Värdegrundsbloggen - För friskare företag

Äntligen!
Detta är mitt livs första blogginlägg och jag ser fram emot att presentera mig, mitt företag och mina tankar kring ett effektivt värdegrundsarbete. Kränkande särbehandling och sexuella trakasserier är mycket vanligt förekommande på våra arbeten och detta vill jag göra någonting åt. Visste du att 1/10 är utsatt för vuxenmobbning på sina arbetsplatser? 

För mig startade allting 2003 då jag arbetade i Kosovo som soldat, men först lite bakgrundsinformation:

När jag var 10 år gammal såg jag en film som heter: ”Tjejen som gjorde lumpen” med Goldie Hawn. Det ska tilläggas att det är en ganska löjlig komedi men jag blev helt besatt i själva tanken att även jag skulle bli soldat en dag. Jag fascinerades av hennes förvandling från bortskämd och mesig till stark, smart och respekterad. Även jag skulle bli så cool när jag blev stor! Punkt. När mina jämnåriga tjejkompisar ritade fjärilar och hästar målade jag kamouflage. Jag köpte kamouflageregnkläder och längtade tills den dagen jag skulle rycka in. I juni 2002 var det äntligen dags och jag ryckte in som sjukvårdsgruppbefäl på T2 i Skövde och hade 10 månader framför mig i uniform. Jag älskade det och sökte mig vidare till att göra utlandstjänst i Kosovo. 10 dagar efter muck ryckte jag in igen på KS08.

Jag minns känslan av att stiga av bussen tillsammans med andra män och kvinnor som skulle tjänstgöra på samma bataljon som mig. Det pirrade i magen och jag var illamående av nervositeten. Lappar satt uppsatta och personer med listor tog emot oss och visade oss till rätt byggnad och logement. Det är sent på kvällen när jag kommer fram till logementet och det krävs lite kraft innan den tröga dörren öppnas. Väl inne är det åtta sängar och åtta skåp uppradade, fyra på varje sida, en av dem var min. Det finns också ett skrivbord, ett par stolar och en papperskorg. Toalett och dusch fanns i korridoren, vi kvinnor fick toalett och dusch anvisad till oss en trappa upp. På sängen låg de obligatoriska blå- och vit rutiga sängkläderna, en grå filt och en kudde. Jag gick runt och hälsade på de som redan kommit och välkomnade de som kom efter mig. "Det blir bra det här!" kände jag, "äntligen!"

Jag tillhörde en grupp bestående av mig och sju killar och där åldern varierade från 21-32 år. Jag var näst yngst och vår gruppchef var yngst.  Jag sov oroligt och var nervös inför vad som komma skulle. Dagen efter var det uthämtning av vår utrustning samt första mötet med våra plutonschefer samt de andra två grupperna på vår pluton. Det var en kvinna i varje grupp. Vi påbörjade vår utbildning till att bli söksoldater på ett skyttekompani. Vår uppgift var att söka efter vapen, ammunition, dokument, knark osv hemma hos människor men även nedgrävda i terrängen. Vi skulle patrullera byar och vakta camper.  Redan andra dagen på utbildningen får jag den första högst olämpliga och kränkande kommentaren inför ca 30 personer: ”Undrar hur länge Åhfelt kan behålla oskulden om vi åker till Grekland ihop”. Magen knöt sig och jag blev oerhört chockad. Vad skulle jag göra? Vad skulle jag säga?

Vad hade du själv gjort?

Fortsättning följer… 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Guran » Bättre sent än aldrig:  ”Den person är inte av kvinna född som klarar av att läsa detta utan att bli alld..”

  • AnnKatrine » Jag trodde det var kört:  ”Usch jag kan känna paniken du hade, jag har själv varit nära att bli överfallen...”

  • Suss » Bättre sent än aldrig:  ”Jösses jag blev rörd, förbannad hmm fick blandade känslor på en och samma gång, ..”

  • Torbjörn Sjuenell » Bättre sent än aldrig:  ”Emilia. Sitter på tåget och gråter. Måste ha varit otroligt känslosamt för dig. ”

  • Tom Blomqvist » Bättre sent än aldrig:  ”Varmt tack för att du delar denna jobbiga men viktiga erfarenhet! Även jag grät!”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-