Porrfilm

Då man inte var i tjänst eller hade beredskap var filmtittande en attraktiv sysselsättning på campen.      
Min grupp satt och tittade på film i stort sätt varje kväll men jag var aldrig med. Efter många veckor av utanförskap tog jag mod till mig och började prata med en gruppmedlem om en film jag hade sett och undrade om inte vi i gruppen kunde se den tillsammans?                                                                 Det var för övrigt filmen Momento. 

Efter mycket om och men så gick killarna med på detta och jag kände en oerhört stor lättnad. ”Nu skulle det ordna sig. Nu skulle vi bli en fungerande grupp…”
Jag går glatt iväg och lånar film och bokar filmsal och när klockan börjar närma sig sju säger jag:
- Kom grabbar, nu är klockan sju, det är dags att gå!

Alla är helt plötsligt trötta och orkar inte titta på film. Jag blir naturligtvis jättebesviken men jag kan ju inte tvinga dem att titta på film om de inte vill så jag går därifrån och är borta i kanske fem minuter. Jag går och lämnar tillbaka filmen samt bokar av filmsalen. När jag kommer tillbaka sitter det fem killar i baracken där jag bor (och delar med två killar) och tittar på porrfilm på datorn. Helt plötsligt var de inte för trötta för att titta på film men valde en film som jag inte kunde se med dem och dessutom satt de i min bostad så det var inte läge för mig att klättra upp i min säng och läsa en bok.                                                                      
Jag gick med tunga steg därifrån och fick vänta på att de tittat klart så att jag kunde gå och lägga mig.

Jag klandrade mig själv så många gånger och undrade vad jag hade gjort för fel. Borde jag ha varit på ett annat sätt eller borde jag ha sagt till på ett annat sätt? Jag kom dock fram till att jag har rätt att vara den jag är och de har inte rätt att kränka mig.

Vid åtskilliga tillfällen satt jag vid muren bakom våra baracker och grät. Förutom på toaletten var detta ställe någorlunda avskilt och där kunde jag sitta och gråta i fred. Bara låta tårarna falla och droppa ner på min uniformsjacka och min gula namnskylt som visade texten "Pte Åhfelt". Jag tillbringade många timmar med att bara sitta där och bara vara, skönt att slippa hålla uppe en fasad och låtsas vara glad. Jag var inte glad. Jag var djupt olycklig och kände mig ensammast i världen. Jag räknade ner månaderna, veckorna, dagarna och ja till och med timmarna tills jag kunde åka hem med hedern i behåll. Vid den muren gav jag mig själv ett löfte. Jag lovade mig själv att stanna kvar och fullfölja denna mission om det så innebar att jag skulle gråta varje dag. Låta tårarna rinna ljudlöst eller att kväva ljudet av min gråt i en handduk på toaletten. Jag skulle vara kvar. Att få göra en mission var så viktigt för mig och jag ville ha det som merit för att komma in på polishögskolan. Min grupp skulle inte vinna, det skulle jag.

Vad tror du att du hade gjort i min situation?

Fortsättning följer…

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • L » När chefen mobbar:  ”Vår, relativt nyanställde kvinnliga chef, inom organisationen tog till alla mede..”

  • Vasiliki » BOOOOOOOOOM!:  ”För att inte tala om vården. ”

  • Lars H » Jag tycker om dig fröken!:  ”Känner inte att jag anpassar mig till samhället mer än att jag tar till mig nya ..”

  • Krister » #metoo:  ”Män som har råkat ut för samma sak men från kvinnor skall enligt feminister var..”

  • Helena Angvik » Krönika i tidningen WE:  ”Jag är likaså ett offer, för denna tortyr. Kulmen hösten-13. Sjukskriven och sar..”

Bloggarkiv