Jag trodde det var kört

Igår förmiddags trodde jag att det var kört. Jag var säker på att det var min tur att bli överfallen och våldtagen.

Det är lördag och stormen Knud har precis dragit förbi. Luften är frisk och jag njuter av att gå min sedvanliga powerwalk vid havet. Jag drar undan grenar som blåst ner på stigarna och jag tittar på ekorrar som stirrar lika nyfiket på mig som jag på dem. Jag älskar att befinna mig i skogen och denna dag känns livet härligt. Jag sätter mig ner på en sten och bara lyssnar in alla ljud. 

Jag reser mig upp och går en liten bit när det kommer en moped emot mig. Det känns obehagligt eftersom jag inte en enda gång på 2.5 år mött en bil eller moped på denna sträcka. När mopeden kommer närmare ser jag att det sitter två män på den. De är mörkt klädda, nästan lite maskerade och de har solglasögon på sig. Jag får direkt en obehaglig känsla i kroppen och viker snabbt av på en stig till vänster. Jag snabbar på mina steg och ser att mopeden svänger in bakom mig. Nu kommer paniken och jag börjar springa samtidigt som jag vet att jag inte har en chans. Om två män på en moped vill komma ikapp mig och göra mig illa är det lite jag kan göra för att förhindra det. På vänster sida finns havet och jag överväger att springa rakt ut i det med förhoppning om att de inte ska komma efter.

Jag springer så fort jag kan med torr hals och panik i bröstet. Jag ber till allt gott om beskydd och att jag ska slippa hamna på löpsedeln: ”Ännu en kvinna överfallsvåldtagen i skogen av två män!” Jag parerar mina steg mellan stenar och rötter och när jag vågar titta bakåt är de inte längre bakom mig.

Knud har gjort att vattennivån höjts rejält och stigen är ordentligt översvämmad. Att gå tillbaka och hitta en torr stig och riskera att möta dem igen är inte något alternativ. Vattnet går mig till anklarna. Resten av vägen hem klafsar jag i mina blöta och kalla skor medan jag ständigt tittar mig över axeln. Andhämtningen är tung och hjärtat slår hårt. Jag känner en oerhörd tacksamhet över att jag inte blev överfallen och våldtagen.
 
– Vad du överdriver! De var säkert bara ute och åkte moped. Hela världen vill dig inte illa lilla vän!
 
Du har kanske rätt.
Kanske var det världens bästa killar som åkte ut i skogen för att röja upp på stigarna. Kanske. Eller så var det två hemska män som anser att de har rätt att ta sig friheter. Att en kvinnas kropp är gjord för deras njutning. I det läget hade jag inte lyxen att stanna upp och fråga, jag tog det säkra före det osäkra. För mig är det inte en behaglig känsla att två män kör efter mig i skogen på en moped.

Jag kom hem, tog av mig de blöta skorna, tvättade fötterna och spelade in en film jag lade på Facebook om händelsen. Filmen blev delad många gånger och flertalet kvinnor skrev att de kände igen sig i paniken. I skräcken av att vara förföljd om vetskapen om att man som ensam kvinna i stort sett är chanslös mot en man eller flera män som bestämt sig för att våldta en. Chanslös.

Man vet aldrig hur man ska reagera i en situation som denna. Fight, flight och freeze är en benämning på reaktioner på grund av stark stress. På svenska säger man Flykt- och kamprespons som är en överlevnadsmekanism. Vid stark stress där ens liv står på spel reagerar kroppen på dessa sätt:

·         Man flyr
·         Man slåss
·         Man spelar död (ofta inte medvetet)

Våldtäktsoffer berättar ofta om att de under våldtäkten blivit helt paralyserade av skräcken, de kan inte röra sig. Vid senare polisförhör och utfrågningar vid rättegångar får de frågor som ”Men varför försökte du inte ta dig därifrån?” ”Varför gjorde du inte motstånd?” ”Varför sade du inte nej?” Att få den typen frågor är ytterligare en kränkning av offret. Det gör stor skada på den redan drabbade individen och får andra offer att inte våga anmäla. Man vill inte utsättas för ännu ett övergrepp – denna gång av rättsväsendet.

I mina föreläsningar pratar jag om härskartekniker. Påförande av skuld och skam är en av dem som innebär att man får någon att känns skuld och skam trots att det inte är dem själva som är orsaken till det inträffade. En våldtagen kvinna får ofta skulden av samhället. Hade hon inte varit på den platsen, tillsammans med dessa människor, iförd de kläderna hade detta aldrig hänt.  

Efter mitt Facebookinlägg har många kvinnor hört av sig till mig med sina egna historier. De har sprungits ikapp, de har flåsats i örat av främmande män på gatan, de har precis lyckats låsa sin ytterdörr innan en man försökt dra upp dörren, de har fått en erigerad kuk i handen på en fullsatt spårvagn. Vittnesmålen är många och kvinnor med mig börjar allt mer begränsa vad vi gör och vem vi är i närheten av. Att inte promenera själv i mörkret är sedan gammalt, att inte ens våga gå i skogen på dagtid är nytt för mig och jag hatar att känns mig begränsad. Skogen är lika mycket min som din.

Snälla ni bra, fina och goda män där ute. Jag vet att ni är många fler än de onda och därför har ni ett stort ansvar. Sätt er in i vad jag och många kvinnor med mig vittnar om. Skapa en förståelse, prata med era polare. Prata med era söner om rätt och fel, min och din kropp, jämställdhet och respekt. Sakta in era steg och stanna om ni märker att kvinnan framför er snabbar på sina steg och verkar stressad. Låt henne aldrig bli lika skräckslagen som jag blev igår!

 

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Kerstil » Fel Fucking Fokus:  ”Du har rätt. Om nu detta är något att lägga krut på så finns det ett utmärkt bok..”

  • Guran » Bättre sent än aldrig:  ”Den person är inte av kvinna född som klarar av att läsa detta utan att bli alld..”

  • AnnKatrine » Jag trodde det var kört:  ”Usch jag kan känna paniken du hade, jag har själv varit nära att bli överfallen...”

  • Suss » Bättre sent än aldrig:  ”Jösses jag blev rörd, förbannad hmm fick blandade känslor på en och samma gång, ..”

  • Torbjörn Sjuenell » Bättre sent än aldrig:  ”Emilia. Sitter på tåget och gråter. Måste ha varit otroligt känslosamt för dig. ”

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

-