Framme i Kosovo
…Senare på kvällen är vi tillbaka i det logement vi bodde på och då säger jag till alla: ”Det skämtet jag fick höra idag var inte roligt och jag hoppas att jag inte behöver få höra det igen!”. Killen ifråga kom då fram till mig och bad om ursäkt och då kände jag: ”Skönt, då lägger vi detta bakom oss och så börjar om på nytt!”
De första dagarna var det korvstoppning på hög nivå. Vi satt många timmar i olika klassrum för att få information om missionsområdet, risker och vad vi hade att vänta oss när vi kom ner. Vi fick också en kort genomgång som handlade om mobbning och sexuella trakasserier. Officeren som höll i detta moment framförde fakta om lagen på ett helt oengagerat sätt och inget jag egentligen tog åt mig av. ”Jag skulle ju ändå inte bli utsatt för sexuella trakasserier…”
Den åtta veckor långa utbildningen i Sverige innan utlandstjänstgöringen förflöt relativ smärtfritt (ifrån sett några konstiga kommentarer) och jag kände att detta var det bästa jag gjort i hela mitt liv! Vad jag trivdes och vad fruktansvärt spännande det skulle bli att äntligen få åka ner till Kosovo!
Vi kommer ner och det krävdes ett par dagar att komma in i allt. Man skulle vänja sig vid att bo tre och tre i baracker (jag och två killar). Man skulle hitta runt på den svenska campen vid namn Camp Victoria, lära känna området, rutiner och människorna man arbetade med.
Det var hektiskt och jag älskade det!
Ca andra veckan där nere började problemen på allvar. Vid detta tillfälle sitter vår grupp utanför barackerna där vi bodde och pratade om allt och inget när en kille i vår grupp säger: ”Vi lägger Åhfelt bak i sisun så får lokalbefolkningen komma och ha lite roligt!” Han gjorde en paus (då jag knappt andades) och så tillade han: ”Hon kan få ett par ryggsäckar att ligga på!”. Behöver jag påpeka den förnedring jag kände. Skammen och ilskan över att mina kollegor pratade om mig på det sättet. Jag ville bara trycka på en pausknapp och springa därifrån och kräkas.
Hur hade du reagerat om någon sade så om din fru/dotter/syster/vän?
Fortsättning följer…
De första dagarna var det korvstoppning på hög nivå. Vi satt många timmar i olika klassrum för att få information om missionsområdet, risker och vad vi hade att vänta oss när vi kom ner. Vi fick också en kort genomgång som handlade om mobbning och sexuella trakasserier. Officeren som höll i detta moment framförde fakta om lagen på ett helt oengagerat sätt och inget jag egentligen tog åt mig av. ”Jag skulle ju ändå inte bli utsatt för sexuella trakasserier…”
Den åtta veckor långa utbildningen i Sverige innan utlandstjänstgöringen förflöt relativ smärtfritt (ifrån sett några konstiga kommentarer) och jag kände att detta var det bästa jag gjort i hela mitt liv! Vad jag trivdes och vad fruktansvärt spännande det skulle bli att äntligen få åka ner till Kosovo!
Vi kommer ner och det krävdes ett par dagar att komma in i allt. Man skulle vänja sig vid att bo tre och tre i baracker (jag och två killar). Man skulle hitta runt på den svenska campen vid namn Camp Victoria, lära känna området, rutiner och människorna man arbetade med.
Det var hektiskt och jag älskade det!
Ca andra veckan där nere började problemen på allvar. Vid detta tillfälle sitter vår grupp utanför barackerna där vi bodde och pratade om allt och inget när en kille i vår grupp säger: ”Vi lägger Åhfelt bak i sisun så får lokalbefolkningen komma och ha lite roligt!” Han gjorde en paus (då jag knappt andades) och så tillade han: ”Hon kan få ett par ryggsäckar att ligga på!”. Behöver jag påpeka den förnedring jag kände. Skammen och ilskan över att mina kollegor pratade om mig på det sättet. Jag ville bara trycka på en pausknapp och springa därifrån och kräkas.
Hur hade du reagerat om någon sade så om din fru/dotter/syster/vän?
Fortsättning följer…
Kommentera gärna:
Senaste inläggen
Senaste kommentarer
-
Annette West » 29 september: ”Du är så klok, Emilia. Tack.”
-
Daniella » Breast Implant Illness Del 3/3: ”Ska få en tid för att ta ut mina implantat nu.. har alla jävla symtom som en män..”
-
Örjan Noreheim » Ett par stelfrusna jeans: ”Hej Emilia. Din sista mening håller jag hel t med dig. Jag är säker på att många..”
-
Tommy Lerdell » Ett par stelfrusna jeans: ”Du blottlägger genom din egen livshistoria vad fattigdom gör med en människa. Hä..”
-
Evelin Senniksen » Högt i tak eller krypgrund: ”Så himla bra beskrivit och så sant! Glad att jag fått ta del av en av dina förel..”
Bloggarkiv
Länkar
-
Etikettmoln
-
Personligen var jag mycket rädd för alla kvinnor som tjänstgjorde och mycket efter den vecka på Swedint där man indoktrinerade att alla män var skit och låg till grund för allt elakt. Det blev en sådan effekt att det fanns potentiella förhållande som gick i stöpet pga av rädsla att bli föremål av oskickligt beteende.
Ett annat exempel är att det fanns en kvinnlig gruppchef som hade två män i sin grupp och dessa hade tillsammans skapat en jargong som kanske var för grov i mitt tycke. När Kvinnan mötte kärleken ändrades allt och männen var inte riktigt med på noterna i omställningen och blev ganska omgående hemskickade till Sverige. Dömda utan dom.
Personligen vågade jag aldrig prata med dig eller många andra tjänstgörande kvinnor. Men kan ju ångrar detta idag då man blir helt bedrövad av det du skriver. Jag hoppas du idag mår bra och frodas i det du gör. mvh Niklas
Det var en tuff tid på många sätt som påverkar mig än idag. Dock är det en erfarenhet jag inte ksulle vilja vara utan. Jag hittade min livsuppgift - att sprida kunskap om detta!
Den 9 november ska jag föreläsa i Göteborg om du är intresserad av att komma och lyssna!
Och tack - jag mår bra idag!
ta hand om dig!
MVH Emilia
29 oktober 2020 15:42:29
Lydia - Helt rätt!
Mario - Visst är det så! Det är den stora tysta massan som kan göra den största skillnaden, de som kan sätta stopp för trakasserierna! I de utbildningar jag håller trycker jag just på detta, att våga säga stopp och stå emot grupptrycket!
Tack! Nu är jag stark igen men just då kände jag mig oerhört liten.
Jag vill gråta. Som kvinna vet man precis hur det där känns i magen.
Sjukt att vi vet det.