runka

Det är en sen eftermiddag och jag har precis avslutat ett träningspass och sitter på den gemensamma verandan till vår grupps baracker och skriver brev som vanligt. Det är riktigt varmt och jag ville bara eftersvettas klart innan jag ska in i duschen. Bredvid mig ligger tre killar i varsin hängmatta och läser varsin porrtidning. Upp på verandan kommer en man från ett annat kompani för att hälsa på. Det här är en man jag tyckte jättemycket om, han var alltid trevlig och rolig. Han hälsar, tar en porrtidning och skämtar om:

- Är det nu man ska gå iväg och göra det skönt för sig själv?

- Ja, gå dit och ta med papper! Svarar då trettioåringen och pekar med hela armen i riktning mot min säng utan att lyfta ansiktet från tidningen.

- Jaha och vems säng är det så, undrar då vår gäst med skratt i rösten.

- Det är bara Åhfelts! Får han till svar.

Mina gruppmedlemmar som finns på verandan skrattar såklart. Jag ser i ögonvrån hur gästens leende försvinner och han söker efter min blick för att kolla med mig hur jag tog detta och om det var ok med mig. Jag tittar då snabbt upp på honom och skakar på huvudet. Jag känner mig förnedrad men orkar inte ens kommenterar. Jag har sagt ifrån så många gånger nu och det hjälper föga, snarare blir det kanske värre? Jag skriver i mitt brev att jag ogillade min gruppmedlem väldigt mycket just då.

Trots att jag kände mig så ensam hade jag naturligtvis människor runt omkring mig som jag umgicks med på och utanför plutonen. Några hade jag som vänner långt efter missionen var slut och andra vänskaper rann ut i sanden som de så ofta gör fast man säger att man ska hålla kontakten. Faktum är att när man kommer hem inser man att det enda gemensamma man har är att ha varit ute på samma mission. Till slut finns det inte mer att prata om och vänskapen dör ut. Trist men sant.

Var alla i min grupp idioter tror ni eller var grupptrycket så starkt att man inte vågade säga ifrån?

Fortsättning följer…