Mobbning

sexuella trakasserier

IMG_0040

För en vecka sedan hade jag min efterlängtade bokrelease. Som jag kämpat och längtat till den 8 maj!

För ett tag sedan hörde jag någon beskriva hur det är att skriva och ge ut en bok. Kvinnan i fråga jämförde en bokutgivning med att vänta barn. Ni vet den här känslan av att något häftigt håller på att växa fram. Man undrar vad det ska bli för en liten filur. Hur kommer den att se ut och hur kommer allt att bli? Man väntar så länge det är möjligt med att berätta för alla eftersom man inte vet vad som kan gå fel. Man går i hemlighet med alla rädslor och farhågor. Ju längre tiden går blir det kämpigare. Man sliter både kroppsligt och själsligt. "Kommer det bli bra detta?" Efter ett tag får man bara nog: ”Jag orkar inte bära mer/skriva/rätta mer!” Man vill bara få ut den, orkar inte en sekund till. De flesta runtomkring är glad och förväntansfulla med en, andra missunnsamma. Så närmar sig dagen och man börjar bli riktigt sjukt nervös. ”Herregud, vad har jag gett mig in på? Klarar jag det här?” Bebisen kommer ut välskapt och boken kommer från tryckeriet och ser ut som den ska. Man pustar ut. Nu väntar bara att lansera boken där man ska visa upp sin älskade bebis och hoppas att andra ska tycka om den lika mycket som man själv. Efter en förlossning (eller bokreleasen) är det riktigt officiellt och man är sprickfärdig av stolthet. Det var verkligen en oerhört tuff resa men nu är den gjord. Precis som med en graviditet har jag ”tröstätit” för att orka kämpa vidare. Efter att bebisen är ute får man lägga på ett kol för att bli av med de extra mammakilona. Nu måste jag kämpa för att bli av med de extra författarkilona… =)

En bok avklarad, fler som ska skrivas. Ska bara ta en liten paus och hämta andan.
Bokreleasen (med allt som den inneburit) var TOPP 5 största dagen i mitt liv. På listan fanns sedan innan dagarna då mina barn föddes, mitt bröllop och dagen då jag muckade från KS08 (Kosovo).

Min bok Var inte en sådan FITTA! finns att köpa i de vanliga nätbokhandlarna och handlar om det växande problemet med mobbning och sexuella trakasserier i arbetslivet samt min egen erfarenhet av detta.
 
Vad är dina TOPP 5?
 

Läs hela inlägget »

Jag pratade med en vän som varit på ett så kallat "tyst retreat". Under den aktuella helgen skulle alla deltagare befinna sig i absolut tystnad. Man fick inte prata med varandra, inte lyssna på musik, inte läsa, inte ha sin telefon i närheten, inte göra korsord osv. Man skulle helt enkelt ha förmånen att koppla bort intryck och istället lyssna inåt. Min vän sa att det var svårt eftersom hon som så många andra är stressade och är van att bombarderas med budskap och information. När det blev tyst infann sig en rastlöshet och oro. Oro för vad man missade, ängslan för alla tankar som nu tilläts komma fram. Hon berättade att flera deltagare helt enkelt bröt ihop och satt i krismöte med kursledarna.

Tystnaden är ett mäktigt verktyg.

Jag läste att vi exponeras för 3 000-20 000 reklam- och säljbudskap varje dag. Sedan tillkommer musik, prat, skratt, brummande bilar, blinkande lampor… Ja ni fattar. Vi får ständiga intryck. För att hjärnan inte ska börja koka måste den börja sålla. Vi är helt enkelt tvungna att identifiera vad som är meningsfullt för oss. För att inte översvämmas av intryck tar hjärnan genvägar, drar slutsatser och stänger av. Våra hjärnor bedöms kunna hantera runt 3 000 budskap per dag.

Marina Abramovic som är professor i performance menar på att det idag är svårare att fånga människors uppmärksamhet än vad det var förr. För 20-30 år sedan kunde hennes publik koncentrera sig i 15 minuter, idag klarar de bara 30 sekunder. Det pratas om att vi är i en zappkultur. Allt ska gå så fort, vi är rastlösa, stressade och uttråkade. Vi nöjer oss inte med att bara zappa på tvn, vi tittar även på telefonen OCH pratar med någon samtidigt. Filosofen Paul Virilio menar att vi blivit homo zappiens.

Vad vi verkligen behöver är att koppla ner alla intryck och lyssna inåt.
För några helger sedan var jag på efterlängtat spa tillsammans med min mamma. Ur högtalarna hördes fågelkvitter och ”plingplongmusik”. Redan i receptionen porlade det vatten ur en fontän och det luktade så där gott och fräscht. Vi tog varsin korg och följde med en kvinna in i ett rum där hon skulle berätta om spat, vad som fanns att tillgå och om deras regler. Hon berättade att mobiltelefoner var helt förbjudna, att man skulle prata med små bokstäver på plan ett och att det var absolut förbjudet att prata på plan två. På andra våningen skulle det alltså vara tyst och det fanns flera skyltar uppsatta som visade just detta. Trots det var det ett evigt kacklande på andra våningen och jag blev så besviken. Både jag, mamma och spa-personalen sade till flera gånger. När vi gjorde det fick vi sura miner tillbaka och så började man helt sonika prata igen. För att jävlas, som om de vore trotsiga tonåringar som minsann inte alls tänkte följa de uppsatta reglerna som fanns. Att ingen hade rätt att säga åt dem, att de krävde att använda sin mänskliga rättighet att få höras.

Jag blev så besviken och så arg. Hade det varit helt tyst hade jag lättare kunnat njuta av att guppa omkring i de varma poolerna och lyssna på fågelkvitter, istället stördes helhetsintrycket av ett ständigt sorl. Jag tycket det är bedrövligt att man inte tar tillfället i akt att vara tyst och njuta av vad tystnaden ger. Man har ändå betalat en hel del pengar och att då inte försöka få valuta för pengarna, tillåta andra människor att få vila OCH följa uppsatta regler förstår jag inte.

På första våningen låg det en man i ett kopparkar på en bädd av varma lavastenar. Han ligger under en filt och spelar på sin mobiltelefon. En och en halv meter framför honom sitter en skylt på väggen som säger att mobiltelefoner är förbjudna. När han somnar på de varma stenarna väcks vi alla runtomkring av hans ringande mobiltelefon. Han väcks dock när en ur personalen kommer och ruskar till honom och ger honom en ordentlig utskällning.
Jag tycker det är sorgligt att man inte vågar ta in lite tystnad i sitt liv, vad är det för tankar eller känslor man försöker hålla borta?
 
Jag är precis hemkommen ifrån ett yogapass och njöt av att i tystnad bara andas.

Ta du dig tid för tystnad och reflektion?
 

Läs hela inlägget »

Vi människor är olika. Inte bara utseendemässigt utan även känslomässigt och mentalt. Mycket går att läsa av bara genom att observera och lyssna men inte allt. Våra olika uppväxter präglar oss som individer och på det sätt vi bemöter andra.  
Det finns ett uttryck som heter ”behandla andra som du själv vill bli behandlad”.
Det är kort och koncist samtidigt som de flesta förstår vad man menar med det MEN det betyder inte att det blir rätt. Det är inte självklart att människor du möter kommer må bra eller bli glada bara för att du bemöter dem som DU SJÄLV vill bli bemött. Dom du möter är ju andra individer med annat sätt att se på världen och sig själva.  

Istället borde man säga OCH agera efter ”behandla andra som de själva vill bli behandlade.” Det är inte svårare än så men problemet är att vi inte alltid vet hur andra vill bli behandlade just för att vi inte pratar om det. Vi tar mycket för givet i vårt möte med andra och kommunikation är komplext. Enligt många experter kommunicerar vi bara 7 procent med orden, rösten står för 38 procent och kroppsspråket för hela 55 procent.  

Vi är olika bra på att tolka de signaler som sänds ut, de flesta lyssnar bara på de uttalade orden och missar då det som inte sägs. Det outtalade.  
Det finns människor som går genom hela livet utan att någonsin känna sig sedda och förstådda. Människor som inte kan uttrycka det de verkligen tänker på, upplever eller känner. Dessa människor  möts med skepsis och avståndstagande. 
 
Det är så oerhört viktigt att vi har en bra kommunikation – med sig själv men även med andra. Vad vill jag? Vad känner jag? Vad får mig att känna så här? Vad vill jag göra åt det? När man klargjort saker och ting för sig själv måste man sedan leverera sina tankar till sina medmänniskor på ett sätt som gör att det inte missförstås.  

Jag efterfrågar en bättre och djupare kommunikation människor emellan. Inom familjen, vänkretsen, kollegorna och arbetslaget i stort. Det är viktigt att våga ställa frågan: ”Hur vill du bli behandlad?” 
 
Hur vill du bli behandlad? 

 

Läs hela inlägget »

Det är vi själva som skapar våra drömmar och det är också vi själva som kan och ska förverkliga dem. Vem är du med dina drömmar? Vem är du utan dem? Förverkligar du det du drömmer om? Om inte, vad hindrar dig?

En dröm jag haft under många år är att ge ut en bok. Att skriva en bok är hårt jobb (tro det eller ej) och det tar lång tid. 

Jag började drömmen för många år sedan men modet och orken svek mig. Livet kom helt enkelt emellan med småbarn, svår sjukdom i familjen och sjukdom hos mig själv. 
Jag har de sista 1,5 åren tagit mig i kragen och fullföljt drömmen om en bok och nu är den äntligen klar och ska inom några dagar skickas till tryckeri. Det känns sjukt spännande och jag är så ivrig över att du snart kan ha den i din hand. 

Boken heter Var inte en sådan FITTA! och handlar om mobbning och sexuella trakasserier i arbetslivet. Problemet med ovanstående ökar på våra arbetsplatser och människor far väldigt illa. Jag vill med denna bok öka människors kunskap samt få den tysta massan att reagera och agera. 

Det är lätt i detta skede att få lite kalla fötter, att vara orolig för att den inte ska tas emot på ett bra sätt. Men jag tar på mig ett par raggsockor och kastar mig ut i den läskiga känslan. Det är i de skrämmande situationerna man växer - om man hanterar dem rätt vill säga.

För mig är det bättre att riskera att misslyckas medan man lyckas än att inte försöka alls. Jag tänkte skriva fyra böcker så nu kan jag sätta CHECK på denna dröm och gå vidare till nästa.  Den 9 maj har jag releasedatum. Snart där!

Om 92 dagar tar jag dessutom examen som arbetsmiljöingenjör. Fram till dess är det full gas framåt. Snaaaaaaaaart i mål!

Vad drömmer du om?

 

Läs hela inlägget »

Mobbning och sexuella trakasserier på arbetsplatsen är vanligt förekommande och många gånger följer en bristfällig utredning. Alldeles för få fall leder till adekvata åtgärder med upprättelse för den drabbade.

Det räcker med att man som arbetsgivare får vetskap om trakasserier för att denna har skyldighet att utreda händelsen, vidta åtgärder samt förhindra att trakasserier uppstår igen. Om arbetsgivaren inte fullgör sina skyldigheter att utreda kan denna underlåtenhet medföra skadestånd till den drabbade. Som arbetsgivare måste man alltså utreda situationen även om arbetstagaren sätter sig emot det. Jag har pratat med en hel del arbetsgivare genom åren som sagt att just detta plågar dem. Arbetstagare har kommit till dem och sagt att de vill berätta en sak men att de inte vill att arbetsgivaren ska gå vidare och göra en utredning. Arbetsgivaren ställs då inför vad de tycker är ett svårt val – att gå sin medarbetare till mötes och bara vara ett samtalsstöd ELLER bryta förtroendet de fått och starta en utredning med risk att skada den utsatta ännu mer. Så som lagstiftningen ser ut begår man som arbetsgivare tjänstefel om man låter bli att utreda de påstådda kränkningarna. Den utsatta kan i stunden känna sig sviken men att inte utreda leder till ett verkligt svek.

Frågan är varför man som utsatt inte vill att arbetsgivaren gör en utredning? Finns det en rädsla för att den uppkomna informationen ska spridas på arbetsplatsen? Finns det en rädsla för olika typer av repressalier? Känns skammen helt enkelt för stor? När jag själv var utsatt var skammen det centrala. Jag ville inte att det skulle läcka ut, att andra skulle förstå min ensamhet. Jag ville att allt skulle tystas ner så jag lättare kunde klara mig igenom de resterande månaderna i missionsområdet.

Av vår lagstiftning framgår det att arbetsgivaren är skyldig att vidta åtgärder samt förebygga att mobbning och sexuella trakasserier uppstår. Som arbetsgivare ska man kunna garantera sina anställda en god arbetsmiljö. De ärenden som uppkommer och som rör kränkningar ska behandlas skyndsam och diskret där alla parter behandlas på ett bra sätt. Detta kräver kunskap och utbildning, vilket få har. Sedan måste man också ta i beaktning att en del chefer har låg empatisk förmåga vilket gör att de låter trakasserierna fortsätta.

MEN chefer är människor, de kan göra fel. De kan också vara stressade, må dåligt, ha för mycket på sitt bord, ha privata bekymmer osv. Med all den stress och press som råder på arbetsmarknaden idag mår de flesta dåligt på ett och annat sätt och det går ut över vårt sätt att bemöta varandra.

Är det så att chefen inte bryr sig eller har denna inte förmåga att handskas med situationen?

 

Läs hela inlägget »

Jag föreläste på en högskola för ett tag sedan, majoriteten av åhörarna i publiken var unga män. Jag berättade bland annat om mina egna erfarenheter från sexuella trakasserier och det var knäpptyst i den stora hörsalen. Jag mötte de unga männens blickar och märkte på många av dem att mina ord gick in och att jag nådde dem.
När det blev dags för reflektion och frågor räckte en av lärarna upp handen och menade på att ”Tvångla” var ett välkänt begrepp bland hans elever och att detta var något han inte alls tyckte om. När jag bad om en förklaring till detta ord blev jag ställd. Att tvångla innebär tydligen att man hånglar med någon som inte vill. Ett sexuella övergrepp helt enkelt.

Jag sa till publiken att jag hoppades att de förstod att det var brottsligt att förgripa sig på någon sexuellt och att ett sådant beteende aldrig någonsin får förekomma.

Är detta begrepp känt överallt? Är det bara jag som inte kände till det? Förekommer det på varje högskola/universitet? Börjar det redan på gymnasiet? Högstadiet? Lågstadiet?
Är det alltid en kille som tvånglar eller även tjejer?
Ser man tvångla som en rolig lek?

Hångel ska vara roligt, mysigt och frivilligt. Hur tänker de som kränker en annan människas integritet på ett sådant grovt sätt? Tänker man över huvud taget på den andras upplevelse?
Hur når vi ut till barnen och ungdomarna? Hur ska vi få dem att förstå allvaret i en handling som dessa?

Om man rycker på axlarna åt detta, vad är då nästa steg? Våldtäkt?

Ett råd till dig som blir tvånglad: Bit av tungan på den som förgriper sig på dig!
 

Läs hela inlägget »

I tisdags föreläste jag för mer än 100 personer inom finansinspektionen i Stockholm. Publiken skiljde sig från den jag har mött genom de 14 år jag hållit på att föreläsa och utbilda i värdegrundsfrågor. Publiken bestod nämligen av lika många kvinnor som män.

När jag under åren blivit inbjuden till att föreläsa och det så att säga har varit frivilligt att delta har det alltid varit en klar majoritet av kvinnor. Jag har alltid funderat över vad det beror på. Är det så att…

1. Män känner sig för stressade och prioriterar annat?
2. Män är obekväma med ämnet och vill inte konfronteras med något jobbigt?
3. Män känner att de redan kan det jag ska prata om?
4. Män anser att detta med mobbning och trakasserier i arbetslivet är en kvinnofråga?

Oavsett anledning brukar män vara en ovanlig syn. Men inte denna gång, faktiskt hade män majoritet i bänkraderna trots att det arbetar i stort sett lika många män som kvinnor på denna arbetsplats. Det gjorde mig oerhört glad att se. En annan sak som gladde mig var att generaldirektören satt på främsta raden och lyssnade. Närvaro av höga chefer skickar tydliga signaler.
 
En efter en kommer upprop från branscher, organisationer, föreningar och samhället i stort att problemet med mobbning och sexuella trakasserier är ett gigantiskt problem. Detta har jag förstått och sagt i 14 år men få har velat lyssna.
Jag är ju inte den som säger ”Vad var det jag sa” men…
 
En undersökning från Novus ( https://www.svt.se/nyheter/inrikes/45-procent-av-svenska-man-tycker-metoo-ar-overdrivet )visar dock att 45 procent av de svenska männen tycker att Upproret #metoo är överdrivet och att det gått för långt. 1022 personer har fått frågor kring #metoo och 45 procent av dessa män har alltså svarat att det är överdrivet. För det första hoppas jag att de inte representerar alla svenska män och för det andra är det lätt att saker och ting känns överdrivet när man inte tvingats genomgå saker och ting själv. Som man är man över lag förskonad från sexuella trakasserier, övergrepp och våldtäkter. Många förstår inte maktlösheten många unga (och äldre för den delen) upplever i sin anställning eller ute på krogen, bussen eller i skolan. Opassande skämt och ovälkomna händer på ens kropp.  Hot och tvång, beroende och rädsla.
 
Empati är en bra egenskap att ha med sig genom livet, empati gör att man känner med människor trots att man inte genomgått samma saker. Denna egenskap saknar många vilket leder till att de skadar andra.
 
Det sker nu en rörelse i Sverige som egentligen inte borde behövas. I den finaste av alla världar skulle alla kunna känna sig trygga på sina arbetsplatser. Så ser det tyvärr inte ut nu och det är allas skyldighet att se till att det blir så! Att det är 50/50 i publiken till en föreläsning om sexuella trakasserier är en bra start, att det är 50/50 i samtal kring vad man ska göra åt detta gigantiska samhällsproblem är en fortsättning.   
 
Imorgon ska jag föreläsa för alla chefer i Partille kommun, det ska bli väldigt roligt och spännande!
 
En sak till bara innan jag avslutar - Vad var det jag sa?!    ;)



Ps. Fotot är taget i tisdags av Finansinspektionens kommunikatör Anna Nildén. Tack Anna!
 

Läs hela inlägget »

Japp, nu har det slagit ner som en bomb.

”Metoorörelsen” och nu senast #medvilkenrätt har väckt någonting i vårt samhälle och få kan ha undgått alla löpsedlar, protester och upprop. Nu är det inte bara skådespelerskor utan även sångerskor och jurister som vittnar om sexuella trakasserier, sexuella övergrepp och glastak. Inte nödvändigtvis har dessa övertramp skett på fester där alkohol och droger varit inblandade utan även mitt på ljusa dagen. Mitt i en inspelning, konsert eller förhandlingsrum. De vittnar om att det tagits på deras kroppar utan deras vilja, att man dragit in dem i sexuella skämt, att man blivit bortgjord och förnedrad och ja även våldtagen - i en miljö där man ska kunna känna sig trygg.
Jag har arbetat med dessa frågor i 14 års tid och hört mycket, på ett sätt har jag blivit luttrad men inte mindre berörd av allt. Sexuella trakasserier finns överallt.

BOOOOOOOOOM!

De massiva uppropen i media visar på ett fördämt missnöje, en dold ilska och en förlamande rädsla. Ensam är man otrygg, tillsammans är man stark. Offren är många och även lösningarna. En lösning är att sluta skämmas, en annan att sluta hålla dessa svin om ryggen. Pengar och makt ska inte få styra utan talang, vilja och omsorg för varandra. Det måste vara slut på att stryka dåliga människor medhårs. Jag tror på karma och ser fram emot att se lagen om orsak och verkan göra sitt syfte.

BOOOOOOOOOM!

Det får vara slut med att peka finger åt traditionella mansdominerande arbetsplatser som försvarsmakten, räddningstjänsten och byggbranschen. Problemen finns inte bara i branscher där unga och omogna män rör sig eller där utbildningsgraden är låg. Att fortsätta tro att det inte förekommer överallt är naivt och kontraproduktivt. Det är i detta samhälle våra barn ska växa upp och dessa har en rättighet att känna sig trygga och respekterade oavsett deras kön, åsikt, hudfärg eller sexuell läggning.
Problemet med att tycka sig ha rätten till en annan människas kropp sitter i hjärnor som har tillåtits att tänka, tycka och agera fel. Ägarna till dessa hjärnor har av en rädd omgivning getts tillåtelse att fortsätta med sin tyranni. Denna felinställning i hjärnan kan man ha oavsett om man är gammal eller ung, lågutbildad eller högutbildad, ful eller vacker, fattig eller rik. Tänk på det nästa gång du träffar en skådespelare, en jurist eller musiker.

BOOOOOOOOOM! Dags att vakna nu. 

 

Läs hela inlägget »

Mitt första minne av att något kändes riktigt fel var jag 12 år gammal och satt på skolgården tillsammans med mina kompisar. Jag åt på en klubba och fnissade väl som vanligt. En man som arbetade på skolan som någon sorts elevassistent eller likande kom fram. Han betedde sig konstigt, inte alls som de andra lärarna. Han försökte ställa sig in, prata som oss och med vuxna ögon kan jag se att han flirtade med mig. Han ville smaka på min klubba, vilket han dessvärre fick. 

Ett tag senare mötte jag honom på bussen. Han satte sig bredvid mig och liksom puttade in mig mot rutan. Han satt och gned sig mot mig hela bussresan innan jag vågade tränga mig förbi och gå av. Jag blev skakad av händelsen men sa ingenting till min mamma eller lärare. Vad skulle jag säga? Jag tyckte det kändes både äckligt och pinsamt. Jag fasar för vad den vidriga pedofilen gjort mot andra barn. 

Jag vet att även pojkar och män blir utsatta och det är precis lika vidrigt! Dock är det oftast flickor och kvinnor som genom livet upplever sexuella trakasserier, sexuella övergrepp, tafsande, olämpliga blickar och skämt. Det är vår förbannade skyldighet som föräldrar/lärare/medmänniskor att lära våra barn om integritet.
Kvinnans kropp är hennes egen. Ett nej är ett nej. 

Jag har två små pojkar och de ska tidigt veta vad som gäller när det kommer till "mitt och ditt",  "min och din kropp". INGEN har rätt att röra dig mot din vilja och du har ALDRIG rätt att röra någon annan mot deras vilja!

Ibland när jag föreläser möter jag män som måste ifrågasätta och försöka göra sig lustiga (bara patetiska i mina ögon). Jag minns ett tillfälle där majoriteten av publiken bestod av män. När jag pratade om sexuella trakasserier och på vilket sätt det kan vara ovälkommet kom jag in på att man kan "klä av någon med blicken". Denna man reagerade på detta och ville att jag uppifrån scen skulle visa honom hur man gjorde. Jag vägrade. Vi pratade om detta ett tag innan en annan man satte honom på plats och tyckte att han skulle skärpa sig eftersom han visste vad jag pratade om. 

Jag har blivit tafsad på och antastad på spårvagnen. Jag har också slagit bort många händer genom åren som befunnit sig på min kropp utan min tillåtelse. Jag har aldrig varit berusad av den anledning att jag inte velat tappa kontrollen över min kropp och vad sjuka människor kunde tänkas göra med den. Det är äckligt att jag redan som ung kvinna insåg detta och tog det beslutet. Hur många gånger har jag inte gått hem ensam i mörkret med hjärtat i halsgropen och nyckelknippan som ett vapen i min hand?

För några år sedan skulle jag gå av Viking Line där jag föreläst om just sexuella trakasserier och mobbning då jag kände en hand på min rumpa ifrån en medresenär. Hade det inte varit för att de var två fulla karlar och jag hade tre väskor i händerna hade jag gett honom en fet smäll. Istället kokade jag av ilska. 

Om man hade pratat om detta i skolan då jag var 12 år hade jag lättare kunnat prata med min lärare och förhoppningsvis satt dit pedofilsvinet. Nu har han istället fått härja fritt i skolvärlden.

Alla känner vi kvinnor som blivit utsatta men ingen av oss känner män som har utsatt.          Är det inte märkligt?

Vad gör vi åt detta gigantiska problem? 
 

Läs hela inlägget »

Sedan jag för ett par dagar sedan länkat till ett gammalt blogginlägg där jag beskriver delar av den mobbning och sexuella trakasserier jag blev utsatt för i Kosovo har jag fått ett otroligt gensvar. Tusentals människor har letat sig till hemsidan och det har delats, kommenterats och förfärats. Vad jag har sett har jag fått ett hundra procentigt stöd till mig som person och det jag gör. Alla råd har varit kloka (förutom det råd jag fick från en för mig främmande man där han tyckte att jag skulle sätta en bajonett i mina gruppmedlemmars skrev). Både män och kvinnor har tryckt på att det som hände inte var mitt fel och att jag därför heller inte ska känna någon skam. De trycker på att det är någonting ledningen ska hantera och råder mig till att fortsätta anmäla uppåt om jag inte får något gehör. Vad som inte framgår i det blogginlägg de läst är att detta hände för många år sedan och att jag inte längre är anställd på samma arbetsplats.

Det som gör mig så glad är att alla dessa människor (övervägande män) gett mig sitt stöd. De förstår genom det korta blogginlägget vad som försiggick, hur jag mådde och vilka mekanismer som startade igång den destruktiva arbetsmiljön. Det gör mig glad och lättad att människor reagerar. Tyvärr räcker det inte bara med att reagera – man måste också agera!

Det gäller att ha kunskapen, våga se, reagera, agera, stötta och fortsätta … stötta. Offer behöver förstå att de inte är ensamma i allt mörker.

Arbetsplatser måste utbildas och människor måste arbeta med sitt mod. Vi har alla ett ansvar för vår arbetsmiljö!

Jag har idag hållit i höstens första föreläsning. Jag lämnar Eskilstuna församling och den härliga publiken på 130 personer och beger mig till morgondagens föreläsning i Umeå. Jag är så stolt, glad och tacksam över att arbetsgivare runt om i landet låter mig utbilda deras personal.

Kom ihåg: Reagera och Agera!

 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • L » När chefen mobbar:  ”Vår, relativt nyanställde kvinnliga chef, inom organisationen tog till alla mede..”

  • Vasiliki » BOOOOOOOOOM!:  ”För att inte tala om vården. ”

  • Lars H » Jag tycker om dig fröken!:  ”Känner inte att jag anpassar mig till samhället mer än att jag tar till mig nya ..”

  • Krister » #metoo:  ”Män som har råkat ut för samma sak men från kvinnor skall enligt feminister var..”

  • Helena Angvik » Krönika i tidningen WE:  ”Jag är likaså ett offer, för denna tortyr. Kulmen hösten-13. Sjukskriven och sar..”

Arkiv