Värdegrundsarbete för arbetsplatser fria från mobbning och sexuella trakasserier


Som arbetsmiljökonsult hjälper jag organisationer med flertalet insatser för att skapa friska och starka arbetslag. Det förebyggande arbetet med utbildning är viktigt, när trakasserierna är ett faktum hjälper jag till med utredningar enligt den norska metoden Faktaundersökning.
 

Nystart. Det ligger så mycket bakom ett enkelt ord.

Min hemsida är precis återskapad och jag ska börja blogga igen. Från att ha varit en väl anlitad föreläsare och där jag kunde arbeta med det jag ansåg vara min livsuppgift så drogs mattan bort under mina fötter under pandemin. Mina bokningar försvann och inga andra kom in.

"Äsch det är ingen fara, detta är snart över och jag kan köra igen!" Så tänkte jag och säkert många andra. Vad vi inte förstod var att detta skulle vara i två år. Under den tiden var jag rädd, arg och rätt bitter. Jag förstod inte varför jag inte fick jobba med det jag var ämnad för att göra. 

Efter mycket självrannsakan kom jag fram till att jag hade blivit för bekväm och att Universum hade fått flytta på mig eftersom jag inte hade gjort det själv. Jag hade slutat att utvecklas och behövde en knuff. 

I Oktober för snart ett år sedan fick jag jobb som arbetsmiljöingenjör på Södra och jag älskar mitt jobb. Jag har härliga kollegor, roliga uppgifter, mycket fria tyglar, ett gäng som tror på och peppar mig. Jag har inte bara startat igång pausgympa  utan även bokklubb och daglig meditation och allt är mycket uppskattat. I somras skrev jag till alla på avdelningen att arbetsmiljö inbegriper mer än föreskrifter och rutiner. Att det är viktigt att vi kommunicerar, stärker varandra och har roligt ihop. Med anledning av det ville jag att vi skulle se Sverige-Japan matchen tillsammans. 

Jag tog med mig en chipspåse och olikfärgade örhängen och mötte mina härliga kollegor.       

Jag trivs så bra men jag kan inte släppa min livsuppgift - att utbilda och sprida kunskap kring psykosocial arbetsmiljö - och då främst rörande mobbning och sexuella trakasserier.

Jag har nu startat upp en ny hemsida, kickat igång min mejl - och jag ber TUSEN gånger om ursäkt om någon kontaktat mig och jag inte svarat. Jag har inte fått dom...

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kan komma igång igen och att mina kunder finns kvar. Allt blir som det ska. 

Ta hand om er!
Emilia

Läs hela inlägget »

Allt går i cykler. Runt, runt och runt.

Se på naturen. Efter ett par månaders grönskimrande prakt är det dags för löven på träden att förändra sin färg och gå mot det gul/röda hållet. I och med att temperaturen faller ytterligare gör löven det samma och träden står sedan kala i ur och skur. De håller i och håller ut och helt plötsligt kryper temperaturen åter uppåt igen och små knoppar bildas på grenar som såg så döda ut. Och allt börjar om igen. Helt otroligt och magiskt om ni frågar mig! Det är naturligt och självklart att det är så det fungerar.

Naturen vet det – vi borde också!

Detta gäller också börsen som går upp och ner, havet som har ebb och flod, kvinnans kropp som har sitt mönster varje månad, vattnets cykel för ekosystemet, jordens rotation kring sin egen axel och dess lutning och rotation kring solen.

Det gäller även vårt humör, vår ekonomi, vår sysselsättningsgrad, vår ork och tålamod (småbarnsåren…) Vi kan inte göra annat än att lita på processen.

Det har varit tufft för mitt företagande under pandemin. I somras har jag gjort en arbetsmiljökartläggning med tillhörande teamcoaching, imorgon håller jag höstens första föreläsning i Stockholm. Allt blir bra! Naturen och universum vet vad den gör. Luta dig tillbaka och njut av processen – allt går bara i sina naturliga cykler.

Trevlig måndag alla!
 

Läs hela inlägget »

I nuläget har mitt inlägg på Linkedin fått följande respons:

13 242 reaktioner
605 251 visningar
328 kommentarer
73 delningar

Otroligt vilken respons! Här kommer inlägget:


Rödgråten.

Svettig donade jag med mitt växthus då jag fick ett larm från SMS-Livräddare.

Det visade sig vara ett misstänkt hjärtstopp några hundra meter från mig så jag kollade upp adressen och slängde mig i bilen. Få minuter senare kom jag fram till ett hus med ytterdörren öppen. Där inne låg en äldre kvinna på golvet och hemtjänstpersonal utförde HLR.

Hon hade kräkt på sin fina klänning och luften var tung. Jag bad den ena personalen att öppna altandörren bakom sig. Därefter tog jag upp andningsskyddet för att kunna göra inblåsningarna. Jag och den ena mannen turades om att göra bröstkompressioner och jag blåste.

Ambulansen var larmad och på väg.

Flera människor droppade in som också hade svarat på larmet. När en kvinnlig sjuksköterska kom hade kvinnan fått puls och börjat andas själv. Dock fortfarande medvetslös så vi lade henne i stabilt sidoläge.

Brandkåren kom och därefter ambulansen.
Jag torkade bort slemmet från hennes mun för att underlätta andningen och backade undan.

Jag klappade hennes kalla hud och tårarna kom. Till saken hör att jag är utbildad HLR instruktör och van att utbilda kring detta viktiga men detta var första gången jag fick göra det skarpt. Det är något annat, det är en människa som ligger där.

När jag och de andra gick runt i hennes hem för att leta efter identitetshandlingar att skicka med ambulansen blev det så verkligt. Jag såg foton på henne och hennes anhöriga, en kvinna som levt ett helt liv.

Att få tillbaka en människas puls och andning efter ett hjärtstopp är svårt, ännu svårare om man inte har tillgång till en hjärtstartare men vi lyckades.

Hur det går för damen nu vet jag inte men mina tankar är hos henne och hennes familj.

Den kvinnliga sjuksköterskan tog mitt nummer och ringde mig sedan. ”Hemtjänstpersonalen kunde prata med varandra, jag åkte till mina kollegor och räddningstjänsten hade varandra. Det kändes inte bra att du skulle åka hem ensam!” Så sa hon och det var så fint. Medmänsklighet.

Hemma har jag nu både gråtit och odlat klart.

Gå en HLR utbildning - man vet aldrig när den behövs! Livet är skört, hand om er!

Skål för livet!

Ps. Tre dagar senare åkte jag på ännu ett larm där mannen liv dessvärre inte gick att rädda. Jag höll hans varma hand i min och önskade honom en fin överfart.
 

Läs hela inlägget »

Inte bara våra magar kan kurra och våra kroppar kräva näring. Även våra själar kan svälta och sukta efter nutrition.

Den stora frågan vi kan ställa oss är om vi är en kropp som har en själ eller om vi är en själ som har en kropp? Oavsett så hör de ihop och påverkar varandra jämt och ständigt.

När kroppen behöver näring får vi ont i magen, vi blir sura och lättretade. När själen svälter kan vi få värk i våra kroppar, vi får svårt med existentiella frågor och börjar kanske ifrågasätta oss själva och det som finns runtomkring.  Själens hunger ger oss sömnsvårigheter och får dåliga vanor, kanske även beroenden av olika slag.

Att våra själar lider beror många gånger på att vi lever ”fel”, vad det betyder vet bara vi själva. En del människor har aldrig ens reflekterat över att man kan leva på ett annat sätt än på det sätt man gör. För att det aldrig har presenterats för något annat eller för att deras uppväxt och kontroll från omgivningen gjort att man inte ens kunnat tänka tanken. Vi faller så lätt för grupptryck och anpassar oss till andra människors förväntningar, sorg, oro, bördor och kontroll. När vi lever ”fel” lider våra själar. Får vi inte utlopp för det vi vill göra eller på det sätt vi känner att vi vill leva så svälter vi.

De som känner mig och har läst min blogg det senaste 1,5 åren vet att det har varit en svår tid för mig och jag har tröstätit mycket med en del viktuppgång som följd. Jag har inte ätit för att jag varit hungrig utan för att min själ har svultit.

Idag blev ännu en korsstygnstavla färdig och på den står det:

”Ju mer jag väger desto svårare blir jag att kidnappa!

 
Viktigt att se det positiva i allt!



Vad behöver din själ?


 

Läs hela inlägget »







Igår kom beskedet om att restriktionerna hävs från och med den 29 september.

Om 21 dagar, alltså tre veckor ska livet alltså kunna återgå till det normala och vi kan lägga detta jobbiga bakom oss. Det vad alla fall jag trodde skulle vara över på ett par månader tog mer än 1,5 år. Vissa har knappt märkt av det, andra har fått sina liv förstörda.

Jag läste häromdagen att vissa branscher har gynnats av pandemin. Några av dem är spelbranschen, matleveransbranschen, budbilsbranschen och byggbranschen. Min bransch dog och även jag en smula. Det sägs att det inte finns något ont som inte för något gott med sig. Jag längtar efter att se vad det kan vara i mitt fall för i nuläget förstår jag det inte alls.
 
För ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om KASAM och att mitt KASAM (känslan av sammanhang) fortfarande var relativt starkt. Jag är ledsen över att säga att det inte är det längre men jag kämpar för att komma tillbaka.

Det är inte meningen att vi ska gå igenom livet utan motstånd. Vi växer av det och utvecklas som människor. Bakslag får oss att vara tacksamma för det vi har, det vi kanske annars tog för givet.

Som några av er redan vet så broderar jag korsstygn och hittade igår ett citat jag ska ha på en tavla framöver:
 

SÖKES:
Räkmacka, gärna med bra glid!

 

 
Jag älskar det jag arbetar med, det ger mig en glädje och tillfredställelse rakt in i själen. Efter att ha stått på scen och blottat min själ och tagit emot människors sorg, tårar och kärlek är jag helt slut efteråt. Människor frågar mig ständigt hur jag orkar med det jag gör och jag svarar att jag gör det för att jag måste, för att det är min livsuppgift.
 
Socialminister Lena Hallengren sa igår: ”Vi tar ett steg mot en normal vardag, mot ett samhälle fritt från restriktioner.”

Jag behöver inte gå på krogen eller sitta i stora sällskap på restaurang – Jag vill bara jobba!
 

Läs hela inlägget »

Jag har varit jättemycket i valet och kvalet om jag ska skriva detta blogginlägg men nu kommer det;

Jag är uppvuxen med en ensamstående mamma och två yngre bröder i Göteborgs östra förorter (Bergsjön, Kortedala, Angered och Gamlestan). Det var minst sagt svårt ekonomiskt och man fick vända på varje krona. I stort sett alla kvinnor jag kände var ensamstående mammor med dålig ekonomi och det präglade min syn på föräldraskapet (främst moderskapet men naturligtvis även det frånvarande fadersskapet som fanns överallt runt omkring mig.)

Jag hade några kompisar med två sammanboende föräldrar och de hade råd att ge sina barn kläder och fickpengar lite titt som tätt. Jag var avundsjuk på detta och hade definitivt velat ha det likadant. Jag fick ibland låna kläder av dessa och det kändes fint men skamligt på samma gång.

Denna fattigdom gav mig en känsla av mindre värde, som att jag var andra klassens medborgare. Jag skämdes.

Jag minns en vinter då jag gick i nionde klass och alltså var 15 år gammal. Jag ägde bara ett par jeans. En kväll kände jag att jeansen behövde fräschas upp inför nästa skoldag så jag tvättade upp dem snabbt i handfatet och vred ut vattnet så gott jag kunde. Därefter hängde jag upp dem på tork i badrummet utan att förstå att genomblöta jeans kan inte torka av sig själv på bara några timmar. På morgonen när jag skulle ta på mig upptäckte jag till min förfäran att mina byxor fortfarande droppade ner i badkaret och jag fick panik. Jag försökte torka dem med en handduk men till sist var jag tvungen att gå hemifrån för att inte bli sen till skolan. Under de 10 minuter det tog att promenera till Vättleskolan hann mina jeans frysa i kylan och blev alldeles stela. Det var svårt att gå i dem och jag kände hopplöshet, ville bara gå hem. Väl i skolan berättade jag för mina klasskamrater om mina stelfrusna byxor och de fick känna på dem. Man skrattade och jag med men inners inne grät jag. Jag kände skam. Dessa blöta och kalla byxor satt jag med hela dagen innan det var dags att återigen gå hem i minusgraderna men då hade de åtminstone nästan torkat.

Känslan av fattigdom präglade hela mitt sätt att tänka, resonera och planera. Vilka beslut jag tagit på gott och ont och hur jag förhåller mig till pengar idag. Att vara skuldsatt är det värsta jag vet och att amortera på mitt huslån ger mig lyckokänslor. Jag vill inte vara ägd av någon – varken av en människa eller en bank.

Det sista året har varit tungt på många sätt för mig som ensamstående med två barn. Min trygga inkomst jag byggt upp genom åren försvann helt i och med pandemin. Många månader har jag nu gått utan någon lön och samtidigt tackat mig själv för att jag haft ett tryggt sparkonto att ta av.

Att det känts otryggt med min ekonomi de senaste 12 månaderna har triggat igång en massa hos mig som jag hanterat på bra och mindre bra sätt. Jag ber att vi nu är i slutspurten av detta och att saker och ting snart går tillbaka till vad det en gång var.
 
Vi triggas alla av olika saker från vår barndom, sådant som den vuxna individ vi nu är borde kunna hantera bättre. Men det lilla barnet kanske inte har fått läka de sår som gör sig påminda när man minst anar det.
 

Läs hela inlägget »

Vi gör ständiga val.

”Ska jag ta den vägen?” ”Ska jag säga det elaka?” ”Ska jag ingå detta avtal?” ”Ska jag ta den kakan?”

Man kan bryta ner det i att vi gör våra val utefter kärlek eller rädsla. Stannar jag kvar i detta förhållande för att jag älskar min partner eller stannar jag kvar för att jag är rädd för att bli ensam? Rädsla för vad andra ska säga. Rädsla för att göra fel val…

Ju bättre man känner sig själv desto lättare är det att identifiera känslorna kopplade till sina val och beslut. Personlig utveckling är viktigt och svårt på samma gång. Jag har inte bestämt mig för om det är en lättnad eller om jag känner kval över att jag aldrig blir klar med det arbetet.

Jag satt i bilen med min lilla idag och pratade ännu en gång om vikten att lyssna på sin magkänsla, om att lyssna till kroppens signaler om att någonting känns fel. Han sa som tidigare att den inte säger någonting och jag sa återigen att det kommer – om man tar sig tid att fånga upp och känna efter. Man måste öva för att bli bra på saker, även att hörsamma sig själv och sina känslor.

När rädslan får styra oss och de val vi gör känner vi ett motstånd. En gnagande känsla. När kärleken får styra känns det lätt och andetagen flyter fritt. Lever man ständigt i rädsla som många människor gör går det inte att känna skillnaden – för då finns det ingen.

Vi gör ständiga val och valen får konsekvenser - till det bättre eller till det sämre.
 

Läs hela inlägget »

- Här har vi högt i tak!

Jag har utbildat och jobbat med arbetslag sedan 2003 och ovanstående konstaterande har jag hört från många chefer genom åren. Det räcker att titta på medarbetarna och känna på energin som kommer med ett sådant uttalande för att veta om det stämmer eller inte. Responsen som följer kan vittna om att de befinner sig i en krypgrund. I ett utrymme där det är trång och lite mörkt, där luften är svårt att andas in och där man riskerar att stöta i något så fort man rör sig.

Om det på riktigt är högt i tak är det ingenting som behöver uttalas, man bara vet. Man vet också om man förväntas rätta in sig i ledet och när ens yttrande eller ifrågasättanden kommer att leda till repressalier. Sådant står inte med i organisationens policys, sådant märker människor snabbt – och anpassar sig.

Att skapa arbetslag som känner att de har en bekväm takhöjd över sig tar tid och det kräver att man är konsekvent. Som så ofta annars är det inte ens ord som väger tyngst utan ens handlingar. Chefen måste visa med sitt sätt att agera att det är välkommet att komma med idéer, feedback och kanske även ifrågasättanden. Människor måste förstå och veta att det inte är farligt och att det inte medföljer straff. Självklart måste vi kunna ifrågasätta, hur skulle det se ut om alla tyckte och tänkte samma? Vart skulle då utvecklingen ske?

Högt i tak ska naturligtvis inte missförstås som att man utan censur får säga vad som helst till varandra. Att man rättfärdigar sitt elaka beteende med att man ju bestämt att det ska vara högt i tak. Högt i tak innebär att man respekterar varandras olikheter, tankar och idéer. Man arbetar utan prestige och tillåter andra att ta plats. Högt i tak innebär att man vågar chansa och inte klankar ner på människors misstag.
Människans ego är oftast starkt. Är man liten i sig själv vill man gärna dra ner andra till sin egen nivå, det blir ju så ensamt där nere.

En enda människa kan inte skapa ett arbetslag men en enda människa kan förstöra det.
 

Läs hela inlägget »

Allt startar med ditt andetag. In och ut. Hela tiden, dygnet runt tills du tar ditt sista. Det är andetaget som håller dig vid liv likväl som frånvaron av det som avslutar det.  

Allt i naturen andas. Tänk på hur havet andas med hjälp av sina vågor och tidvatten, in och ut. I det medvetna andetaget existerar bara du, inte ditt jobb, familj, problem, statusprylar och stress. Bara du. Det är ingen slump att man lär ut profylax och att andetaget lindrar smärtan vid exempelvis en förlossning.

Den psykiska hälsan skenar i den kris vi befinner oss i. Både barn och vuxna påverkas och far illa. Ju stressade vi blir desto lättare är det att tänka katastroftankar.

Det handlar om så små medel som att bara sätta sig och medvetet andas ner i magen. Fem andetag där man fokuserar på luftens väg långt ner i kroppen och upp igen. Att släppa ner axlarna, lossa spänningen i käkarna och låta stressen rinna av en.
Yoga och mindfullnessövningar behöver inte vara så svårt och komplicerat. Det handlar bara om att inhalera medvetet, att följa andetaget in och ut. Vi måste sluta hålla in magen och låta vår diafragma jobba med oss, fylla lungorna till sin fulla bredd. Låta alveolerna vidgas och göra sitt jobb med att skicka ut syret i kroppen och syresätta våra celler. Det är i cellerna allt liv börjar.

Jag har en ny aktivitet med mina barn. På kvällen innan vi borstar tänderna och läser godnattsaga får de välja en sten i min samling och så sätter vi på lugn meditiationsmusik. Under ett par minuter sitter vi sedan i tystnad med stenen mot bröstet och tänker på allt vi är tacksamma över. Det går förvånansvärt bra och är ett fint sätt för oss alla tre att komma ner i varv inför natten. Att lära mina barn att andas ordentligt och lyssna inåt är något av det viktigaste jag kan skicka med dem genom livet.

Vi kan med våra ord, handlingar och energi ge varandra andnöd. Men också livskraft.
 

Läs hela inlägget »

Livet är kort och ju äldre man blir desto snabbare verkar det gå.

Vissa dör innan de fått börja leva. Andra slutar leva långt innan de dör. De sistnämda existerar bara och deras liv är en enda lång transportsträcka mot döden. De ger upp och accepterar sitt öde, sina krämpor och sitt förflutna. Deras sinnesstämning lever i det förgångna och det påverkar deras nu och deras framtid. De lämnar inte de ramar som en gång placerats runt dem. De förlikar sig med dem och ger inte sin själ utrymme att andas.

Jag lever efter att allt blir som det är tänkt att vara. Med det sagt betyder inte det att allt bara är frid och fröjd eller att jag inte kan känna oro. Jag är en människa och saker och ting händer hela tiden. Frågan är bara hur man väljer att förhålla sig till det som sker.

Jag lever också med tron att vi är kapabla individer med olika förutsättningar och att vi kom hit med en uppgift, vi har någonting som just vi ska tillföra denna värld. Kanske är vi här för att lära oss själva någonting? Kanske ska vi lära ut? Vårda? Underhålla eller älska?
Vi blir satta i boxar men det betyder inte att vi behöver stanna inom dem. Var den du är. Älska vem du vill. Klä dig som du vill. Umgås med vem du vill. Jobba med det du vill.

Livet är för kort för att de sociala normerna ska hålla oss i kedjor. Det är magiskt att umgås med människor som inte dömer en utan ger en friheten att vara den man är. Vi är olika och det måste vara ok. Vad skulle du göra om allt var möjligt? Vad hindrar dig från att leva ut det?

Jag behöver inte din tillåtelse och du behöver inte min. Lev DITT liv!

 

Läs hela inlägget »

Nystart. Det ligger så mycket bakom ett enkelt ord.

Min hemsida är precis återskapad och jag ska börja blogga igen. Från att ha varit en väl anlitad föreläsare och där jag kunde arbeta med det jag ansåg vara min livsuppgift så drogs mattan bort under mina fötter under pandemin. Mina bokningar försvann och inga andra kom in.

"Äsch det är ingen fara, detta är snart över och jag kan köra igen!" Så tänkte jag och säkert många andra. Vad vi inte förstod var att detta skulle vara i två år. Under den tiden var jag rädd, arg och rätt bitter. Jag förstod inte varför jag inte fick jobba med det jag var ämnad för att göra. 

Efter mycket självrannsakan kom jag fram till att jag hade blivit för bekväm och att Universum hade fått flytta på mig eftersom jag inte hade gjort det själv. Jag hade slutat att utvecklas och behövde en knuff. 

I Oktober för snart ett år sedan fick jag jobb som arbetsmiljöingenjör på Södra och jag älskar mitt jobb. Jag har härliga kollegor, roliga uppgifter, mycket fria tyglar, ett gäng som tror på och peppar mig. Jag har inte bara startat igång pausgympa  utan även bokklubb och daglig meditation och allt är mycket uppskattat. I somras skrev jag till alla på avdelningen att arbetsmiljö inbegriper mer än föreskrifter och rutiner. Att det är viktigt att vi kommunicerar, stärker varandra och har roligt ihop. Med anledning av det ville jag att vi skulle se Sverige-Japan matchen tillsammans. 

Jag tog med mig en chipspåse och olikfärgade örhängen och mötte mina härliga kollegor.       

Jag trivs så bra men jag kan inte släppa min livsuppgift - att utbilda och sprida kunskap kring psykosocial arbetsmiljö - och då främst rörande mobbning och sexuella trakasserier.

Jag har nu startat upp en ny hemsida, kickat igång min mejl - och jag ber TUSEN gånger om ursäkt om någon kontaktat mig och jag inte svarat. Jag har inte fått dom...

Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kan komma igång igen och att mina kunder finns kvar. Allt blir som det ska. 

Ta hand om er!
Emilia

Läs hela inlägget »

Allt går i cykler. Runt, runt och runt.

Se på naturen. Efter ett par månaders grönskimrande prakt är det dags för löven på träden att förändra sin färg och gå mot det gul/röda hållet. I och med att temperaturen faller ytterligare gör löven det samma och träden står sedan kala i ur och skur. De håller i och håller ut och helt plötsligt kryper temperaturen åter uppåt igen och små knoppar bildas på grenar som såg så döda ut. Och allt börjar om igen. Helt otroligt och magiskt om ni frågar mig! Det är naturligt och självklart att det är så det fungerar.

Naturen vet det – vi borde också!

Detta gäller också börsen som går upp och ner, havet som har ebb och flod, kvinnans kropp som har sitt mönster varje månad, vattnets cykel för ekosystemet, jordens rotation kring sin egen axel och dess lutning och rotation kring solen.

Det gäller även vårt humör, vår ekonomi, vår sysselsättningsgrad, vår ork och tålamod (småbarnsåren…) Vi kan inte göra annat än att lita på processen.

Det har varit tufft för mitt företagande under pandemin. I somras har jag gjort en arbetsmiljökartläggning med tillhörande teamcoaching, imorgon håller jag höstens första föreläsning i Stockholm. Allt blir bra! Naturen och universum vet vad den gör. Luta dig tillbaka och njut av processen – allt går bara i sina naturliga cykler.

Trevlig måndag alla!
 

Läs hela inlägget »

I nuläget har mitt inlägg på Linkedin fått följande respons:

13 242 reaktioner
605 251 visningar
328 kommentarer
73 delningar

Otroligt vilken respons! Här kommer inlägget:


Rödgråten.

Svettig donade jag med mitt växthus då jag fick ett larm från SMS-Livräddare.

Det visade sig vara ett misstänkt hjärtstopp några hundra meter från mig så jag kollade upp adressen och slängde mig i bilen. Få minuter senare kom jag fram till ett hus med ytterdörren öppen. Där inne låg en äldre kvinna på golvet och hemtjänstpersonal utförde HLR.

Hon hade kräkt på sin fina klänning och luften var tung. Jag bad den ena personalen att öppna altandörren bakom sig. Därefter tog jag upp andningsskyddet för att kunna göra inblåsningarna. Jag och den ena mannen turades om att göra bröstkompressioner och jag blåste.

Ambulansen var larmad och på väg.

Flera människor droppade in som också hade svarat på larmet. När en kvinnlig sjuksköterska kom hade kvinnan fått puls och börjat andas själv. Dock fortfarande medvetslös så vi lade henne i stabilt sidoläge.

Brandkåren kom och därefter ambulansen.
Jag torkade bort slemmet från hennes mun för att underlätta andningen och backade undan.

Jag klappade hennes kalla hud och tårarna kom. Till saken hör att jag är utbildad HLR instruktör och van att utbilda kring detta viktiga men detta var första gången jag fick göra det skarpt. Det är något annat, det är en människa som ligger där.

När jag och de andra gick runt i hennes hem för att leta efter identitetshandlingar att skicka med ambulansen blev det så verkligt. Jag såg foton på henne och hennes anhöriga, en kvinna som levt ett helt liv.

Att få tillbaka en människas puls och andning efter ett hjärtstopp är svårt, ännu svårare om man inte har tillgång till en hjärtstartare men vi lyckades.

Hur det går för damen nu vet jag inte men mina tankar är hos henne och hennes familj.

Den kvinnliga sjuksköterskan tog mitt nummer och ringde mig sedan. ”Hemtjänstpersonalen kunde prata med varandra, jag åkte till mina kollegor och räddningstjänsten hade varandra. Det kändes inte bra att du skulle åka hem ensam!” Så sa hon och det var så fint. Medmänsklighet.

Hemma har jag nu både gråtit och odlat klart.

Gå en HLR utbildning - man vet aldrig när den behövs! Livet är skört, hand om er!

Skål för livet!

Ps. Tre dagar senare åkte jag på ännu ett larm där mannen liv dessvärre inte gick att rädda. Jag höll hans varma hand i min och önskade honom en fin överfart.
 

Läs hela inlägget »

Inte bara våra magar kan kurra och våra kroppar kräva näring. Även våra själar kan svälta och sukta efter nutrition.

Den stora frågan vi kan ställa oss är om vi är en kropp som har en själ eller om vi är en själ som har en kropp? Oavsett så hör de ihop och påverkar varandra jämt och ständigt.

När kroppen behöver näring får vi ont i magen, vi blir sura och lättretade. När själen svälter kan vi få värk i våra kroppar, vi får svårt med existentiella frågor och börjar kanske ifrågasätta oss själva och det som finns runtomkring.  Själens hunger ger oss sömnsvårigheter och får dåliga vanor, kanske även beroenden av olika slag.

Att våra själar lider beror många gånger på att vi lever ”fel”, vad det betyder vet bara vi själva. En del människor har aldrig ens reflekterat över att man kan leva på ett annat sätt än på det sätt man gör. För att det aldrig har presenterats för något annat eller för att deras uppväxt och kontroll från omgivningen gjort att man inte ens kunnat tänka tanken. Vi faller så lätt för grupptryck och anpassar oss till andra människors förväntningar, sorg, oro, bördor och kontroll. När vi lever ”fel” lider våra själar. Får vi inte utlopp för det vi vill göra eller på det sätt vi känner att vi vill leva så svälter vi.

De som känner mig och har läst min blogg det senaste 1,5 åren vet att det har varit en svår tid för mig och jag har tröstätit mycket med en del viktuppgång som följd. Jag har inte ätit för att jag varit hungrig utan för att min själ har svultit.

Idag blev ännu en korsstygnstavla färdig och på den står det:

”Ju mer jag väger desto svårare blir jag att kidnappa!

 
Viktigt att se det positiva i allt!



Vad behöver din själ?


 

Läs hela inlägget »







Igår kom beskedet om att restriktionerna hävs från och med den 29 september.

Om 21 dagar, alltså tre veckor ska livet alltså kunna återgå till det normala och vi kan lägga detta jobbiga bakom oss. Det vad alla fall jag trodde skulle vara över på ett par månader tog mer än 1,5 år. Vissa har knappt märkt av det, andra har fått sina liv förstörda.

Jag läste häromdagen att vissa branscher har gynnats av pandemin. Några av dem är spelbranschen, matleveransbranschen, budbilsbranschen och byggbranschen. Min bransch dog och även jag en smula. Det sägs att det inte finns något ont som inte för något gott med sig. Jag längtar efter att se vad det kan vara i mitt fall för i nuläget förstår jag det inte alls.
 
För ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om KASAM och att mitt KASAM (känslan av sammanhang) fortfarande var relativt starkt. Jag är ledsen över att säga att det inte är det längre men jag kämpar för att komma tillbaka.

Det är inte meningen att vi ska gå igenom livet utan motstånd. Vi växer av det och utvecklas som människor. Bakslag får oss att vara tacksamma för det vi har, det vi kanske annars tog för givet.

Som några av er redan vet så broderar jag korsstygn och hittade igår ett citat jag ska ha på en tavla framöver:
 

SÖKES:
Räkmacka, gärna med bra glid!

 

 
Jag älskar det jag arbetar med, det ger mig en glädje och tillfredställelse rakt in i själen. Efter att ha stått på scen och blottat min själ och tagit emot människors sorg, tårar och kärlek är jag helt slut efteråt. Människor frågar mig ständigt hur jag orkar med det jag gör och jag svarar att jag gör det för att jag måste, för att det är min livsuppgift.
 
Socialminister Lena Hallengren sa igår: ”Vi tar ett steg mot en normal vardag, mot ett samhälle fritt från restriktioner.”

Jag behöver inte gå på krogen eller sitta i stora sällskap på restaurang – Jag vill bara jobba!
 

Läs hela inlägget »

Jag har varit jättemycket i valet och kvalet om jag ska skriva detta blogginlägg men nu kommer det;

Jag är uppvuxen med en ensamstående mamma och två yngre bröder i Göteborgs östra förorter (Bergsjön, Kortedala, Angered och Gamlestan). Det var minst sagt svårt ekonomiskt och man fick vända på varje krona. I stort sett alla kvinnor jag kände var ensamstående mammor med dålig ekonomi och det präglade min syn på föräldraskapet (främst moderskapet men naturligtvis även det frånvarande fadersskapet som fanns överallt runt omkring mig.)

Jag hade några kompisar med två sammanboende föräldrar och de hade råd att ge sina barn kläder och fickpengar lite titt som tätt. Jag var avundsjuk på detta och hade definitivt velat ha det likadant. Jag fick ibland låna kläder av dessa och det kändes fint men skamligt på samma gång.

Denna fattigdom gav mig en känsla av mindre värde, som att jag var andra klassens medborgare. Jag skämdes.

Jag minns en vinter då jag gick i nionde klass och alltså var 15 år gammal. Jag ägde bara ett par jeans. En kväll kände jag att jeansen behövde fräschas upp inför nästa skoldag så jag tvättade upp dem snabbt i handfatet och vred ut vattnet så gott jag kunde. Därefter hängde jag upp dem på tork i badrummet utan att förstå att genomblöta jeans kan inte torka av sig själv på bara några timmar. På morgonen när jag skulle ta på mig upptäckte jag till min förfäran att mina byxor fortfarande droppade ner i badkaret och jag fick panik. Jag försökte torka dem med en handduk men till sist var jag tvungen att gå hemifrån för att inte bli sen till skolan. Under de 10 minuter det tog att promenera till Vättleskolan hann mina jeans frysa i kylan och blev alldeles stela. Det var svårt att gå i dem och jag kände hopplöshet, ville bara gå hem. Väl i skolan berättade jag för mina klasskamrater om mina stelfrusna byxor och de fick känna på dem. Man skrattade och jag med men inners inne grät jag. Jag kände skam. Dessa blöta och kalla byxor satt jag med hela dagen innan det var dags att återigen gå hem i minusgraderna men då hade de åtminstone nästan torkat.

Känslan av fattigdom präglade hela mitt sätt att tänka, resonera och planera. Vilka beslut jag tagit på gott och ont och hur jag förhåller mig till pengar idag. Att vara skuldsatt är det värsta jag vet och att amortera på mitt huslån ger mig lyckokänslor. Jag vill inte vara ägd av någon – varken av en människa eller en bank.

Det sista året har varit tungt på många sätt för mig som ensamstående med två barn. Min trygga inkomst jag byggt upp genom åren försvann helt i och med pandemin. Många månader har jag nu gått utan någon lön och samtidigt tackat mig själv för att jag haft ett tryggt sparkonto att ta av.

Att det känts otryggt med min ekonomi de senaste 12 månaderna har triggat igång en massa hos mig som jag hanterat på bra och mindre bra sätt. Jag ber att vi nu är i slutspurten av detta och att saker och ting snart går tillbaka till vad det en gång var.
 
Vi triggas alla av olika saker från vår barndom, sådant som den vuxna individ vi nu är borde kunna hantera bättre. Men det lilla barnet kanske inte har fått läka de sår som gör sig påminda när man minst anar det.
 

Läs hela inlägget »

Vi gör ständiga val.

”Ska jag ta den vägen?” ”Ska jag säga det elaka?” ”Ska jag ingå detta avtal?” ”Ska jag ta den kakan?”

Man kan bryta ner det i att vi gör våra val utefter kärlek eller rädsla. Stannar jag kvar i detta förhållande för att jag älskar min partner eller stannar jag kvar för att jag är rädd för att bli ensam? Rädsla för vad andra ska säga. Rädsla för att göra fel val…

Ju bättre man känner sig själv desto lättare är det att identifiera känslorna kopplade till sina val och beslut. Personlig utveckling är viktigt och svårt på samma gång. Jag har inte bestämt mig för om det är en lättnad eller om jag känner kval över att jag aldrig blir klar med det arbetet.

Jag satt i bilen med min lilla idag och pratade ännu en gång om vikten att lyssna på sin magkänsla, om att lyssna till kroppens signaler om att någonting känns fel. Han sa som tidigare att den inte säger någonting och jag sa återigen att det kommer – om man tar sig tid att fånga upp och känna efter. Man måste öva för att bli bra på saker, även att hörsamma sig själv och sina känslor.

När rädslan får styra oss och de val vi gör känner vi ett motstånd. En gnagande känsla. När kärleken får styra känns det lätt och andetagen flyter fritt. Lever man ständigt i rädsla som många människor gör går det inte att känna skillnaden – för då finns det ingen.

Vi gör ständiga val och valen får konsekvenser - till det bättre eller till det sämre.
 

Läs hela inlägget »

- Här har vi högt i tak!

Jag har utbildat och jobbat med arbetslag sedan 2003 och ovanstående konstaterande har jag hört från många chefer genom åren. Det räcker att titta på medarbetarna och känna på energin som kommer med ett sådant uttalande för att veta om det stämmer eller inte. Responsen som följer kan vittna om att de befinner sig i en krypgrund. I ett utrymme där det är trång och lite mörkt, där luften är svårt att andas in och där man riskerar att stöta i något så fort man rör sig.

Om det på riktigt är högt i tak är det ingenting som behöver uttalas, man bara vet. Man vet också om man förväntas rätta in sig i ledet och när ens yttrande eller ifrågasättanden kommer att leda till repressalier. Sådant står inte med i organisationens policys, sådant märker människor snabbt – och anpassar sig.

Att skapa arbetslag som känner att de har en bekväm takhöjd över sig tar tid och det kräver att man är konsekvent. Som så ofta annars är det inte ens ord som väger tyngst utan ens handlingar. Chefen måste visa med sitt sätt att agera att det är välkommet att komma med idéer, feedback och kanske även ifrågasättanden. Människor måste förstå och veta att det inte är farligt och att det inte medföljer straff. Självklart måste vi kunna ifrågasätta, hur skulle det se ut om alla tyckte och tänkte samma? Vart skulle då utvecklingen ske?

Högt i tak ska naturligtvis inte missförstås som att man utan censur får säga vad som helst till varandra. Att man rättfärdigar sitt elaka beteende med att man ju bestämt att det ska vara högt i tak. Högt i tak innebär att man respekterar varandras olikheter, tankar och idéer. Man arbetar utan prestige och tillåter andra att ta plats. Högt i tak innebär att man vågar chansa och inte klankar ner på människors misstag.
Människans ego är oftast starkt. Är man liten i sig själv vill man gärna dra ner andra till sin egen nivå, det blir ju så ensamt där nere.

En enda människa kan inte skapa ett arbetslag men en enda människa kan förstöra det.
 

Läs hela inlägget »

Allt startar med ditt andetag. In och ut. Hela tiden, dygnet runt tills du tar ditt sista. Det är andetaget som håller dig vid liv likväl som frånvaron av det som avslutar det.  

Allt i naturen andas. Tänk på hur havet andas med hjälp av sina vågor och tidvatten, in och ut. I det medvetna andetaget existerar bara du, inte ditt jobb, familj, problem, statusprylar och stress. Bara du. Det är ingen slump att man lär ut profylax och att andetaget lindrar smärtan vid exempelvis en förlossning.

Den psykiska hälsan skenar i den kris vi befinner oss i. Både barn och vuxna påverkas och far illa. Ju stressade vi blir desto lättare är det att tänka katastroftankar.

Det handlar om så små medel som att bara sätta sig och medvetet andas ner i magen. Fem andetag där man fokuserar på luftens väg långt ner i kroppen och upp igen. Att släppa ner axlarna, lossa spänningen i käkarna och låta stressen rinna av en.
Yoga och mindfullnessövningar behöver inte vara så svårt och komplicerat. Det handlar bara om att inhalera medvetet, att följa andetaget in och ut. Vi måste sluta hålla in magen och låta vår diafragma jobba med oss, fylla lungorna till sin fulla bredd. Låta alveolerna vidgas och göra sitt jobb med att skicka ut syret i kroppen och syresätta våra celler. Det är i cellerna allt liv börjar.

Jag har en ny aktivitet med mina barn. På kvällen innan vi borstar tänderna och läser godnattsaga får de välja en sten i min samling och så sätter vi på lugn meditiationsmusik. Under ett par minuter sitter vi sedan i tystnad med stenen mot bröstet och tänker på allt vi är tacksamma över. Det går förvånansvärt bra och är ett fint sätt för oss alla tre att komma ner i varv inför natten. Att lära mina barn att andas ordentligt och lyssna inåt är något av det viktigaste jag kan skicka med dem genom livet.

Vi kan med våra ord, handlingar och energi ge varandra andnöd. Men också livskraft.
 

Läs hela inlägget »

Livet är kort och ju äldre man blir desto snabbare verkar det gå.

Vissa dör innan de fått börja leva. Andra slutar leva långt innan de dör. De sistnämda existerar bara och deras liv är en enda lång transportsträcka mot döden. De ger upp och accepterar sitt öde, sina krämpor och sitt förflutna. Deras sinnesstämning lever i det förgångna och det påverkar deras nu och deras framtid. De lämnar inte de ramar som en gång placerats runt dem. De förlikar sig med dem och ger inte sin själ utrymme att andas.

Jag lever efter att allt blir som det är tänkt att vara. Med det sagt betyder inte det att allt bara är frid och fröjd eller att jag inte kan känna oro. Jag är en människa och saker och ting händer hela tiden. Frågan är bara hur man väljer att förhålla sig till det som sker.

Jag lever också med tron att vi är kapabla individer med olika förutsättningar och att vi kom hit med en uppgift, vi har någonting som just vi ska tillföra denna värld. Kanske är vi här för att lära oss själva någonting? Kanske ska vi lära ut? Vårda? Underhålla eller älska?
Vi blir satta i boxar men det betyder inte att vi behöver stanna inom dem. Var den du är. Älska vem du vill. Klä dig som du vill. Umgås med vem du vill. Jobba med det du vill.

Livet är för kort för att de sociala normerna ska hålla oss i kedjor. Det är magiskt att umgås med människor som inte dömer en utan ger en friheten att vara den man är. Vi är olika och det måste vara ok. Vad skulle du göra om allt var möjligt? Vad hindrar dig från att leva ut det?

Jag behöver inte din tillåtelse och du behöver inte min. Lev DITT liv!

 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Örjan Noreheim » Nystart!:  ”Nystart. Helt rätt tänkt. Absolut inte ge upp ett så viktigt område där du med d..”

  • Linda Sandqvist » Nystart!:  ”Alla behöver vi tid för reflektion- för att komma tillbaka ännu starkare. Kör b..”

  • Christopher » Nystart!:  ”Lycka till med nystarten! ”

  • Annette West » 29 september:  ”Du är så klok, Emilia. Tack.”

  • Daniella » Breast Implant Illness Del 3/3:  ”Ska få en tid för att ta ut mina implantat nu.. har alla jävla symtom som en män..”

Arkiv

Ett tillfälligt fel har uppstått med Instagramflödet. Var vänlig försök igen senare.