Värdegrundsarbete för arbetsplatser fria från mobbning och sexuella trakasserier


Som arbetsmiljökonsult hjälper jag organisationer med flertalet insatser för att skapa friska och starka arbetslag. Det förebyggande arbetet med utbildning är viktigt, när trakasserierna är ett faktum hjälper jag till med utredningar enligt den norska metoden Faktaundersökning.
 


 

2018

För några dagar sedan kom Fredrika Bremer förbundet och Rättviseförmedlingen ut med att de tycker att man ska revidera det så kallade bokstavsalfabetet för att göra det mer jämställt. Det har tagit mig några dagar att sätta igång att skriva detta blogginlägg för jag var tvungen att hämta andan. För att sammanfatta mina tankar kring detta säger jag bara 3 F=
Fel Fucking Fokus.

Så här tänker jag.

Det är mycket i samhället och världen som inte fungerar som det borde. För att dra några exempel så förekommer så kallade balkongmord där kvinnor helt sonika kastas ut mot en säker död för att de vill leva sina egna liv för sin egen skull, för att de inte vill gifta sig med den man som släkten valt. Detta är ett hot mot jämställdheten. Flickor får sina underliv stympade, förstörda och hopsydda. Detta sker i Sverige idag. Allt i syfte att kontrollera kvinnans sexualitet. Ja, de hindrar inte bara henne från att vara sexuellt aktiv utan även att röra sig, kissa och menstruera. Detta är ett hot mot jämställheten. Flickor blir kallade för horor samtidigt som de blir tafsade på i skolkorridoren. Detta är ett hot mot jämställdheten. Kvinnor blir antastade på krogen, på bussen, på jobbet, i affären och tvättstugan. Detta är ett hot mot jämställdheten. Kvinnor börjar undvika fler platser än tidigare eftersom de är rädda för att bli överfallna och våldtagna. Kvinnor är numera vaksamma även på dagen och inte som förr efter mörkrets inbrott. Detta är ett hot mot jämställdheten.

Bokstavsalfabetet är vida känt i Sverige och flera myndigheter använder det dagligen för att förtydliga ord och koder. Jag lärde mig det 2001 då jag ryckte in i lumpen och tvingades drilla det. Jag kan det fortfarande som ett rinnande vatten trots att det gått så många år. Ibland använder jag det fortfarande i telefonsamtal när jag ska bokstavera mina krångliga efternamn.

Adam, Bertil, Cesar, David, Erik, Filip, Gustav, Helge, Ivar, Johan, Kalle, Ludvig, Martin, Niklas, Olof, Petter, Qvintus, Rudolf, Sigurd, Tore, Urban, Viktor, Wilhelm, Xerxes, Yngve, Zäta, Åke, Ärlig, Östen.

Nu är alltså förslaget att man bland annat ska byta ut David mot Doris, Kalle mot Khaled och Ludvig mot Laila.

Att komma fram till att man ska göra om detta alfabet och dessutom komma överens om vad man ska ha istället för de befintliga namnen måste krävts mycket tid och många möten. ”Vilka förslag har vi istället för David?” ”Hur många röstar på Doris?” ”Är alla nöjda med Khaled eller ska vi ta Khidr istället?” ”Kan alla räcka upp handen ordentligt så vi kan räkna!”

Seriöst.

Fartyg kallas oftast för hon och har kvinnliga namn. Med ovanstående logik ska vi då numera börja prata om våra båtar och fartyg som han. Man får döpa om M/S Viking Grece till M/S Viking Gunnar för att göra det mer jämställt. Och rättvist.
Flickor och kvinnor lider idag av att vara förtryckta. Jag vill gå i min älskade skog utan att behöva utrusta mig med överfallsspray eller låna grannens hund.

Lägg er energi och tid på rätt saker och sluta ha FEL FUCKING FOKUS!

 

Läs hela inlägget »

Dessa ord är ofantligt viktiga, helt självklara men tyvärr inte respekterade.
 
Efter att jag lade upp mitt förra blogginlägg om skräcken jag kände då jag trodde jag skulle bli överfallen och våldtagen har många kvinnor hört av sig till mig med sina historier om händelser när de trott att det varit kört. Berättelserna är horribla och så vanliga.
Min kropp är min kropp. Din kropp är din kropp. Det är verkligen inte svårare än så men dessvärre klampar många över den gränsen och gör stor skada.

När jag gick i förskola (dagis) och skola pratade man inte om integritet och stopp min kropp. Detta har ändrats och det gör mig glad. Visste du förresten om att man räknar med att det finns tre barn i varje klass som är utsatta för sexuella övergrepp. Bara att skriva föregående mening är svårt och tårarna bränner bakom ögonlocken där jag sitter på tåget från Stockholm. Tre barn! Hur är det möjligt! Jag vill bara skrika, slå sönder någonting och döda alla jävla pedofiler. Tankarna snurrar med ångest av att inte göra tillräckligt. Vad kan jag göra för att förändra och påverka? Att skriva detta blogginlägg är en liten sak som förhoppningsvis kan göra någon skillnad.

Min son är snart 4 år och han älskar kaniner. På sitt huvud har han en rosa kaninmössa när han går till förskolan. Han bryr sig inte om att någon trott han varit en flicka bara för att han går med en rosa kanin på huvudet. Vissa barn vill bli poliser när de blir stora, han vill bli en kanin. Jag älskar denna lilla människa så mycket, så fin och rolig. När hans storebror var lika liten som han är nu började jag prata med honom om hur viktigt det var att han förstod att hans kropp var hans egen. Jag berättade att han själv ska bestämma vem som får röra den och hur. Jag gjorde och gör fortfarande klart för barnen att detta också betyder att de aldrig heller få röra någon annan mot deras vilja.

Min yngsta son har redan i denna ålder fått med sig från förskolan att hans kropp är hans. Han sätter ofta upp handen i ett stopptecken och säger ”STOPP, det är min kropp!” Häromdagen kittlade jag honom. Först tyckte han det var roligt och vek sig av skratt, efter ett tag tröttnade han och sa ”STOPP, det är min kropp!” och då slutade jag med en gång. För att visa att jag tar hans vilja och känsla på allvar. I somras var det en envis fluga som störde honom ideligen genom att surra i hans ansikte. Ha sa samma sak till flugan som han sa till mig häromdagen. Flugan lyssnade inte men det är en annan femma. Huvudsaken är att han förstår poängen.

Förändringen i samhället måste komma från barnen. När de förstår och agerar rätt kommer sexuella övergrepp att minska.

Tvinga inte dina barn att krama mormor/farbror/kusin. Vill de inte så vill de inte. Lär barnen att de bara ska krama människor de vill krama. Tvinga inte barnen att ge något av sig själva som de inte vill ge. Att mormor/farbror/kusin blir ”sårade” är verkligen totalt oviktigt, ditt barns känsla och trygghet är viktigare.

Om man tvingas kramas med en farbror man knappt känner kanske man känner att man ska tycka det är ok att ens gymnastiktränare vill ha kramar. Pedofiler finns där barn finns och det är vår förbannade skyldighet att skydda våra oskyldiga små älsklingar. Prata med barnen om deras rätt till deras egen kropp och att de alltid ska komma till dig om något känns fel.

STOPP. DET. ÄR. MIN. KROPP.
 

Läs hela inlägget »

Igår förmiddags trodde jag att det var kört. Jag var säker på att det var min tur att bli överfallen och våldtagen.

Det är lördag och stormen Knud har precis dragit förbi. Luften är frisk och jag njuter av att gå min sedvanliga powerwalk vid havet. Jag drar undan grenar som blåst ner på stigarna och jag tittar på ekorrar som stirrar lika nyfiket på mig som jag på dem. Jag älskar att befinna mig i skogen och denna dag känns livet härligt. Jag sätter mig ner på en sten och bara lyssnar in alla ljud. 

Jag reser mig upp och går en liten bit när det kommer en moped emot mig. Det känns obehagligt eftersom jag inte en enda gång på 2.5 år mött en bil eller moped på denna sträcka. När mopeden kommer närmare ser jag att det sitter två män på den. De är mörkt klädda, nästan lite maskerade och de har solglasögon på sig. Jag får direkt en obehaglig känsla i kroppen och viker snabbt av på en stig till vänster. Jag snabbar på mina steg och ser att mopeden svänger in bakom mig. Nu kommer paniken och jag börjar springa samtidigt som jag vet att jag inte har en chans. Om två män på en moped vill komma ikapp mig och göra mig illa är det lite jag kan göra för att förhindra det. På vänster sida finns havet och jag överväger att springa rakt ut i det med förhoppning om att de inte ska komma efter.

Jag springer så fort jag kan med torr hals och panik i bröstet. Jag ber till allt gott om beskydd och att jag ska slippa hamna på löpsedeln: ”Ännu en kvinna överfallsvåldtagen i skogen av två män!” Jag parerar mina steg mellan stenar och rötter och när jag vågar titta bakåt är de inte längre bakom mig.

Knud har gjort att vattennivån höjts rejält och stigen är ordentligt översvämmad. Att gå tillbaka och hitta en torr stig och riskera att möta dem igen är inte något alternativ. Vattnet går mig till anklarna. Resten av vägen hem klafsar jag i mina blöta och kalla skor medan jag ständigt tittar mig över axeln. Andhämtningen är tung och hjärtat slår hårt. Jag känner en oerhörd tacksamhet över att jag inte blev överfallen och våldtagen.
 
– Vad du överdriver! De var säkert bara ute och åkte moped. Hela världen vill dig inte illa lilla vän!
 
Du har kanske rätt.
Kanske var det världens bästa killar som åkte ut i skogen för att röja upp på stigarna. Kanske. Eller så var det två hemska män som anser att de har rätt att ta sig friheter. Att en kvinnas kropp är gjord för deras njutning. I det läget hade jag inte lyxen att stanna upp och fråga, jag tog det säkra före det osäkra. För mig är det inte en behaglig känsla att två män kör efter mig i skogen på en moped.

Jag kom hem, tog av mig de blöta skorna, tvättade fötterna och spelade in en film jag lade på Facebook om händelsen. Filmen blev delad många gånger och flertalet kvinnor skrev att de kände igen sig i paniken. I skräcken av att vara förföljd om vetskapen om att man som ensam kvinna i stort sett är chanslös mot en man eller flera män som bestämt sig för att våldta en. Chanslös.

Man vet aldrig hur man ska reagera i en situation som denna. Fight, flight och freeze är en benämning på reaktioner på grund av stark stress. På svenska säger man Flykt- och kamprespons som är en överlevnadsmekanism. Vid stark stress där ens liv står på spel reagerar kroppen på dessa sätt:

·         Man flyr
·         Man slåss
·         Man spelar död (ofta inte medvetet)

Våldtäktsoffer berättar ofta om att de under våldtäkten blivit helt paralyserade av skräcken, de kan inte röra sig. Vid senare polisförhör och utfrågningar vid rättegångar får de frågor som ”Men varför försökte du inte ta dig därifrån?” ”Varför gjorde du inte motstånd?” ”Varför sade du inte nej?” Att få den typen frågor är ytterligare en kränkning av offret. Det gör stor skada på den redan drabbade individen och får andra offer att inte våga anmäla. Man vill inte utsättas för ännu ett övergrepp – denna gång av rättsväsendet.

I mina föreläsningar pratar jag om härskartekniker. Påförande av skuld och skam är en av dem som innebär att man får någon att känns skuld och skam trots att det inte är dem själva som är orsaken till det inträffade. En våldtagen kvinna får ofta skulden av samhället. Hade hon inte varit på den platsen, tillsammans med dessa människor, iförd de kläderna hade detta aldrig hänt.  

Efter mitt Facebookinlägg har många kvinnor hört av sig till mig med sina egna historier. De har sprungits ikapp, de har flåsats i örat av främmande män på gatan, de har precis lyckats låsa sin ytterdörr innan en man försökt dra upp dörren, de har fått en erigerad kuk i handen på en fullsatt spårvagn. Vittnesmålen är många och kvinnor med mig börjar allt mer begränsa vad vi gör och vem vi är i närheten av. Att inte promenera själv i mörkret är sedan gammalt, att inte ens våga gå i skogen på dagtid är nytt för mig och jag hatar att känns mig begränsad. Skogen är lika mycket min som din.

Snälla ni bra, fina och goda män där ute. Jag vet att ni är många fler än de onda och därför har ni ett stort ansvar. Sätt er in i vad jag och många kvinnor med mig vittnar om. Skapa en förståelse, prata med era polare. Prata med era söner om rätt och fel, min och din kropp, jämställdhet och respekt. Sakta in era steg och stanna om ni märker att kvinnan framför er snabbar på sina steg och verkar stressad. Låt henne aldrig bli lika skräckslagen som jag blev igår!

 

Läs hela inlägget »

I torsdags kväll hände något fantastiskt. Jag satt vid min laptop och förberedde mig inför morgondagens föreläsning på Försvarshögskolan i Stockholm när det plingar till i min inbox.
Jag undrar vem som mejlar så sent och stelnar till när jag ser namnet på avsändaren. Det är från den plutonchef jag hade i Kosovo 2003. Det var från den chef som skulle agerat när jag var utsatt för mobbning och sexuella trakasserier av min grupp. Det var från honom jag inte hört ett ord ifrån på 15 år.

Mejlet jag läser är långt, fint och bra. Han har sett att jag ska föreläsa under morgondagen och ville bara skicka sina tankar kring allt som hände för så länge sedan. Han ber om ursäkt för att han inte gjort det som varit hans plikt som chef. Han skäms över det faktum att han inte hört av sig till mig tidigare. Han har hört talas om min bok och han berömmer mig och mitt mod. Han önskar mig också lycka till under morgondagen och säger att jag gärna får höra av mig till honom.
Jag läser det långa mejlet flera gånger och meningarna som står där gör mig glad. Jag har aldrig tvivlat på det som hände mig men det känns ändå skönt att få hans bekräftelse. Jag skriver till honom att det är sent och att jag ska svara honom vid ett annat tillfälle och ber honom komma och lyssna på min föreläsning. Han tackar ja och jag drömmer om honom på natten. I drömmen är vi vänner och pratar mycket med varandra.

Nästa morgon är jag illamående och ovanligt nervös när jag beger mig mot Försvarshögskolan.

Vi träffas i korridoren utanför föreläsningssalen. Vi kramas och pratar en stund innan det är dags för mig att ställa mig på scen. Att prata om mina erfarenheter påverkar mig fortfarande fast det är så länge sedan nu. Denna gång är det riktigt svårt och jag kan inte hålla tårarna borta. Jag både känner och ser publikens stöd, de är med mig och de berörs. Varje gång jag tittar på min chef som sitter på tredje raden nickar han. Jag ser att han är påverkad av vad jag berättar och hur jag reagerar på mina minnen.
Jag säger till publiken att det finns en specifik anledning till att jag reagerar så starkt just idag men att jag inte vill berätta varför. Jag vill inte hänga ut min före detta chef, det är svårt som det är. Jag ber publiken ställa frågor och då kommer frågan: ”Men har aldrig din chef hört av sig till dig och bett om ursäkt?” Jag är tvungen att le för denna fråga vet jag inte om jag någonsin fått förut och så kom den just idag. Jag svarar att jag fick en ursäkt kvällen innan. När jag får ännu en fråga om min chef vänder sig min före detta chef om och med hög röst berättar vem han är. Det blir knäpptyst.

Inför alla ber han om ursäkt för att han inte agerat, han berättar om hur mycket han tänkt på mig och denna situation genom åren och hur han agerat annorlunda när liknande situationer har uppkommit under hans ledarskap. Han visat öppet sitt stöd för mig och det jag gör. Nu är det inte bara mina tårar som rinner utan även många i publiken, män som kvinnor torkar sina tårar. Det är ett oerhört mäktigt ögonblick. Jag tittar honom i ögonen och säger att det är på grund av att han sitter i publiken som det är extra svårt idag. Jag tackar honom för hans mod att komma, göra sig tillkänna och be om ursäkt. Han ler och nickar till svar.

Jag har absolut förlåtit honom. Vi är på jorden för att lära. Att ta lärdom om situationer och göra rätt vid nästa givna tillfälle är det som betyder någonting. Att be om ursäkt och gottgöra är viktigt – för andra men också för sig själv. Jag var den som var utsatt men även han som utomstående hade påverkats mycket av denna situation. Detta är någonting jag pratar mycket om i mina föreläsningar och det var viktigt att få bekräftat.

Han köpte min bok och vi pratade länge efteråt.

Ursäkten kom 15 år efter att det hänt. Bättre sent än aldrig.
 

Läs hela inlägget »
IMG_0040

För en vecka sedan hade jag min efterlängtade bokrelease. Som jag kämpat och längtat till den 8 maj!

För ett tag sedan hörde jag någon beskriva hur det är att skriva och ge ut en bok. Kvinnan i fråga jämförde en bokutgivning med att vänta barn. Ni vet den här känslan av att något häftigt håller på att växa fram. Man undrar vad det ska bli för en liten filur. Hur kommer den att se ut och hur kommer allt att bli? Man väntar så länge det är möjligt med att berätta för alla eftersom man inte vet vad som kan gå fel. Man går i hemlighet med alla rädslor och farhågor. Ju längre tiden går blir det kämpigare. Man sliter både kroppsligt och själsligt. "Kommer det bli bra detta?" Efter ett tag får man bara nog: ”Jag orkar inte bära mer/skriva/rätta mer!” Man vill bara få ut den, orkar inte en sekund till. De flesta runtomkring är glad och förväntansfulla med en, andra missunnsamma. Så närmar sig dagen och man börjar bli riktigt sjukt nervös. ”Herregud, vad har jag gett mig in på? Klarar jag det här?” Bebisen kommer ut välskapt och boken kommer från tryckeriet och ser ut som den ska. Man pustar ut. Nu väntar bara att lansera boken där man ska visa upp sin älskade bebis och hoppas att andra ska tycka om den lika mycket som man själv. Efter en förlossning (eller bokreleasen) är det riktigt officiellt och man är sprickfärdig av stolthet. Det var verkligen en oerhört tuff resa men nu är den gjord. Precis som med en graviditet har jag ”tröstätit” för att orka kämpa vidare. Efter att bebisen är ute får man lägga på ett kol för att bli av med de extra mammakilona. Nu måste jag kämpa för att bli av med de extra författarkilona… =)

En bok avklarad, fler som ska skrivas. Ska bara ta en liten paus och hämta andan.
Bokreleasen (med allt som den inneburit) var TOPP 5 största dagen i mitt liv. På listan fanns sedan innan dagarna då mina barn föddes, mitt bröllop och dagen då jag muckade från KS08 (Kosovo).

Min bok Var inte en sådan FITTA! finns att köpa i de vanliga nätbokhandlarna och handlar om det växande problemet med mobbning och sexuella trakasserier i arbetslivet samt min egen erfarenhet av detta.
 
Vad är dina TOPP 5?
 

Läs hela inlägget »

Jag pratade med en vän som varit på ett så kallat "tyst retreat". Under den aktuella helgen skulle alla deltagare befinna sig i absolut tystnad. Man fick inte prata med varandra, inte lyssna på musik, inte läsa, inte ha sin telefon i närheten, inte göra korsord osv. Man skulle helt enkelt ha förmånen att koppla bort intryck och istället lyssna inåt. Min vän sa att det var svårt eftersom hon som så många andra är stressade och är van att bombarderas med budskap och information. När det blev tyst infann sig en rastlöshet och oro. Oro för vad man missade, ängslan för alla tankar som nu tilläts komma fram. Hon berättade att flera deltagare helt enkelt bröt ihop och satt i krismöte med kursledarna.

Tystnaden är ett mäktigt verktyg.

Jag läste att vi exponeras för 3 000-20 000 reklam- och säljbudskap varje dag. Sedan tillkommer musik, prat, skratt, brummande bilar, blinkande lampor… Ja ni fattar. Vi får ständiga intryck. För att hjärnan inte ska börja koka måste den börja sålla. Vi är helt enkelt tvungna att identifiera vad som är meningsfullt för oss. För att inte översvämmas av intryck tar hjärnan genvägar, drar slutsatser och stänger av. Våra hjärnor bedöms kunna hantera runt 3 000 budskap per dag.

Marina Abramovic som är professor i performance menar på att det idag är svårare att fånga människors uppmärksamhet än vad det var förr. För 20-30 år sedan kunde hennes publik koncentrera sig i 15 minuter, idag klarar de bara 30 sekunder. Det pratas om att vi är i en zappkultur. Allt ska gå så fort, vi är rastlösa, stressade och uttråkade. Vi nöjer oss inte med att bara zappa på tvn, vi tittar även på telefonen OCH pratar med någon samtidigt. Filosofen Paul Virilio menar att vi blivit homo zappiens.

Vad vi verkligen behöver är att koppla ner alla intryck och lyssna inåt.
För några helger sedan var jag på efterlängtat spa tillsammans med min mamma. Ur högtalarna hördes fågelkvitter och ”plingplongmusik”. Redan i receptionen porlade det vatten ur en fontän och det luktade så där gott och fräscht. Vi tog varsin korg och följde med en kvinna in i ett rum där hon skulle berätta om spat, vad som fanns att tillgå och om deras regler. Hon berättade att mobiltelefoner var helt förbjudna, att man skulle prata med små bokstäver på plan ett och att det var absolut förbjudet att prata på plan två. På andra våningen skulle det alltså vara tyst och det fanns flera skyltar uppsatta som visade just detta. Trots det var det ett evigt kacklande på andra våningen och jag blev så besviken. Både jag, mamma och spa-personalen sade till flera gånger. När vi gjorde det fick vi sura miner tillbaka och så började man helt sonika prata igen. För att jävlas, som om de vore trotsiga tonåringar som minsann inte alls tänkte följa de uppsatta reglerna som fanns. Att ingen hade rätt att säga åt dem, att de krävde att använda sin mänskliga rättighet att få höras.

Jag blev så besviken och så arg. Hade det varit helt tyst hade jag lättare kunnat njuta av att guppa omkring i de varma poolerna och lyssna på fågelkvitter, istället stördes helhetsintrycket av ett ständigt sorl. Jag tycket det är bedrövligt att man inte tar tillfället i akt att vara tyst och njuta av vad tystnaden ger. Man har ändå betalat en hel del pengar och att då inte försöka få valuta för pengarna, tillåta andra människor att få vila OCH följa uppsatta regler förstår jag inte.

På första våningen låg det en man i ett kopparkar på en bädd av varma lavastenar. Han ligger under en filt och spelar på sin mobiltelefon. En och en halv meter framför honom sitter en skylt på väggen som säger att mobiltelefoner är förbjudna. När han somnar på de varma stenarna väcks vi alla runtomkring av hans ringande mobiltelefon. Han väcks dock när en ur personalen kommer och ruskar till honom och ger honom en ordentlig utskällning.
Jag tycker det är sorgligt att man inte vågar ta in lite tystnad i sitt liv, vad är det för tankar eller känslor man försöker hålla borta?
 
Jag är precis hemkommen ifrån ett yogapass och njöt av att i tystnad bara andas.

Ta du dig tid för tystnad och reflektion?
 

Läs hela inlägget »

Vi människor är olika. Inte bara utseendemässigt utan även känslomässigt och mentalt. Mycket går att läsa av bara genom att observera och lyssna men inte allt. Våra olika uppväxter präglar oss som individer och på det sätt vi bemöter andra.  
Det finns ett uttryck som heter ”behandla andra som du själv vill bli behandlad”.
Det är kort och koncist samtidigt som de flesta förstår vad man menar med det MEN det betyder inte att det blir rätt. Det är inte självklart att människor du möter kommer må bra eller bli glada bara för att du bemöter dem som DU SJÄLV vill bli bemött. Dom du möter är ju andra individer med annat sätt att se på världen och sig själva.  

Istället borde man säga OCH agera efter ”behandla andra som de själva vill bli behandlade.” Det är inte svårare än så men problemet är att vi inte alltid vet hur andra vill bli behandlade just för att vi inte pratar om det. Vi tar mycket för givet i vårt möte med andra och kommunikation är komplext. Enligt många experter kommunicerar vi bara 7 procent med orden, rösten står för 38 procent och kroppsspråket för hela 55 procent.  

Vi är olika bra på att tolka de signaler som sänds ut, de flesta lyssnar bara på de uttalade orden och missar då det som inte sägs. Det outtalade.  
Det finns människor som går genom hela livet utan att någonsin känna sig sedda och förstådda. Människor som inte kan uttrycka det de verkligen tänker på, upplever eller känner. Dessa människor  möts med skepsis och avståndstagande. 
 
Det är så oerhört viktigt att vi har en bra kommunikation – med sig själv men även med andra. Vad vill jag? Vad känner jag? Vad får mig att känna så här? Vad vill jag göra åt det? När man klargjort saker och ting för sig själv måste man sedan leverera sina tankar till sina medmänniskor på ett sätt som gör att det inte missförstås.  

Jag efterfrågar en bättre och djupare kommunikation människor emellan. Inom familjen, vänkretsen, kollegorna och arbetslaget i stort. Det är viktigt att våga ställa frågan: ”Hur vill du bli behandlad?” 
 
Hur vill du bli behandlad? 

 

Läs hela inlägget »

Det är vi själva som skapar våra drömmar och det är också vi själva som kan och ska förverkliga dem. Vem är du med dina drömmar? Vem är du utan dem? Förverkligar du det du drömmer om? Om inte, vad hindrar dig?

En dröm jag haft under många år är att ge ut en bok. Att skriva en bok är hårt jobb (tro det eller ej) och det tar lång tid. 

Jag började drömmen för många år sedan men modet och orken svek mig. Livet kom helt enkelt emellan med småbarn, svår sjukdom i familjen och sjukdom hos mig själv. 
Jag har de sista 1,5 åren tagit mig i kragen och fullföljt drömmen om en bok och nu är den äntligen klar och ska inom några dagar skickas till tryckeri. Det känns sjukt spännande och jag är så ivrig över att du snart kan ha den i din hand. 

Boken heter Var inte en sådan FITTA! och handlar om mobbning och sexuella trakasserier i arbetslivet. Problemet med ovanstående ökar på våra arbetsplatser och människor far väldigt illa. Jag vill med denna bok öka människors kunskap samt få den tysta massan att reagera och agera. 

Det är lätt i detta skede att få lite kalla fötter, att vara orolig för att den inte ska tas emot på ett bra sätt. Men jag tar på mig ett par raggsockor och kastar mig ut i den läskiga känslan. Det är i de skrämmande situationerna man växer - om man hanterar dem rätt vill säga.

För mig är det bättre att riskera att misslyckas medan man lyckas än att inte försöka alls. Jag tänkte skriva fyra böcker så nu kan jag sätta CHECK på denna dröm och gå vidare till nästa.  Den 9 maj har jag releasedatum. Snart där!

Om 92 dagar tar jag dessutom examen som arbetsmiljöingenjör. Fram till dess är det full gas framåt. Snaaaaaaaaart i mål!

Vad drömmer du om?

 

Läs hela inlägget »

Mobbning och sexuella trakasserier på arbetsplatsen är vanligt förekommande och många gånger följer en bristfällig utredning. Alldeles för få fall leder till adekvata åtgärder med upprättelse för den drabbade.

Det räcker med att man som arbetsgivare får vetskap om trakasserier för att denna har skyldighet att utreda händelsen, vidta åtgärder samt förhindra att trakasserier uppstår igen. Om arbetsgivaren inte fullgör sina skyldigheter att utreda kan denna underlåtenhet medföra skadestånd till den drabbade. Som arbetsgivare måste man alltså utreda situationen även om arbetstagaren sätter sig emot det. Jag har pratat med en hel del arbetsgivare genom åren som sagt att just detta plågar dem. Arbetstagare har kommit till dem och sagt att de vill berätta en sak men att de inte vill att arbetsgivaren ska gå vidare och göra en utredning. Arbetsgivaren ställs då inför vad de tycker är ett svårt val – att gå sin medarbetare till mötes och bara vara ett samtalsstöd ELLER bryta förtroendet de fått och starta en utredning med risk att skada den utsatta ännu mer. Så som lagstiftningen ser ut begår man som arbetsgivare tjänstefel om man låter bli att utreda de påstådda kränkningarna. Den utsatta kan i stunden känna sig sviken men att inte utreda leder till ett verkligt svek.

Frågan är varför man som utsatt inte vill att arbetsgivaren gör en utredning? Finns det en rädsla för att den uppkomna informationen ska spridas på arbetsplatsen? Finns det en rädsla för olika typer av repressalier? Känns skammen helt enkelt för stor? När jag själv var utsatt var skammen det centrala. Jag ville inte att det skulle läcka ut, att andra skulle förstå min ensamhet. Jag ville att allt skulle tystas ner så jag lättare kunde klara mig igenom de resterande månaderna i missionsområdet.

Av vår lagstiftning framgår det att arbetsgivaren är skyldig att vidta åtgärder samt förebygga att mobbning och sexuella trakasserier uppstår. Som arbetsgivare ska man kunna garantera sina anställda en god arbetsmiljö. De ärenden som uppkommer och som rör kränkningar ska behandlas skyndsam och diskret där alla parter behandlas på ett bra sätt. Detta kräver kunskap och utbildning, vilket få har. Sedan måste man också ta i beaktning att en del chefer har låg empatisk förmåga vilket gör att de låter trakasserierna fortsätta.

MEN chefer är människor, de kan göra fel. De kan också vara stressade, må dåligt, ha för mycket på sitt bord, ha privata bekymmer osv. Med all den stress och press som råder på arbetsmarknaden idag mår de flesta dåligt på ett och annat sätt och det går ut över vårt sätt att bemöta varandra.

Är det så att chefen inte bryr sig eller har denna inte förmåga att handskas med situationen?

 

Läs hela inlägget »

Jag föreläste på en högskola för ett tag sedan, majoriteten av åhörarna i publiken var unga män. Jag berättade bland annat om mina egna erfarenheter från sexuella trakasserier och det var knäpptyst i den stora hörsalen. Jag mötte de unga männens blickar och märkte på många av dem att mina ord gick in och att jag nådde dem.
När det blev dags för reflektion och frågor räckte en av lärarna upp handen och menade på att ”Tvångla” var ett välkänt begrepp bland hans elever och att detta var något han inte alls tyckte om. När jag bad om en förklaring till detta ord blev jag ställd. Att tvångla innebär tydligen att man hånglar med någon som inte vill. Ett sexuella övergrepp helt enkelt.

Jag sa till publiken att jag hoppades att de förstod att det var brottsligt att förgripa sig på någon sexuellt och att ett sådant beteende aldrig någonsin får förekomma.

Är detta begrepp känt överallt? Är det bara jag som inte kände till det? Förekommer det på varje högskola/universitet? Börjar det redan på gymnasiet? Högstadiet? Lågstadiet?
Är det alltid en kille som tvånglar eller även tjejer?
Ser man tvångla som en rolig lek?

Hångel ska vara roligt, mysigt och frivilligt. Hur tänker de som kränker en annan människas integritet på ett sådant grovt sätt? Tänker man över huvud taget på den andras upplevelse?
Hur når vi ut till barnen och ungdomarna? Hur ska vi få dem att förstå allvaret i en handling som dessa?

Om man rycker på axlarna åt detta, vad är då nästa steg? Våldtäkt?

Ett råd till dig som blir tvånglad: Bit av tungan på den som förgriper sig på dig!
 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Guran » Bättre sent än aldrig:  ”Den person är inte av kvinna född som klarar av att läsa detta utan att bli alld..”

  • AnnKatrine » Jag trodde det var kört:  ”Usch jag kan känna paniken du hade, jag har själv varit nära att bli överfallen...”

  • Suss » Bättre sent än aldrig:  ”Jösses jag blev rörd, förbannad hmm fick blandade känslor på en och samma gång, ..”

  • Torbjörn Sjuenell » Bättre sent än aldrig:  ”Emilia. Sitter på tåget och gråter. Måste ha varit otroligt känslosamt för dig. ”

  • Tom Blomqvist » Bättre sent än aldrig:  ”Varmt tack för att du delar denna jobbiga men viktiga erfarenhet! Även jag grät!”

Arkiv