En dag mötte jag högsta chefen då jag gick mot matsalen. Han stoppade mig för att fråga hur det gick med allt. Jag sa att det blivit bättre men att det inte var bra. Jag berättade sedan vad jag tyckte om hur min plutonschef hade skött det hela, som vanligt var jag brutalt ärlig. Efter detta blev det fler möten.
Högsta chefen (CO) kallade även min grupp till ett möte där jag inte fick vara med. Jag var illamående av nervositet för vad som sades och hur det skulle bli efter detta. Han berättade för dem att han varit i kontakt med höga chefer i Sverige och han pratade även med dem om en möjlig anmälan till Stockholms tingsrätt. Han poängterade även att det var han som dragit igång denna process och inte jag. Efter gruppmötet fick var och en ha ett enskilt möte med CO där de fick redogöra för sin version av det hela.
Jag mådde jättedåligt hela den dagen och var otroligt nervös för hur det skulle bli. Hur skulle gruppen bemöta mig efter detta? Kunde det bli värre? De kom tillbaka en och en till våra bostadsbaracker och såg nedstämda ut. Några frågade mig faktiskt hur jag mådde och det förvånade mig. Jag hoppades att detta skulle vara vändningen. Tyvärr blev det väl inte direkt bättre. Kommentarerna upphörde men naturligtvis var utanförskapet detsamma. När det handlar om vuxna människor kan man inte ”beordra” vänskap och respekt. Det är inte som på förskolan där man blir tillsagd att alla ska få vara med och leka. Man kan inte få en mobbare att skaka hand med en mobbad och sedan ska allt vara bra. Inte ens en ”ursäkt” hjälper, spåren som sätter sig i själen sitter för djupt. Man måste arbeta med vad som hänt. Gå på djupet med offret, ja faktiskt med hela arbetslaget. Ett ”förlåt” hjälper föga.
Men gissa vad? Jag fick aldrig någon ursäkt – allt var enligt min grupp bara ett missförstånd…
Jag förstod aldrig vad de menade med missförstånd för kommentarerna jag fick gick inte att missförstå: ”Åhfelt, vad hade du tyckt om att bli påsatt uppe i skogen av tre killar?”
Kan inte bli: ”Vet du vad det blir till middag?” Kommentarerna gick inte att misstolka!
Senare fick jag veta att gruppen ville ha en ursäkt från CO för att han kränkt dem på detta sätt genom att hota med Stockholms tingsrätt och anklaga dem för att utsätta mig för sexuella trakasserier.
I ett av många möten med min kompanichef var jag ledsen, nedstämd och mådde dåligt över att det gått så långt, jag ville ju bara tysta ner det hela för att orka mig igenom missionen. Kompanichefen tittade då på mig och sa att det var tack vare sådana som mig som kvinnor hade rösträtt. Det värmde mitt hjärta och gav mig lite mer ork. Lite mer energi att fortsätta kämpa.
Hur tycker ni att man borde hanterat detta ärende?
Fortsättning följer…
Kommentera gärna:
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
-
Örjan Noreheim » Nystart!: ”Nystart. Helt rätt tänkt. Absolut inte ge upp ett så viktigt område där du med d..”
-
Linda Sandqvist » Nystart!: ”Alla behöver vi tid för reflektion- för att komma tillbaka ännu starkare. Kör b..”
-
Christopher » Nystart!: ”Lycka till med nystarten! ”
-
Annette West » 29 september: ”Du är så klok, Emilia. Tack.”
-
Daniella » Breast Implant Illness Del 3/3: ”Ska få en tid för att ta ut mina implantat nu.. har alla jävla symtom som en män..”