Inte bara våra magar kan kurra och våra kroppar kräva näring. Även våra själar kan svälta och sukta efter nutrition.

Den stora frågan vi kan ställa oss är om vi är en kropp som har en själ eller om vi är en själ som har en kropp? Oavsett så hör de ihop och påverkar varandra jämt och ständigt.

När kroppen behöver näring får vi ont i magen, vi blir sura och lättretade. När själen svälter kan vi få värk i våra kroppar, vi får svårt med existentiella frågor och börjar kanske ifrågasätta oss själva och det som finns runtomkring.  Själens hunger ger oss sömnsvårigheter och får dåliga vanor, kanske även beroenden av olika slag.

Att våra själar lider beror många gånger på att vi lever ”fel”, vad det betyder vet bara vi själva. En del människor har aldrig ens reflekterat över att man kan leva på ett annat sätt än på det sätt man gör. För att det aldrig har presenterats för något annat eller för att deras uppväxt och kontroll från omgivningen gjort att man inte ens kunnat tänka tanken. Vi faller så lätt för grupptryck och anpassar oss till andra människors förväntningar, sorg, oro, bördor och kontroll. När vi lever ”fel” lider våra själar. Får vi inte utlopp för det vi vill göra eller på det sätt vi känner att vi vill leva så svälter vi.

De som känner mig och har läst min blogg det senaste 1,5 åren vet att det har varit en svår tid för mig och jag har tröstätit mycket med en del viktuppgång som följd. Jag har inte ätit för att jag varit hungrig utan för att min själ har svultit.

Idag blev ännu en korsstygnstavla färdig och på den står det:

”Ju mer jag väger desto svårare blir jag att kidnappa!

 
Viktigt att se det positiva i allt!



Vad behöver din själ?


 

Igår kom beskedet om att restriktionerna hävs från och med den 29 september.

Om 21 dagar, alltså tre veckor ska livet alltså kunna återgå till det normala och vi kan lägga detta jobbiga bakom oss. Det vad alla fall jag trodde skulle vara över på ett par månader tog mer än 1,5 år. Vissa har knappt märkt av det, andra har fått sina liv förstörda.

Jag läste häromdagen att vissa branscher har gynnats av pandemin. Några av dem är spelbranschen, matleveransbranschen, budbilsbranschen och byggbranschen. Min bransch dog och även jag en smula. Det sägs att det inte finns något ont som inte för något gott med sig. Jag längtar efter att se vad det kan vara i mitt fall för i nuläget förstår jag det inte alls.
 
För ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om KASAM och att mitt KASAM (känslan av sammanhang) fortfarande var relativt starkt. Jag är ledsen över att säga att det inte är det längre men jag kämpar för att komma tillbaka.

Det är inte meningen att vi ska gå igenom livet utan motstånd. Vi växer av det och utvecklas som människor. Bakslag får oss att vara tacksamma för det vi har, det vi kanske annars tog för givet.

Som några av er redan vet så broderar jag korsstygn och hittade igår ett citat jag ska ha på en tavla framöver:
 

SÖKES:
Räkmacka, gärna med bra glid!
 

 
Jag älskar det jag arbetar med, det ger mig en glädje och tillfredställelse rakt in i själen. Efter att ha stått på scen och blottat min själ och tagit emot människors sorg, tårar och kärlek är jag helt slut efteråt. Människor frågar mig ständigt hur jag orkar med det jag gör och jag svarar att jag gör det för att jag måste, för att det är min livsuppgift.
 
Socialminister Lena Hallengren sa igår: ”Vi tar ett steg mot en normal vardag, mot ett samhälle fritt från restriktioner.”

Jag behöver inte gå på krogen eller sitta i stora sällskap på restaurang – Jag vill bara jobba!
 

Jag har varit jättemycket i valet och kvalet om jag ska skriva detta blogginlägg men nu kommer det;

Jag är uppvuxen med en ensamstående mamma och två yngre bröder i Göteborgs östra förorter (Bergsjön, Kortedala, Angered och Gamlestan). Det var minst sagt svårt ekonomiskt och man fick vända på varje krona. I stort sett alla kvinnor jag kände var ensamstående mammor med dålig ekonomi och det präglade min syn på föräldraskapet (främst moderskapet men naturligtvis även det frånvarande fadersskapet som fanns överallt runt omkring mig.)

Jag hade några kompisar med två sammanboende föräldrar och de hade råd att ge sina barn kläder och fickpengar lite titt som tätt. Jag var avundsjuk på detta och hade definitivt velat ha det likadant. Jag fick ibland låna kläder av dessa och det kändes fint men skamligt på samma gång.

Denna fattigdom gav mig en känsla av mindre värde, som att jag var andra klassens medborgare. Jag skämdes.

Jag minns en vinter då jag gick i nionde klass och alltså var 15 år gammal. Jag ägde bara ett par jeans. En kväll kände jag att jeansen behövde fräschas upp inför nästa skoldag så jag tvättade upp dem snabbt i handfatet och vred ut vattnet så gott jag kunde. Därefter hängde jag upp dem på tork i badrummet utan att förstå att genomblöta jeans kan inte torka av sig själv på bara några timmar. På morgonen när jag skulle ta på mig upptäckte jag till min förfäran att mina byxor fortfarande droppade ner i badkaret och jag fick panik. Jag försökte torka dem med en handduk men till sist var jag tvungen att gå hemifrån för att inte bli sen till skolan. Under de 10 minuter det tog att promenera till Vättleskolan hann mina jeans frysa i kylan och blev alldeles stela. Det var svårt att gå i dem och jag kände hopplöshet, ville bara gå hem. Väl i skolan berättade jag för mina klasskamrater om mina stelfrusna byxor och de fick känna på dem. Man skrattade och jag med men inners inne grät jag. Jag kände skam. Dessa blöta och kalla byxor satt jag med hela dagen innan det var dags att återigen gå hem i minusgraderna men då hade de åtminstone nästan torkat.

Känslan av fattigdom präglade hela mitt sätt att tänka, resonera och planera. Vilka beslut jag tagit på gott och ont och hur jag förhåller mig till pengar idag. Att vara skuldsatt är det värsta jag vet och att amortera på mitt huslån ger mig lyckokänslor. Jag vill inte vara ägd av någon – varken av en människa eller en bank.

Det sista året har varit tungt på många sätt för mig som ensamstående med två barn. Min trygga inkomst jag byggt upp genom åren försvann helt i och med pandemin. Många månader har jag nu gått utan någon lön och samtidigt tackat mig själv för att jag haft ett tryggt sparkonto att ta av.

Att det känts otryggt med min ekonomi de senaste 12 månaderna har triggat igång en massa hos mig som jag hanterat på bra och mindre bra sätt. Jag ber att vi nu är i slutspurten av detta och att saker och ting snart går tillbaka till vad det en gång var.
 
Vi triggas alla av olika saker från vår barndom, sådant som den vuxna individ vi nu är borde kunna hantera bättre. Men det lilla barnet kanske inte har fått läka de sår som gör sig påminda när man minst anar det.
 

Vi gör ständiga val.

”Ska jag ta den vägen?” ”Ska jag säga det elaka?” ”Ska jag ingå detta avtal?” ”Ska jag ta den kakan?”

Man kan bryta ner det i att vi gör våra val utefter kärlek eller rädsla. Stannar jag kvar i detta förhållande för att jag älskar min partner eller stannar jag kvar för att jag är rädd för att bli ensam? Rädsla för vad andra ska säga. Rädsla för att göra fel val…

Ju bättre man känner sig själv desto lättare är det att identifiera känslorna kopplade till sina val och beslut. Personlig utveckling är viktigt och svårt på samma gång. Jag har inte bestämt mig för om det är en lättnad eller om jag känner kval över att jag aldrig blir klar med det arbetet.

Jag satt i bilen med min lilla idag och pratade ännu en gång om vikten att lyssna på sin magkänsla, om att lyssna till kroppens signaler om att någonting känns fel. Han sa som tidigare att den inte säger någonting och jag sa återigen att det kommer – om man tar sig tid att fånga upp och känna efter. Man måste öva för att bli bra på saker, även att hörsamma sig själv och sina känslor.

När rädslan får styra oss och de val vi gör känner vi ett motstånd. En gnagande känsla. När kärleken får styra känns det lätt och andetagen flyter fritt. Lever man ständigt i rädsla som många människor gör går det inte att känna skillnaden – för då finns det ingen.

Vi gör ständiga val och valen får konsekvenser - till det bättre eller till det sämre.
 

- Här har vi högt i tak!

Jag har utbildat och jobbat med arbetslag sedan 2003 och ovanstående konstaterande har jag hört från många chefer genom åren. Det räcker att titta på medarbetarna och känna på energin som kommer med ett sådant uttalande för att veta om det stämmer eller inte. Responsen som följer kan vittna om att de befinner sig i en krypgrund. I ett utrymme där det är trång och lite mörkt, där luften är svårt att andas in och där man riskerar att stöta i något så fort man rör sig.

Om det på riktigt är högt i tak är det ingenting som behöver uttalas, man bara vet. Man vet också om man förväntas rätta in sig i ledet och när ens yttrande eller ifrågasättanden kommer att leda till repressalier. Sådant står inte med i organisationens policys, sådant märker människor snabbt – och anpassar sig.

Att skapa arbetslag som känner att de har en bekväm takhöjd över sig tar tid och det kräver att man är konsekvent. Som så ofta annars är det inte ens ord som väger tyngst utan ens handlingar. Chefen måste visa med sitt sätt att agera att det är välkommet att komma med idéer, feedback och kanske även ifrågasättanden. Människor måste förstå och veta att det inte är farligt och att det inte medföljer straff. Självklart måste vi kunna ifrågasätta, hur skulle det se ut om alla tyckte och tänkte samma? Vart skulle då utvecklingen ske?

Högt i tak ska naturligtvis inte missförstås som att man utan censur får säga vad som helst till varandra. Att man rättfärdigar sitt elaka beteende med att man ju bestämt att det ska vara högt i tak. Högt i tak innebär att man respekterar varandras olikheter, tankar och idéer. Man arbetar utan prestige och tillåter andra att ta plats. Högt i tak innebär att man vågar chansa och inte klankar ner på människors misstag.
Människans ego är oftast starkt. Är man liten i sig själv vill man gärna dra ner andra till sin egen nivå, det blir ju så ensamt där nere.

En enda människa kan inte skapa ett arbetslag men en enda människa kan förstöra det.
 

Allt startar med ditt andetag. In och ut. Hela tiden, dygnet runt tills du tar ditt sista. Det är andetaget som håller dig vid liv likväl som frånvaron av det som avslutar det.  

Allt i naturen andas. Tänk på hur havet andas med hjälp av sina vågor och tidvatten, in och ut. I det medvetna andetaget existerar bara du, inte ditt jobb, familj, problem, statusprylar och stress. Bara du. Det är ingen slump att man lär ut profylax och att andetaget lindrar smärtan vid exempelvis en förlossning.

Den psykiska hälsan skenar i den kris vi befinner oss i. Både barn och vuxna påverkas och far illa. Ju stressade vi blir desto lättare är det att tänka katastroftankar.

Det handlar om så små medel som att bara sätta sig och medvetet andas ner i magen. Fem andetag där man fokuserar på luftens väg långt ner i kroppen och upp igen. Att släppa ner axlarna, lossa spänningen i käkarna och låta stressen rinna av en.
Yoga och mindfullnessövningar behöver inte vara så svårt och komplicerat. Det handlar bara om att inhalera medvetet, att följa andetaget in och ut. Vi måste sluta hålla in magen och låta vår diafragma jobba med oss, fylla lungorna till sin fulla bredd. Låta alveolerna vidgas och göra sitt jobb med att skicka ut syret i kroppen och syresätta våra celler. Det är i cellerna allt liv börjar.

Jag har en ny aktivitet med mina barn. På kvällen innan vi borstar tänderna och läser godnattsaga får de välja en sten i min samling och så sätter vi på lugn meditiationsmusik. Under ett par minuter sitter vi sedan i tystnad med stenen mot bröstet och tänker på allt vi är tacksamma över. Det går förvånansvärt bra och är ett fint sätt för oss alla tre att komma ner i varv inför natten. Att lära mina barn att andas ordentligt och lyssna inåt är något av det viktigaste jag kan skicka med dem genom livet.

Vi kan med våra ord, handlingar och energi ge varandra andnöd. Men också livskraft.
 

Livet är kort och ju äldre man blir desto snabbare verkar det gå.

Vissa dör innan de fått börja leva. Andra slutar leva långt innan de dör. De sistnämda existerar bara och deras liv är en enda lång transportsträcka mot döden. De ger upp och accepterar sitt öde, sina krämpor och sitt förflutna. Deras sinnesstämning lever i det förgångna och det påverkar deras nu och deras framtid. De lämnar inte de ramar som en gång placerats runt dem. De förlikar sig med dem och ger inte sin själ utrymme att andas.

Jag lever efter att allt blir som det är tänkt att vara. Med det sagt betyder inte det att allt bara är frid och fröjd eller att jag inte kan känna oro. Jag är en människa och saker och ting händer hela tiden. Frågan är bara hur man väljer att förhålla sig till det som sker.

Jag lever också med tron att vi är kapabla individer med olika förutsättningar och att vi kom hit med en uppgift, vi har någonting som just vi ska tillföra denna värld. Kanske är vi här för att lära oss själva någonting? Kanske ska vi lära ut? Vårda? Underhålla eller älska?
Vi blir satta i boxar men det betyder inte att vi behöver stanna inom dem. Var den du är. Älska vem du vill. Klä dig som du vill. Umgås med vem du vill. Jobba med det du vill.

Livet är för kort för att de sociala normerna ska hålla oss i kedjor. Det är magiskt att umgås med människor som inte dömer en utan ger en friheten att vara den man är. Vi är olika och det måste vara ok. Vad skulle du göra om allt var möjligt? Vad hindrar dig från att leva ut det?

Jag behöver inte din tillåtelse och du behöver inte min. Lev DITT liv!

 

 
Jag har precis sett ett avsnitt av Kalla fakta som handlar om den sexistiska kulturen inom polisen där kvinnor som larmat blivit utfrusna, anmälda och utsatt för olika typer av repressalier. Efter att ha föreläst om detta i mer än 17 år är jag dessvärre inte förvånad men likväl förbannad. Att det förekommer runt om i vårt samhälle är oerhört beklagligt, att det förekommer i så utbredd form inom polismyndigheten är katastrofalt.

Kanske är det en naiv tanke eller önskan men jag vill så gärna tro att polisen och poliser är lite bättre än oss andra. Att man sökt yrket för att man vill ha ett bra och tryggt samhälle. Att man har en tillåtande syn på människor, att man tror på jämställdhet och att behandla andra människor med respekt. Att man också tror på rättvisa och gör allt för att samhället ska utvecklas i en positiv riktning.  Kanske är det just sådana människor som söker yrket från första början men att kulturen tvingar in dem i beteenden som är svåra att bryta sig loss ifrån?

Människan är ett anpassningsbart flockdjur med en stark drift att få tillhöra – en flock, en grupp och gemenskap. Rädslan för att förlora vår plats i gemenskapen gör att vi helt enkelt väljer att blunda för det som skaver. Skavet är obehagligt och det vill man bli av med så fort som möjligt – gärna genom att lägga det på någon annan.

I en osund kultur letar man syndabockar och i samband med det skapas en repressaliekultur. Detta står inte med i alla de policys som tas fram genom åren, ändå känner alla till den. De märker den och de anpassar sig till den. Man vet vad som händer med dem som sticker ut hakan och påpekar det där som skaver. Istället för att sluta upp med den modige som vågat lyfta på locket är man snabb med att skuldbelägga och trycka tillbaka ner. Den övriga gruppen blir falskt starkare mot utbölingen som man bara tycker förstör allt. Vilken sorts organisation eller arbetsplats får man när detta beteende tillåts år ut och år in? Hur mår de anställda och vilka signaler skickar man ut?

Som polis eller till och med som polischef måste man vara modig. Att visa mod gör man inte bara genom att riskera sitt liv för andra i en nödsituation. Att stå upp för varandra och gå emot grupptrycket är kanske ännu modigare? Vilken typ av människor vill man ha i sin verksamhet? De som låtsas vara modiga eller de som är det när det verkligen gäller? När man står ensam mot gruppen.

Tystnadskultur och syndabocksletande går hand i hand. Det är farligt och destruktivt samtidigt som både människor och organisationen far illa. När man hittat en gemensam syndabock kan övriga individer inom organisationen andas ut, nu är de safe – i alla fall ett litet tag till.

När #metoo slog ner som en bomb i Sverige och stora delar av världen kom olika branscher ut med sina upprop. Polisen bidrog med sitt #nödvärn. Medan organisationer dragit lärdom, utbildat, öppnat upp för frågan och sakta tagit sig framåt verkar det som om polisen står still i frågan.
 
När en organisation blir tyst är man illa ute.
 

Idag är det den första februari och snart har jag varit permitterad i ett helt år. Sanslöst.

Känslorna har gått upp och ner under dessa månader. Jag märkte att något var galet när mina uppdrag bokades av och inga nya kom in. Först kom paniken med mörka tankar och tröstätande av ostbågar. Sedan kom besked om att man kunde bli permitterad och jag andades ut. Sommaren var här och allt lugnade ner sig lite i samhället, jag hade stora förhoppningar gällande hösten men tystnaden från mina kunder bestod. Jag har under lång tid känt mig lugn, haft en känsla om att allt kommer bli bra. Att allt snart kommer att blåsa över och vi ska gå tillbaka till mer normala omständigheter. Jag har känt tacksamhet över allt jag har.

Idag kom min årsredovisning och den var inte rolig. Jag visste att jag låg minus men inte hur mycket. Det blev en kalldusch. Den jobbiga känslan av olust och otrygghet smög sig på igen. Nu kan jag inte tröstäta ostbågar eftersom jag ska vara assnygg på torsdag vecka 23, då fyller jag nämligen 40 år (!)

Jag har länge gått i valet och kvalet hur jag ska göra. Lägga ner företaget och söka ett heltidsjobb eller ha is i magen och vänta ut allt. Vad tycker ni? Hur ser prognosen ut?

 

Inte bara våra magar kan kurra och våra kroppar kräva näring. Även våra själar kan svälta och sukta efter nutrition.

Den stora frågan vi kan ställa oss är om vi är en kropp som har en själ eller om vi är en själ som har en kropp? Oavsett så hör de ihop och påverkar varandra jämt och ständigt.

När kroppen behöver näring får vi ont i magen, vi blir sura och lättretade. När själen svälter kan vi få värk i våra kroppar, vi får svårt med existentiella frågor och börjar kanske ifrågasätta oss själva och det som finns runtomkring.  Själens hunger ger oss sömnsvårigheter och får dåliga vanor, kanske även beroenden av olika slag.

Att våra själar lider beror många gånger på att vi lever ”fel”, vad det betyder vet bara vi själva. En del människor har aldrig ens reflekterat över att man kan leva på ett annat sätt än på det sätt man gör. För att det aldrig har presenterats för något annat eller för att deras uppväxt och kontroll från omgivningen gjort att man inte ens kunnat tänka tanken. Vi faller så lätt för grupptryck och anpassar oss till andra människors förväntningar, sorg, oro, bördor och kontroll. När vi lever ”fel” lider våra själar. Får vi inte utlopp för det vi vill göra eller på det sätt vi känner att vi vill leva så svälter vi.

De som känner mig och har läst min blogg det senaste 1,5 åren vet att det har varit en svår tid för mig och jag har tröstätit mycket med en del viktuppgång som följd. Jag har inte ätit för att jag varit hungrig utan för att min själ har svultit.

Idag blev ännu en korsstygnstavla färdig och på den står det:

”Ju mer jag väger desto svårare blir jag att kidnappa!

 
Viktigt att se det positiva i allt!



Vad behöver din själ?


 

Igår kom beskedet om att restriktionerna hävs från och med den 29 september.

Om 21 dagar, alltså tre veckor ska livet alltså kunna återgå till det normala och vi kan lägga detta jobbiga bakom oss. Det vad alla fall jag trodde skulle vara över på ett par månader tog mer än 1,5 år. Vissa har knappt märkt av det, andra har fått sina liv förstörda.

Jag läste häromdagen att vissa branscher har gynnats av pandemin. Några av dem är spelbranschen, matleveransbranschen, budbilsbranschen och byggbranschen. Min bransch dog och även jag en smula. Det sägs att det inte finns något ont som inte för något gott med sig. Jag längtar efter att se vad det kan vara i mitt fall för i nuläget förstår jag det inte alls.
 
För ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om KASAM och att mitt KASAM (känslan av sammanhang) fortfarande var relativt starkt. Jag är ledsen över att säga att det inte är det längre men jag kämpar för att komma tillbaka.

Det är inte meningen att vi ska gå igenom livet utan motstånd. Vi växer av det och utvecklas som människor. Bakslag får oss att vara tacksamma för det vi har, det vi kanske annars tog för givet.

Som några av er redan vet så broderar jag korsstygn och hittade igår ett citat jag ska ha på en tavla framöver:
 

SÖKES:
Räkmacka, gärna med bra glid!
 

 
Jag älskar det jag arbetar med, det ger mig en glädje och tillfredställelse rakt in i själen. Efter att ha stått på scen och blottat min själ och tagit emot människors sorg, tårar och kärlek är jag helt slut efteråt. Människor frågar mig ständigt hur jag orkar med det jag gör och jag svarar att jag gör det för att jag måste, för att det är min livsuppgift.
 
Socialminister Lena Hallengren sa igår: ”Vi tar ett steg mot en normal vardag, mot ett samhälle fritt från restriktioner.”

Jag behöver inte gå på krogen eller sitta i stora sällskap på restaurang – Jag vill bara jobba!
 

Jag har varit jättemycket i valet och kvalet om jag ska skriva detta blogginlägg men nu kommer det;

Jag är uppvuxen med en ensamstående mamma och två yngre bröder i Göteborgs östra förorter (Bergsjön, Kortedala, Angered och Gamlestan). Det var minst sagt svårt ekonomiskt och man fick vända på varje krona. I stort sett alla kvinnor jag kände var ensamstående mammor med dålig ekonomi och det präglade min syn på föräldraskapet (främst moderskapet men naturligtvis även det frånvarande fadersskapet som fanns överallt runt omkring mig.)

Jag hade några kompisar med två sammanboende föräldrar och de hade råd att ge sina barn kläder och fickpengar lite titt som tätt. Jag var avundsjuk på detta och hade definitivt velat ha det likadant. Jag fick ibland låna kläder av dessa och det kändes fint men skamligt på samma gång.

Denna fattigdom gav mig en känsla av mindre värde, som att jag var andra klassens medborgare. Jag skämdes.

Jag minns en vinter då jag gick i nionde klass och alltså var 15 år gammal. Jag ägde bara ett par jeans. En kväll kände jag att jeansen behövde fräschas upp inför nästa skoldag så jag tvättade upp dem snabbt i handfatet och vred ut vattnet så gott jag kunde. Därefter hängde jag upp dem på tork i badrummet utan att förstå att genomblöta jeans kan inte torka av sig själv på bara några timmar. På morgonen när jag skulle ta på mig upptäckte jag till min förfäran att mina byxor fortfarande droppade ner i badkaret och jag fick panik. Jag försökte torka dem med en handduk men till sist var jag tvungen att gå hemifrån för att inte bli sen till skolan. Under de 10 minuter det tog att promenera till Vättleskolan hann mina jeans frysa i kylan och blev alldeles stela. Det var svårt att gå i dem och jag kände hopplöshet, ville bara gå hem. Väl i skolan berättade jag för mina klasskamrater om mina stelfrusna byxor och de fick känna på dem. Man skrattade och jag med men inners inne grät jag. Jag kände skam. Dessa blöta och kalla byxor satt jag med hela dagen innan det var dags att återigen gå hem i minusgraderna men då hade de åtminstone nästan torkat.

Känslan av fattigdom präglade hela mitt sätt att tänka, resonera och planera. Vilka beslut jag tagit på gott och ont och hur jag förhåller mig till pengar idag. Att vara skuldsatt är det värsta jag vet och att amortera på mitt huslån ger mig lyckokänslor. Jag vill inte vara ägd av någon – varken av en människa eller en bank.

Det sista året har varit tungt på många sätt för mig som ensamstående med två barn. Min trygga inkomst jag byggt upp genom åren försvann helt i och med pandemin. Många månader har jag nu gått utan någon lön och samtidigt tackat mig själv för att jag haft ett tryggt sparkonto att ta av.

Att det känts otryggt med min ekonomi de senaste 12 månaderna har triggat igång en massa hos mig som jag hanterat på bra och mindre bra sätt. Jag ber att vi nu är i slutspurten av detta och att saker och ting snart går tillbaka till vad det en gång var.
 
Vi triggas alla av olika saker från vår barndom, sådant som den vuxna individ vi nu är borde kunna hantera bättre. Men det lilla barnet kanske inte har fått läka de sår som gör sig påminda när man minst anar det.
 

Vi gör ständiga val.

”Ska jag ta den vägen?” ”Ska jag säga det elaka?” ”Ska jag ingå detta avtal?” ”Ska jag ta den kakan?”

Man kan bryta ner det i att vi gör våra val utefter kärlek eller rädsla. Stannar jag kvar i detta förhållande för att jag älskar min partner eller stannar jag kvar för att jag är rädd för att bli ensam? Rädsla för vad andra ska säga. Rädsla för att göra fel val…

Ju bättre man känner sig själv desto lättare är det att identifiera känslorna kopplade till sina val och beslut. Personlig utveckling är viktigt och svårt på samma gång. Jag har inte bestämt mig för om det är en lättnad eller om jag känner kval över att jag aldrig blir klar med det arbetet.

Jag satt i bilen med min lilla idag och pratade ännu en gång om vikten att lyssna på sin magkänsla, om att lyssna till kroppens signaler om att någonting känns fel. Han sa som tidigare att den inte säger någonting och jag sa återigen att det kommer – om man tar sig tid att fånga upp och känna efter. Man måste öva för att bli bra på saker, även att hörsamma sig själv och sina känslor.

När rädslan får styra oss och de val vi gör känner vi ett motstånd. En gnagande känsla. När kärleken får styra känns det lätt och andetagen flyter fritt. Lever man ständigt i rädsla som många människor gör går det inte att känna skillnaden – för då finns det ingen.

Vi gör ständiga val och valen får konsekvenser - till det bättre eller till det sämre.
 

- Här har vi högt i tak!

Jag har utbildat och jobbat med arbetslag sedan 2003 och ovanstående konstaterande har jag hört från många chefer genom åren. Det räcker att titta på medarbetarna och känna på energin som kommer med ett sådant uttalande för att veta om det stämmer eller inte. Responsen som följer kan vittna om att de befinner sig i en krypgrund. I ett utrymme där det är trång och lite mörkt, där luften är svårt att andas in och där man riskerar att stöta i något så fort man rör sig.

Om det på riktigt är högt i tak är det ingenting som behöver uttalas, man bara vet. Man vet också om man förväntas rätta in sig i ledet och när ens yttrande eller ifrågasättanden kommer att leda till repressalier. Sådant står inte med i organisationens policys, sådant märker människor snabbt – och anpassar sig.

Att skapa arbetslag som känner att de har en bekväm takhöjd över sig tar tid och det kräver att man är konsekvent. Som så ofta annars är det inte ens ord som väger tyngst utan ens handlingar. Chefen måste visa med sitt sätt att agera att det är välkommet att komma med idéer, feedback och kanske även ifrågasättanden. Människor måste förstå och veta att det inte är farligt och att det inte medföljer straff. Självklart måste vi kunna ifrågasätta, hur skulle det se ut om alla tyckte och tänkte samma? Vart skulle då utvecklingen ske?

Högt i tak ska naturligtvis inte missförstås som att man utan censur får säga vad som helst till varandra. Att man rättfärdigar sitt elaka beteende med att man ju bestämt att det ska vara högt i tak. Högt i tak innebär att man respekterar varandras olikheter, tankar och idéer. Man arbetar utan prestige och tillåter andra att ta plats. Högt i tak innebär att man vågar chansa och inte klankar ner på människors misstag.
Människans ego är oftast starkt. Är man liten i sig själv vill man gärna dra ner andra till sin egen nivå, det blir ju så ensamt där nere.

En enda människa kan inte skapa ett arbetslag men en enda människa kan förstöra det.
 

Allt startar med ditt andetag. In och ut. Hela tiden, dygnet runt tills du tar ditt sista. Det är andetaget som håller dig vid liv likväl som frånvaron av det som avslutar det.  

Allt i naturen andas. Tänk på hur havet andas med hjälp av sina vågor och tidvatten, in och ut. I det medvetna andetaget existerar bara du, inte ditt jobb, familj, problem, statusprylar och stress. Bara du. Det är ingen slump att man lär ut profylax och att andetaget lindrar smärtan vid exempelvis en förlossning.

Den psykiska hälsan skenar i den kris vi befinner oss i. Både barn och vuxna påverkas och far illa. Ju stressade vi blir desto lättare är det att tänka katastroftankar.

Det handlar om så små medel som att bara sätta sig och medvetet andas ner i magen. Fem andetag där man fokuserar på luftens väg långt ner i kroppen och upp igen. Att släppa ner axlarna, lossa spänningen i käkarna och låta stressen rinna av en.
Yoga och mindfullnessövningar behöver inte vara så svårt och komplicerat. Det handlar bara om att inhalera medvetet, att följa andetaget in och ut. Vi måste sluta hålla in magen och låta vår diafragma jobba med oss, fylla lungorna till sin fulla bredd. Låta alveolerna vidgas och göra sitt jobb med att skicka ut syret i kroppen och syresätta våra celler. Det är i cellerna allt liv börjar.

Jag har en ny aktivitet med mina barn. På kvällen innan vi borstar tänderna och läser godnattsaga får de välja en sten i min samling och så sätter vi på lugn meditiationsmusik. Under ett par minuter sitter vi sedan i tystnad med stenen mot bröstet och tänker på allt vi är tacksamma över. Det går förvånansvärt bra och är ett fint sätt för oss alla tre att komma ner i varv inför natten. Att lära mina barn att andas ordentligt och lyssna inåt är något av det viktigaste jag kan skicka med dem genom livet.

Vi kan med våra ord, handlingar och energi ge varandra andnöd. Men också livskraft.
 

Livet är kort och ju äldre man blir desto snabbare verkar det gå.

Vissa dör innan de fått börja leva. Andra slutar leva långt innan de dör. De sistnämda existerar bara och deras liv är en enda lång transportsträcka mot döden. De ger upp och accepterar sitt öde, sina krämpor och sitt förflutna. Deras sinnesstämning lever i det förgångna och det påverkar deras nu och deras framtid. De lämnar inte de ramar som en gång placerats runt dem. De förlikar sig med dem och ger inte sin själ utrymme att andas.

Jag lever efter att allt blir som det är tänkt att vara. Med det sagt betyder inte det att allt bara är frid och fröjd eller att jag inte kan känna oro. Jag är en människa och saker och ting händer hela tiden. Frågan är bara hur man väljer att förhålla sig till det som sker.

Jag lever också med tron att vi är kapabla individer med olika förutsättningar och att vi kom hit med en uppgift, vi har någonting som just vi ska tillföra denna värld. Kanske är vi här för att lära oss själva någonting? Kanske ska vi lära ut? Vårda? Underhålla eller älska?
Vi blir satta i boxar men det betyder inte att vi behöver stanna inom dem. Var den du är. Älska vem du vill. Klä dig som du vill. Umgås med vem du vill. Jobba med det du vill.

Livet är för kort för att de sociala normerna ska hålla oss i kedjor. Det är magiskt att umgås med människor som inte dömer en utan ger en friheten att vara den man är. Vi är olika och det måste vara ok. Vad skulle du göra om allt var möjligt? Vad hindrar dig från att leva ut det?

Jag behöver inte din tillåtelse och du behöver inte min. Lev DITT liv!

 

 
Jag har precis sett ett avsnitt av Kalla fakta som handlar om den sexistiska kulturen inom polisen där kvinnor som larmat blivit utfrusna, anmälda och utsatt för olika typer av repressalier. Efter att ha föreläst om detta i mer än 17 år är jag dessvärre inte förvånad men likväl förbannad. Att det förekommer runt om i vårt samhälle är oerhört beklagligt, att det förekommer i så utbredd form inom polismyndigheten är katastrofalt.

Kanske är det en naiv tanke eller önskan men jag vill så gärna tro att polisen och poliser är lite bättre än oss andra. Att man sökt yrket för att man vill ha ett bra och tryggt samhälle. Att man har en tillåtande syn på människor, att man tror på jämställdhet och att behandla andra människor med respekt. Att man också tror på rättvisa och gör allt för att samhället ska utvecklas i en positiv riktning.  Kanske är det just sådana människor som söker yrket från första början men att kulturen tvingar in dem i beteenden som är svåra att bryta sig loss ifrån?

Människan är ett anpassningsbart flockdjur med en stark drift att få tillhöra – en flock, en grupp och gemenskap. Rädslan för att förlora vår plats i gemenskapen gör att vi helt enkelt väljer att blunda för det som skaver. Skavet är obehagligt och det vill man bli av med så fort som möjligt – gärna genom att lägga det på någon annan.

I en osund kultur letar man syndabockar och i samband med det skapas en repressaliekultur. Detta står inte med i alla de policys som tas fram genom åren, ändå känner alla till den. De märker den och de anpassar sig till den. Man vet vad som händer med dem som sticker ut hakan och påpekar det där som skaver. Istället för att sluta upp med den modige som vågat lyfta på locket är man snabb med att skuldbelägga och trycka tillbaka ner. Den övriga gruppen blir falskt starkare mot utbölingen som man bara tycker förstör allt. Vilken sorts organisation eller arbetsplats får man när detta beteende tillåts år ut och år in? Hur mår de anställda och vilka signaler skickar man ut?

Som polis eller till och med som polischef måste man vara modig. Att visa mod gör man inte bara genom att riskera sitt liv för andra i en nödsituation. Att stå upp för varandra och gå emot grupptrycket är kanske ännu modigare? Vilken typ av människor vill man ha i sin verksamhet? De som låtsas vara modiga eller de som är det när det verkligen gäller? När man står ensam mot gruppen.

Tystnadskultur och syndabocksletande går hand i hand. Det är farligt och destruktivt samtidigt som både människor och organisationen far illa. När man hittat en gemensam syndabock kan övriga individer inom organisationen andas ut, nu är de safe – i alla fall ett litet tag till.

När #metoo slog ner som en bomb i Sverige och stora delar av världen kom olika branscher ut med sina upprop. Polisen bidrog med sitt #nödvärn. Medan organisationer dragit lärdom, utbildat, öppnat upp för frågan och sakta tagit sig framåt verkar det som om polisen står still i frågan.
 
När en organisation blir tyst är man illa ute.
 

Idag är det den första februari och snart har jag varit permitterad i ett helt år. Sanslöst.

Känslorna har gått upp och ner under dessa månader. Jag märkte att något var galet när mina uppdrag bokades av och inga nya kom in. Först kom paniken med mörka tankar och tröstätande av ostbågar. Sedan kom besked om att man kunde bli permitterad och jag andades ut. Sommaren var här och allt lugnade ner sig lite i samhället, jag hade stora förhoppningar gällande hösten men tystnaden från mina kunder bestod. Jag har under lång tid känt mig lugn, haft en känsla om att allt kommer bli bra. Att allt snart kommer att blåsa över och vi ska gå tillbaka till mer normala omständigheter. Jag har känt tacksamhet över allt jag har.

Idag kom min årsredovisning och den var inte rolig. Jag visste att jag låg minus men inte hur mycket. Det blev en kalldusch. Den jobbiga känslan av olust och otrygghet smög sig på igen. Nu kan jag inte tröstäta ostbågar eftersom jag ska vara assnygg på torsdag vecka 23, då fyller jag nämligen 40 år (!)

Jag har länge gått i valet och kvalet hur jag ska göra. Lägga ner företaget och söka ett heltidsjobb eller ha is i magen och vänta ut allt. Vad tycker ni? Hur ser prognosen ut?