Upp till ytan

En dag i början på hösten fick vi veta att vår kompanichef ville träffa oss kvinnor enskilt för att se hur vi hade det. Jag hade bestämt mig sedan långt innan att hålla ”mitt problem” för mig själv men nu tänkte jag att om han verkligen ville veta hur jag hade det så skulle han få veta. Jag pratade med två plutonskamrater som jag hade förtroende för och berättade för dem att jag tänkte berätta allt för vår kompanichef. De sa att jag inte kunde gå över huvudet på plutonscheferna utan att jag var tvungen att berätta för dem först. Sagt och gjort.  
Jag tog med mig mina två kamrater som stöd och hade ett möte med mina två chefer. Jag berättade allt. Om skämten och hur mina gruppmedlemmar behandlade mig. Jag hoppades på förståelse men blev helt paff av den respons jag fick. Han som var ställföreträdande chef blev dock förvånad och menade att det absolut inte fick gå till på det sättet. Han som var chef sa att det kanske inte var helt bra men att jag inte skulle bry mig om vad de sa. Tack för det.

Några dagar senare var det dags för mötet med Kompanichefen och han blev helt ställd. Efter detta blev det många möten för mig med olika chefer då jag fick berätta samma sak om och om igen. De verkade ta det på allvar och det viktigaste - de trodde mig. Detta var en enorm lättnad för mig och jag kunde andas ut. Min farhåga var att de skulle skratta bort det och få mig att känna mig ännu mindre än vad jag redan gjorde. Jag berättade för de höga cheferna om min stora rädsla - att det jag var med om skulle läcka ut till övriga bataljonen, att alla skulle få veta och att det i sin tur skulle göra mig mer utsatt. 
Jag fick veta att det skulle skötas snyggt. Några dagar senare kom det fram en kille till mig som jag inte överhuvudtaget kände. Han beklagade det som hänt och jag förstod ingenting. Han berättade att det gått ut information på morgoninfon till alla på hela bataljonen om att en kvinna på sökplutonen var utsatt för sexuella trakasserier av sin grupp. Jag fick panik. Det stod inte direkt vem det var men vi var bara tre kvinnor på sökplutonen och de andra två umgicks med sina grupper. Svårt att lista ut?                                                                                             Mina ben blev som spagetti och det kändes som om jag skulle svimma.

Efter denna dag blev det ännu jobbigare att gå in i matsalen för nu stirrade alla ännu mer (om det nu var möjligt). Från och med nu var jag inte bara en ung kvinna i uniform utan en sextrakasserad ung kvinna i uniform.

Dagarna gick och jag skulle snart få åka hem på första ledigheten då jag blev inkallad på ett möte i staben. Jag fick sätta mig vid en dator och titta på en informationsfilm om sexuella trakasserier. Det var en kvinnlig skådespelerska som var trakasserad av sina manliga kollegor och det kändes som om det var jag som spelade huvudrollen. Det var ju precis vad jag var med om och tårarna steg i ögonen. Var JAG utsatt för sexuella trakasserier? Jag?          I detta ögonblick kände jag en sådan skam. Inte kunde väl jag råka ut för det? Jag hade en föreställning om att det var de kvinnor som var grova i munnen som råkade ut för den behandlingen. De kvinnor som drog sexskämt eller sprang halvnakna runt i korridorerna, detta gjorde aldrig jag. Ändå blev jag utsatt för sexuella trakasserier och jag var uppriktigt sagt chockad när detta gick upp för mig. Den kvinnliga pastorn gick förbi mig i rummet där jag satt och gav mig ett leende av medlidande, hon visste vad jag satt och tittade på och hon visste vad jag var med om, ja rättare sagt - alla visste ju.

Efter filmen gick jag ut på altanen till två höga chefer som satt och väntade på mig. Jag satte mig ner mitt emot dem och då kunde jag inte hålla mig längre och tårarna rann längst kinderna. Jag satte på mig mina svarta solglasögon och torkade diskret bort tårarna så att inte andra än de två såg att jag grät. Jag sa inte mycket under det mötet, rösten bar inte, men jag lyssnade och jag hörde att de var oroliga för att jag inte skulle komma tillbaka efter min ledighet. Att jag hade bestämt mig för att ge upp och stanna hemma hos de människor som älskade mig och visade mig respekt.
Men jag hade ju gett mig själv ett löfte om att stå ut. Kosta vad det kosta ville.

Vad hade du gjort om en sådan morgoninfo hade gått ut till alla angående en kollega till dig?

Fortsättning följer…

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • L » När chefen mobbar:  ”Vår, relativt nyanställde kvinnliga chef, inom organisationen tog till alla mede..”

  • Vasiliki » BOOOOOOOOOM!:  ”För att inte tala om vården. ”

  • Lars H » Jag tycker om dig fröken!:  ”Känner inte att jag anpassar mig till samhället mer än att jag tar till mig nya ..”

  • Krister » #metoo:  ”Män som har råkat ut för samma sak men från kvinnor skall enligt feminister var..”

  • Helena Angvik » Krönika i tidningen WE:  ”Jag är likaså ett offer, för denna tortyr. Kulmen hösten-13. Sjukskriven och sar..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-