Värdegrundsarbete för arbetsplatser fria från mobbning och sexuella trakasserier


Som arbetsmiljökonsult hjälper jag organisationer med flertalet insatser för att skapa friska och starka arbetslag. Det förebyggande arbetet med utbildning är viktigt, när trakasserierna är ett faktum hjälper jag till med utredningar enligt den norska metoden Faktaundersökning.
 


 

2019

Googla på Breast Implant Illness så kommer det upp en lång lista på symptom, jag hade majoriteten av dem. Ett urplock: Hjärndimma, värk i leder och muskler, håravfall, viktuppgång, hjärtklappning, andfåddhet, sömnbesvär, kalla händer, ständiga infektioner, yrsel, huvudvärk, depression, hypotyreos, känns som man är döende. Läs den sista igen. Känns som man är döende. Precis så.

En god vän till mig (och hennes svägerska) hade också mängder av symptom och vi har nu alla tre tagit ut våra implantat. För att vi kände oss döende. För att vi var döende.

När min vän ringde mig och grät samtidigt som hon berättade att hon kände att kroppen var på väg att dö sa jag att hon kände rätt, bröstimplantaten höll på att ta livet av henne. ”Stå ut i nio dagar till sedan är operationsdagen inne. Det var en kamp, en osynlig sådan. Andra kan tycka att man är lat när man hela tiden går på lågvarv och ständigt känner ett akut behov av sömn. Faktum är att vi kämpade för våra liv, våra kroppar var förgiftade.

Symptomen kommer sakta smygande och det är svårt att se sambandet. Man skyller på stress, att man ätit dåligt eller att det går något virus. Sakta, sakta svettas implantaten ut gifter i kroppen. Man förändras i ens sätt att vara och glädjen försvinner. Faktiskt är det så att livslusten i ögonen snart är ett minne blott. Det sägs ju att ögonen är själens spegel och ju längre implantaten får sitta inne desto ihåligare blir ens blick. 
När jag satte in implantaten 2007 var det ingen som informerade mig om att de svettades ut ämnen i kroppen. Tragiskt nog vet jag inte om denna information hade hindrat mig från att sätta in dem. ”Det händer inte mig” eller ”alla andra klarar sig ju” hade förmodligen varit tankar som ändå fått mig till att lägga mig på operationsbordet.

Bröstimplantat svettas ut silikon genom höljet, ut i systemen och kroppen får panik. Vad är detta? Vad är det som riskerar att göra min värd sjuk? Kroppen börjar bekämpa dessa skadliga inkräktare och då också sig själv. Det är knappast någon slump att kvinnor med bröstimplantat oftare har autoimmuna sjukdomar än andra.
I Sverige finns väldigt lite information om Breast Implant Illness, i USA pratar man mycket om det. Vi kan dock ofta här hemma läsa om att implantaten nu för tiden är väldigt säkra, man nämner att det kan bli kapselbildning men inte att man riskerar att bli förgiftad. Marknaden är skållhet och klinikerna tjänar snuskigt mycket pengar på människors osäkerhet och fåfänga.

Hela tiden proppas vi fulla med ideal av vad en riktig man och en riktig kvinna är. En del påverkar bara ens klädval, andra ens sätt att vara och bete sig. Jag tycker att bröst är vackert men är det värt att bli sjuk för att få dem? Absolut inte! Jag lärde mig en dyrköpt läxa som kostat mig enormt mycket livskvalitet då jag inte orkat umgås med mina barn utan legat i släckta rum och gråtit, det har kostat mig mycket pengar och oerhört mycket smärta.

Har du själv implantat eller funderar på att skaffa? Läs på om Breast Implant Illness och boka snarast en tid för att operera ut dem. Ditt liv och din livskvalitet är värt så mycket mer än att fylla ut en bh. Prata med din fru, flickvän, kompis, dotter eller mamma. Få dem att operera ut skiten innan de blir sjuka eller sjukare.
 
Det är dags att vi tar kontroll över vad vi väljer att ta till oss. Vad är en ”riktig” man och vad är en ”riktigt” kvinna? Vem bestämmer det åt oss? Någon annan eller vi själva?

Jag hade inne mina implantat i mer än 11 år och två månader. Det är lång tid som giftet fick lov att cirkulera runt i mina system. Jag hoppas nu att kroppen lyckas återhämta mig. Jag skäms och ber om ursäkt till mig kropp för att jag utsatta den för sådana livsfarliga dumheter – helt i onödan.

Det är oerhört ledsamt att tänka på att jag har misshandlat min kropp så kopiöst.
För vadå? För att vara vacker? Jag är redan vacker. Jag behöver inte farligt plast under huden. Inte du heller.

 

Läs hela inlägget »

Föregående blogginlägg handlade om den eventuellt hotade manligheten. De allra flesta förstod mitt budskap men så finns det de där som vill missförstå och häver ut sig att jag hatar män. De kan inte ha mer fel.

Jaja, nu är det iallafall kvinnans tur att bokstavligt talat lägga sig under kniven.
Vad är en riktig kvinna? Vad är kvinnligt beteende och utseende?
 
Det är en skrämmande syn att åka förbi en busshållplats strax innan klockan åtta på morgonen en vardag. Medan tonårspojkar ser ut som om de ska till skolan så är deras jämnårigaa kvinnliga klasskamrater klädda och sminkade för fest.

Som att de inte duger som de är.

Som att de måste spackla sin fina och släta hud till oigenkännlighet för att attrahera mäns blickar. Styla sitt hår och klämma in sig i en liten klänning - för att gå till skolan och sitta på en trästol och lära sig om geografi och matematik.

Som att de inte duger som de är.

På min tid (inte jättelänge sedan) försökte naturligtvis även vi göra oss fina men det är annorlunda nu. Nu sitter varannan tjej med löshår, lösögonfransar och lösnaglar.

Som att de inte duger som de är.

Förutom att det är tragiskt och oerhört kostsamt blir det svårt att vänja sig av med skiten när man väl har det. Många av dem drömmer sannolikt också om att fixa läpparna, kanske brösten och rumpan också? Alla har vi sett Kim Kardashians timglasmidja, fylliga bröst och enorma arsle.
När de första linjerna kommer vill naturligtvis våra flickor även ha Botox insprutad i ansiktet – ALLA har ju det! Vad gör alla dessa gifter med våra kroppar? Hur påverkas vi i det långa loppet? Är det värt det? 

Det finns ett skimmer kring en åldrande man. Att tråna över en ”silverfox”. En äldre kvinna är gammal och förbrukad. Kan hon inte längre knullas eller spela sexsymbol finns det inget värde kvar i henne. 
 
Vi växer upp i ett samhälle där vi ständigt matas med hur en man respektive kvinna ska vara. Kvinnan ska vara en naturlig skönhet (fusket får inte synas), vi ska vara villiga till sex men inte vilja ha det för uppenbart. Vi ska inte vara någon tråkmåns till oskuld men absolut inte någon slampa. Gränsen är ibland hårfin och det kan få förödande konsekvenser att bli krönt till skolans hora. 

Jag har alltid varit smal och vältränad. Jag hade  rutor på magen fram tills första barnet – då försvann de i ett kick och kom aldrig mer tillbaka. Poff! Trots min låga fettprocent vägrade jag acceptera att jag hade små bröst. Jag ville ju också se ut som de vackra kvinnorna i tidningarna, de som sminkats i timmar och blivit retuscherade tills att de inte längre såg ut som sig själva. I många år var jag missnöjd och skämdes. I december 2007 lade jag mig under kniven och satte in silikonbröst. Det var dubbla känslor, jag såg fram emot att ”se ut som en kvinna” samtidigt skämdes jag. Innerst inne tyckte jag som den vettiga person jag var att jag borde kunna stå över det snedvridna skönhetsidealet som sa och säger att jag inte duger som jag är.
Förutom mycket pengar och fruktansvärd värk i flera månader blev jag också orörlig -  men nu var jag i alla fall inte platt. Var jag en riktig kvinna nu?
 
Jag lät dem sitta inne i lite mer än 11 år, ett av mitt livs största misstag. Läs om varför i nästa blogginlägg, del 3/3.
 
Jag är en riktig kvinna och duger precis som jag är!

 

Läs hela inlägget »

I torsdags höll jag fyra föreläsningar som handlade om säkerhetskultur och beteendebaserad säkerhet, BBS. En klar majoritet av publiken bestod av män i varierande åldrar. Efter att ha funderat över helgen kommer nu några av mina tankar kopplade till manlighet respektive kvinnlighet och vad detta gör med oss. Jag börjar med manligheten.

Vad är en riktig man? Denna (uppenbart provocerande mening) bad jag publiken att reflektera över i en bikupa i mitten av föreläsningen. De flesta förstod vad jag menade och hade tagit till sig mitt budskap gällande säkerhetskultur kopplat till machokultur och olyckor. Andra blev otroligt provocerade och betedde sig ganska illa åt. Istället för att backa tog jag ett steg fram och bad dem förklara hur de tänkte.
En man sa att han tog med sig att han skulle skämmas över att vara man. Jag svarade honom att han då dessvärre helt missuppfattat mitt budskap. Jag frågade publiken om de tog med sig samma sak eller om de förstod vad jag menat, de svarade att de hade förstått. Det är intressant att det finns människor man aldrig lyckas nå. De som alltid stänger av öronen och blockerar allt som inte resonerar med deras verklighet.
Jag sa klart och tydligt i föreläsningen att det inte handlade om könet i sig utan om de manliga normerna som säger att en man förväntas vara eller förväntas agera på ett visst sätt för att räknas som ”en riktig man”. Vad nu det är?

Det är förargligt att man kan vara så osäker som person och/eller i sin manlighet att man inte kan ta in budskapet utan vill att jag ska ha fel. När man lyckas trigga igång människor så lätt är man helt rätt på det, den svaga punkten blev mer än synlig. Det finns mycket att arbeta med på våra arbetsplatser, i vår kultur och vår inställning till säkerhetsfrågor.

En man påpekade att han bar en rosa skyddsväst och att han tvingades stå ut med det.

Idag förknippar vi färgen rosa med kvinnan och det kvinnliga men så har det inte alltid varit. På 1600- och 1700 talet var färgade kläder dyra att tillverka och endast de mest rika och betydelsefulla människorna hade råd. De som ville synas – och som hade råd bar färger i sina kläder. Innan rosa började förknippas med kvinnlighet såsom gullighet och mjukhet var det en färg kopplad till styrka, blod och krig – manliga saker helt enkelt (!) Förr bars rosa av kungar och kejsare – idag är det en gemensam färg för flickor på förskolan. Idag vill de flesta flickor ha rosa medan pojkar skyr färgen eftersom de inte vill förknippas med något "tjejigt." Budskapet om att rosa var en av de mest maskulina färgerna på 1700-talet går inte riktigt fram. De mest maskulina männen på denna tid gick runt i rosa sidenplagg med blommiga broderier. De flesta män ville se ut på detta sätt och kvinnorna trånade efter dessa manliga män. Även kvinnor kunde klä sig i rosa eftersom färgen utstrålade ungdom och hälsa. Först på 1940-talet blev rosa en ”flickfärg”. För att någon bestämt det och för att människan är dum och bara följde efter. Som en skock får.

När sporten hejarklack dök upp i slutet av 1800-talet var det oerhört eftertraktade platser för unga män, alla ville tillhöra hejarklacken eftersom det utstrålade manlighet och styrka. Under andra världskriget kallades männen ut i krig och kvinnorna tog över männens platser i klacken. Efter kriget präglades det manliga mer av det feminina och flickorna fick pompoms och allt kortare kjolar.
Under medeltiden var det manligt att sticka, i själva verket var det ett manligt yrke. När maskiner tog över stickandet blev det mer ett kvinnligt intresse. Jag kan fortsätta hur länge som helt och nämna hur synen på strumpbyxor, tårar, sexlust, elektronikarbete, sekreteraryrke osv har ändrat status. Från att ha varit kvinnligt tills att det blev manligt och från att ha varit manligt tills att det ansågs kvinnligt.
Det är helt enkelt beklagligt att man inte kan tänka längre än vad näsan räcker. Vi blir hela tiden styrda med hur vi ska tänka, tycka och klä oss att vara ”rätt”.
 
Vad är då en riktig man? Vad säger våra ideal oss så här i början på 2000-talet? Ska en man vara stor, stark, modig, risktagande, macho, hård, dominant?
En man räckte upp handen i torsdags och sa att det var machokulturen som gjorde att han struntade i hörselskydd de 17 år han arbetat i byggbranschen. Idag har han nedsatt hörsel och tinnitus.

Vad är då en RIKTIG man för mig? Jo han är omhändertagande, omtänksam, en bra pappa/make/pojkvän, ärlig, djup, känslig, reflekterande och så får han gärna lukta gott också ;)

Nej, jag vill inte att man ka skämmas över att vara män. Jag älskar män – riktiga män!

 

Läs hela inlägget »

Jag fick hjälp av läkare och psykolog och mörkret lättade.

I mitten av januari köpte jag på ett bostadsrättsparhus nära barnens skola och pappa. Lyckan och lättnaden var total, nu kunde jag börja räkna ner. 110 dagar efter påskrift kunde jag flytta in.
Jag beställde två enorma lass från IKEA och MIO, det var en fantastisk känsla att få skapa mitt hem på nytt. Det blev en hel del rosa, bara för att jag kunde! Även kaklet i köket blev rosa men det kanske jag kommer få ångra senare? Inte så troligt dock!

Det var tärande att bo ihop med min exman men nu visste jag i alla fall att det fanns ett slutdatum. Den 1 maj skulle jag påbörja mitt nya liv och jag längtade verkligen! Min fyraåring sa en dag till mig: ”Mamma, när du flyttar sen får du inte träffa pappa mer för ni bara bråkar hela tiden!”

Jag fick nycklarna redan den 29 april och på kvällen åkte jag och barnen dit med de första lådorna. Trots att huset var i rätt kasst skick och det var brunt i stort sett överallt var barnen överlyckliga. De gav tummen upp och sprang upp och ner i trappan. De utforskade varje vrå och jag kände en sådan frid. Detta var vårt. Mitt liv.
Dagen efter började jag måla om överallt, allt brunt skulle bli vitt. Jag målade vardagsrummet, hallen, kontoret, Edwins rum, mitt rum och klädkammaren. Väggar och tak. Vilket slit! Hantverkare är hemma hos mig i detta nu och renoverar köket. Vilket fantastiskt fint hem jag och barnen kommer få!

Med handen på hjärtat är jag så oerhört tacksam! Almanackan börjar fyllas på med uppdrag och jag har ett sådant bra liv.  Jag är lycklig för första gången på många år, jag kommer aldrig mer att kompromissa med min egen lycka. Jag kommer aldrig mer ändra på mig för någon annans skull. Jag kommer aldrig mer gå emot min magkänsla. Jag kommer aldrig mer gå in i eller stanna i ett dåligt förhållande. Jag kommer aldrig mer jaga sönder mig.

Vi skapar vår egen lycka varje dag. Varje sekund gör vi val. ”Ska jag ta kakan eller inte?” ”Ska jag säga detta elaka eller inte?” ”Ska jag stanna i denna relation eller inte?”
Jag var tvungen att slå i botten för att kunna ta mig upp. Krascha i avgrunden för att kunna trycka ifrån. Jag har lämnat en oerhört smärtsam tid med mycket tårar. Jag gick ifrån en dålig relation som varade i mer än 10 år. Det är lång tid men jag lärde mig en läxa. Man ska aldrig kompromissa med den man är och det liv man vill leva. Livet är för dyrbart och man är skyldig sig själv att vara lycklig här och nu.

Vid ett tillfälle sa min pappa till mig: ”Emilia, förstår du vad du har åstadkommit de sista åren? Du har gjort mer än de flesta andra gör under ett helt liv. Nu får du stanna upp, tänka till, fira och vila!” Jag lovar att fira och vila pappa!

Jag var så oerhört rädd, livrädd för att vara ärlig. Tänk så bra det blev! Jag är så lycklig att jag äntligen tog steget. Allt ordnar sig!

Denna vecka har jag hållit i tre föreläsningar i tre olika städer. Jag fullkomligt älskar mitt jobb, mitt liv, mina barn och den framtid som väntar. Jag har allt jag behöver och mer därtill. Ännu bättre blir det när jag tagit tag i min träning och när jag hittar kärleken i mitt liv men det kommer när det är dags. Allt har sin tid.  

Jag är lycklig här och nu. Och oerhört tacksam!

 

Läs hela inlägget »

Jag kämpade på med allt. Gjorde praktik, var ständigt sjuk och längtade tills examen och boksläpp.

Jag var med om en lättare bilolycka och fick whiplash på höger sida av nacken med huvudvärk och yrsel som följd. När jag var hos läkaren bröt jag som vanligt ihop och hon frågade om det var något annan än bilolyckan som inte kändes bra. Jag förklarade min livssituation och hon konstaterade att jag var utmattad. Hon sa att jag var tvungen att omedelbart dra i handbromsen för att inte krascha fullständigt. Jag sa att det var omöjligt. Förutom skolan och boken skulle jag också gå tre utbildningar i Norge under våren. Jag berättade att jag skulle bita ihop till den 8 juni då examen var och sedan skulle jag vila. Läkaren svarade: ”Du klarar dig inte till 8 juni med detta tempo, du kommer krascha innan. Jag bestämde mig för att klara mig hela vägen.

Jag gick de tre utbildningarna i Norge för att bli faktaundersökare och utreda mobbning och sexuella trakasserier i arbetslivet. Dagen innan sista steget fick jag en sådan huvudvärk att jag kräktes, låg däckad på hotellrummet på Oslos flygplats. Min mamma trodde jag hade fått en hjärnblödning och körde från Vårgårda till Oslo och knackade på mitt hotellrum mitt i natten.

Den 9 maj hade jag bokrelease för ”Var inte en sådan FITTA!” och det var topp 5 största dagen i mitt liv – vilken känsla! Äntligen fanns min bok ute!

Den 8 juni hade vi examen med en efterföljande middag, lättnad minst sagt! Nu kunde jag även skriva ”Arbetsmiljöingenjör” i mitt cv. Tidigt morgonen efter åkte jag och min man till Kroatien för att fira min examen och födelsedag. Jag kraschade totalt. Den 10 juni fyllde jag år och jag bara grät. I allt detta sa jag att jag ville skilja mig. Jag kunde knappt gå utan hängde på min man, jag orkade inte lyfta mina ben. Jag fulgrät i restaurangen, på rummet, vid poolen, vid havet. Jag ville bara sova.

Väl hemma skrev vi på skilsmässopapper och började ordna med allt det praktiska. Jag skulle hitta en ny bostad och vi skulle berätta för barnen. Jag fick plötsliga gråtattacker hela sommaren. Det var så mycket sorg, så mycket ovisshet och rädsla. Min största skräck sedan barnsben har alltid varit att bli ensamstående mamma, nu skulle det bli så. Hur skulle det gå med allt?

Jag hamnade i en depression där allt blev mörkt. Jag såg ingen ljusning alls och jag tänkte allt mer på att avsluta mitt liv. Få visste om mitt mörker.

Så trött, så trött. Jag ville bara sova. Jag fortsatte föreläsa runt om i landet. Smilade upp mig på scen och höll grymma föreläsningar sedan kraschade jag när jag kom hem. Vart skulle jag bo? Skulle det gå bra med mitt företag? Skulle jag bli en ensamstående fattig mamma?

 

Läs hela inlägget »

Jag skapade denna blogg för några år sedan i syfte att skriva om arbetsmiljöfrågor. Det kommer jag fortfarande att göra men i ett par blogginlägg framåt kommer jag att vara mycket personlig. 

Jag har alltid haft ett stort driv. Mina drömmar och min målsättning har varit tydliga för mig och jag har kämpat med dem på olika sätt. Hela tiden har jag berättat för mig själv att det är jag som måste kämpa, jag som måste se till att det blir som jag vill. Ingen annan kommer att uppfylla mina drömmar för mig.

Jag ville driva mitt företag med mina hjärtefrågor - mobbning och sexuella trakasserier - jag ville skriva en bok och jag ville studera och vidga mina kunskaper. Jag bestämde mig för att göra allt samtidigt.

Heltidsstudier på deldistans, driva ett företag med resor och föreläsningar över hela landet, starta ett till företag (förlag), skriva min bok och ge ut den med allt vad det innebär. Om inte det var nog hade jag dessutom två små barn med svårigheter att sova och ett dåligt äktenskap. 

Det fanns ingenstans att tanka mina batterier och jag dränerades allt mer. Jag var ständigt sjuk. Förkylningar, öroninflammation, lunginflammation, kräksjuka, huvudvärk, svimmning, influensa... Stressen slog ut mitt immunförsvar fullständigt men jag kämpade på. Gjorde mina uppgifter för skolan, höll mina uppskattade föreläsningar, skrev min bok, smilade upp mig i sociala medier och grät i min ensamhet. Jag var så trött. Så oerhört slut som människa. Jag räknade ner tills boken skulle vara ute och jag skulle ha examensbeviset som arbetsmiljöingenjör i min hand. 

Det fanns ingen tid till att bara vara Emilia - inte mamma, inte fru, inte student, inte föreläsare, inte författare, inte företagare. Bara Emilia. Jag umgicks aldrig med mina vänner, jag ville bara vara själv. Man hade kunnat erbjuda mig vad som helst och jag hade tackat nej i utbyte mot en hel natts sömn. 

Kroppen var så trött att jag slutade sova. Stressen gjorde att jag låg vaken timma efter timma. Barnen väckte mig ideligen och nattskräcken ifrån min PTSD gjorde de mörka timmarna outhärdiga. När jag blev väckt kunde jag inte somna om. Det enda jag tänkte på under dagarna var när jag skulle få lite sömn. Jag åt enorma mängder socker för att få kickarna och orka lite till.

Jag avskärmade mig från barnen och orkade inte vara närvarande. Jag fick plötsliga gråtattacker och fruktansvärda vredesutbrott. Jag skrämde inte bara barnen utan även mig själv. Allt var ett töcken och jag började tänka mörka tankar. 

Jag såg ingen ljusning. 

Efter ett av mina vedervärdiga vredesutbrott på barnen sa min son till sin mormor: "Mamma bara gråter och sover."

 

Läs hela inlägget »

När jag växte upp hade jag fyra stora fobier.

1. Att prata inför människor. (Man blir illröd i ansiktet och andra kan skratta åt en…)

2. Att bada i djupt och mörkt vatten. (Man kan bli uppäten av en haj – även i en simbassäng…)

3. Att få barn. (Man blir ensamstående…)

4. Att bli ensamstående med barn. (Man blir fattig…)

Jag har arbetat som föreläsare i mer än 15 år, jag har dykcertifikat sedan 14 år tillbaka och är nyskild med två små barn. Jag befinner mig med andra ord just nu i punkt fyra och jag arbetar med denna fruktan. Två sidor slåss inom mig:

1. ”Emilia, det kommer gå åt helvete. Dina barn kommer växa upp i förorten precis som du gjorde. De kommer inte få följa med på klassresor och ni kommer leva på havregrynsgröt.”

2. ”Skärp dig Emilia! Du är riktigt grym på det du gör och du är ofta anlitad! Du är modig och bra – upp med hakan nu!”

Jag är 37 år och vill aldrig mer hämmas.
Vi växer av de utmaningar och hinder vi möter. Det är viktigt att reflektera över de val man gör, de tankar man tänker och de lärdomar man får. Livet är för kort för att man ska låta sina rädslor styra en. Bara idag har jag fått två nya förfrågningar, allt kommer bli bra!

Vad vill du utveckla hos dig själv? Vilka rädslor behöver du ta tag i?

 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Annette Sjuenell » Breast Implant Illness Del 3/3:  ”Emilia. Ett bra och välskrivet inlägg. Kloka och smärtsamma ord om ett oerhört v..”

  • Sanna Hellström » Breast Implant Illness Del 3/3:  ”Hej Emilia! Jag "råkar" ramla förbi din sida för att jag bara skulle "lajka" nå..”

  • Nina » Giftig kvinnlighet Del 2/3:  ”Har också funderat mycket kring detta. Är trots allt inte så längesedan jag gick..”

  • Karin » Lyckan. Del 3/3:  ”Åh. Känner igen så mycket att tårarna rinner. Ett otroligt viktigt steg att få d..”

  • Sarita » Kraschen. Del 2/3:  ”Grymma, starka du❤️”

Arkiv