Mentaliseringsförmåga

Efter en föreläsning jag nyligen hade kom det fram en kille till mig för att tacka för en mycket bra föreläsning men också för att be mig om ett råd, han hade nyligen kommit till insikt om att han var en mobbare. En kompis till honom hade precis berättat att han ofta blivit dåligt behandlad av killen i fråga och hade också skrivit ner flera exempel på situationer. 
Killen i fråga var chockad, det var inget han var medveten om och detta påverkade honom såklart. Det dåliga samvetet fanns där, även skuldkänslor och skam.

Hans intention var varken att såra sin vän eller andra människor. Han undrade hur han skulle bli bättre på att uppfatta signaler då han uppenbarligen gick över gränsen ofta till vad som var ok.  Jag påminde honom om det jag precis sagt i föreläsningen vilket var:

”Människan är utrustad med två öron och en mun och det innebär
att vi ska lyssna dubbelt så mycket som vi pratar!”


Jag gav jag honom också rådet att han ska vara helt ärlig när han träffar nya människor och säga att han inte menar något illa men att det bland kan bli fel då kan drar skämt eller liknande. Jag sa också att han skulle be människor att berätta för honom då han går för långt eller sårar. Han tyckte detta lät bra, tog mig i hand, tackade och gick därifrån.

Hans intention var inte att göra andra illa men det var ändå den påverkan som blev.
Är mobbning lika illa om den sker omedvetet? Kanske inte men det kan göra lika ont för det.

Vi är alla olika bra på att uppfatta signaler, tydliga sådana men också subtila. Vissa människor är som en öppen bok för sitt eget men också andras känsloliv medan det finns de som nästan måste ha det skriftligt för att förstå att någon är ledsen. Går detta att påverka? Kan man göra sina känslospröt känsligare och skarpare inför andra människor?
Visst kan man det men det krävs en hel del arbete.

Mentaliseringsförmågan är någonting jag pratar om i mina utbildningar och det handlar om ens förmåga att läsa och tyda subtila signaler men också att leva sig in i andra människors känslor och lidande. Ens mentaliseringsförmåga grundas i småbarnsåren och är en produkt av förälderns och barnets känslomässiga anknytning. När ett barn slår sig och är ledsen tröstar föräldern och visar med sin kropp och ansiktsuttryck att den uppfattar barnets smärta men också att det inte är den egna känslan det handlar om. Barnet lär sig då stegvis att koppla samman sitt inre kroppsliga känslotillstånd med det de möter i förälderns ansikte. Förenklat förklarat så är det på detta sätt ens mentaliseringsförmåga bildas och stärks.

Genom att ha god kommunikation med sig själv och andra kan man stärka sin mentaliseringsförmåga. Att kunna tyda signaler är för mig ett likhetstecken med att vara en bra medmänniska!

Känner du att det blir en rättvis intension och påverkan när du gör saker/uttrycker dig?
 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • L » När chefen mobbar:  ”Vår, relativt nyanställde kvinnliga chef, inom organisationen tog till alla mede..”

  • Vasiliki » BOOOOOOOOOM!:  ”För att inte tala om vården. ”

  • Lars H » Jag tycker om dig fröken!:  ”Känner inte att jag anpassar mig till samhället mer än att jag tar till mig nya ..”

  • Krister » #metoo:  ”Män som har råkat ut för samma sak men från kvinnor skall enligt feminister var..”

  • Helena Angvik » Krönika i tidningen WE:  ”Jag är likaså ett offer, för denna tortyr. Kulmen hösten-13. Sjukskriven och sar..”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-