Mail

Efter min första föreläsning och några dagars ledighet var det dags att åka tillbaka till Kosovo och då göra klart de sista två månaderna av missionen. Det blev kallt, mörkt och till slut vinter. I december blev det vår tur att rotera hem och det pirrade lite i magen av förväntan. Jag såg fram emot vad livet skulle ge härnäst och framför allt var jag förbannat stolt över vad jag tagit mig igenom.

Det går fyra månader och jag börjar komma tillbaka till mig själv. Jag börjar få tillbaka min självkänsla och mitt självförtroende. Jag slutar att stamma och staka mig då jag pratar och jag har tillförsikt på framtiden. Det är april och jag sitter på mitt arbete och läser min mail. I inkorgen ligger ett nytt mail med avsändaren från en person jag inte kände igen. Jag öppnar det och finner ett kort meddelande om att de inte visste att jag kommit in polishögskolan men förstod direkt att det var jag som hade skrivit den insändare de bifogat. Insändaren var skrivet av en tjej som gick på polishögskolan och hon kände sig både rädd och värdelös som polis.

Jag hade inte kommit in på polishögskolan och jag hade inte skrivit insändaren så jag förstod inte varför jag hade fått detta mail. Jag svarade kort att jag inte visste vilka de var och så undrade jag om de skickat mailet till fel person och så avslutade jag med                        ”Ha det så bra!”

Ett par dagar senare får jag ett långt och kränkande mail om att jag säkerligen skulle komma in på polishögskolan i och med att de kvoterade. ”Om inte annat kunde jag ju hota med att anmäla dem för sexuella trakasserier för det har ju funkat förr…” De skrev också att de inte ville råka ut för repressalier och valde därför att inte berätta vilka de var.

Jag var i chock då jag läste detta och det kändes som en riktig käftsmäll då det faktiskt hade gått fyra månader sedan vi roterade hem från Kosovo. Jag bestämde mig dock för att inte göra något åt detta och valde att inte svara. Två månader senare får jag ännu ett mail där det står att jag är en jävla sopa och helt värdelös och då fick jag nog och gick till polisen och gjorde en anmälan. Denna lades senare ner i brist på bevis, tid, engagemang - vad vet jag?

Några månader senare hade vi återträff med kompaniet och jag kopierade upp de två mailen i sju exemplar och delade ut dessa till alla i min grupp och undrade sedan om det var någon som kände igen de. Det var det inte så än i dag vet jag inte med 100 % säkerhet vem som skickat dessa mail till mig!

Vad hade ni gjort i min situation?

Fortsättning följer…

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • L » När chefen mobbar:  ”Vår, relativt nyanställde kvinnliga chef, inom organisationen tog till alla mede..”

  • Vasiliki » BOOOOOOOOOM!:  ”För att inte tala om vården. ”

  • Lars H » Jag tycker om dig fröken!:  ”Känner inte att jag anpassar mig till samhället mer än att jag tar till mig nya ..”

  • Krister » #metoo:  ”Män som har råkat ut för samma sak men från kvinnor skall enligt feminister var..”

  • Helena Angvik » Krönika i tidningen WE:  ”Jag är likaså ett offer, för denna tortyr. Kulmen hösten-13. Sjukskriven och sar..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-