runka
- Är det nu man ska gå iväg och göra det skönt för sig själv?
- Ja, gå dit och ta med papper! Svarar då trettioåringen och pekar med hela armen i riktning mot min säng utan att lyfta ansiktet från tidningen.
- Jaha och vems säng är det så, undrar då vår gäst med skratt i rösten.
- Det är bara Åhfelts! Får han till svar.
Mina gruppmedlemmar som finns på verandan skrattar såklart. Jag ser i ögonvrån hur gästens leende försvinner och han söker efter min blick för att kolla med mig hur jag tog detta och om det var ok med mig. Jag tittar då snabbt upp på honom och skakar på huvudet. Jag känner mig förnedrad men orkar inte ens kommenterar. Jag har sagt ifrån så många gånger nu och det hjälper föga, snarare blir det kanske värre? Jag skriver i mitt brev att jag ogillade min gruppmedlem väldigt mycket just då.
Trots att jag kände mig så ensam hade jag naturligtvis människor runt omkring mig som jag umgicks med på och utanför plutonen. Några hade jag som vänner långt efter missionen var slut och andra vänskaper rann ut i sanden som de så ofta gör fast man säger att man ska hålla kontakten. Faktum är att när man kommer hem inser man att det enda gemensamma man har är att ha varit ute på samma mission. Till slut finns det inte mer att prata om och vänskapen dör ut. Trist men sant.
Var alla i min grupp idioter tror ni eller var grupptrycket så starkt att man inte vågade säga ifrån?
Fortsättning följer…
Kommentera gärna:
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
-
Annette West » 29 september: ”Du är så klok, Emilia. Tack.”
-
Daniella » Breast Implant Illness Del 3/3: ”Ska få en tid för att ta ut mina implantat nu.. har alla jävla symtom som en män..”
-
Örjan Noreheim » Ett par stelfrusna jeans: ”Hej Emilia. Din sista mening håller jag hel t med dig. Jag är säker på att många..”
-
Tommy Lerdell » Ett par stelfrusna jeans: ”Du blottlägger genom din egen livshistoria vad fattigdom gör med en människa. Hä..”
-
Evelin Senniksen » Högt i tak eller krypgrund: ”Så himla bra beskrivit och så sant! Glad att jag fått ta del av en av dina förel..”
Andningen öppna anspelningar och jargong eller med tysta medel.
Det började i lumpen och det fortsätter även idag, som civil inom FM. Osynliggörandet. Går för dagen.. De manliga kollegorna lyfter inte ens blicken ... Kommer in på morgonen - samma sak då.
Kram Emilia
7 september 2016 16:27:22