Ensam

…Rätt svar på föregående inläggs fråga är: Osynliggörande.

Värst var inte kommentarerna utan att känna att man inte blev respekterad eller accepterad. Trots att jag grät ofta och kände mig totalt misslyckad bestämde jag mig för att stanna kvar och fullfölja missionen - även om det innebar att jag skulle gråta varje dag i sex månader. När det blev för tungt och jag var tvungen att lätta på trycket gick jag till damernas toalett och grät i en handduk för att ingen skulle höra mig.

KS08 som vår bataljon hette bestod av ca 616 soldater varav 39 var kvinnor. Trots att det var människor runt omkring mig dygnet runt kände jag mig ändå oerhört ensam.

Jag blev aldrig en fullvärdig medlem i vår grupp och det var en tung känsla, jag ville ju bara vara en i gänget. Många gånger var jag fullt påklädd och redo att äta i matsalen, de såg detta men de frågade inte om jag skulle med och käka. Istället fick jag skamset gå och äta själv.     In i denna stora och högljudda matsal, full av kollegor med uppgifter liknande de vi hade.  Att ensam stå där med min röda bricka och blicka ut över borden och inte veta vart jag skulle slå mig ner var det jobbigaste jag visste. Att andra såg att jag kommit ensam, att gruppen gått dit utan mig. Jag hade kunnat slå mig ner vart som helst och varit välkommen men jag ville inte att det skulle synas att jag var ensam så ofta satte jag mig med min grupp i alla fall och detta kändes förstås extra förnedrande. När jag vid tillfällen satte mig vid andra grupper fick jag ju frågan "varför sitter inte du med din grupp?" Då ljög jag och sa att de ville sitta ute och jag inne eller vad det nu var som passade in i situationen och de köpte det.           Måltiderna var vidrig för mig, jag skämdes så.

Maten som serverades var vällagad och god och jag åt alltid med god aptit. Killarna var imponerade över mina enorma portioner mat och jag förklarade att jag alltid älskat mat. Som barn valde jag grisfötter istället för lördagsgodis, det är sant!
Jag hade bra ämnesomsättning och tränade enormt mycket.

Den behandling jag fick av min grupp sänkte mitt självförtroende och självkänsla otroligt mycket och det tog lång tid att bygga upp de igen med hjälp av nära och kära som fick mig att inse att jag inte var helt värdelös.
Detta var ju ständigt pågående. Jag kunde inte stämpla ut klockan fem och gå hem till mitt utan vi bodde, sov, åt och arbetade ihop tjugofyra timmar om dygnet och det tog på krafterna.

Hösten är här och de flesta har kommit tillbaka efter semestern. Många kommer tillbaka med ont i magen och en olustig känsla då de måste passerar vissa människor eller exempelvis ska gå till matsalen. Det tål att upprepas: 1/10 är utsatt för mobbning på sina arbetsplats.

Vad kan du göra för att mildra deras magont?

Fortsättning följer…

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • L » När chefen mobbar:  ”Vår, relativt nyanställde kvinnliga chef, inom organisationen tog till alla mede..”

  • Vasiliki » BOOOOOOOOOM!:  ”För att inte tala om vården. ”

  • Lars H » Jag tycker om dig fröken!:  ”Känner inte att jag anpassar mig till samhället mer än att jag tar till mig nya ..”

  • Krister » #metoo:  ”Män som har råkat ut för samma sak men från kvinnor skall enligt feminister var..”

  • Helena Angvik » Krönika i tidningen WE:  ”Jag är likaså ett offer, för denna tortyr. Kulmen hösten-13. Sjukskriven och sar..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-