Stamning

Som tjej får man oerhört mycket uppmärksamhet när man arbetar i ett sådant starkt mansdominerat yrke som detta. Man är ständigt uttittad, bedömd, jämförd, granskad och kritiserad. Man måste jobba hårdare och prestera bättre än männen för att få samma respekt eller gillande. Många där ute bara väntar på att man ska göra fel och vet ni vad – kvinnor är också människor. Vi kan också göra fel.

Jag ringde hem till min mamma en dag och var riktigt orolig. Jag hade börjat stamma och staka mig så fort jag öppnade munnen och jag var helt säker på att jag utvecklat någon sorts sjukdom. Min mamma svarade mig att det var 35 grader varmt och att vi bar tung utrustning. Hon undrade om jag drack tillräckligt med vatten, kanske var jag uttorkad? Jag svarade att jag drack tillräckligt och att det inte handlade om vätskebrist.

Efter missionen förstod jag att jag helt enkelt börjat stamma/staka mig för att jag helt enkelt visste att de skulle förlöjliga mig så fort jag öppnade munnen, ignorera det jag sa eller avbryta mig mitt i en mening. Jag blev helt enkelt så osäker inför att prata att det på något sätt låste sig. Detta gjorde att jag kände mig dum och tog ännu mindre plats, jag vande mig vid att bli idiotförklarad. Det var de mot mig och det var inte mycket jag kunde göra åt det. Jag led i det tysta och kände mig oerhört ensam. Det fanns tillfällen då jag inte hittade min grupp men eftersom jag var van vid att vara ensam tänkte jag inte mer på det förrän de kom i samlad trupp och undrade vart fan jag varit någonstans. De har då haft ett möte, ett möte jag naturligtvis skulle varit med på. De säger argt att de sagt tid och plats till mig men jag vet att det inte stämmer. Gång på gång fick de mig att se dum ut inför mig själv och andra människor.

De började dubbelkolla allt jag gjorde.

- Åhfelt, har du sökt där?
- Ja!
Trots det gick de ändå dit och sökte om mina områden.

- Åhfelt, har du låst bildörren?
- Ja!
Då gick de och kände i dörrhandtaget.

De tog hela tiden för givet att jag gjorde fel och detta gjorde att jag blev väldigt osäker och jag i min tur gick och dubbelkollade mig själv hela tiden för att de inte skulle få mer vatten på sin kvarn. Jag ville ju inte att de skulle hata mig ännu mer än vad de redan gjorde. Detta "jagande" gjorde mig stressad och helt slutkörd, jag somnade så fort jag lagt huvudet på kudden.

Hur hade du reagerat i en situation som denna?

Fortsättning följer…


 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • L » När chefen mobbar:  ”Vår, relativt nyanställde kvinnliga chef, inom organisationen tog till alla mede..”

  • Vasiliki » BOOOOOOOOOM!:  ”För att inte tala om vården. ”

  • Lars H » Jag tycker om dig fröken!:  ”Känner inte att jag anpassar mig till samhället mer än att jag tar till mig nya ..”

  • Krister » #metoo:  ”Män som har råkat ut för samma sak men från kvinnor skall enligt feminister var..”

  • Helena Angvik » Krönika i tidningen WE:  ”Jag är likaså ett offer, för denna tortyr. Kulmen hösten-13. Sjukskriven och sar..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-