Operation ignorera Emilia

… Jag kan lova att man inte är kaxig när man sitter som ensam tjej och sju av ens närmaste kollegor skrattar åt att man ska bli våldtagen bak i fordonet. Jag skämdes något fruktansvärt. Jag kände skam, äckel, ilska, vanmakt och hopplöshet. Jag kände mig som en liten lort som inte var värd någonting. En lort som inte förtjänade vare sig respekt eller uppmärksamhet. Jag blev med ens dränerad på all min energi. Det sjuka är att jag försökte släta över det. Försöka skämta om något annat för att ta bort fokus från det vidriga.

Den obehagliga känslan i magen kom tillbaka ännu en gång och jag visste inte heller nu vad jag skulle göra eller säga. Jag hade ju redan sagt ifrån en gång, varför hade det inte räckt?
Senare på kvällen har vi ett gruppmöte där vi ska gå igenom sådant som gått bra och sådant som gått dåligt under de två veckor vi arbetat i missionsområdet. Jag tar mod till mig och säger:

- Jag har ett personligt problem i gruppen, jag är inte utan humor ni får jättegärna skämta med mig men inte OM mig för det är en jättestor skillnad!
- Det här är fan männens värld, du får vara beredd på hård jargong! Svarade då mannen som dragit det sista skämtet.
- Hård jargong är ok men dra inte in mitt namn i skämten!

Jag visste inte om detta hade gått fram till dem och om de hade förstått vad jag hade menat men jag kände ändå en oerhört stor lättnad, för nu kunde de ALDRIG komma och säga att jag inte sagt ifrån i alla fall! Jag gick och lade mig den kvällen med känslan av i alla fall en liten seger.

Dagen efter började något som jag senare valt att kalla för ”operation ignorera Emilia” vilket innebar att jag blev mer eller mindre osynlig för min grupp. Jag kunde komma med frågor eller förslag – och de hörde inte vad jag sa…

Ett bra exempel på detta är då redan dagen efter gruppmötet. Vi är ute för att söka efter nedgrävda vapen i terrängen, det är 35 grader varmt och jag frågar min gruppchef om jag får ta av mig min jacka då jag skulle gräva. Han sa nej så jag lät jackan vara på. När jag efter ett tag kommer tillbaka genomsvettig ser jag att resten av gruppen arbetar i sina t-shirts och då tar jag av mig min jacka jag med utan att fråga en gång till. När vi senare ska vända våra två fordon på den smala väg som vi kör på så ser jag en väg in på vänster sida där vi kan svänga runt på ett fält. Jag säger detta till föraren och han svara mig: ”Det fattar du väl fan själv att det inte går!” TILLS killen bredvid mig i baksätet säger SAMMA sak och DÅ svängde vi ut på fältet.

Vad kallas denna härskarteknik för?

Fortsättning följer…

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • L » När chefen mobbar:  ”Vår, relativt nyanställde kvinnliga chef, inom organisationen tog till alla mede..”

  • Vasiliki » BOOOOOOOOOM!:  ”För att inte tala om vården. ”

  • Lars H » Jag tycker om dig fröken!:  ”Känner inte att jag anpassar mig till samhället mer än att jag tar till mig nya ..”

  • Krister » #metoo:  ”Män som har råkat ut för samma sak men från kvinnor skall enligt feminister var..”

  • Helena Angvik » Krönika i tidningen WE:  ”Jag är likaså ett offer, för denna tortyr. Kulmen hösten-13. Sjukskriven och sar..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-