Giftig kvinnlighet Del 2/3

Föregående blogginlägg handlade om den eventuellt hotade manligheten. De allra flesta förstod mitt budskap men så finns det de där som vill missförstå och häver ut sig att jag hatar män. De kan inte ha mer fel.

Jaja, nu är det iallafall kvinnans tur att bokstavligt talat lägga sig under kniven.
Vad är en riktig kvinna? Vad är kvinnligt beteende och utseende?
 
Det är en skrämmande syn att åka förbi en busshållplats strax innan klockan åtta på morgonen en vardag. Medan tonårspojkar ser ut som om de ska till skolan så är deras jämnårigaa kvinnliga klasskamrater klädda och sminkade för fest.

Som att de inte duger som de är.

Som att de måste spackla sin fina och släta hud till oigenkännlighet för att attrahera mäns blickar. Styla sitt hår och klämma in sig i en liten klänning - för att gå till skolan och sitta på en trästol och lära sig om geografi och matematik.

Som att de inte duger som de är.

På min tid (inte jättelänge sedan) försökte naturligtvis även vi göra oss fina men det är annorlunda nu. Nu sitter varannan tjej med löshår, lösögonfransar och lösnaglar.

Som att de inte duger som de är.

Förutom att det är tragiskt och oerhört kostsamt blir det svårt att vänja sig av med skiten när man väl har det. Många av dem drömmer sannolikt också om att fixa läpparna, kanske brösten och rumpan också? Alla har vi sett Kim Kardashians timglasmidja, fylliga bröst och enorma arsle.
När de första linjerna kommer vill naturligtvis våra flickor även ha Botox insprutad i ansiktet – ALLA har ju det! Vad gör alla dessa gifter med våra kroppar? Hur påverkas vi i det långa loppet? Är det värt det? 

Det finns ett skimmer kring en åldrande man. Att tråna över en ”silverfox”. En äldre kvinna är gammal och förbrukad. Kan hon inte längre knullas eller spela sexsymbol finns det inget värde kvar i henne. 
 
Vi växer upp i ett samhälle där vi ständigt matas med hur en man respektive kvinna ska vara. Kvinnan ska vara en naturlig skönhet (fusket får inte synas), vi ska vara villiga till sex men inte vilja ha det för uppenbart. Vi ska inte vara någon tråkmåns till oskuld men absolut inte någon slampa. Gränsen är ibland hårfin och det kan få förödande konsekvenser att bli krönt till skolans hora. 

Jag har alltid varit smal och vältränad. Jag hade  rutor på magen fram tills första barnet – då försvann de i ett kick och kom aldrig mer tillbaka. Poff! Trots min låga fettprocent vägrade jag acceptera att jag hade små bröst. Jag ville ju också se ut som de vackra kvinnorna i tidningarna, de som sminkats i timmar och blivit retuscherade tills att de inte längre såg ut som sig själva. I många år var jag missnöjd och skämdes. I december 2007 lade jag mig under kniven och satte in silikonbröst. Det var dubbla känslor, jag såg fram emot att ”se ut som en kvinna” samtidigt skämdes jag. Innerst inne tyckte jag som den vettiga person jag var att jag borde kunna stå över det snedvridna skönhetsidealet som sa och säger att jag inte duger som jag är.
Förutom mycket pengar och fruktansvärd värk i flera månader blev jag också orörlig -  men nu var jag i alla fall inte platt. Var jag en riktig kvinna nu?
 
Jag lät dem sitta inne i lite mer än 11 år, ett av mitt livs största misstag. Läs om varför i nästa blogginlägg, del 3/3.
 
Jag är en riktig kvinna och duger precis som jag är!