Värdegrundsarbete för arbetsplatser fria från mobbning och sexuella trakasserier


Som arbetsmiljökonsult hjälper jag organisationer med flertalet insatser för att skapa friska och starka arbetslag. Det förebyggande arbetet med utbildning är viktigt, när trakasserierna är ett faktum hjälper jag till med utredningar enligt den norska metoden Faktaundersökning.
 


 

Jag fick hjälp av läkare och psykolog och mörkret lättade.

I mitten av januari köpte jag på ett bostadsrättsparhus nära barnens skola och pappa. Lyckan och lättnaden var total, nu kunde jag börja räkna ner. 110 dagar efter påskrift kunde jag flytta in.
Jag beställde två enorma lass från IKEA och MIO, det var en fantastisk känsla att få skapa mitt hem på nytt. Det blev en hel del rosa, bara för att jag kunde! Även kaklet i köket blev rosa men det kanske jag kommer få ångra senare? Inte så troligt dock!

Det var tärande att bo ihop med min exman men nu visste jag i alla fall att det fanns ett slutdatum. Den 1 maj skulle jag påbörja mitt nya liv och jag längtade verkligen! Min fyraåring sa en dag till mig: ”Mamma, när du flyttar sen får du inte träffa pappa mer för ni bara bråkar hela tiden!”

Jag fick nycklarna redan den 29 april och på kvällen åkte jag och barnen dit med de första lådorna. Trots att huset var i rätt kasst skick och det var brunt i stort sett överallt var barnen överlyckliga. De gav tummen upp och sprang upp och ner i trappan. De utforskade varje vrå och jag kände en sådan frid. Detta var vårt. Mitt liv.
Dagen efter började jag måla om överallt, allt brunt skulle bli vitt. Jag målade vardagsrummet, hallen, kontoret, Edwins rum, mitt rum och klädkammaren. Väggar och tak. Vilket slit! Hantverkare är hemma hos mig i detta nu och renoverar köket. Vilket fantastiskt fint hem jag och barnen kommer få!

Med handen på hjärtat är jag så oerhört tacksam! Almanackan börjar fyllas på med uppdrag och jag har ett sådant bra liv.  Jag är lycklig för första gången på många år, jag kommer aldrig mer att kompromissa med min egen lycka. Jag kommer aldrig mer ändra på mig för någon annans skull. Jag kommer aldrig mer gå emot min magkänsla. Jag kommer aldrig mer gå in i eller stanna i ett dåligt förhållande. Jag kommer aldrig mer jaga sönder mig.

Vi skapar vår egen lycka varje dag. Varje sekund gör vi val. ”Ska jag ta kakan eller inte?” ”Ska jag säga detta elaka eller inte?” ”Ska jag stanna i denna relation eller inte?”
Jag var tvungen att slå i botten för att kunna ta mig upp. Krascha i avgrunden för att kunna trycka ifrån. Jag har lämnat en oerhört smärtsam tid med mycket tårar. Jag gick ifrån en dålig relation som varade i mer än 10 år. Det är lång tid men jag lärde mig en läxa. Man ska aldrig kompromissa med den man är och det liv man vill leva. Livet är för dyrbart och man är skyldig sig själv att vara lycklig här och nu.

Vid ett tillfälle sa min pappa till mig: ”Emilia, förstår du vad du har åstadkommit de sista åren? Du har gjort mer än de flesta andra gör under ett helt liv. Nu får du stanna upp, tänka till, fira och vila!” Jag lovar att fira och vila pappa!

Jag var så oerhört rädd, livrädd för att vara ärlig. Tänk så bra det blev! Jag är så lycklig att jag äntligen tog steget. Allt ordnar sig!

Denna vecka har jag hållit i tre föreläsningar i tre olika städer. Jag fullkomligt älskar mitt jobb, mitt liv, mina barn och den framtid som väntar. Jag har allt jag behöver och mer därtill. Ännu bättre blir det när jag tagit tag i min träning och när jag hittar kärleken i mitt liv men det kommer när det är dags. Allt har sin tid.  

Jag är lycklig här och nu. Och oerhört tacksam!

 

Läs hela inlägget »

Jag kämpade på med allt. Gjorde praktik, var ständigt sjuk och längtade tills examen och boksläpp.

Jag var med om en lättare bilolycka och fick whiplash på höger sida av nacken med huvudvärk och yrsel som följd. När jag var hos läkaren bröt jag som vanligt ihop och hon frågade om det var något annan än bilolyckan som inte kändes bra. Jag förklarade min livssituation och hon konstaterade att jag var utmattad. Hon sa att jag var tvungen att omedelbart dra i handbromsen för att inte krascha fullständigt. Jag sa att det var omöjligt. Förutom skolan och boken skulle jag också gå tre utbildningar i Norge under våren. Jag berättade att jag skulle bita ihop till den 8 juni då examen var och sedan skulle jag vila. Läkaren svarade: ”Du klarar dig inte till 8 juni med detta tempo, du kommer krascha innan. Jag bestämde mig för att klara mig hela vägen.

Jag gick de tre utbildningarna i Norge för att bli faktaundersökare och utreda mobbning och sexuella trakasserier i arbetslivet. Dagen innan sista steget fick jag en sådan huvudvärk att jag kräktes, låg däckad på hotellrummet på Oslos flygplats. Min mamma trodde jag hade fått en hjärnblödning och körde från Vårgårda till Oslo och knackade på mitt hotellrum mitt i natten.

Den 9 maj hade jag bokrelease för ”Var inte en sådan FITTA!” och det var topp 5 största dagen i mitt liv – vilken känsla! Äntligen fanns min bok ute!

Den 8 juni hade vi examen med en efterföljande middag, lättnad minst sagt! Nu kunde jag även skriva ”Arbetsmiljöingenjör” i mitt cv. Tidigt morgonen efter åkte jag och min man till Kroatien för att fira min examen och födelsedag. Jag kraschade totalt. Den 10 juni fyllde jag år och jag bara grät. I allt detta sa jag att jag ville skilja mig. Jag kunde knappt gå utan hängde på min man, jag orkade inte lyfta mina ben. Jag fulgrät i restaurangen, på rummet, vid poolen, vid havet. Jag ville bara sova.

Väl hemma skrev vi på skilsmässopapper och började ordna med allt det praktiska. Jag skulle hitta en ny bostad och vi skulle berätta för barnen. Jag fick plötsliga gråtattacker hela sommaren. Det var så mycket sorg, så mycket ovisshet och rädsla. Min största skräck sedan barnsben har alltid varit att bli ensamstående mamma, nu skulle det bli så. Hur skulle det gå med allt?

Jag hamnade i en depression där allt blev mörkt. Jag såg ingen ljusning alls och jag tänkte allt mer på att avsluta mitt liv. Få visste om mitt mörker.

Så trött, så trött. Jag ville bara sova. Jag fortsatte föreläsa runt om i landet. Smilade upp mig på scen och höll grymma föreläsningar sedan kraschade jag när jag kom hem. Vart skulle jag bo? Skulle det gå bra med mitt företag? Skulle jag bli en ensamstående fattig mamma?

 

Läs hela inlägget »

Jag skapade denna blogg för några år sedan i syfte att skriva om arbetsmiljöfrågor. Det kommer jag fortfarande att göra men i ett par blogginlägg framåt kommer jag att vara mycket personlig. 

Jag har alltid haft ett stort driv. Mina drömmar och min målsättning har varit tydliga för mig och jag har kämpat med dem på olika sätt. Hela tiden har jag berättat för mig själv att det är jag som måste kämpa, jag som måste se till att det blir som jag vill. Ingen annan kommer att uppfylla mina drömmar för mig.

Jag ville driva mitt företag med mina hjärtefrågor - mobbning och sexuella trakasserier - jag ville skriva en bok och jag ville studera och vidga mina kunskaper. Jag bestämde mig för att göra allt samtidigt.

Heltidsstudier på deldistans, driva ett företag med resor och föreläsningar över hela landet, starta ett till företag (förlag), skriva min bok och ge ut den med allt vad det innebär. Om inte det var nog hade jag dessutom två små barn med svårigheter att sova och ett dåligt äktenskap. 

Det fanns ingenstans att tanka mina batterier och jag dränerades allt mer. Jag var ständigt sjuk. Förkylningar, öroninflammation, lunginflammation, kräksjuka, huvudvärk, svimmning, influensa... Stressen slog ut mitt immunförsvar fullständigt men jag kämpade på. Gjorde mina uppgifter för skolan, höll mina uppskattade föreläsningar, skrev min bok, smilade upp mig i sociala medier och grät i min ensamhet. Jag var så trött. Så oerhört slut som människa. Jag räknade ner tills boken skulle vara ute och jag skulle ha examensbeviset som arbetsmiljöingenjör i min hand. 

Det fanns ingen tid till att bara vara Emilia - inte mamma, inte fru, inte student, inte föreläsare, inte författare, inte företagare. Bara Emilia. Jag umgicks aldrig med mina vänner, jag ville bara vara själv. Man hade kunnat erbjuda mig vad som helst och jag hade tackat nej i utbyte mot en hel natts sömn. 

Kroppen var så trött att jag slutade sova. Stressen gjorde att jag låg vaken timma efter timma. Barnen väckte mig ideligen och nattskräcken ifrån min PTSD gjorde de mörka timmarna outhärdiga. När jag blev väckt kunde jag inte somna om. Det enda jag tänkte på under dagarna var när jag skulle få lite sömn. Jag åt enorma mängder socker för att få kickarna och orka lite till.

Jag avskärmade mig från barnen och orkade inte vara närvarande. Jag fick plötsliga gråtattacker och fruktansvärda vredesutbrott. Jag skrämde inte bara barnen utan även mig själv. Allt var ett töcken och jag började tänka mörka tankar. 

Jag såg ingen ljusning. 

Efter ett av mina vedervärdiga vredesutbrott på barnen sa min son till sin mormor: "Mamma bara gråter och sover."

 

Läs hela inlägget »

När jag växte upp hade jag fyra stora fobier.

1. Att prata inför människor. (Man blir illröd i ansiktet och andra kan skratta åt en…)

2. Att bada i djupt och mörkt vatten. (Man kan bli uppäten av en haj – även i en simbassäng…)

3. Att få barn. (Man blir ensamstående…)

4. Att bli ensamstående med barn. (Man blir fattig…)

Jag har arbetat som föreläsare i mer än 15 år, jag har dykcertifikat sedan 14 år tillbaka och är nyskild med två små barn. Jag befinner mig med andra ord just nu i punkt fyra och jag arbetar med denna fruktan. Två sidor slåss inom mig:

1. ”Emilia, det kommer gå åt helvete. Dina barn kommer växa upp i förorten precis som du gjorde. De kommer inte få följa med på klassresor och ni kommer leva på havregrynsgröt.”

2. ”Skärp dig Emilia! Du är riktigt grym på det du gör och du är ofta anlitad! Du är modig och bra – upp med hakan nu!”

Jag är 37 år och vill aldrig mer hämmas.
Vi växer av de utmaningar och hinder vi möter. Det är viktigt att reflektera över de val man gör, de tankar man tänker och de lärdomar man får. Livet är för kort för att man ska låta sina rädslor styra en. Bara idag har jag fått två nya förfrågningar, allt kommer bli bra!

Vad vill du utveckla hos dig själv? Vilka rädslor behöver du ta tag i?

 

Läs hela inlägget »

Jag har precis varit på min farmors begravning och det var minst sagt känslosamt. Tårarna strömmade ner för kinderna och min röst bröts flera gånger när jag inför alla höll mitt minnestal. Det är få människor jag älskar så mycket som henne.

Alla människor är olika. Vi har olika bakgrunder, olika mentala filter, olika drömmar, förhoppningar och livsvägar. Vi har alla en sak gemensamt, vi ska alla dö.

Döden är en sak som förenar oss alla, trots det är det någonting vi knappt pratar om. Kanske för att det är ledsamt, skrämmande och kopplat till en ovisshet.

Jag är av den tro att vi bara har våra kroppar till låns men att själen finns kvar för evigt. När kroppen blir gammal, sjuk och skadad färdas vår själ någon annanstans samtidigt som den är ständigt är närvarande hos de som är kvar i livet. När man kommit till andra sidan spelar det ingen roll hur många högskolepoäng man hunnit ta. Det är oviktigt hur många miljoner man har på banken och hur många sportbilar som står i garaget. Det spelar ingen roll att man gjort kometkarriär och haft en fräck titel på visitkortet.

Det som verkligen betyder någonting och som lämnar avtryck i denna värld är den omtanke och kärlek man sprider omkring sig och lämnar efter sig. Kärleken sprider sig och påverkar människors liv, känsla och värderingar.
Svenskarna är ett ensamt folk och människor dör utan att ha någon finns vid sin sida. Man bråkar om ovidkommande saker som pengar, arv och prestige.

Min farmor hade inte många högskolepoäng, hon hade inte hetsrest runt om i värden för att visa upp sitt äventyrliga och spännande jag på Instagram. Hon hade inte miljoner på banken, sportbilar i garaget, hundratals skor och dyra handväskor i ett märke man knappt kan uttala. Hon lyckades i livet för att hon var älskad och för att hon älskade. Hon var en god människa.

Farmor var kärlek och omtanke. Hon var den som kramade om och brydde sig om. Den som tröstade, peppade och kom med goda råd. Hon var så stolt över sin avkomma och alla älskade henne. Hon var trygghet och den som såg till att familjen höll ihop. Hon mättade oss alla med fantastisk mat och gav oss fina värderingar att föra vidare i släktbanden.

När jag satt i kapellet med tårarna rinnandes tittade jag på mina släktingar som även de torkade sina tårar. Kärleken till farmor är så stor och saknaden smärtsam. Hon lämnar efter sig ett stort tomrum och kärleken hon gav har gett ringar på vattnet till oss och de vi i sin tur möter i livet.

Farmor, jag är så oerhört tacksam över att tillhöra din familj och jag kommer alltid minnas dig för allt du var och allt du gav. Vi älskar dig!


 
Vad är viktigt i ditt liv? För vem jagar du allt du jagar? Är det värt det?
 

Läs hela inlägget »

Idag blev det god mat och tårta för att fira ett viktigt datum.

Nu i oktober är det 15 år sedan jag började föreläsa. Det exakta datumet kommer jag inte ihåg,  jag vet dock att det datumet förändrade mitt liv.

2003 tjänstgjorde jag på KS08 och var söksoldat på ett skyttekompani i Kosovo. De sexuella trakasserierna och mobbningen började andra dagen på utbildningen och gjorde min mission till ett helvete. När det blev för jobbigt gick jag in på toaletten och grät i en handduk för att mina kollegor inte skulle höra mig. Mitt i allt detta fick jag frågan om jag ville följa med min kompanichef hem till Sverige och föreläsa om mina erfarenheter av att vara utsatt för sexuella trakasserier. Vi skulle föreläsa för nästa bataljons chefer och jag tackade ja trots att jag mådde mycket dåligt och min största fobi var att redovisa och prata inför människor. Jag såg dock detta som min stora chans att få upprättelse.

För 15 år sedan stod jag bakom podiet på skakiga ben och ville bara kräkas. Det var en hemsk men spännande upplevelse att prata om det svåra men samtidigt läkande. Jag kände efteråt att detta ögonblick var livsavgörande för mig. Jag förstod många år senare att det är min livsuppgift att föreläsa och sprida deta viktiga värdegrundsbudskap.

Det har nu gått 15 år vilket är lite galet när jag tänker på det. Vad tiden gått fort och vad mycket som hänt under dessa år! 

När jag startade mitt första företag, en enskild firma, var det oerhört svårt att få kunder. Inte nog med att jag var ett okänt ansikte, ytterst få ville prata pm och jobba med mina hjärtefrågor. Chefer jag pratade med tyckte visserligen att det jag föreläste om var intressant men det fanns inte på kartan att de skulle lägga vare sig tid eller pengar på att utbilda sin personal. Man värdesatte annat som de trodde skulle genererade intäkter till organisationen. Man lyssnade inte på det örat att det kostade pengar att låta bli att arbeta med dessa frågor. Pengar man förlorar genom att arbetsglädjen försvinner, effektiviteten minskar, det produceras sämre, personalen mår dåligt, sjukskrivningarna ökar, personalen säger upp sig och sedan talar illa om arbetsgivaren. Jag är oerhört glad över att denna inställning nu ändrats och att fler och fler förstår allvaret i frågan.

10 000 – 30 000 människor blir varje år långtidssjukskrivna och 100 - 300 begår självmord på grund av sexuella trakasserier och mobbning i arbetslivet. 

Jag brinner fortfarande för att skapa starka och friska arbetslag fria från mobbning och trakasserier. Jag kör 15 år till!
 

Läs hela inlägget »

För några dagar sedan kom Fredrika Bremerförbundet och Rättviseförmedlingen ut med att de tycker att man ska revidera det så kallade bokstavsalfabetet för att göra det mer jämställt. Det har tagit mig några dagar att sätta igång att skriva detta blogginlägg eftersom jag tappade andan av att läsa något så dumt. För att sammanfatta mina tankar kring detta säger jag bara
3 F= Fel Fucking Fokus.

Så här tänker jag.

Det är mycket i samhället och världen som inte fungerar som det borde. För att dra några exempel så förekommer så kallade balkongmord där kvinnor helt sonika kastas ut mot en säker död för att de vill leva sina egna liv för sin egen skull, för att de inte vill gifta sig med den man som släkten valt. Detta är ett hot mot jämställdheten. Flickor får sina underliv stympade, förstörda och hopsydda. Detta sker i Sverige idag. Allt i syfte att kontrollera kvinnans sexualitet. Ja, de hindrar inte bara henne från att vara sexuellt aktiv utan även att röra sig, kissa och menstruera. Detta är ett hot mot jämställheten. Flickor blir kallade för horor samtidigt som de blir tafsade på i skolkorridoren. Detta är ett hot mot jämställdheten. Kvinnor blir antastade på krogen, på bussen, på jobbet, i affären och tvättstugan. Detta är ett hot mot jämställdheten. Kvinnor börjar undvika fler platser än tidigare eftersom de är rädda för att bli överfallna och våldtagna. Kvinnor är numera vaksamma även på dagen och inte som förr efter mörkrets inbrott. Detta är ett hot mot jämställdheten.

Bokstavsalfabetet är vida känt i Sverige och flera myndigheter använder det dagligen för att förtydliga ord och koder. Jag lärde mig det 2001 då jag ryckte in i lumpen och tvingades drilla det. Jag kan det fortfarande som ett rinnande vatten trots att det gått så många år. Ibland använder jag det fortfarande i telefonsamtal när jag ska bokstavera mina krångliga efternamn.

Adam, Bertil, Cesar, David, Erik, Filip, Gustav, Helge, Ivar, Johan, Kalle, Ludvig, Martin, Niklas, Olof, Petter, Qvintus, Rudolf, Sigurd, Tore, Urban, Viktor, Wilhelm, Xerxes, Yngve, Zäta, Åke, Ärlig, Östen.

Nu är alltså förslaget att man bland annat ska byta ut David mot Doris, Kalle mot Khaled och Ludvig mot Laila.

Att komma fram till att man ska göra om detta alfabet och dessutom komma överens om vad man ska ha istället för de befintliga namnen måste krävts mycket tid och många möten. ”Vilka förslag har vi istället för David?” ”Hur många röstar på Doris?” ”Är alla nöjda med Khaled eller ska vi ta Khidr istället?” ”Kan alla räcka upp handen ordentligt så vi kan räkna!”

Seriöst.

Fartyg kallas oftast för hon och har kvinnliga namn. Med ovanstående logik ska vi då numera börja prata om våra båtar och fartyg som han. Man får döpa om M/S Viking Grece till M/S Viking Gunnar för att göra det mer jämställt. Och rättvist.
Flickor och kvinnor lider idag av att vara förtryckta. Jag vill gå i min älskade skog utan att behöva utrusta mig med överfallsspray eller låna grannens hund.

Lägg er energi och tid på rätt saker och sluta ha FEL FUCKING FOKUS!

 

Läs hela inlägget »

Dessa ord är ofantligt viktiga, helt självklara men tyvärr inte respekterade.
 
Efter att jag lade upp mitt förra blogginlägg om skräcken jag kände då jag trodde jag skulle bli överfallen och våldtagen har många kvinnor hört av sig till mig med sina historier om händelser när de trott att det varit kört. Berättelserna är horribla och så vanliga.
Min kropp är min kropp. Din kropp är din kropp. Det är verkligen inte svårare än så men dessvärre klampar många över den gränsen och gör stor skada.

När jag gick i förskola (dagis) och skola pratade man inte om integritet och stopp min kropp. Detta har ändrats och det gör mig glad. Visste du förresten om att man räknar med att det finns tre barn i varje klass som är utsatta för sexuella övergrepp. Bara att skriva föregående mening är svårt och tårarna bränner bakom ögonlocken där jag sitter på tåget från Stockholm. Tre barn! Hur är det möjligt! Jag vill bara skrika, slå sönder någonting och döda alla jävla pedofiler. Tankarna snurrar med ångest av att inte göra tillräckligt. Vad kan jag göra för att förändra och påverka? Att skriva detta blogginlägg är en liten sak som förhoppningsvis kan göra någon skillnad.

Min son är snart 4 år och han älskar kaniner. På sitt huvud har han en rosa kaninmössa när han går till förskolan. Han bryr sig inte om att någon trott han varit en flicka bara för att han går med en rosa kanin på huvudet. Vissa barn vill bli poliser när de blir stora, han vill bli en kanin. Jag älskar denna lilla människa så mycket, så fin och rolig. När hans storebror var lika liten som han är nu började jag prata med honom om hur viktigt det var att han förstod att hans kropp var hans egen. Jag berättade att han själv ska bestämma vem som får röra den och hur. Jag gjorde och gör fortfarande klart för barnen att detta också betyder att de aldrig heller få röra någon annan mot deras vilja.

Min yngsta son har redan i denna ålder fått med sig från förskolan att hans kropp är hans. Han sätter ofta upp handen i ett stopptecken och säger ”STOPP, det är min kropp!” Häromdagen kittlade jag honom. Först tyckte han det var roligt och vek sig av skratt, efter ett tag tröttnade han och sa ”STOPP, det är min kropp!” och då slutade jag med en gång. För att visa att jag tar hans vilja och känsla på allvar. I somras var det en envis fluga som störde honom ideligen genom att surra i hans ansikte. Ha sa samma sak till flugan som han sa till mig häromdagen. Flugan lyssnade inte men det är en annan femma. Huvudsaken är att han förstår poängen.

Förändringen i samhället måste komma från barnen. När de förstår och agerar rätt kommer sexuella övergrepp att minska.

Tvinga inte dina barn att krama mormor/farbror/kusin. Vill de inte så vill de inte. Lär barnen att de bara ska krama människor de vill krama. Tvinga inte barnen att ge något av sig själva som de inte vill ge. Att mormor/farbror/kusin blir ”sårade” är verkligen totalt oviktigt, ditt barns känsla och trygghet är viktigare.

Om man tvingas kramas med en farbror man knappt känner kanske man känner att man ska tycka det är ok att ens gymnastiktränare vill ha kramar. Pedofiler finns där barn finns och det är vår förbannade skyldighet att skydda våra oskyldiga små älsklingar. Prata med barnen om deras rätt till deras egen kropp och att de alltid ska komma till dig om något känns fel.

STOPP. DET. ÄR. MIN. KROPP.
 

Läs hela inlägget »

Igår förmiddags trodde jag att det var kört. Jag var säker på att det var min tur att bli överfallen och våldtagen.

Det är lördag och stormen Knud har precis dragit förbi. Luften är frisk och jag njuter av att gå min sedvanliga powerwalk vid havet. Jag drar undan grenar som blåst ner på stigarna och jag tittar på ekorrar som stirrar lika nyfiket på mig som jag på dem. Jag älskar att befinna mig i skogen och denna dag känns livet härligt. Jag sätter mig ner på en sten och bara lyssnar in alla ljud. 

Jag reser mig upp och går en liten bit när det kommer en moped emot mig. Det känns obehagligt eftersom jag inte en enda gång på 2.5 år mött en bil eller moped på denna sträcka. När mopeden kommer närmare ser jag att det sitter två män på den. De är mörkt klädda, nästan lite maskerade och de har solglasögon på sig. Jag får direkt en obehaglig känsla i kroppen och viker snabbt av på en stig till vänster. Jag snabbar på mina steg och ser att mopeden svänger in bakom mig. Nu kommer paniken och jag börjar springa samtidigt som jag vet att jag inte har en chans. Om två män på en moped vill komma ikapp mig och göra mig illa är det lite jag kan göra för att förhindra det. På vänster sida finns havet och jag överväger att springa rakt ut i det med förhoppning om att de inte ska komma efter.

Jag springer så fort jag kan med torr hals och panik i bröstet. Jag ber till allt gott om beskydd och att jag ska slippa hamna på löpsedeln: ”Ännu en kvinna överfallsvåldtagen i skogen av två män!” Jag parerar mina steg mellan stenar och rötter och när jag vågar titta bakåt är de inte längre bakom mig.

Knud har gjort att vattennivån höjts rejält och stigen är ordentligt översvämmad. Att gå tillbaka och hitta en torr stig och riskera att möta dem igen är inte något alternativ. Vattnet går mig till anklarna. Resten av vägen hem klafsar jag i mina blöta och kalla skor medan jag ständigt tittar mig över axeln. Andhämtningen är tung och hjärtat slår hårt. Jag känner en oerhörd tacksamhet över att jag inte blev överfallen och våldtagen.
 
– Vad du överdriver! De var säkert bara ute och åkte moped. Hela världen vill dig inte illa lilla vän!
 
Du har kanske rätt.
Kanske var det världens bästa killar som åkte ut i skogen för att röja upp på stigarna. Kanske. Eller så var det två hemska män som anser att de har rätt att ta sig friheter. Att en kvinnas kropp är gjord för deras njutning. I det läget hade jag inte lyxen att stanna upp och fråga, jag tog det säkra före det osäkra. För mig är det inte en behaglig känsla att två män kör efter mig i skogen på en moped.

Jag kom hem, tog av mig de blöta skorna, tvättade fötterna och spelade in en film jag lade på Facebook om händelsen. Filmen blev delad många gånger och flertalet kvinnor skrev att de kände igen sig i paniken. I skräcken av att vara förföljd om vetskapen om att man som ensam kvinna i stort sett är chanslös mot en man eller flera män som bestämt sig för att våldta en. Chanslös.

Man vet aldrig hur man ska reagera i en situation som denna. Fight, flight och freeze är en benämning på reaktioner på grund av stark stress. På svenska säger man Flykt- och kamprespons som är en överlevnadsmekanism. Vid stark stress där ens liv står på spel reagerar kroppen på dessa sätt:

·         Man flyr
·         Man slåss
·         Man spelar död (ofta inte medvetet)

Våldtäktsoffer berättar ofta om att de under våldtäkten blivit helt paralyserade av skräcken, de kan inte röra sig. Vid senare polisförhör och utfrågningar vid rättegångar får de frågor som ”Men varför försökte du inte ta dig därifrån?” ”Varför gjorde du inte motstånd?” ”Varför sade du inte nej?” Att få den typen frågor är ytterligare en kränkning av offret. Det gör stor skada på den redan drabbade individen och får andra offer att inte våga anmäla. Man vill inte utsättas för ännu ett övergrepp – denna gång av rättsväsendet.

I mina föreläsningar pratar jag om härskartekniker. Påförande av skuld och skam är en av dem som innebär att man får någon att känns skuld och skam trots att det inte är dem själva som är orsaken till det inträffade. En våldtagen kvinna får ofta skulden av samhället. Hade hon inte varit på den platsen, tillsammans med dessa människor, iförd de kläderna hade detta aldrig hänt.  

Efter mitt Facebookinlägg har många kvinnor hört av sig till mig med sina egna historier. De har sprungits ikapp, de har flåsats i örat av främmande män på gatan, de har precis lyckats låsa sin ytterdörr innan en man försökt dra upp dörren, de har fått en erigerad kuk i handen på en fullsatt spårvagn. Vittnesmålen är många och kvinnor med mig börjar allt mer begränsa vad vi gör och vem vi är i närheten av. Att inte promenera själv i mörkret är sedan gammalt, att inte ens våga gå i skogen på dagtid är nytt för mig och jag hatar att känns mig begränsad. Skogen är lika mycket min som din.

Snälla ni bra, fina och goda män där ute. Jag vet att ni är många fler än de onda och därför har ni ett stort ansvar. Sätt er in i vad jag och många kvinnor med mig vittnar om. Skapa en förståelse, prata med era polare. Prata med era söner om rätt och fel, min och din kropp, jämställdhet och respekt. Sakta in era steg och stanna om ni märker att kvinnan framför er snabbar på sina steg och verkar stressad. Låt henne aldrig bli lika skräckslagen som jag blev igår!

 

Läs hela inlägget »

I torsdags kväll hände något fantastiskt. Jag satt vid min laptop och förberedde mig inför morgondagens föreläsning på Försvarshögskolan i Stockholm när det plingar till i min inbox.
Jag undrar vem som mejlar så sent och stelnar till när jag ser namnet på avsändaren. Det är från den plutonchef jag hade i Kosovo 2003. Det var från den chef som skulle agerat när jag var utsatt för mobbning och sexuella trakasserier av min grupp. Det var från honom jag inte hört ett ord ifrån på 15 år.

Mejlet jag läser är långt, fint och bra. Han har sett att jag ska föreläsa under morgondagen och ville bara skicka sina tankar kring allt som hände för så länge sedan. Han ber om ursäkt för att han inte gjort det som varit hans plikt som chef. Han skäms över det faktum att han inte hört av sig till mig tidigare. Han har hört talas om min bok och han berömmer mig och mitt mod. Han önskar mig också lycka till under morgondagen och säger att jag gärna får höra av mig till honom.
Jag läser det långa mejlet flera gånger och meningarna som står där gör mig glad. Jag har aldrig tvivlat på det som hände mig men det känns ändå skönt att få hans bekräftelse. Jag skriver till honom att det är sent och att jag ska svara honom vid ett annat tillfälle och ber honom komma och lyssna på min föreläsning. Han tackar ja och jag drömmer om honom på natten. I drömmen är vi vänner och pratar mycket med varandra.

Nästa morgon är jag illamående och ovanligt nervös när jag beger mig mot Försvarshögskolan.

Vi träffas i korridoren utanför föreläsningssalen. Vi kramas och pratar en stund innan det är dags för mig att ställa mig på scen. Att prata om mina erfarenheter påverkar mig fortfarande fast det är så länge sedan nu. Denna gång är det riktigt svårt och jag kan inte hålla tårarna borta. Jag både känner och ser publikens stöd, de är med mig och de berörs. Varje gång jag tittar på min chef som sitter på tredje raden nickar han. Jag ser att han är påverkad av vad jag berättar och hur jag reagerar på mina minnen.
Jag säger till publiken att det finns en specifik anledning till att jag reagerar så starkt just idag men att jag inte vill berätta varför. Jag vill inte hänga ut min före detta chef, det är svårt som det är. Jag ber publiken ställa frågor och då kommer frågan: ”Men har aldrig din chef hört av sig till dig och bett om ursäkt?” Jag är tvungen att le för denna fråga vet jag inte om jag någonsin fått förut och så kom den just idag. Jag svarar att jag fick en ursäkt kvällen innan. När jag får ännu en fråga om min chef vänder sig min före detta chef om och med hög röst berättar vem han är. Det blir knäpptyst.

Inför alla ber han om ursäkt för att han inte agerat, han berättar om hur mycket han tänkt på mig och denna situation genom åren och hur han agerat annorlunda när liknande situationer har uppkommit under hans ledarskap. Han visat öppet sitt stöd för mig och det jag gör. Nu är det inte bara mina tårar som rinner utan även många i publiken, män som kvinnor torkar sina tårar. Det är ett oerhört mäktigt ögonblick. Jag tittar honom i ögonen och säger att det är på grund av att han sitter i publiken som det är extra svårt idag. Jag tackar honom för hans mod att komma, göra sig tillkänna och be om ursäkt. Han ler och nickar till svar.

Jag har absolut förlåtit honom. Vi är på jorden för att lära. Att ta lärdom om situationer och göra rätt vid nästa givna tillfälle är det som betyder någonting. Att be om ursäkt och gottgöra är viktigt – för andra men också för sig själv. Jag var den som var utsatt men även han som utomstående hade påverkats mycket av denna situation. Detta är någonting jag pratar mycket om i mina föreläsningar och det var viktigt att få bekräftat.

Han köpte min bok och vi pratade länge efteråt.

Ursäkten kom 15 år efter att det hänt. Bättre sent än aldrig.
 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Arkiv