Värdegrundsarbete för arbetsplatser fria från mobbning och sexuella trakasserier


Som arbetsmiljökonsult hjälper jag organisationer med flertalet insatser för att skapa friska och starka arbetslag. Det förebyggande arbetet med utbildning är viktigt, när trakasserierna är ett faktum hjälper jag till med utredningar enligt den norska metoden Faktaundersökning.
 


 

2015 > 08

Som tjej får man oerhört mycket uppmärksamhet när man arbetar i ett sådant starkt mansdominerat yrke som detta. Man är ständigt uttittad, bedömd, jämförd, granskad och kritiserad. Man måste jobba hårdare och prestera bättre än männen för att få samma respekt eller gillande. Många där ute bara väntar på att man ska göra fel och vet ni vad – kvinnor är också människor. Vi kan också göra fel.

Jag ringde hem till min mamma en dag och var riktigt orolig. Jag hade börjat stamma och staka mig så fort jag öppnade munnen och jag var helt säker på att jag utvecklat någon sorts sjukdom. Min mamma svarade mig att det var 35 grader varmt och att vi bar tung utrustning. Hon undrade om jag drack tillräckligt med vatten, kanske var jag uttorkad? Jag svarade att jag drack tillräckligt och att det inte handlade om vätskebrist.

Efter missionen förstod jag att jag helt enkelt börjat stamma/staka mig för att jag helt enkelt visste att de skulle förlöjliga mig så fort jag öppnade munnen, ignorera det jag sa eller avbryta mig mitt i en mening. Jag blev helt enkelt så osäker inför att prata att det på något sätt låste sig. Detta gjorde att jag kände mig dum och tog ännu mindre plats, jag vande mig vid att bli idiotförklarad. Det var de mot mig och det var inte mycket jag kunde göra åt det. Jag led i det tysta och kände mig oerhört ensam. Det fanns tillfällen då jag inte hittade min grupp men eftersom jag var van vid att vara ensam tänkte jag inte mer på det förrän de kom i samlad trupp och undrade vart fan jag varit någonstans. De har då haft ett möte, ett möte jag naturligtvis skulle varit med på. De säger argt att de sagt tid och plats till mig men jag vet att det inte stämmer. Gång på gång fick de mig att se dum ut inför mig själv och andra människor.

De började dubbelkolla allt jag gjorde.

- Åhfelt, har du sökt där?
- Ja!
Trots det gick de ändå dit och sökte om mina områden.

- Åhfelt, har du låst bildörren?
- Ja!
Då gick de och kände i dörrhandtaget.

De tog hela tiden för givet att jag gjorde fel och detta gjorde att jag blev väldigt osäker och jag i min tur gick och dubbelkollade mig själv hela tiden för att de inte skulle få mer vatten på sin kvarn. Jag ville ju inte att de skulle hata mig ännu mer än vad de redan gjorde. Detta "jagande" gjorde mig stressad och helt slutkörd, jag somnade så fort jag lagt huvudet på kudden.

Hur hade du reagerat i en situation som denna?

Fortsättning följer…


 
Läs hela inlägget »
…Rätt svar på föregående inläggs fråga är: Osynliggörande.

Värst var inte kommentarerna utan att känna att man inte blev respekterad eller accepterad. Trots att jag grät ofta och kände mig totalt misslyckad bestämde jag mig för att stanna kvar och fullfölja missionen - även om det innebar att jag skulle gråta varje dag i sex månader. När det blev för tungt och jag var tvungen att lätta på trycket gick jag till damernas toalett och grät i en handduk för att ingen skulle höra mig.

KS08 som vår bataljon hette bestod av ca 616 soldater varav 39 var kvinnor. Trots att det var människor runt omkring mig dygnet runt kände jag mig ändå oerhört ensam.

Jag blev aldrig en fullvärdig medlem i vår grupp och det var en tung känsla, jag ville ju bara vara en i gänget. Många gånger var jag fullt påklädd och redo att äta i matsalen, de såg detta men de frågade inte om jag skulle med och käka. Istället fick jag skamset gå och äta själv.     In i denna stora och högljudda matsal, full av kollegor med uppgifter liknande de vi hade.  Att ensam stå där med min röda bricka och blicka ut över borden och inte veta vart jag skulle slå mig ner var det jobbigaste jag visste. Att andra såg att jag kommit ensam, att gruppen gått dit utan mig. Jag hade kunnat slå mig ner vart som helst och varit välkommen men jag ville inte att det skulle synas att jag var ensam så ofta satte jag mig med min grupp i alla fall och detta kändes förstås extra förnedrande. När jag vid tillfällen satte mig vid andra grupper fick jag ju frågan "varför sitter inte du med din grupp?" Då ljög jag och sa att de ville sitta ute och jag inne eller vad det nu var som passade in i situationen och de köpte det.           Måltiderna var vidrig för mig, jag skämdes så.

Maten som serverades var vällagad och god och jag åt alltid med god aptit. Killarna var imponerade över mina enorma portioner mat och jag förklarade att jag alltid älskat mat. Som barn valde jag grisfötter istället för lördagsgodis, det är sant!
Jag hade bra ämnesomsättning och tränade enormt mycket.

Den behandling jag fick av min grupp sänkte mitt självförtroende och självkänsla otroligt mycket och det tog lång tid att bygga upp de igen med hjälp av nära och kära som fick mig att inse att jag inte var helt värdelös.
Detta var ju ständigt pågående. Jag kunde inte stämpla ut klockan fem och gå hem till mitt utan vi bodde, sov, åt och arbetade ihop tjugofyra timmar om dygnet och det tog på krafterna.

Hösten är här och de flesta har kommit tillbaka efter semestern. Många kommer tillbaka med ont i magen och en olustig känsla då de måste passerar vissa människor eller exempelvis ska gå till matsalen. Det tål att upprepas: 1/10 är utsatt för mobbning på sina arbetsplats.

Vad kan du göra för att mildra deras magont?

Fortsättning följer…
Läs hela inlägget »
… Jag kan lova att man inte är kaxig när man sitter som ensam tjej och sju av ens närmaste kollegor skrattar åt att man ska bli våldtagen bak i fordonet. Jag skämdes något fruktansvärt. Jag kände skam, äckel, ilska, vanmakt och hopplöshet. Jag kände mig som en liten lort som inte var värd någonting. En lort som inte förtjänade vare sig respekt eller uppmärksamhet. Jag blev med ens dränerad på all min energi. Det sjuka är att jag försökte släta över det. Försöka skämta om något annat för att ta bort fokus från det vidriga.

Den obehagliga känslan i magen kom tillbaka ännu en gång och jag visste inte heller nu vad jag skulle göra eller säga. Jag hade ju redan sagt ifrån en gång, varför hade det inte räckt?
Senare på kvällen har vi ett gruppmöte där vi ska gå igenom sådant som gått bra och sådant som gått dåligt under de två veckor vi arbetat i missionsområdet. Jag tar mod till mig och säger:

- Jag har ett personligt problem i gruppen, jag är inte utan humor ni får jättegärna skämta med mig men inte OM mig för det är en jättestor skillnad!
- Det här är fan männens värld, du får vara beredd på hård jargong! Svarade då mannen som dragit det sista skämtet.
- Hård jargong är ok men dra inte in mitt namn i skämten!

Jag visste inte om detta hade gått fram till dem och om de hade förstått vad jag hade menat men jag kände ändå en oerhört stor lättnad, för nu kunde de ALDRIG komma och säga att jag inte sagt ifrån i alla fall! Jag gick och lade mig den kvällen med känslan av i alla fall en liten seger.

Dagen efter började något som jag senare valt att kalla för ”operation ignorera Emilia” vilket innebar att jag blev mer eller mindre osynlig för min grupp. Jag kunde komma med frågor eller förslag – och de hörde inte vad jag sa…

Ett bra exempel på detta är då redan dagen efter gruppmötet. Vi är ute för att söka efter nedgrävda vapen i terrängen, det är 35 grader varmt och jag frågar min gruppchef om jag får ta av mig min jacka då jag skulle gräva. Han sa nej så jag lät jackan vara på. När jag efter ett tag kommer tillbaka genomsvettig ser jag att resten av gruppen arbetar i sina t-shirts och då tar jag av mig min jacka jag med utan att fråga en gång till. När vi senare ska vända våra två fordon på den smala väg som vi kör på så ser jag en väg in på vänster sida där vi kan svänga runt på ett fält. Jag säger detta till föraren och han svara mig: ”Det fattar du väl fan själv att det inte går!” TILLS killen bredvid mig i baksätet säger SAMMA sak och DÅ svängde vi ut på fältet.

Vad kallas denna härskarteknik för?

Fortsättning följer…
Läs hela inlägget »
…Senare på kvällen är vi tillbaka i det logement vi bodde på och då säger jag till alla: ”Det skämtet jag fick höra idag var inte roligt och jag hoppas att jag inte behöver få höra det igen!”. Killen ifråga kom då fram till mig och bad om ursäkt och då kände jag: ”Skönt, då lägger vi detta bakom oss och så börjar om på nytt!”

De första dagarna var det korvstoppning på hög nivå. Vi satt många timmar i olika klassrum för att få information om missionsområdet, risker och vad vi hade att vänta oss när vi kom ner. Vi fick också en kort genomgång som handlade om mobbning och sexuella trakasserier. Officeren som höll i detta moment framförde fakta om lagen på ett helt oengagerat sätt och inget jag egentligen tog åt mig av. ”Jag skulle ju ändå inte bli utsatt för sexuella trakasserier…”

Den åtta veckor långa utbildningen i Sverige innan utlandstjänstgöringen förflöt relativ smärtfritt (ifrån sett några konstiga kommentarer) och jag kände att detta var det bästa jag gjort i hela mitt liv! Vad jag trivdes och vad fruktansvärt spännande det skulle bli att äntligen få åka ner till Kosovo!

Vi kommer ner och det krävdes ett par dagar att komma in i allt. Man skulle vänja sig vid att bo tre och tre i baracker (jag och två killar). Man skulle hitta runt på den svenska campen vid namn Camp Victoria, lära känna området, rutiner och människorna man arbetade med.
Det var hektiskt och jag älskade det!            
Ca andra veckan där nere började problemen på allvar. Vid detta tillfälle sitter vår grupp utanför barackerna där vi bodde och pratade om allt och inget när en kille i vår grupp säger: ”Vi lägger Åhfelt bak i sisun så får lokalbefolkningen komma och ha lite roligt!” Han gjorde en paus (då jag knappt andades) och så tillade han: ”Hon kan få ett par ryggsäckar att ligga på!”. Behöver jag påpeka den förnedring jag kände. Skammen och ilskan över att mina kollegor pratade om mig på det sättet. Jag ville bara trycka på en pausknapp och springa därifrån och kräkas.

Hur hade du reagerat om någon sade så om din fru/dotter/syster/vän?

Fortsättning följer…
Läs hela inlägget »

Äntligen!
Detta är mitt livs första blogginlägg och jag ser fram emot att presentera mig, mitt företag och mina tankar kring ett effektivt värdegrundsarbete. Kränkande särbehandling och sexuella trakasserier är mycket vanligt förekommande på våra arbeten och detta vill jag göra någonting åt. Visste du att 1/10 är utsatt för vuxenmobbning på sina arbetsplatser? 

För mig startade allting 2003 då jag arbetade i Kosovo som soldat, men först lite bakgrundsinformation:

När jag var 10 år gammal såg jag en film som heter: ”Tjejen som gjorde lumpen” med Goldie Hawn. Det ska tilläggas att det är en ganska löjlig komedi men jag blev helt besatt i själva tanken att även jag skulle bli soldat en dag. Jag fascinerades av hennes förvandling från bortskämd och mesig till stark, smart och respekterad. Även jag skulle bli så cool när jag blev stor! Punkt. När mina jämnåriga tjejkompisar ritade fjärilar och hästar målade jag kamouflage. Jag köpte kamouflageregnkläder och längtade tills den dagen jag skulle rycka in. I juni 2002 var det äntligen dags och jag ryckte in som sjukvårdsgruppbefäl på T2 i Skövde och hade 10 månader framför mig i uniform. Jag älskade det och sökte mig vidare till att göra utlandstjänst i Kosovo. 10 dagar efter muck ryckte jag in igen på KS08.

Jag minns känslan av att stiga av bussen tillsammans med andra män och kvinnor som skulle tjänstgöra på samma bataljon som mig. Det pirrade i magen och jag var illamående av nervositeten. Lappar satt uppsatta och personer med listor tog emot oss och visade oss till rätt byggnad och logement. Det är sent på kvällen när jag kommer fram till logementet och det krävs lite kraft innan den tröga dörren öppnas. Väl inne är det åtta sängar och åtta skåp uppradade, fyra på varje sida, en av dem var min. Det finns också ett skrivbord, ett par stolar och en papperskorg. Toalett och dusch fanns i korridoren, vi kvinnor fick toalett och dusch anvisad till oss en trappa upp. På sängen låg de obligatoriska blå- och vit rutiga sängkläderna, en grå filt och en kudde. Jag gick runt och hälsade på de som redan kommit och välkomnade de som kom efter mig. "Det blir bra det här!" kände jag, "äntligen!"

Jag tillhörde en grupp bestående av mig och sju killar och där åldern varierade från 21-32 år. Jag var näst yngst och vår gruppchef var yngst.  Jag sov oroligt och var nervös inför vad som komma skulle. Dagen efter var det uthämtning av vår utrustning samt första mötet med våra plutonschefer samt de andra två grupperna på vår pluton. Det var en kvinna i varje grupp. Vi påbörjade vår utbildning till att bli söksoldater på ett skyttekompani. Vår uppgift var att söka efter vapen, ammunition, dokument, knark osv hemma hos människor men även nedgrävda i terrängen. Vi skulle patrullera byar och vakta camper.  Redan andra dagen på utbildningen får jag den första högst olämpliga och kränkande kommentaren inför ca 30 personer: ”Undrar hur länge Åhfelt kan behålla oskulden om vi åker till Grekland ihop”. Magen knöt sig och jag blev oerhört chockad. Vad skulle jag göra? Vad skulle jag säga?

Vad hade du själv gjort?

Fortsättning följer… 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Guran » Bättre sent än aldrig:  ”Den person är inte av kvinna född som klarar av att läsa detta utan att bli alld..”

  • AnnKatrine » Jag trodde det var kört:  ”Usch jag kan känna paniken du hade, jag har själv varit nära att bli överfallen...”

  • Suss » Bättre sent än aldrig:  ”Jösses jag blev rörd, förbannad hmm fick blandade känslor på en och samma gång, ..”

  • Torbjörn Sjuenell » Bättre sent än aldrig:  ”Emilia. Sitter på tåget och gråter. Måste ha varit otroligt känslosamt för dig. ”

  • Tom Blomqvist » Bättre sent än aldrig:  ”Varmt tack för att du delar denna jobbiga men viktiga erfarenhet! Även jag grät!”

Arkiv