på många sätt. Med det statliga stödet kunde jag slappna av lite ekonomiskt. Jag har under denna period fått mycket tid för välbehövlig reflektion. Över mitt liv, mina val och drömmar. 2020 har förmodligen gett mig mer än vad jag kan förstå.

Mitt arbete som arbetsmiljökonsult är inte bara ett jobb och inkomst för mig, det är också mitt intresse och livsuppgift. Jag har längtat till att återigen få stå på scen och hjälpa människor och organisationer att förstå problematiken kring mobbning och sexuella trakasserier. Det är en ynnest att få se människor växa och utvecklas. Det är magiskt att få en kram av någon som tack vare min föreläsning tagit modet till sig att konfrontera sin mobbare. Jag är så lyckligt lottad över att få arbeta med någonting som jag brinner för. Imorgon och på torsdag ska jag föreläsa och utbilda i presentationsteknik och det känns spännande. Jag har en go´ känsla i kroppen när jag tänker på framtiden.

I´m back on track!
 

Kan du läsa det här är det en stor källa till tacksamhet. Du kan inte bara se, du kan också läsa och dessutom har du någon sorts skärm framför dig.

Det är så lätt i svåra tider som en pandemi, en arbetslöshet eller sjukdom att se allt som nattsvart. I själva verket har vi så oerhört mycket att vara tacksamma över. De allra flesta av oss kan äta sig mätta varje dag, två generationer bort var det ingen självklarhet.

Min farmor växte upp med nio syskon, en mamma som slet dag och natt och en pappa på sjön. De hade en mil till skolan och de stränga vintrarna i nordnorge gjorde det besvärligt på mer än ett sätt. Hon och hennes syster fick dela på ett par skidor, en skida var. Jag tror inte att de klagade, de kände barn som fick gå.

Idag vet knappt våra barn vad tacksamhet är och det plågar mig. Inte bara avskyr jag otacksamhet jag tycker också synd om dem som bara vill ha mer. Som att det där hålet inom dem aldrig kan fyllas upp. När jag växte upp hade inte alla en cykel, idag ska man inte bara ha en cykel utan också en hoverboard och en elspark. När de (knappt sagt tack) och tröttnat börjar de snegla på den nyutkomna modellen och de ser med missnöje på den de nyligen fått. Samhället skapar tomma monster på detta sätt, monster som bara vill ha mer. De enda som vinner på detta är affärerna som får sälja och staten som får in moms. Människan arbetar sig sjuk och spenderar mer tid på sina jobb än med sina barn. Man lassar in saker i det där slukhålet som ändå aldrig fylls upp.

Att jobba med sin tacksamhet är en ständigt pågående process. Känslan av missnöje slår mig ibland, framför allt då jag tänker på uteblivna uppdrag i och med Corona. Jag kan känna både sorg och oro för den situation som är. Efter ett tag blir jag dock påmind om allt jag har att vara tacksam över. Jag kan gå, jag kan se, jag kan känna, jag kan prata, jag kan älska, jag har ett hem och jag är mätt. Jag har människor som älskar mig, jag kan läsa och jag kan springa. Jag kan tänka och jag kan dansa, jag kan njuta av en kall glass och varma solstrålar mot mitt ansikte. Jag kan klä mig i en vacker klänning och jag kan skratta med någon i telefonen. Jag kan drömma och jag kan planera. När vi tittar ut genom fönstret ser vi inga bomber som faller men däremot löv som berättar för oss att hösten är på ingång. Vi kan vrida på kranen och få rent vatten. Vi kan höja våra element när det börjar bli kyligare. Vi kan tända ett ljus och krypa in i en filt när det börjar skymma.

Med jämna mellanrum sätter jag barnen och mig själv i soffan. Vi sätter på lugn musik, tänder ett ljus och därefter väljer vi varsin sten från min samling. Vi lägger sedan stenarna mot våra hjärtan och sitter en stund och tänker på allt vi är tacksamma över. Det är inte bara viktigt ur ett helhetsperspektiv det blir också lättare att lägga dem eftersom de kommer ner i varv.

Tacksamheten ger inget annat än en inre tillfredställelse men bara det är en sann gåva. Vi är skyldiga oss själva och våra barn att praktisera tacksamhet varje dag, just för att vi är värda den inre tillfredställelsen.

Vad är du tacksam över?
 

Projektion är en term som används inom psykologin för att beskriva en persons eller grupps försvarsmekanismer. Kort och gott handlar det om att man inte själv vill kännas vid sina svagheter eller tillkortakommanden. Genom att tillskriva andra dessa tror man att man försvarar sin egen självbild.

Den som blir utsatt för projiceringen blir inte bara ledsen och förvirrad det leder också till missuppfattning och konflikter. Att lägga anklagelser på andra är ett sätt att slippa hantera dem själv. Det är svårt att komma ur en sådan situation därför att personen som projicerar inte alltid är medveten om att det är just det som händer. Det blir ett moment 22 där det är svårt att lösa situationen.

Man kan aldrig förändra någon annan än sig själv. Man kan hjälpa, pusha och påpeka men det är personen i fråga om måste göra jobbet. Introspektion (själviakttagelse) kan vara smärtsamt men nödvändigt för alla som vill utvecklas och förstå sig på sig själv och sina egna beteenden. Det är en livslång resa och det finns alltid mer att lära och utforska.
 
Jag var på en fantastisk kurs i sommar där jag tog med mig mycket att reflektera kring. Bland annat kom skilsmässa på tal. Vår lärare sa att i skilsmässor skiljs man inte bara från sin maka eller make utan också många gånger från människor som man såg som sina vänner. Från ingenstans kan man känna avsky från dem och man förstår ingenting. Man går igenom en svår förändring i livet och behöver stöd och kärlek men bemöts av motsatsen. Det som många gånger händer är att dessa människor kanske själv går i skilsmässotankar. När de sedan ser en påminns de om att de själva inte vågar ta steget och de hatar en för det. Deras ilska och illvilja handlar inte om en själv utan om dem.
 
Det är så lätt att slänga all skit på någon annan. Det är befriande att slippa ta ansvar. Slippa känna att man misslyckats, att det är något fel på en.
Vi möter alla hinder och svårigheter i livet, allt blir så mycket enklare om vi hjälps åt och utgår från kärlek i bemötande till andra.
 
Vad i dig behöver du förstå eller jobba med? Ta hand om dig!
 

Om det är något bra som Corona fört med sig så är det att jag fått tid för reflektion. Jag satt på en klippa igår kväll och följde solnedgången. Jag drack te, åt ostbågar och lyssnade på havet. Jag kände en sådan tacksamhet över mitt liv och allt jag har möjlighet att göra och känna. Livet är vackert!

Jag funderade på avskalhetet (jag vet att det inte är ett ord). Alltså vad som på riktigt är en själv? När man skalat av sminket, smyckena och kläderna. När man skalat av samhällets förväntningar, föräldrarnas förhoppningar, modeindustrins påtryckningar och skönhetsindustrins skuldbeläggande.
Vem är man då?

Vem är jag när jag går ur rollen som föreläsare, när strålkastarna slocknat och jobben uteblir? Vem är jag när barnen ligger nedbäddade och huset blir tyst? Vem är jag när jag påtar i jorden och skördar mina grönsaker?

Jag blir allt mer medveten om den energi människor har, vilka som ger och vilka som tar. Vilka människor som får min själ att utvecklas och vilka som får den att krympa. Jag spenderar mycket tid själv och njuter av det. Som ung såg jag det som ensam och det var en jobbig känsla. Men själv och ensam är inte samma sak.

Jag har äntligen kommit till insikt med att det är skönt att bli äldre, jag har strävat efter den insikten men det satt djupt inne. Äntligen kom den! Med ökad ålder och självreflektion kom jag fram till att det är ok att skala bort och lyssna inåt. Lyssna efter det som verkligen är jag, utan andras påtryckningar. Att vara sann mot sig själv och lyssna på sin magkänsla är den viktigaste uppgiften vi har. Jag pratar mycket med barnen om detta, de förstår inte riktigt ännu men det kommer.

Vi ska leva våra liv för vår egen skull, inte nöja oss med att uppfylla andra människors förväntningar och påtryckningar. Man ska göra det som gör en lycklig och klä sig som man vill.

Jag är så tacksam och glad för att jag har och haft föräldrar som alltid tillåtit mig gå min väg. Som kanske inte alltid förstår men som stöttar och älskar! Tack! <3
 
Jag lägger upp en selfie, utan smink, smycken och kläder.
Så här ser jag ut, det här är jag.
 

För någon timme sedan hände det. Jag fick mitt livs första DP skickad till mig på Instagram. Ja alltså en DICKPIC. En bild på en kuk. En erigerad sådan.

En man som helt enkelt legat i soffan blivit lite kåt och halat fram den. Passat på att ta ett foto över sin stolthet och funderat på vem han ska visa upp den för. Kanske skickade han runt fotot lite random eller så var jag noga utvald? Jag funderar på hur han vill att jag ska reagera? Vill han att jag ska bli arg, rädd eller kåt? Jag blev inget av det. Bara trött och full i skratt. Vilken jävla tönt!

Stackars sate att vara så sexuellt otillfredställd att han känner ett behov av att visa upp den. Stackars sate som inte får någon respons tillbaka mer än att jag skrattar åt honom, jag tycker synd om honom.
 
Dickpics. Jag förstår inte fenomenet. Jag förstår inte hur man som man är funtad när man tar sig en sådan frihet att skicka ett foto på sitt könsorgan - till en kvinna han inte känner. Ett foto jag varken bett om eller vill ha.
 
Det är ändå intressant att det kommer först nu. Jag är ändå nyss fyllda 39 år. Jag har dessutom under många år gått emot en stark ström (av män) som högljutt protesterat mot att jag ska ges tillåtelse att föreläsa om de sexuella trakasserierna jag blev utsatt för 2003. Jag har stått rakryggad hela tiden och inte vikit en tum. Jag tror på och kämpar för män och kvinnors lika värde.

Jag spottar på patetiska karlar med sin snedvridna syn på sexualitet och jag tycker synd om alla flickor, tjejer och kvinnor där ute som måste stå ut med skiten!
 
Ta hand om er!


Ps. Jag hade blurrat fotot på kuken men detta blev inte accepterat av FB. Får bli ett annat budskap... =)
 

Aldrig tidigare har jag ätit ostbågar så ofta som nu. Aldrig tidigare har jag bakat mina (fantastiska) kanelbullar så ofta som nu. Frekvensen, mängden och tätheten tyder på något. Jag tror det är tristess. Det kan också bero på oro, likgiltighet, ilska och sorg. En riktigt härlig kombo alltså. Corona och karantän alltså – vilken skit!

När den största oron lade sig bestämde jag mig för att se mitt välmående som mitt jobb vilket resulterade i att jag köpte ett kort på den nya simhallen och började på yoga.

Jag tänker att det finns värre laster att ha än socker och ostbågar, jag är glad över att det inte är heroin!

Jag syr korsstygn och på min nästa tavla ska det stå: Ju mer jag väger desto svårare blir jag att kidnappa! Det kanske inte är ett helt optimalt budskap men det är i alla fall sant.

Jag hörde på radion att småätande har ökat, att fler än mig går och öppnat kylskåpet alldeles för ofta. Det är nog många med mig som gått upp lite under dessa märkliga månader. Jag blir besviken varje gång jag tittar in och inser att det inte helt mirakulöst hoppat in något gott där (!)

Mina bästa vänner är båda två lyckligt gifta och de berättar att deras män gillar när de gått upp lite. De blir mjukare då, mysigare att krama.

Jag lutar mig nu tillbaka, tar mig en tugga till och nynnar nöjt för mig själv: ”Ju mer jag väger desto svårare blir jag att kidnappa!”

 

Det är ju inte klokt, idag den 1 juni är det 20 år sedan jag tog studenten! Hur är det möjligt? Jag är ju typ 20. Jag hittade inget foto från studentdagen men däremot från balen som var några dagar tidigare.

Jag var nog ensam i klassen om att inte jubla av glädje av att skolan var slut. När de andra såg hopp och lek såg jag ansvar och uppoffringar. Jag arbetade redan då två till tre nätter i veckan som crupier på olika nattklubbar i Göteborgs city och jag grät i skolan av trötthet. Jag hade arbetat sedan jag var 16 år och hade mindre fritid än mina klasskompisar.

Några dagar efter studenten började jag ett nytt jobb som personlig assistent åt en funktionsnedsatt kvinna. Hon var lika gammal som min mamma men hon kändes som en kompis och vi hade en riktigt rolig sommar tillsammans. När hon några år senare behövde operera sin andra hand vägrade hon genomföra operationen om inte jag kunde vara hennes assistent igen. Vi har kontakt än i dag och hörs med jämna mellanrum. Åren som personlig assistent, inom hemtjänsten och på olika gruppbostäder var värdefulla för mig. Lönen var kass men jag lärde mig så mycket. Mellan besöken hos de olika brukarna fortsatte jag drömma om att göra lumpen och sedan bli polis.

Under de 20 år som gått har jag gjort massor. Bland annat har jag gjort värnplikten, en mission i Kosovo och en i Afghanistan. Jag har arbetat som hamnarbetare och personlig tränare. Jag har pluggat flera utbildningar och startat företag. Jag har gift mig, skaffat två barn och skilt mig. Jag har skrattat och gråtit, drömt och längtat.
Jag har befunnit mig i en sandstorm i Afghanistan med ett skavande hölster på höften, Jag har masserat svullna fötter på döende människor, jag har kört ångvält i hamnen, jag har vrålat peppande ord till mina klienter på gymmet, jag har övat strid medan svetten rinner längs ryggen, jag har bytt blöjor på sängliggande människor och jag har slitit mitt hår över svåra tentor.

Jag har under dessa 20 år upplevt mycket sorg och mycket glädje. Jag har skrattat och gråtit, skrikit och fnissat. Jag har pressat och utmanat mig. Jag är så oerhört tacksam för allt jag fått med mig, som format mig som människa.

Vågen visar på jobbigt många kilo plus och huden är inte längre lika slät. Det är lätt att slå på sig själv för att man inte längre ser ut som förut men viktuppgång och ringar under ögonen kom snabbt efter barnen och alla vaknätter. Ärret på magen är inte vackert men det var där mina älskade barn kom ut så hur kan man inte tycka om det? Linjerna i mitt ansikte betyder att jag fått leva och det är en ynnest. Jag har lapat sol och jag är tacksam för alla år jag fått, jag hoppas på många fler.

Så många fantastiska vänner jag mött under dessa år! Män och kvinnor som berikat mitt sätt att se på världen och livet. Som varit lärare för mig som jag förhoppningsvis är för någon annan.

Vi är inte här på jorden för att bara glida igenom åren, vi är här för att lära. Även sorg och smärta är en lärdom – om hur bra allt annars är. Man uppskattar inte den smärtfria kroppen men förbannar den kropp som värker. Värk är oftast ett tecken på att själen inte mår bra. Tar man inte tag i det som skaver i själen går det förr eller senare ut i den fysiska kroppen.

Vi är mitt inne i Corona med allt vad det innebär. Idag fick jag bekräftat att jag får utbilda i presentationsteknik under sex dagar till hösten. Det blir bra, allt kommer ordna sig!

Jag har allt, nu väntar jag bara på att bli så där löjligt kär.
 

Här sitter jag.

Jag älskar att arbeta, att träffa och hjälpa människor. Jag älskar möten, utbyta blickar, läsa av mina medmänniskor och sprida lite glädje.

Jag har under mitt snart 39 åriga liv gjort så mycket. Jag kan så mycket och här sitter jag. Jag väntar på att detta vakuum ska passera, detta hålrum av dagar som ser ut som föregående dagar.

Mitt KASAM är starkt (läs tidigare inlägg) även om det vissa dagar vacklar till. Jag försöker leva här och nu men oron för framtiden knackar ibland på min axel efter uppmärksamhet.

Jag är inte rädd för att hugga i och har gjort jobb många aldrig skulle kunna tänka sig. Ett jobb är ett jobb, det är en inkomst och en möjlighet till försörjning av ens familj. När alla mina uppdrag uteblev på grund av Coronakrisen fick jag panik. Jag började kika på olika möjligheter och sökte diverse jobb. Jag fick arbete på ett äldreboende nära mitt hem och det kändes bra. Inte vad jag ville göra men det kändes fint att få hjälpa äldre medan jag väntade. Väntade på att allt skulle gå tillbaka till det normala. Samtidigt fick jag veta att jag som egen företagare kunde söka permittering. Jag sökte och efter lång och svettig väntan fick jag den beviljad. Jag blev också informerad om att jag under permitteringen inte fick ta ett arbete vid sidan om. Äldreboendet kunde bara erbjuda några strödagar här och där och det kunde jag inte försörja mig och barnen på. Jag fick tacka nej till det och istället vara permitterad till 60%.
Det är konstigt ändå. Äldreboendet behöver vikarier, staten vill ha in skatt och jag behöver en sysselsättning för att inte bli deprimerad. Men visst, jag sitter hemma då – och väntar.

Jag är så privilegierad och så oerhört tacksam. Men jag kan ändå inte låta bli att känna att det är ett sådant slöseri med potential av att jag sitter här, det finns så mycket jag skulle kunna göra.

Det finns en tid före och en tid efter Corona.
 
Ta hand om er! 
 

För exakt ett år sedan satt jag på mäklarkontoret i Kungsbacka. Jag skrev under de sista papperen och fick nyckelknippan med den gyllene nyckeln på. Det riktigt bubblade i kroppen av förväntan när jag åkte därifrån, nu var det så nära. Under 110 dagar hade jag räknat ner från då jag först skrev på pappren tillsammans med ägarna till det hus som skulle bli mitt och barnens.

110 dagar kanske inte låter så mycket men jag hade redan då letat i många månader och bodde fortfarande tillsammans med min exman. Situationen var ansträngd och jag längtade efter mitt nya liv.

På kvällen packade jag bilen full med kartonger och barn, vi åkte till vårt hus och satte nyckeln i låset. Väl inne sprang pojkarna runt och inspekterade varje vrå. De gav tummen upp fast allt var slitet och brunt. De nästkommande dagarna var jag i huset 12 timmar/dag och målade om. Allt brunt skulle bli vitt. Kroppen värkte av ansträngning men det var underbart att se resultat. Den första middagen bestod av pizza på golvet eftersom vi inte hade några möbler. Kort därefter kom enorma lass med möbler från olika möbelföretag. Köket renoverades och jag fick mitt rosa kakel.
Det har nu gått ett år och mycket har hänt. Vi har skrattat och gråtit, bakat och bråkat. Vi har haft fredagsmys och vi har badat i jacuzzin. Vi har haft gäster och spelat badminton. Jag känner mig fri och lever äntligen så som jag vill leva, utan ständiga konflikter. Barnen och jag är harmoniska, vi promenerar hand i hand till skolan och vi tar ofta med oss kompisar hem.

Jag har dejtat en hel del under detta år, det har varit svårt att hitta någon. Kemi, energi och attraktion kommer inte på beställning. Jag lever dock efter att allt är som det är tänkt att vara. Om en dörr inte öppnas för mig är den inte tänkt att vara min. Då väntar helt enkelt något bättre runt hörnet. Den gyllene nyckeln öppnade dörren till mitt nya liv. Jag är så oerhört tacksam och lyckligt lottad.

Jag läste något som verkligen talade till mig - Nöj dig inte med en vante utan tumme bara för att du ska slippa frysa om de andra fingrarna. Att skilja mig var det bästa jag någonsin gjort.
 

När djungeltrumman går måste man vara uppmärksam på vilken information som kommer fram. Skvaller sprids fort, antaganden och rykten kan tas för sanningen. I vad som hände i helgen var djungeltrumman ett mycket bra verktyg. Informationen hamnade där den skulle och bar frukt när den kom tillbaka till mig.

I fredags eftermiddag hade Edwin med sig tre vänner hem för att ha ett minifirande av hans kommande födelsedag. Med hans lillebror var det fem grabbar här som serverades vattenmelon och saft när de anlände efter skolan. Efter fruktstunden satte de igång att leka jage.

Jag serverade pannkakstårta som lovat och barnen älskade den! Efter måltiden såg köket bedrövligt ut så jag skickade ut dem medan jag diskade undan.
Efter ett tag vänder jag mig om och tittar ut på barnen och ser då en man stå vid tomtgränsen och stirra på dem. Han stod rakt upp och ner, rörde sig inte. Det såg konstigt ut och min första tanke var att han hade en hund som han väntade på skulle sniffa klart. Men han hade varken koppel eller hund, däremot en plastpåse. Jag iakttog honom en stund och magkänslan var inte bra. Jag tog min mobiltelefon i handen och gick ut till de små som var i full gång att sätta upp ett badmintonnät. Jag hoppades att mannen skulle gå vidare när jag visade mig men han stod kvar. Jag frågade honom vad han ville och varför han stod och stirrade på barnen. Han blev med en gång oerhört hotfull och högljudd. Kort därefter kom det första dödshotet. Han skulle komma ner och slå ihjäl mig. Jag hörde på hans röst att han var påverkad av någonting och jag såg att barnen blev chockade. Jag är inte den som backar i en konfrontation men insåg att det inte var läge att tjafsa emot. Jag föste barnen mot huset och hörde hur han skrek ”nu är du jävligt rädd va? Det ska du vara!” Jag vände mig om och tog kort på honom bakifrån eftersom jag inte vågade när han stod vänd mot mig. Han var bara några meter ifrån, var en fullvuxen karl och jag hade fem gossar att skydda. Bättre bakifrån än inte alls tänkte jag. Väl inne i huset låste jag alla dörrar och försökte lugna barnen som var skärrade. Jag satte på tvn, hällde upp chips och ringde polisen.

Ofta, alltså oerhört ofta, drömmer jag att jag befinner mig i en farlig situation och där jag måste ringa polisen. I drömmen har jag alltid glömt numret 112 eller så kommer jag aldrig fram. Det är konstigt och jag vet inte vad dessa drömmar betyder eller vad de vill säga mig. Om och om igen kommer de. Denna gång var jag ju vaken och numret slogs in och jag kom fram. Jag sa som det var och de skickade ut en bil.
Medan vi väntade smsade jag pojkarnas mammor och berättade om händelsen och bad de att hålla utkik efter denna man om de såg honom på vägen mot mig. Jag skickade med fotot. En polisbil rullade in på min uppfart och ut kom tre poliser. Barnens föräldrar hade anlänt samtidigt och det var en surrealistisk situation.
Tankarna snurrade och det ska erkännas att jag är ganska duktig på att bygga upp katastrofscenario i mitt huvud. Jag hann tänka mycket och undrade om mannen bara var riktigt otrevlig eller om han faktiskt kunde göra verklighet av sitt hot. Helt klart är ändå att man inte är helt 100 om man mordhotar en kvinna som står med fem små barn men få begår ju så hemska brott. Jag hoppades att det bara var berusningsmedlet som talade. Obehaget fanns ändå där. Jag fick ont i ryggen av att jag spände mig så mycket. Jag förhördes och lämnade igen signalement. Barnen fick en rundtur av polisbilen och jag skakade av sköld och förmodligen lite chock. Jag gjorde en anmälan av detta olaga hot.

Barnens föräldrar var supergulliga och stöttande. De berömde mig för hur jag hanterat situationen och följde med in en stund efter att polisen.
Bilden jag tog skickades med djungeltrumman bland vänner och snabbt fick vi ett namn som jag lämnade till polisen.

Min mamma, hennes exman och min bror kastade sig i bilen efter att jag berättat om händelsen. De körde från Vårgårda och var hos mig efter 1.5 timma.
Barnen hämtades av sin pappa och efter att jag och familjen ätit resterna av pannkakstårtan så åkte de hem igen efter att jag försäkrat dem om att jag var ok.
På onsdag har jag bott här i ett år och den natten var den första då jag gick och lade mig med en otrygghetskänsla i kroppen. Jag var glad över att barnen inte var här och jag vågade inte sova med öronproppar som jag normalt gör. Jag ville kunna höra minsta lilla ljud.

Igår lördag plockades han in av polisen som hämtade honom med insatsstyrkan. Idag söndag knackade polisen på min dörr och ville hålla ännu ett förhör så nu får vi avvakta och se vad som händer.

Djungeltrumman var i denna situation ett perfekt verktyg att få information som visade sig stämma, utan smaskiga överdrifter.

Jag önskar alla en fortsatt fin söndag, ta hand om er!
 

Alla har den. Mannen du möter på gatan, din granne, din arbetskamrat, din mamma och du själv. Vi bär alla på ett bagage och vissa reser lättare än andra genom livet.
I en av mina utbildningar EMJA coachande medarbetarskap pratar jag just om den mentala ryggsäcken. Det är också någonting vi ingående tittar på då jag coachar arbetslag och enskilda individer.

Genom livet möter vi människor som vi tycker beter sig irrationellt, udda eller förkastligt. Vad vi inte vet är vad den människan gått igenom eller vad den har blivit utsatt för. Man säger att man aldrig kan förstå en människa förrän man gått en mil i dennes skor och visst är det så. Det betyder dock inte att man har rätt att bete sig hur som helst eller att ens beteende inte ska få konsekvenser.

Den mentala ryggsäcken finns alltid där, den må vara osynlig för andra människors ögon men likväl påtaglig för människan som släpar på den. I ryggsäcken ligger bland annat förmaningar, regler, förväntningar, skuld och skam som andra prackat på en genom livet. Man lägger också själv ner bördor och erfarenheter som formar ens sätt att vara och agera.

Jag coachade en kvinnlig chef för ett tag sedan och jag sa att hennes mentala ryggsäck såg tung ut. Jag undrade om hon ville kränga fram den och titta på vad som låg i. Hon var skeptisk och på sin vakt men när hon väl lättade på locket såg hon all press som hennes pappa prackat på henne sedan barnsben. Press och förväntningar som gjorde att hon aldrig var nöjd med sig själv och som gjorde att hon alltid gick hem sist från kontoret. Pressen gjorde också att hon inte kunde fira framgångar utan bara hoppade på nästa projekt. Hon fick aldrig bekräftelsen från pappan som hon alltid längtat efter. Kvinnan hade ett hårt yttre och höll på sin integritet men hon grät när hon sa att det nu fan fick räcka. Hon sa att hon var över 50 år och trött på att känna att hon aldrig räckte till. Hon var less på att försöka ”pleasa” någon som aldrig gick att göra nöjd. Med min hjälp slängde hon iväg en hel del tungt innehåll och lämnade sedan vårt samtal med lättare steg.

Barn som blir utsatta för olika typer av övergrepp genomlider känslor och tankar som ingen människa någonsin ska behöva känna. Hatet, skammen och äcklet riktar de ofta mot sig själva. Den berövade barndomen ligger sedan där i väskan och tynger deras axlar. Om dessa känslor inte tas om hand riskerar de att påverka hela barnets kommande liv. Allt från hur de ser på sig själva men också hur de väljer att leva sitt liv.
Saker och ting händer oss alla och vissa människor drabbas en miljon gånger värre än andra. Vi har ändå alltid en skyldighet att ta ansvar, reda upp våra liv, hantera det som ligger i ryggsäcken och kasta bort det som inte gynnar en. Vi lever här och nu och måste se till att livet blir så bra som det någonsin kan bli.

Ingen kommer att leva livet för oss. Om vi väljer att se på svåra händelser som läxor kan vi lättare lära oss av dem. De lär oss om andra människor, oss själva och hur man vill leva sitt liv.
 
Vi stör oss på människor i vår närhet men vi vet inte vilket krig de för inom sig själva. Både arbetslivet och samhällsklimatet är hårt, jag efterlyser flera kramar och ett aktivt lyssnande. När jag föreläser säger jag att jag tror på mer kramar i denna värld och att publiken gärna får komma fram till mig och få en. Ni skulle bara veta hur många jag får och de värmer så gott. Kanske är det första kramen på länge som någon får? Vi måste lära oss att tagga ner och lyssna mera – på oss själva och andra.

Vad ligger i din ryggsäck som du måste ta fram, jobba med och lägga bort?
 

Kanske är det få förunnat men jag älskar verkligen mitt arbete. Att sprida kunskap kring mobbning och sexuella trakasserier är min livsuppgift, jag har föreläst om detta viktiga i mer än 16 år.

Mitt företag har gått bättre för varje år och jag känner mig så lycklig lottad över att jag får lov att göra det jag brinner för. Jag såg fram emot ett produktivt och välbokat 2020 men så PANG kom Corona och slog undan fötterna på mig och så många andra. De bokningar jag hade togs bort och inga nya kom in. Jag fick panik och tänkte mörka tankar. Jag som hade känt mig så ”safe” kände mig nu helt plötsligt otrygg.

Jag har arbetar sedan jag var 16 år gammal och alltid älskat att jobba! Jag gillar att ha en uppgift, höra hemma någonstans, ha kollegor, vara självständig och tjäna pengar. Eftersom mitt företag gick bra hade jag inte en tanke på att vara med i någon a-kassa. När Coronakrisen utan förvarning slog till stod jag utan inkomst.
Efter att ha deppat ett par veckor och tryckt i mig ruskiga mängder ostbågar som resulterade i att jag blev lite mjuk i kroppen (!) bestämde jag mig för att söka mig tillbaka till vården.

Efter gymnasiet arbetade jag 4–5 år med gamla och sjuka och jag trivdes bra med det. Min omvårdande sida kom väl till pass och jag lärde mig oerhört mycket under dessa år. Om mig själv, om andra människor och om livet. Jag förstod tidigt vad det viktigaste var – att man har en god hälsa.

Jag sökte mig nu till äldreboenden nära mig och fick jobb direkt, hur länge jag ska vara där vet jag inte. Vad jag dock vet är att jag är tacksam över att kunna försörja mig och barnen.

Istället för att se att jag backat i utvecklingen ser jag det som att jag tillfälligt växlar om och gör det bästa av en märklig situation. Det känns fint att hjälpa människor att få ett värdigt slut på livet.

En äldre människa är inte bara gammal. Huden är skrynklig och minnet dåligt men själen är fortfarande ung och full av livserfarenhet. När jag ser på foton på deras rum får jag en inblick i deras långa liv.  Jag ser lyckliga människor på bröllopsfoton och jag ser unga mammor med spädbarn i famnen. Jag ser unga män i uniform och ser mängder av foton med barnbarn.

De har precis som du och jag varit barn och lärt sig läsa. De har varit ungdomar och fått sin första kyss. De har sprungit på friska ben genom högt gräs och de har ätit glass i solskenet. De har drömt, kämpat och levt. Det är snart tid för dem att vandra vidare och jag håller späda händer i mina och tackar dem för allt de gjort för vårt samhälle. Tack vare deras slit och uppoffringar har jag fått växa upp som jag gjort. Jag känner mig ödmjuk inför uppgiften att de lägger sin omvårdnad i mina händer. De litar på att jag behandlar dem bra och gör vad jag kan för att underlätta och lindra. Kanske hjälpte någon av dem min mamma att förlösa mig? Nu hjälper jag dem, allt går i cykler.

I Coronatider får de inte ta emot besök av sina anhöriga och många känner sig ensamma, personalen är de enda människor de träffar. Jag vill passa på att tacka alla de som till vardags arbetat med detta viktiga yrke, det är sannerligen inte en lätt uppgift. Mina kollegor är varma och fina, de bryr sig och de gör sitt yttersta för de boende. Jag känner mig stolt över att arbeta tillsammans med dem!

Jag längtar och önskar att allt snart ska gå tillbaka till det normala och att jag ska få fortsätta göra det jag brinner för men tills dess växlar jag om. Jag växlar tillbaka när tiden är mogen.

Behöver du växla om, om så bara för ett tag?
 

Man säger att svenskarna är världens mest ensamma folk. Vi har störst antal ensamhushåll i världen, 20,9 % av oss bor allena. Vi har flest skilsmässor och långt till släkten. Vi är uppfostrade och matade sedan barnsben med att vara självständiga och oberoende.

Det finns människor där ute som inte har en enda vän vilket är en ledsam insikt. Tänk att inte ha en enda människa att ringa till!        Jag läste precis om en man som legat död i sin lägenhet i åtta år utan att någon saknat honom. Att människor kan vara så evinnerligt ensamlevande är verkligen hjärtskärande.

Det faktum att man är ensam är ett tabubelagt ämne. Man vill inte gärna erkänna att man är allena, för vad ska människor tro om en då? Vi är sociala varelser som vill tillhöra en flock, att äta själv varje dag är tungt. I sociala medier framhäver människor sina lyckligaste stunder. Bråken kan genomsyra hela helgen i sommarstugan men alla måste ändå smila upp sig för ett foto som ska postas i sociala medier.

Det ska erkännas, jag känner mig också riktigt ensam emellanåt. Dock har jag fina vänner kring mig men de är ju oftast upptagna med sina familjer och här kan jag sitta en lördagskväll medan barnen är hos sin pappa. Då är det lätt att känna en tomhet.
Man får dock inte tro att allt är frid och fröjd bara för att man lever med någon annan. Många känner sig ensamma i sin relation, att vara själv i ett förhållande är värre än att vara själv på riktigt. Att inte kunna dela sina tankar och känslor med den man valt att leva med. Att man äter middag tillsammans men att det inte finns ingen kontakt, ingen omtanke.  Forskning visar att män blir mer ensamma än kvinnor vid en skilsmässa. Detta för att kvinnor är mer måna om relationer och att hålla kontakt med släkt och vänner. Det är helt enkelt oftast kvinnan som håller koll på födelsedagar, bjuder in till festligheter osv. Vid en skilsmässa har kvinnan ett kontaktnät som mannen saknar eller mist genom åren. Enligt SCBs levnadsundersökning saknar var femte man en kompis.

Dagens ungdomar är vana vid att umgås över sociala medier, nu tvingas vi (något) äldre att göra likadant. Dock är det inte samma sak som att sitta bredvid en vän över en fika. Se kroppsspråket och kunna kramas. I dessa Coronatider ska man hålla avstånd till andra människor, på sin höjd hälsa med armbågen. Oxytocin är ett hormon som frigörs vid bland annat beröring. Det är ett lugn och ro hormon som sänker både blodtryck och kortisolnivåerna i kroppen. Hormonet ökar vår smärttröskel och reducerar ångest. En gemonsnittlig kram varar i 3 sekunder men oxytocin utsöndras vid en kram som varar i 20 sekunder. Det är dock få man kanske känner sig bekväm med att krama så länge. Virginia Satir är en amerikansk familjeterapeut som menar på att vi behöver 4 kramar om dagen för att överleva, 8 för att behålla en nivå av lycka och 12 om vi ska kunna växa som människor - så krama på!
 
Det är Coronatider och många känner oro. Det är också påsktider och som vid alla högtider ökar självmorden. Människor står helt enkelt inte ut med ensamheten. Det är nu mer viktigt än någonsin att uppmärksamma varandra, le och hälsa på människor du möter. Häng upp ett påskkort i trappuppgången. Baka en kaka och lämna till din granne. Själv bakade jag kanelbullar häromdagen och lämnade till grannarna, det blev mycket uppskattat! Vi är inte ensamma, låt oss inte låtsas som det heller.

Vad kan du göra idag för att glädja någon annan?

Ta hand om er och GLAD PÅSK!
 

Det är tisdag kväll och barnen åkte till sin pappa för några timmar sedan. Jag tog mig en välbehövlig promenad vid havet och tänkte på livet. På alla med- och motgångar. På hur man kan kastas mellan hopp och förtvivlan. Från att man ena sekunden står på stadig mark och i nästa rycker någon undan mattan för en.
 
Vi befinner oss just nu i en tid de flesta hade svårt att föreställa oss för bara några månader sedan. Framtiden är oviss, hur ser vårt land och resten av världen se ut när Coronakrisen är över?

Under kvällen har vi fått veta att nästan 600 personer i Sverige har avlidit i sviterna av Corona. Bakom varje siffra finns en människa med känslor och drömmar. Bakom de flesta finns också en familj som älskade dem och där saknaden och sorgen nu är ofantligt stor. När allt detta är över har tusentals människor avlidit och det kommer ta lång tid att reparera de skador som blivit på vår ekonomi. Många tusen människor kommer att ha mist sitt arbete och då också sin försörjning och trygghet. Jag har en nära släkting som drabbats av just detta och det är en oro för oss alla.
 
2007 började jag läsa till Hälso- och Friskvårdskonsulent och det var där jag fick lära mig om KASAM. Jag har haft med detta i mina föreläsningar sedan dess.
 
Aaron Antonovsky var en amerikansk född sociolog som under större delen av sitt liv var verksam i Israel där han bland annat studerade hälsotillståndet hos kvinnor som överlevt förintelsen. Han fann att förvånansvärt många av dessa var vid god hälsa trots de fruktansvärda händelser de bevittnat och blivit utsatta för. Han utvecklade en teori som försökte förklara hur det kunde vara på det viset. Hans teori fokuserar på begreppet salutogenes som betyder ungefär ”hälsans ursprung”. Enligt Antonovsky beror en individs hälsa ofta på dennes känsla för sammanhang, en faktor som på svenska brukar förkortas KASAM.

Enligt Antonovsky avgör känslan för sammanhang hur en individ klarar av stressituationer som är avgörande för ens välbefinnande och hälsotillstånd. Naturligtvis finns det andra faktorer som påverkar ens hälsa negativt såsom rökning, miljögifter, alkoholkonsumtion osv. Men när det gäller den psykiska hälsan fann Antonovsky skillnader som troligen bara kunde förklaras med hur kvinnorna hade bearbetat sina upplevelser.

Antonovsky menade på att en människa aldrig är 100 % frisk eller 100 % sjuk utan att vi hela tiden pendlar någonstans däremellan. Graden av friskhet bestäms däremot av ens KASAM som är uppbyggt av tre delar:
 
Begriplighet – Handlar om känslan av det som händer runt omkring en men också i individen. Är det begripligt, strukturerat och går saker och ting att förutse?
 
Hanterbarhet - Handlar om hur väl man anser att man har de resurser som krävs för att kunna hantera de händelser man möter.
 
Meningsfullhet - Handlar om att man tycker att saker och ting är meningsfulla och värda att engagera sig i.
 
Ovanstående brukar jag koppla till hälsan i de arbetslag jag coachar och stöttar. Hur mår medlemmarna i teamet? Är saker och ting begripliga, kan de hantera kraven som ställs på dem och känns deras arbetsuppgifter meningsfulla och värda att engagera sig i?
 
Där jag satt på min sten vid havet ikväll tänkte jag på att otroligt många i nuläget har en bristfällig KASAM, alltså en låg känsla av sammanhang.
Det är obegripligt det som händer runt omkring oss nu. Man känner sig rädd och osäker - för sin hälsa och sin försörjning. Vi kan inte förutse hur Coronakrisen kommer att sluta och när det slutar. Stressen gör att vi inte kan hantera allt vi står inför, som ett exempel har sjukvården för dåligt med skyddskläder.
Många har blivit varslade och känner i och med detta en meningslöshet. De har tappat fotfästen och kanske får de aldrig tag i det igen? Våra arbeten är inte bara en försörjning, för en del människor är arbetet deras hela värld.  Arbetet är samvaro och gemenskap. Det är en samlingspunkt och trygghet. Det är en plats där man är en del i någonting större, där man är någon. I kriser blir människor ensamma. Detta för att vi sluter oss, håller oss undan och inte vill visa oss svaga. Räck ut en hand till den som är tyst - han eller hon kanske är just den som behöver frågan ”Hur mår du?”
 
Det är så oerhört viktigt att man som enskild individ men också arbetsgivare arbeta med KASAM för att skapa en bättre hälsa, glädje och framtidstro.

Hur står det till med ditt KASAM? Känner du Begriplighet, Hanterbarhet och Meningsfullhet?
 

 
Förlåt.

Det finns få ord som väcker så mycket som just ”förlåt”. Få ord som kan förändra så mycket i en själv men också i den andre bara genom att det uttalas.

Det finns konflikter överallt. I våra relationer, inom oss själva, på våra arbetsplatser och i våra sociala rum. Vi kommer inte från dem men de har mycket att lära oss.


En konflikt är inte alltid negativ utan kan få människor att komma närmare varandra – om man håller sig ifrån personangrepp och erkänner när man har fel. Vi är oftast inte stolta över oss själva då vi befinner oss i en konflikt, vi visar där fram våra hemskaste sidor. Vi sårar och vi gör bort oss. Stolthet gör att vi dessvärre hellre fortsätter såra än att backa och räcka ut en hand.  En ursäkt är ofta avväpnande i en konflikt. Om det är ärligt menat kan ett ynka ord som ”förlåt” få människor att backa och lägga ner stridsyxan.

Vissa människor har lätt för att be om ursäkt, andra kan inte ta orden i sin mun. Vissa människor har aldrig bett om ursäkt, andra slänger ur sig dem till höger och vänster utan att mena det. Frågan är vad det är som gör att det är så svårt att be om förlåtelse? Varför vi är så rädda för att erkänna våra brister och riskera att tappa ansiktet?
 
Jag har fått tre ursäkter från nyckelpersoner ifrån Kosovo där jag var utsatt för mobbning och sexuella trakasserier av mina närmaste kollegor. Jag har genom åren sagt att jag inte vet vad jag skulle göra med eventuellt kommande ursäkter. Jag menade på att jag inte kunde äta upp dem eller lägga dem i fickan. Nu har de kommit – alldeles för sent men de har kommit. För den Emilia jag är idag spelar inte ursäkterna så stor roll men för den Emilia jag var då spelar de en stor roll. Den yngre versionen av mig stod på scen, grät och skakade i hela kroppen medan hon återupplevde alla jobbiga känslor från Kosovotiden. Hon var helt ensam i allt och för henne var en ursäkt värd mycket. De var ett kvitto på att det hon sa var sant, att det hade hänt och att människor tog ansvar för sina elaka handlingar.

Det är så viktigt att vi lär oss att svälja stoltheten och räcka ut handen till dem man gjort illa. Med ursäkten kommer en frid, för den som tar emot och för den som ger.
Det är viktigt också att kunna förlåta, inte för någon annans skull utan för sin egen. Ilskan och sorgen kan annars äta upp en inifrån. Jag har tagit emot ursäkterna och känner inget som helst agg. I allt lärde jag mig mycket om mig själv och andra människor.

Jag läste precis något som jag verkligen tagit till mig "Life doesn´t give you the people you want. It gives you the people you need; to help you, to hurt you, to love you, to leave you and to help you grow into the person you are meant to be."
 
Man glömmer vad människor sagt och gjort men inte hur de fått en att må.
 
Vem behöver du be om ursäkt?
 

Min pappa har alltid sagt till mig; Trägen vinner och jag har nickat och hållit med. Idag fick jag bevis för att det verkligen är så. När jag slår upp ordspråket står det något i stil med att ”den som arbetar idogt uppnår ofta sitt mål.”
 
Idag var en väldigt speciell dag för mig och jag höll en föreläsning som jag kommer minnas länge. På förmiddagen föreläste jag för femhundra personer, mestadels kadetter, på Karlberg i Stockholm. Att föreläsa för kadetter har jag gjort innan, det som var speciellt var den människa jag föreläste tillsammans med. Min plutonchef från Kosovo. Det var den man som hanterade hela ärendet med trakasserier i min grupp på ett bristfälligt sätt och som på det sättet möjliggjorde trakasserierna att fortgå.

På hösten 2018 satt han i publiken på Försvarshögskolan i Stockholm. Trots att jag visste att han skulle sitta där och jag vid det laget föreläst i 15 års tid var jag inte beredd på min reaktion. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna och de rann nerför mina kinder, det var svårt och prata och jag bad publiken om ursäkt. Jag sa att det fanns en väldigt specifik anledning till att jag reagerade så starkt just idag men att jag inte kunde berätta för dem varför. Jag ville helt enkelt inte hänga ut min före detta chef, det var svårt som det var. Mitt i föreläsningen ställde han sig upp inför alla och berättade vem han var och hur mycket han skämdes för att det hade blivit som det blivit. Då var det inte bara mina tårar som rann. Då förstod alla vilket stort ögonblick detta var för mig och vilken viktig bekräftelse det var för mig som offer för mobbning och sexuella trakasserier. Att få en offentlig ursäkt och upprättelse.
Efter det har vi hållit kontakten och idag var det dags att föreläsa tillsammans. Jag hade bett de som bokade in mig att hålla min chefs medverkan hemlig. Efter pausen satte jag mig på första raden och darrade i hela kroppen när han ställde sig på podiet och berättade om allt som gått fel för så länge sedan. Med saklig ton och mycket mod berättade han för oss alla om hur han brustit som chef och vad det fått för konsekvenser efteråt.

Mobbning och sexuella trakasserier är oerhört vanligt förekommande i vårt samhälle och ofantligt många chefer där ute har misslyckats både en och två gånger med att hantera likande ärenden som mitt. Har de ställt sig på en scen inför 500 personer och berättat om sitt misstag? Visat sig sårbara och velat med sina erfarenheter gottgöra? Nej. Få har den självinsikt och mod som Torbjörn visade idag. Jag tackade honom inför alla och sa att den yngre versionen av mig, den som var nedbruten och oerhört ledsen är tacksam för att han gör detta tillsammans med mig. Den (lite) äldre versionen, hon som är stärkt och har föreläst i många år känner stolthet. Stolthet över att hon vände en galet svår situation, kom stärkt ur den och fått bevis för att trägen vinner. Jag kände mig idag väldigt stolt över att stå bredvid Torbjörn och hade absolut kunnat tänka mig att ha honom som chef igen.

Jag har kämpat och har definitivt vunnit. I veckan fick jag också en innerlig ursäkt från den man som var värst emot mig i Kosovo. Jag har tagit emot den och accepterat den. Jag tackade honom för den.

När jag var färdig idag och gett alla i publiken varsitt splitternytt par värdegrundsglasögon (som de för övrigt var galet snygga i) så gav de mig den största och längsta applåd jag någonsin fått. Så oerhört fint.

Jag känner mig så oerhört stolt och tacksam över den väg jag valt att gå och över allt som hänt genom åren. Trägen vinner.
 

Förra veckan föreläste jag för Unionen i Stockholm. De trodde att det skulle komma ca 40 personer men 77 hade anmält sig vilket visar på hur stort intresset är för detta ämne.

Jag fick en fråga som jag svarade ganska snabbt på men som jag har funderat på sedan dess. Jag fick frågan hur jag hade ställt mig till om jag fått erbjudandet om att bli utköpt. Alltså om mina chefer hade kommit till mig i Kosovo 2003 och gett mig en påse pengar för att jag skulle avbryta mitt kontrakt och åka hem.

Jag svarade att det inte fanns en summa de kunde erbjudit mig som skulle fått mig att tacka ja. Att drömmen om att göra en mission och kunna söka in på polishögskolan med den meriten betydde allt för mig. Jag var beredd att offra mycket av min hälsa för att få slutföra det jag påbörjat. Jag sa till publiken att som offer för mobbning och sexuella trakasserier bli utköpt är ännu en kränkning och dessutom skickar det oerhört farliga signaler i organisationen. Varför är det offret som ska bort?
Vad händer med känslan hos mobbarna som är kvar? Vad händer med kollegor som bevittnat det hela?

Jag brukar säga att det finns fördelar och nackdelar med det mesta. Nackdelen med att vara utsatt för mobbning under en mission är att man aldrig får en chans att andas ut. Man umgås med sina plågoandar dygnet runt i flera månader. Man får aldrig en chans att bara stänga om sig och umgås med människor man själv har valt att ha i sitt liv. Fördelen med att vara utsatt för mobbning på just en mission är att uppdraget är tidsbestämt. Man har ett slutdatum där man ska hem och då behöver man aldrig mer träffa de som gjort en illa. I en vanlig arbetssituation finns det inget slutdatum, nedbrytningsprocessen går fort och det blir svårt att se någon lösning på situationen. Ju längre tiden går desto svårare blir det att ta sig därifrån. Kanske är man rädd för att inte få med sig några bra vitsord eller så är självförtroendet så lågt att man inte vågar söka någon annan tjänst. 

I min bok "Var inte en sådan FITTA" pratar jag om detta med att bli utköpt. Vad det gör med den utsatta och organisationen. Kunskapen kring dessa ämnen måste öka och lagstiftningen måste göras om så att man kan känna sig tryggare på sin arbetsplats. 

Kanske är det skönt att få en summa pengar för att komma bort från mobbarna men klarar ens självkänsla av att söka nytt jobb? Hur mycket är ens hälsa och egenvärde värd? Hur stor summa hade du accepterat?

Mellan 100-300 vuxna tar varje år livet av sig på grund av mobbning i arbetslivet. Mobbning är på liv och död.