Porrfilm
Då man inte var i tjänst eller hade beredskap var filmtittande en attraktiv sysselsättning på campen.
Min grupp satt och tittade på film i stort sätt varje kväll men jag var aldrig med. Efter många veckor av utanförskap tog jag mod till mig och började prata med en gruppmedlem om en film jag hade sett och undrade om inte vi i gruppen kunde se den tillsammans? Det var för övrigt filmen Momento.
Efter mycket om och men så gick killarna med på detta och jag kände en oerhört stor lättnad. ”Nu skulle det ordna sig. Nu skulle vi bli en fungerande grupp…”
Jag går glatt iväg och lånar film och bokar filmsal och när klockan börjar närma sig sju säger jag:
- Kom grabbar, nu är klockan sju, det är dags att gå!
Alla är helt plötsligt trötta och orkar inte titta på film. Jag blir naturligtvis jättebesviken men jag kan ju inte tvinga dem att titta på film om de inte vill så jag går därifrån och är borta i kanske fem minuter. Jag går och lämnar tillbaka filmen samt bokar av filmsalen. När jag kommer tillbaka sitter det fem killar i baracken där jag bor (och delar med två killar) och tittar på porrfilm på datorn. Helt plötsligt var de inte för trötta för att titta på film men valde en film som jag inte kunde se med dem och dessutom satt de i min bostad så det var inte läge för mig att klättra upp i min säng och läsa en bok.
Jag gick med tunga steg därifrån och fick vänta på att de tittat klart så att jag kunde gå och lägga mig.
Jag klandrade mig själv så många gånger och undrade vad jag hade gjort för fel. Borde jag ha varit på ett annat sätt eller borde jag ha sagt till på ett annat sätt? Jag kom dock fram till att jag har rätt att vara den jag är och de har inte rätt att kränka mig.
Vid åtskilliga tillfällen satt jag vid muren bakom våra baracker och grät. Förutom på toaletten var detta ställe någorlunda avskilt och där kunde jag sitta och gråta i fred. Bara låta tårarna falla och droppa ner på min uniformsjacka och min gula namnskylt som visade texten "Pte Åhfelt". Jag tillbringade många timmar med att bara sitta där och bara vara, skönt att slippa hålla uppe en fasad och låtsas vara glad. Jag var inte glad. Jag var djupt olycklig och kände mig ensammast i världen. Jag räknade ner månaderna, veckorna, dagarna och ja till och med timmarna tills jag kunde åka hem med hedern i behåll. Vid den muren gav jag mig själv ett löfte. Jag lovade mig själv att stanna kvar och fullfölja denna mission om det så innebar att jag skulle gråta varje dag. Låta tårarna rinna ljudlöst eller att kväva ljudet av min gråt i en handduk på toaletten. Jag skulle vara kvar. Att få göra en mission var så viktigt för mig och jag ville ha det som merit för att komma in på polishögskolan. Min grupp skulle inte vinna, det skulle jag.
Vad tror du att du hade gjort i min situation?
Fortsättning följer…
Min grupp satt och tittade på film i stort sätt varje kväll men jag var aldrig med. Efter många veckor av utanförskap tog jag mod till mig och började prata med en gruppmedlem om en film jag hade sett och undrade om inte vi i gruppen kunde se den tillsammans? Det var för övrigt filmen Momento.
Efter mycket om och men så gick killarna med på detta och jag kände en oerhört stor lättnad. ”Nu skulle det ordna sig. Nu skulle vi bli en fungerande grupp…”
Jag går glatt iväg och lånar film och bokar filmsal och när klockan börjar närma sig sju säger jag:
- Kom grabbar, nu är klockan sju, det är dags att gå!
Alla är helt plötsligt trötta och orkar inte titta på film. Jag blir naturligtvis jättebesviken men jag kan ju inte tvinga dem att titta på film om de inte vill så jag går därifrån och är borta i kanske fem minuter. Jag går och lämnar tillbaka filmen samt bokar av filmsalen. När jag kommer tillbaka sitter det fem killar i baracken där jag bor (och delar med två killar) och tittar på porrfilm på datorn. Helt plötsligt var de inte för trötta för att titta på film men valde en film som jag inte kunde se med dem och dessutom satt de i min bostad så det var inte läge för mig att klättra upp i min säng och läsa en bok.
Jag gick med tunga steg därifrån och fick vänta på att de tittat klart så att jag kunde gå och lägga mig.
Jag klandrade mig själv så många gånger och undrade vad jag hade gjort för fel. Borde jag ha varit på ett annat sätt eller borde jag ha sagt till på ett annat sätt? Jag kom dock fram till att jag har rätt att vara den jag är och de har inte rätt att kränka mig.
Vid åtskilliga tillfällen satt jag vid muren bakom våra baracker och grät. Förutom på toaletten var detta ställe någorlunda avskilt och där kunde jag sitta och gråta i fred. Bara låta tårarna falla och droppa ner på min uniformsjacka och min gula namnskylt som visade texten "Pte Åhfelt". Jag tillbringade många timmar med att bara sitta där och bara vara, skönt att slippa hålla uppe en fasad och låtsas vara glad. Jag var inte glad. Jag var djupt olycklig och kände mig ensammast i världen. Jag räknade ner månaderna, veckorna, dagarna och ja till och med timmarna tills jag kunde åka hem med hedern i behåll. Vid den muren gav jag mig själv ett löfte. Jag lovade mig själv att stanna kvar och fullfölja denna mission om det så innebar att jag skulle gråta varje dag. Låta tårarna rinna ljudlöst eller att kväva ljudet av min gråt i en handduk på toaletten. Jag skulle vara kvar. Att få göra en mission var så viktigt för mig och jag ville ha det som merit för att komma in på polishögskolan. Min grupp skulle inte vinna, det skulle jag.
Vad tror du att du hade gjort i min situation?
Fortsättning följer…
Kommentera gärna:
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
-
Örjan Noreheim » Nystart!: ”Nystart. Helt rätt tänkt. Absolut inte ge upp ett så viktigt område där du med d..”
-
Linda Sandqvist » Nystart!: ”Alla behöver vi tid för reflektion- för att komma tillbaka ännu starkare. Kör b..”
-
Christopher » Nystart!: ”Lycka till med nystarten! ”
-
Annette West » 29 september: ”Du är så klok, Emilia. Tack.”
-
Daniella » Breast Implant Illness Del 3/3: ”Ska få en tid för att ta ut mina implantat nu.. har alla jävla symtom som en män..”
Personligen var jag mycket rädd för alla kvinnor som tjänstgjorde och mycket efter den vecka på Swedint där man indoktrinerade att alla män var skit och låg till grund för allt elakt. Det blev en sådan effekt att det fanns potentiella förhållande som gick i stöpet pga av rädsla att bli föremål av oskickligt beteende.
Ett annat exempel är att det fanns en kvinnlig gruppchef som hade två män i sin grupp och dessa hade tillsammans skapat en jargong som kanske var för grov i mitt tycke. När Kvinnan mötte kärleken ändrades allt och männen var inte riktigt med på noterna i omställningen och blev ganska omgående hemskickade till Sverige. Dömda utan dom.
Personligen vågade jag aldrig prata med dig eller många andra tjänstgörande kvinnor. Men kan ju ångrar detta idag då man blir helt bedrövad av det du skriver. Jag hoppas du idag mår bra och frodas i det du gör. mvh Niklas
Har och hade döttrar hemma runt din ålder
Finns inte en chans i helvetet att jag hade accepterat hur du blev behandlad!!!
Ja det skulle jag ha gjort... Skämdes dock så mycket, ville inte att människor runtomkring skulle veta. Tack i eftehand!
15 oktober 2017 10:43:45
Ja det är verkligen helt sjukt att man kan utsätta en kollega för detta beteende. Tyvärr är det jättevanligt!
16 september 2015 20:10:56
Kära Emilia, JAG hade inte klarat mig så långt som du.
Det du beskriver känns horribelt, och det finns ingen chans att jag hade fixat det. Inte en chans i helvete.
Det var verkligen fruktansvärt att bli bemött på det sättet och dessutom under så lång tid. Men har man bara ett uppsatt mål så klarar man så mycket mer än vad man tror. Jag bestämde mig att ta mig igenom på andra sidan och det gjorde jag!
15 september 2015 07:17:38
Nej jag blev inte alls hedersamt bemött och jag accepterade det inte heller. Dock hade jag ALDRIG bönat och bett dem om att umgås med mig, det var de inte värda!
14 september 2015 16:26:43
Det värmer hjärtat att du säger så! Jag brinner för det jag gör och jag hoppas jag når ut till många.
14 september 2015 10:35:59