Livet är kort och ju äldre man blir desto snabbare verkar det gå.

Vissa dör innan de fått börja leva. Andra slutar leva långt innan de dör. De sistnämda existerar bara och deras liv är en enda lång transportsträcka mot döden. De ger upp och accepterar sitt öde, sina krämpor och sitt förflutna. Deras sinnesstämning lever i det förgångna och det påverkar deras nu och deras framtid. De lämnar inte de ramar som en gång placerats runt dem. De förlikar sig med dem och ger inte sin själ utrymme att andas.

Jag lever efter att allt blir som det är tänkt att vara. Med det sagt betyder inte det att allt bara är frid och fröjd eller att jag inte kan känna oro. Jag är en människa och saker och ting händer hela tiden. Frågan är bara hur man väljer att förhålla sig till det som sker.

Jag lever också med tron att vi är kapabla individer med olika förutsättningar och att vi kom hit med en uppgift, vi har någonting som just vi ska tillföra denna värld. Kanske är vi här för att lära oss själva någonting? Kanske ska vi lära ut? Vårda? Underhålla eller älska?
Vi blir satta i boxar men det betyder inte att vi behöver stanna inom dem. Var den du är. Älska vem du vill. Klä dig som du vill. Umgås med vem du vill. Jobba med det du vill.

Livet är för kort för att de sociala normerna ska hålla oss i kedjor. Det är magiskt att umgås med människor som inte dömer en utan ger en friheten att vara den man är. Vi är olika och det måste vara ok. Vad skulle du göra om allt var möjligt? Vad hindrar dig från att leva ut det?

Jag behöver inte din tillåtelse och du behöver inte min. Lev DITT liv!

 

 
Jag har precis sett ett avsnitt av Kalla fakta som handlar om den sexistiska kulturen inom polisen där kvinnor som larmat blivit utfrusna, anmälda och utsatt för olika typer av repressalier. Efter att ha föreläst om detta i mer än 17 år är jag dessvärre inte förvånad men likväl förbannad. Att det förekommer runt om i vårt samhälle är oerhört beklagligt, att det förekommer i så utbredd form inom polismyndigheten är katastrofalt.

Kanske är det en naiv tanke eller önskan men jag vill så gärna tro att polisen och poliser är lite bättre än oss andra. Att man sökt yrket för att man vill ha ett bra och tryggt samhälle. Att man har en tillåtande syn på människor, att man tror på jämställdhet och att behandla andra människor med respekt. Att man också tror på rättvisa och gör allt för att samhället ska utvecklas i en positiv riktning.  Kanske är det just sådana människor som söker yrket från första början men att kulturen tvingar in dem i beteenden som är svåra att bryta sig loss ifrån?

Människan är ett anpassningsbart flockdjur med en stark drift att få tillhöra – en flock, en grupp och gemenskap. Rädslan för att förlora vår plats i gemenskapen gör att vi helt enkelt väljer att blunda för det som skaver. Skavet är obehagligt och det vill man bli av med så fort som möjligt – gärna genom att lägga det på någon annan.

I en osund kultur letar man syndabockar och i samband med det skapas en repressaliekultur. Detta står inte med i alla de policys som tas fram genom åren, ändå känner alla till den. De märker den och de anpassar sig till den. Man vet vad som händer med dem som sticker ut hakan och påpekar det där som skaver. Istället för att sluta upp med den modige som vågat lyfta på locket är man snabb med att skuldbelägga och trycka tillbaka ner. Den övriga gruppen blir falskt starkare mot utbölingen som man bara tycker förstör allt. Vilken sorts organisation eller arbetsplats får man när detta beteende tillåts år ut och år in? Hur mår de anställda och vilka signaler skickar man ut?

Som polis eller till och med som polischef måste man vara modig. Att visa mod gör man inte bara genom att riskera sitt liv för andra i en nödsituation. Att stå upp för varandra och gå emot grupptrycket är kanske ännu modigare? Vilken typ av människor vill man ha i sin verksamhet? De som låtsas vara modiga eller de som är det när det verkligen gäller? När man står ensam mot gruppen.

Tystnadskultur och syndabocksletande går hand i hand. Det är farligt och destruktivt samtidigt som både människor och organisationen far illa. När man hittat en gemensam syndabock kan övriga individer inom organisationen andas ut, nu är de safe – i alla fall ett litet tag till.

När #metoo slog ner som en bomb i Sverige och stora delar av världen kom olika branscher ut med sina upprop. Polisen bidrog med sitt #nödvärn. Medan organisationer dragit lärdom, utbildat, öppnat upp för frågan och sakta tagit sig framåt verkar det som om polisen står still i frågan.
 
När en organisation blir tyst är man illa ute.
 

Idag är det den första februari och snart har jag varit permitterad i ett helt år. Sanslöst.

Känslorna har gått upp och ner under dessa månader. Jag märkte att något var galet när mina uppdrag bokades av och inga nya kom in. Först kom paniken med mörka tankar och tröstätande av ostbågar. Sedan kom besked om att man kunde bli permitterad och jag andades ut. Sommaren var här och allt lugnade ner sig lite i samhället, jag hade stora förhoppningar gällande hösten men tystnaden från mina kunder bestod. Jag har under lång tid känt mig lugn, haft en känsla om att allt kommer bli bra. Att allt snart kommer att blåsa över och vi ska gå tillbaka till mer normala omständigheter. Jag har känt tacksamhet över allt jag har.

Idag kom min årsredovisning och den var inte rolig. Jag visste att jag låg minus men inte hur mycket. Det blev en kalldusch. Den jobbiga känslan av olust och otrygghet smög sig på igen. Nu kan jag inte tröstäta ostbågar eftersom jag ska vara assnygg på torsdag vecka 23, då fyller jag nämligen 40 år (!)

Jag har länge gått i valet och kvalet hur jag ska göra. Lägga ner företaget och söka ett heltidsjobb eller ha is i magen och vänta ut allt. Vad tycker ni? Hur ser prognosen ut?

 

Livet är kort och ju äldre man blir desto snabbare verkar det gå.

Vissa dör innan de fått börja leva. Andra slutar leva långt innan de dör. De sistnämda existerar bara och deras liv är en enda lång transportsträcka mot döden. De ger upp och accepterar sitt öde, sina krämpor och sitt förflutna. Deras sinnesstämning lever i det förgångna och det påverkar deras nu och deras framtid. De lämnar inte de ramar som en gång placerats runt dem. De förlikar sig med dem och ger inte sin själ utrymme att andas.

Jag lever efter att allt blir som det är tänkt att vara. Med det sagt betyder inte det att allt bara är frid och fröjd eller att jag inte kan känna oro. Jag är en människa och saker och ting händer hela tiden. Frågan är bara hur man väljer att förhålla sig till det som sker.

Jag lever också med tron att vi är kapabla individer med olika förutsättningar och att vi kom hit med en uppgift, vi har någonting som just vi ska tillföra denna värld. Kanske är vi här för att lära oss själva någonting? Kanske ska vi lära ut? Vårda? Underhålla eller älska?
Vi blir satta i boxar men det betyder inte att vi behöver stanna inom dem. Var den du är. Älska vem du vill. Klä dig som du vill. Umgås med vem du vill. Jobba med det du vill.

Livet är för kort för att de sociala normerna ska hålla oss i kedjor. Det är magiskt att umgås med människor som inte dömer en utan ger en friheten att vara den man är. Vi är olika och det måste vara ok. Vad skulle du göra om allt var möjligt? Vad hindrar dig från att leva ut det?

Jag behöver inte din tillåtelse och du behöver inte min. Lev DITT liv!

 

 
Jag har precis sett ett avsnitt av Kalla fakta som handlar om den sexistiska kulturen inom polisen där kvinnor som larmat blivit utfrusna, anmälda och utsatt för olika typer av repressalier. Efter att ha föreläst om detta i mer än 17 år är jag dessvärre inte förvånad men likväl förbannad. Att det förekommer runt om i vårt samhälle är oerhört beklagligt, att det förekommer i så utbredd form inom polismyndigheten är katastrofalt.

Kanske är det en naiv tanke eller önskan men jag vill så gärna tro att polisen och poliser är lite bättre än oss andra. Att man sökt yrket för att man vill ha ett bra och tryggt samhälle. Att man har en tillåtande syn på människor, att man tror på jämställdhet och att behandla andra människor med respekt. Att man också tror på rättvisa och gör allt för att samhället ska utvecklas i en positiv riktning.  Kanske är det just sådana människor som söker yrket från första början men att kulturen tvingar in dem i beteenden som är svåra att bryta sig loss ifrån?

Människan är ett anpassningsbart flockdjur med en stark drift att få tillhöra – en flock, en grupp och gemenskap. Rädslan för att förlora vår plats i gemenskapen gör att vi helt enkelt väljer att blunda för det som skaver. Skavet är obehagligt och det vill man bli av med så fort som möjligt – gärna genom att lägga det på någon annan.

I en osund kultur letar man syndabockar och i samband med det skapas en repressaliekultur. Detta står inte med i alla de policys som tas fram genom åren, ändå känner alla till den. De märker den och de anpassar sig till den. Man vet vad som händer med dem som sticker ut hakan och påpekar det där som skaver. Istället för att sluta upp med den modige som vågat lyfta på locket är man snabb med att skuldbelägga och trycka tillbaka ner. Den övriga gruppen blir falskt starkare mot utbölingen som man bara tycker förstör allt. Vilken sorts organisation eller arbetsplats får man när detta beteende tillåts år ut och år in? Hur mår de anställda och vilka signaler skickar man ut?

Som polis eller till och med som polischef måste man vara modig. Att visa mod gör man inte bara genom att riskera sitt liv för andra i en nödsituation. Att stå upp för varandra och gå emot grupptrycket är kanske ännu modigare? Vilken typ av människor vill man ha i sin verksamhet? De som låtsas vara modiga eller de som är det när det verkligen gäller? När man står ensam mot gruppen.

Tystnadskultur och syndabocksletande går hand i hand. Det är farligt och destruktivt samtidigt som både människor och organisationen far illa. När man hittat en gemensam syndabock kan övriga individer inom organisationen andas ut, nu är de safe – i alla fall ett litet tag till.

När #metoo slog ner som en bomb i Sverige och stora delar av världen kom olika branscher ut med sina upprop. Polisen bidrog med sitt #nödvärn. Medan organisationer dragit lärdom, utbildat, öppnat upp för frågan och sakta tagit sig framåt verkar det som om polisen står still i frågan.
 
När en organisation blir tyst är man illa ute.
 

Idag är det den första februari och snart har jag varit permitterad i ett helt år. Sanslöst.

Känslorna har gått upp och ner under dessa månader. Jag märkte att något var galet när mina uppdrag bokades av och inga nya kom in. Först kom paniken med mörka tankar och tröstätande av ostbågar. Sedan kom besked om att man kunde bli permitterad och jag andades ut. Sommaren var här och allt lugnade ner sig lite i samhället, jag hade stora förhoppningar gällande hösten men tystnaden från mina kunder bestod. Jag har under lång tid känt mig lugn, haft en känsla om att allt kommer bli bra. Att allt snart kommer att blåsa över och vi ska gå tillbaka till mer normala omständigheter. Jag har känt tacksamhet över allt jag har.

Idag kom min årsredovisning och den var inte rolig. Jag visste att jag låg minus men inte hur mycket. Det blev en kalldusch. Den jobbiga känslan av olust och otrygghet smög sig på igen. Nu kan jag inte tröstäta ostbågar eftersom jag ska vara assnygg på torsdag vecka 23, då fyller jag nämligen 40 år (!)

Jag har länge gått i valet och kvalet hur jag ska göra. Lägga ner företaget och söka ett heltidsjobb eller ha is i magen och vänta ut allt. Vad tycker ni? Hur ser prognosen ut?