Livsuppgift

Torsdagen den 19 november fick jag en debattartikel publicerad i DN. Läs artikeln här: http://asikt.dn.se/asikt/debatt/kriminalisera-mobbning-pa-arbetsplatsen/

Det tog inte många minuter efter att den kom ut som telefonen gick varm och inkorgen var full av mail. Jag satt många timmar de följande dagarna och lyssnade på berättelser, läste mail och försökte stötta de människor som kontaktat mig. Jag fick inte en enda negativ kommentar utan alla var glada och tacksamma över att jag lyft denna känsliga fråga och samtidigt gett dem en bekräftelse på att det de upplevt var på riktigt.

Bland annat ringde det en man som berättade om den mobbning han var utsatt för av sina kollegor. Han var nu totalt utblottad och utslagen ifrån arbetsmarknaden. Det enda som höll honom från att ta livet av sig var att han hade barn. Vi pratade länge och jag kände en sådan enorm sorg och vanmakt av att höra hans berättelse. Det är så förbannat orättvist, vidrigt och icke värdigt ett land som Sverige år 2015 att behandla människor på detta sätt.

Han hade genom denna process förstått att man som mobbningsoffer i stort sett aldrig kan få någon upprättelse. Våra lagar kan inte skydda de som utsätts och lagarna straffar inte heller de som kränker.   Som jag skrev i artikeln: ”Att visa på brister i den fysiska arbetsmiljön är enkel men då det kommer till den psykosociala arbetsmiljön blir det svårare. Det finns sällan klara bevis eller vittnen och ord står mot ord vilket gör det enligt svenska lagar svårt att utreda. Chansen till upprättelse för offret är försvinnande liten.”

Det är inte rimligt att lägga ännu en börda på offrets redan tunga axlar. Man kan inte kräva att den drabbade ska slåss för sin rätt och få upprättelse, som offer finns inte den orken. Som offer kämpar man med att överleva, den nedbrytning som sker av offrets självkänsla och självförtroende gör att man mister all tro på både sig själv och också på mänskligheten. Varje år blir 10 000-30 000 människor långtidssjukskrivna och 100-300 människor tar livet av sig på grund av den mobbning de är utsätts för av sina kollegor, medarbetare eller chef          – jag är tyvärr inte förvånad.
 

  • Vi måste arbeta förebyggande med denna fråga!
  • Vi måste ha fungerande lagar kring kränkande särbehandling!
  • Vi måste straffa mobbarna!
  • Vi måste sluta skuldbelägga offret utan istället ge hjälp, stöd och upprättelse!


Min pappa var i helgen orolig över jag ska påverkas negativt av alla hemska historier av får höra, jag ser det på ett annat sätt: Dessa olika berättelser ger mig kraft att fortsätta med mitt arbete. Jag vill bekämpa mobbning – är du med? Att arbeta med dessa frågor är min livsuppgift, jag ger mig aldrig!

Vad är din livsuppgift?
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Guran » Bättre sent än aldrig:  ”Den person är inte av kvinna född som klarar av att läsa detta utan att bli alld..”

  • AnnKatrine » Jag trodde det var kört:  ”Usch jag kan känna paniken du hade, jag har själv varit nära att bli överfallen...”

  • Suss » Bättre sent än aldrig:  ”Jösses jag blev rörd, förbannad hmm fick blandade känslor på en och samma gång, ..”

  • Torbjörn Sjuenell » Bättre sent än aldrig:  ”Emilia. Sitter på tåget och gråter. Måste ha varit otroligt känslosamt för dig. ”

  • Tom Blomqvist » Bättre sent än aldrig:  ”Varmt tack för att du delar denna jobbiga men viktiga erfarenhet! Även jag grät!”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-