Växla om

Kanske är det få förunnat men jag älskar verkligen mitt arbete. Att sprida kunskap kring mobbning och sexuella trakasserier är min livsuppgift, jag har föreläst om detta viktiga i mer än 16 år.

Mitt företag har gått bättre för varje år och jag känner mig så lycklig lottad över att jag får lov att göra det jag brinner för. Jag såg fram emot ett produktivt och välbokat 2020 men så PANG kom Corona och slog undan fötterna på mig och så många andra. De bokningar jag hade togs bort och inga nya kom in. Jag fick panik och tänkte mörka tankar. Jag som hade känt mig så ”safe” kände mig nu helt plötsligt otrygg.

Jag har arbetar sedan jag var 16 år gammal och alltid älskat att jobba! Jag gillar att ha en uppgift, höra hemma någonstans, ha kollegor, vara självständig och tjäna pengar. Eftersom mitt företag gick bra hade jag inte en tanke på att vara med i någon a-kassa. När Coronakrisen utan förvarning slog till stod jag utan inkomst.
Efter att ha deppat ett par veckor och tryckt i mig ruskiga mängder ostbågar som resulterade i att jag blev lite mjuk i kroppen (!) bestämde jag mig för att söka mig tillbaka till vården.

Efter gymnasiet arbetade jag 4–5 år med gamla och sjuka och jag trivdes bra med det. Min omvårdande sida kom väl till pass och jag lärde mig oerhört mycket under dessa år. Om mig själv, om andra människor och om livet. Jag förstod tidigt vad det viktigaste var – att man har en god hälsa.

Jag sökte mig nu till äldreboenden nära mig och fick jobb direkt, hur länge jag ska vara där vet jag inte. Vad jag dock vet är att jag är tacksam över att kunna försörja mig och barnen.

Istället för att se att jag backat i utvecklingen ser jag det som att jag tillfälligt växlar om och gör det bästa av en märklig situation. Det känns fint att hjälpa människor att få ett värdigt slut på livet.

En äldre människa är inte bara gammal. Huden är skrynklig och minnet dåligt men själen är fortfarande ung och full av livserfarenhet. När jag ser på foton på deras rum får jag en inblick i deras långa liv.  Jag ser lyckliga människor på bröllopsfoton och jag ser unga mammor med spädbarn i famnen. Jag ser unga män i uniform och ser mängder av foton med barnbarn.

De har precis som du och jag varit barn och lärt sig läsa. De har varit ungdomar och fått sin första kyss. De har sprungit på friska ben genom högt gräs och de har ätit glass i solskenet. De har drömt, kämpat och levt. Det är snart tid för dem att vandra vidare och jag håller späda händer i mina och tackar dem för allt de gjort för vårt samhälle. Tack vare deras slit och uppoffringar har jag fått växa upp som jag gjort. Jag känner mig ödmjuk inför uppgiften att de lägger sin omvårdnad i mina händer. De litar på att jag behandlar dem bra och gör vad jag kan för att underlätta och lindra. Kanske hjälpte någon av dem min mamma att förlösa mig? Nu hjälper jag dem, allt går i cykler.

I Coronatider får de inte ta emot besök av sina anhöriga och många känner sig ensamma, personalen är de enda människor de träffar. Jag vill passa på att tacka alla de som till vardags arbetat med detta viktiga yrke, det är sannerligen inte en lätt uppgift. Mina kollegor är varma och fina, de bryr sig och de gör sitt yttersta för de boende. Jag känner mig stolt över att arbeta tillsammans med dem!

Jag längtar och önskar att allt snart ska gå tillbaka till det normala och att jag ska få fortsätta göra det jag brinner för men tills dess växlar jag om. Jag växlar tillbaka när tiden är mogen.

Behöver du växla om, om så bara för ett tag?