Vi gör ständiga val.

”Ska jag ta den vägen?” ”Ska jag säga det elaka?” ”Ska jag ingå detta avtal?” ”Ska jag ta den kakan?”

Man kan bryta ner det i att vi gör våra val utefter kärlek eller rädsla. Stannar jag kvar i detta förhållande för att jag älskar min partner eller stannar jag kvar för att jag är rädd för att bli ensam? Rädsla för vad andra ska säga. Rädsla för att göra fel val…

Ju bättre man känner sig själv desto lättare är det att identifiera känslorna kopplade till sina val och beslut. Personlig utveckling är viktigt och svårt på samma gång. Jag har inte bestämt mig för om det är en lättnad eller om jag känner kval över att jag aldrig blir klar med det arbetet.

Jag satt i bilen med min lilla idag och pratade ännu en gång om vikten att lyssna på sin magkänsla, om att lyssna till kroppens signaler om att någonting känns fel. Han sa som tidigare att den inte säger någonting och jag sa återigen att det kommer – om man tar sig tid att fånga upp och känna efter. Man måste öva för att bli bra på saker, även att hörsamma sig själv och sina känslor.

När rädslan får styra oss och de val vi gör känner vi ett motstånd. En gnagande känsla. När kärleken får styra känns det lätt och andetagen flyter fritt. Lever man ständigt i rädsla som många människor gör går det inte att känna skillnaden – för då finns det ingen.

Vi gör ständiga val och valen får konsekvenser - till det bättre eller till det sämre.
 

- Här har vi högt i tak!

Jag har utbildat och jobbat med arbetslag sedan 2003 och ovanstående konstaterande har jag hört från många chefer genom åren. Det räcker att titta på medarbetarna och känna på energin som kommer med ett sådant uttalande för att veta om det stämmer eller inte. Responsen som följer kan vittna om att de befinner sig i en krypgrund. I ett utrymme där det är trång och lite mörkt, där luften är svårt att andas in och där man riskerar att stöta i något så fort man rör sig.

Om det på riktigt är högt i tak är det ingenting som behöver uttalas, man bara vet. Man vet också om man förväntas rätta in sig i ledet och när ens yttrande eller ifrågasättanden kommer att leda till repressalier. Sådant står inte med i organisationens policys, sådant märker människor snabbt – och anpassar sig.

Att skapa arbetslag som känner att de har en bekväm takhöjd över sig tar tid och det kräver att man är konsekvent. Som så ofta annars är det inte ens ord som väger tyngst utan ens handlingar. Chefen måste visa med sitt sätt att agera att det är välkommet att komma med idéer, feedback och kanske även ifrågasättanden. Människor måste förstå och veta att det inte är farligt och att det inte medföljer straff. Självklart måste vi kunna ifrågasätta, hur skulle det se ut om alla tyckte och tänkte samma? Vart skulle då utvecklingen ske?

Högt i tak ska naturligtvis inte missförstås som att man utan censur får säga vad som helst till varandra. Att man rättfärdigar sitt elaka beteende med att man ju bestämt att det ska vara högt i tak. Högt i tak innebär att man respekterar varandras olikheter, tankar och idéer. Man arbetar utan prestige och tillåter andra att ta plats. Högt i tak innebär att man vågar chansa och inte klankar ner på människors misstag.
Människans ego är oftast starkt. Är man liten i sig själv vill man gärna dra ner andra till sin egen nivå, det blir ju så ensamt där nere.

En enda människa kan inte skapa ett arbetslag men en enda människa kan förstöra det.
 

Allt startar med ditt andetag. In och ut. Hela tiden, dygnet runt tills du tar ditt sista. Det är andetaget som håller dig vid liv likväl som frånvaron av det som avslutar det.  

Allt i naturen andas. Tänk på hur havet andas med hjälp av sina vågor och tidvatten, in och ut. I det medvetna andetaget existerar bara du, inte ditt jobb, familj, problem, statusprylar och stress. Bara du. Det är ingen slump att man lär ut profylax och att andetaget lindrar smärtan vid exempelvis en förlossning.

Den psykiska hälsan skenar i den kris vi befinner oss i. Både barn och vuxna påverkas och far illa. Ju stressade vi blir desto lättare är det att tänka katastroftankar.

Det handlar om så små medel som att bara sätta sig och medvetet andas ner i magen. Fem andetag där man fokuserar på luftens väg långt ner i kroppen och upp igen. Att släppa ner axlarna, lossa spänningen i käkarna och låta stressen rinna av en.
Yoga och mindfullnessövningar behöver inte vara så svårt och komplicerat. Det handlar bara om att inhalera medvetet, att följa andetaget in och ut. Vi måste sluta hålla in magen och låta vår diafragma jobba med oss, fylla lungorna till sin fulla bredd. Låta alveolerna vidgas och göra sitt jobb med att skicka ut syret i kroppen och syresätta våra celler. Det är i cellerna allt liv börjar.

Jag har en ny aktivitet med mina barn. På kvällen innan vi borstar tänderna och läser godnattsaga får de välja en sten i min samling och så sätter vi på lugn meditiationsmusik. Under ett par minuter sitter vi sedan i tystnad med stenen mot bröstet och tänker på allt vi är tacksamma över. Det går förvånansvärt bra och är ett fint sätt för oss alla tre att komma ner i varv inför natten. Att lära mina barn att andas ordentligt och lyssna inåt är något av det viktigaste jag kan skicka med dem genom livet.

Vi kan med våra ord, handlingar och energi ge varandra andnöd. Men också livskraft.
 

Vi gör ständiga val.

”Ska jag ta den vägen?” ”Ska jag säga det elaka?” ”Ska jag ingå detta avtal?” ”Ska jag ta den kakan?”

Man kan bryta ner det i att vi gör våra val utefter kärlek eller rädsla. Stannar jag kvar i detta förhållande för att jag älskar min partner eller stannar jag kvar för att jag är rädd för att bli ensam? Rädsla för vad andra ska säga. Rädsla för att göra fel val…

Ju bättre man känner sig själv desto lättare är det att identifiera känslorna kopplade till sina val och beslut. Personlig utveckling är viktigt och svårt på samma gång. Jag har inte bestämt mig för om det är en lättnad eller om jag känner kval över att jag aldrig blir klar med det arbetet.

Jag satt i bilen med min lilla idag och pratade ännu en gång om vikten att lyssna på sin magkänsla, om att lyssna till kroppens signaler om att någonting känns fel. Han sa som tidigare att den inte säger någonting och jag sa återigen att det kommer – om man tar sig tid att fånga upp och känna efter. Man måste öva för att bli bra på saker, även att hörsamma sig själv och sina känslor.

När rädslan får styra oss och de val vi gör känner vi ett motstånd. En gnagande känsla. När kärleken får styra känns det lätt och andetagen flyter fritt. Lever man ständigt i rädsla som många människor gör går det inte att känna skillnaden – för då finns det ingen.

Vi gör ständiga val och valen får konsekvenser - till det bättre eller till det sämre.
 

- Här har vi högt i tak!

Jag har utbildat och jobbat med arbetslag sedan 2003 och ovanstående konstaterande har jag hört från många chefer genom åren. Det räcker att titta på medarbetarna och känna på energin som kommer med ett sådant uttalande för att veta om det stämmer eller inte. Responsen som följer kan vittna om att de befinner sig i en krypgrund. I ett utrymme där det är trång och lite mörkt, där luften är svårt att andas in och där man riskerar att stöta i något så fort man rör sig.

Om det på riktigt är högt i tak är det ingenting som behöver uttalas, man bara vet. Man vet också om man förväntas rätta in sig i ledet och när ens yttrande eller ifrågasättanden kommer att leda till repressalier. Sådant står inte med i organisationens policys, sådant märker människor snabbt – och anpassar sig.

Att skapa arbetslag som känner att de har en bekväm takhöjd över sig tar tid och det kräver att man är konsekvent. Som så ofta annars är det inte ens ord som väger tyngst utan ens handlingar. Chefen måste visa med sitt sätt att agera att det är välkommet att komma med idéer, feedback och kanske även ifrågasättanden. Människor måste förstå och veta att det inte är farligt och att det inte medföljer straff. Självklart måste vi kunna ifrågasätta, hur skulle det se ut om alla tyckte och tänkte samma? Vart skulle då utvecklingen ske?

Högt i tak ska naturligtvis inte missförstås som att man utan censur får säga vad som helst till varandra. Att man rättfärdigar sitt elaka beteende med att man ju bestämt att det ska vara högt i tak. Högt i tak innebär att man respekterar varandras olikheter, tankar och idéer. Man arbetar utan prestige och tillåter andra att ta plats. Högt i tak innebär att man vågar chansa och inte klankar ner på människors misstag.
Människans ego är oftast starkt. Är man liten i sig själv vill man gärna dra ner andra till sin egen nivå, det blir ju så ensamt där nere.

En enda människa kan inte skapa ett arbetslag men en enda människa kan förstöra det.
 

Allt startar med ditt andetag. In och ut. Hela tiden, dygnet runt tills du tar ditt sista. Det är andetaget som håller dig vid liv likväl som frånvaron av det som avslutar det.  

Allt i naturen andas. Tänk på hur havet andas med hjälp av sina vågor och tidvatten, in och ut. I det medvetna andetaget existerar bara du, inte ditt jobb, familj, problem, statusprylar och stress. Bara du. Det är ingen slump att man lär ut profylax och att andetaget lindrar smärtan vid exempelvis en förlossning.

Den psykiska hälsan skenar i den kris vi befinner oss i. Både barn och vuxna påverkas och far illa. Ju stressade vi blir desto lättare är det att tänka katastroftankar.

Det handlar om så små medel som att bara sätta sig och medvetet andas ner i magen. Fem andetag där man fokuserar på luftens väg långt ner i kroppen och upp igen. Att släppa ner axlarna, lossa spänningen i käkarna och låta stressen rinna av en.
Yoga och mindfullnessövningar behöver inte vara så svårt och komplicerat. Det handlar bara om att inhalera medvetet, att följa andetaget in och ut. Vi måste sluta hålla in magen och låta vår diafragma jobba med oss, fylla lungorna till sin fulla bredd. Låta alveolerna vidgas och göra sitt jobb med att skicka ut syret i kroppen och syresätta våra celler. Det är i cellerna allt liv börjar.

Jag har en ny aktivitet med mina barn. På kvällen innan vi borstar tänderna och läser godnattsaga får de välja en sten i min samling och så sätter vi på lugn meditiationsmusik. Under ett par minuter sitter vi sedan i tystnad med stenen mot bröstet och tänker på allt vi är tacksamma över. Det går förvånansvärt bra och är ett fint sätt för oss alla tre att komma ner i varv inför natten. Att lära mina barn att andas ordentligt och lyssna inåt är något av det viktigaste jag kan skicka med dem genom livet.

Vi kan med våra ord, handlingar och energi ge varandra andnöd. Men också livskraft.