Kraschen. Del 2/3

Jag kämpade på med allt. Gjorde praktik, var ständigt sjuk och längtade tills examen och boksläpp.

Jag var med om en lättare bilolycka och fick whiplash på höger sida av nacken med huvudvärk och yrsel som följd. När jag var hos läkaren bröt jag som vanligt ihop och hon frågade om det var något annan än bilolyckan som inte kändes bra. Jag förklarade min livssituation och hon konstaterade att jag var utmattad. Hon sa att jag var tvungen att omedelbart dra i handbromsen för att inte krascha fullständigt. Jag sa att det var omöjligt. Förutom skolan och boken skulle jag också gå tre utbildningar i Norge under våren. Jag berättade att jag skulle bita ihop till den 8 juni då examen var och sedan skulle jag vila. Läkaren svarade: ”Du klarar dig inte till 8 juni med detta tempo, du kommer krascha innan. Jag bestämde mig för att klara mig hela vägen.

Jag gick de tre utbildningarna i Norge för att bli faktaundersökare och utreda mobbning och sexuella trakasserier i arbetslivet. Dagen innan sista steget fick jag en sådan huvudvärk att jag kräktes, låg däckad på hotellrummet på Oslos flygplats. Min mamma trodde jag hade fått en hjärnblödning och körde från Vårgårda till Oslo och knackade på mitt hotellrum mitt i natten.

Den 9 maj hade jag bokrelease för ”Var inte en sådan FITTA!” och det var topp 5 största dagen i mitt liv – vilken känsla! Äntligen fanns min bok ute!

Den 8 juni hade vi examen med en efterföljande middag, lättnad minst sagt! Nu kunde jag även skriva ”Arbetsmiljöingenjör” i mitt cv. Tidigt morgonen efter åkte jag och min man till Kroatien för att fira min examen och födelsedag. Jag kraschade totalt. Den 10 juni fyllde jag år och jag bara grät. I allt detta sa jag att jag ville skilja mig. Jag kunde knappt gå utan hängde på min man, jag orkade inte lyfta mina ben. Jag fulgrät i restaurangen, på rummet, vid poolen, vid havet. Jag ville bara sova.

Väl hemma skrev vi på skilsmässopapper och började ordna med allt det praktiska. Jag skulle hitta en ny bostad och vi skulle berätta för barnen. Jag fick plötsliga gråtattacker hela sommaren. Det var så mycket sorg, så mycket ovisshet och rädsla. Min största skräck sedan barnsben har alltid varit att bli ensamstående mamma, nu skulle det bli så. Hur skulle det gå med allt?

Jag hamnade i en depression där allt blev mörkt. Jag såg ingen ljusning alls och jag tänkte allt mer på att avsluta mitt liv. Få visste om mitt mörker.

Så trött, så trött. Jag ville bara sova. Jag fortsatte föreläsa runt om i landet. Smilade upp mig på scen och höll grymma föreläsningar sedan kraschade jag när jag kom hem. Vart skulle jag bo? Skulle det gå bra med mitt företag? Skulle jag bli en ensamstående fattig mamma?

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Annette Sjuenell » Breast Implant Illness Del 3/3:  ”Emilia. Ett bra och välskrivet inlägg. Kloka och smärtsamma ord om ett oerhört v..”

  • Sanna Hellström » Breast Implant Illness Del 3/3:  ”Hej Emilia! Jag "råkar" ramla förbi din sida för att jag bara skulle "lajka" nå..”

  • Nina » Giftig kvinnlighet Del 2/3:  ”Har också funderat mycket kring detta. Är trots allt inte så längesedan jag gick..”

  • Karin » Lyckan. Del 3/3:  ”Åh. Känner igen så mycket att tårarna rinner. Ett otroligt viktigt steg att få d..”

  • Sarita » Kraschen. Del 2/3:  ”Grymma, starka du❤️”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-