I tisdags föreläste jag för mer än 100 personer inom finansinspektionen i Stockholm. Publiken skiljde sig från den jag har mött genom de 14 år jag hållit på att föreläsa och utbilda i värdegrundsfrågor. Publiken bestod nämligen av lika många kvinnor som män.

När jag under åren blivit inbjuden till att föreläsa och det så att säga har varit frivilligt att delta har det alltid varit en klar majoritet av kvinnor. Jag har alltid funderat över vad det beror på. Är det så att…

1. Män känner sig för stressade och prioriterar annat?
2. Män är obekväma med ämnet och vill inte konfronteras med något jobbigt?
3. Män känner att de redan kan det jag ska prata om?
4. Män anser att detta med mobbning och trakasserier i arbetslivet är en kvinnofråga?

Oavsett anledning brukar män vara en ovanlig syn. Men inte denna gång, faktiskt hade män majoritet i bänkraderna trots att det arbetar i stort sett lika många män som kvinnor på denna arbetsplats. Det gjorde mig oerhört glad att se. En annan sak som gladde mig var att generaldirektören satt på främsta raden och lyssnade. Närvaro av höga chefer skickar tydliga signaler.
 
En efter en kommer upprop från branscher, organisationer, föreningar och samhället i stort att problemet med mobbning och sexuella trakasserier är ett gigantiskt problem. Detta har jag förstått och sagt i 14 år men få har velat lyssna.
Jag är ju inte den som säger ”Vad var det jag sa” men…
 
En undersökning från Novus ( https://www.svt.se/nyheter/inrikes/45-procent-av-svenska-man-tycker-metoo-ar-overdrivet )visar dock att 45 procent av de svenska männen tycker att Upproret #metoo är överdrivet och att det gått för långt. 1022 personer har fått frågor kring #metoo och 45 procent av dessa män har alltså svarat att det är överdrivet. För det första hoppas jag att de inte representerar alla svenska män och för det andra är det lätt att saker och ting känns överdrivet när man inte tvingats genomgå saker och ting själv. Som man är man över lag förskonad från sexuella trakasserier, övergrepp och våldtäkter. Många förstår inte maktlösheten många unga (och äldre för den delen) upplever i sin anställning eller ute på krogen, bussen eller i skolan. Opassande skämt och ovälkomna händer på ens kropp.  Hot och tvång, beroende och rädsla.
 
Empati är en bra egenskap att ha med sig genom livet, empati gör att man känner med människor trots att man inte genomgått samma saker. Denna egenskap saknar många vilket leder till att de skadar andra.
 
Det sker nu en rörelse i Sverige som egentligen inte borde behövas. I den finaste av alla världar skulle alla kunna känna sig trygga på sina arbetsplatser. Så ser det tyvärr inte ut nu och det är allas skyldighet att se till att det blir så! Att det är 50/50 i publiken till en föreläsning om sexuella trakasserier är en bra start, att det är 50/50 i samtal kring vad man ska göra åt detta gigantiska samhällsproblem är en fortsättning.   
 
Imorgon ska jag föreläsa för alla chefer i Partille kommun, det ska bli väldigt roligt och spännande!
 
En sak till bara innan jag avslutar - Vad var det jag sa?!    ;)



Ps. Fotot är taget i tisdags av Finansinspektionens kommunikatör Anna Nildén. Tack Anna!
 

Japp, nu har det slagit ner som en bomb.

”Metoorörelsen” och nu senast #medvilkenrätt har väckt någonting i vårt samhälle och få kan ha undgått alla löpsedlar, protester och upprop. Nu är det inte bara skådespelerskor utan även sångerskor och jurister som vittnar om sexuella trakasserier, sexuella övergrepp och glastak. Inte nödvändigtvis har dessa övertramp skett på fester där alkohol och droger varit inblandade utan även mitt på ljusa dagen. Mitt i en inspelning, konsert eller förhandlingsrum. De vittnar om att det tagits på deras kroppar utan deras vilja, att man dragit in dem i sexuella skämt, att man blivit bortgjord och förnedrad och ja även våldtagen - i en miljö där man ska kunna känna sig trygg.
Jag har arbetat med dessa frågor i 14 års tid och hört mycket, på ett sätt har jag blivit luttrad men inte mindre berörd av allt. Sexuella trakasserier finns överallt.

BOOOOOOOOOM!

De massiva uppropen i media visar på ett fördämt missnöje, en dold ilska och en förlamande rädsla. Ensam är man otrygg, tillsammans är man stark. Offren är många och även lösningarna. En lösning är att sluta skämmas, en annan att sluta hålla dessa svin om ryggen. Pengar och makt ska inte få styra utan talang, vilja och omsorg för varandra. Det måste vara slut på att stryka dåliga människor medhårs. Jag tror på karma och ser fram emot att se lagen om orsak och verkan göra sitt syfte.

BOOOOOOOOOM!

Det får vara slut med att peka finger åt traditionella mansdominerande arbetsplatser som försvarsmakten, räddningstjänsten och byggbranschen. Problemen finns inte bara i branscher där unga och omogna män rör sig eller där utbildningsgraden är låg. Att fortsätta tro att det inte förekommer överallt är naivt och kontraproduktivt. Det är i detta samhälle våra barn ska växa upp och dessa har en rättighet att känna sig trygga och respekterade oavsett deras kön, åsikt, hudfärg eller sexuell läggning.
Problemet med att tycka sig ha rätten till en annan människas kropp sitter i hjärnor som har tillåtits att tänka, tycka och agera fel. Ägarna till dessa hjärnor har av en rädd omgivning getts tillåtelse att fortsätta med sin tyranni. Denna felinställning i hjärnan kan man ha oavsett om man är gammal eller ung, lågutbildad eller högutbildad, ful eller vacker, fattig eller rik. Tänk på det nästa gång du träffar en skådespelare, en jurist eller musiker.

BOOOOOOOOOM! Dags att vakna nu. 

 

Mitt första minne av att något kändes riktigt fel var jag 12 år gammal och satt på skolgården tillsammans med mina kompisar. Jag åt på en klubba och fnissade väl som vanligt. En man som arbetade på skolan som någon sorts elevassistent eller likande kom fram. Han betedde sig konstigt, inte alls som de andra lärarna. Han försökte ställa sig in, prata som oss och med vuxna ögon kan jag se att han flirtade med mig. Han ville smaka på min klubba, vilket han dessvärre fick. 

Ett tag senare mötte jag honom på bussen. Han satte sig bredvid mig och liksom puttade in mig mot rutan. Han satt och gned sig mot mig hela bussresan innan jag vågade tränga mig förbi och gå av. Jag blev skakad av händelsen men sa ingenting till min mamma eller lärare. Vad skulle jag säga? Jag tyckte det kändes både äckligt och pinsamt. Jag fasar för vad den vidriga pedofilen gjort mot andra barn. 

Jag vet att även pojkar och män blir utsatta och det är precis lika vidrigt! Dock är det oftast flickor och kvinnor som genom livet upplever sexuella trakasserier, sexuella övergrepp, tafsande, olämpliga blickar och skämt. Det är vår förbannade skyldighet som föräldrar/lärare/medmänniskor att lära våra barn om integritet.
Kvinnans kropp är hennes egen. Ett nej är ett nej. 

Jag har två små pojkar och de ska tidigt veta vad som gäller när det kommer till "mitt och ditt",  "min och din kropp". INGEN har rätt att röra dig mot din vilja och du har ALDRIG rätt att röra någon annan mot deras vilja!

Ibland när jag föreläser möter jag män som måste ifrågasätta och försöka göra sig lustiga (bara patetiska i mina ögon). Jag minns ett tillfälle där majoriteten av publiken bestod av män. När jag pratade om sexuella trakasserier och på vilket sätt det kan vara ovälkommet kom jag in på att man kan "klä av någon med blicken". Denna man reagerade på detta och ville att jag uppifrån scen skulle visa honom hur man gjorde. Jag vägrade. Vi pratade om detta ett tag innan en annan man satte honom på plats och tyckte att han skulle skärpa sig eftersom han visste vad jag pratade om. 

Jag har blivit tafsad på och antastad på spårvagnen. Jag har också slagit bort många händer genom åren som befunnit sig på min kropp utan min tillåtelse. Jag har aldrig varit berusad av den anledning att jag inte velat tappa kontrollen över min kropp och vad sjuka människor kunde tänkas göra med den. Det är äckligt att jag redan som ung kvinna insåg detta och tog det beslutet. Hur många gånger har jag inte gått hem ensam i mörkret med hjärtat i halsgropen och nyckelknippan som ett vapen i min hand?

För några år sedan skulle jag gå av Viking Line där jag föreläst om just sexuella trakasserier och mobbning då jag kände en hand på min rumpa ifrån en medresenär. Hade det inte varit för att de var två fulla karlar och jag hade tre väskor i händerna hade jag gett honom en fet smäll. Istället kokade jag av ilska. 

Om man hade pratat om detta i skolan då jag var 12 år hade jag lättare kunnat prata med min lärare och förhoppningsvis satt dit pedofilsvinet. Nu har han istället fått härja fritt i skolvärlden.

Alla känner vi kvinnor som blivit utsatta men ingen av oss känner män som har utsatt.          Är det inte märkligt?

Vad gör vi åt detta gigantiska problem? 
 

Sedan jag för ett par dagar sedan länkat till ett gammalt blogginlägg där jag beskriver delar av den mobbning och sexuella trakasserier jag blev utsatt för i Kosovo har jag fått ett otroligt gensvar. Tusentals människor har letat sig till hemsidan och det har delats, kommenterats och förfärats. Vad jag har sett har jag fått ett hundra procentigt stöd till mig som person och det jag gör. Alla råd har varit kloka (förutom det råd jag fick från en för mig främmande man där han tyckte att jag skulle sätta en bajonett i mina gruppmedlemmars skrev). Både män och kvinnor har tryckt på att det som hände inte var mitt fel och att jag därför heller inte ska känna någon skam. De trycker på att det är någonting ledningen ska hantera och råder mig till att fortsätta anmäla uppåt om jag inte får något gehör. Vad som inte framgår i det blogginlägg de läst är att detta hände för många år sedan och att jag inte längre är anställd på samma arbetsplats.

Det som gör mig så glad är att alla dessa människor (övervägande män) gett mig sitt stöd. De förstår genom det korta blogginlägget vad som försiggick, hur jag mådde och vilka mekanismer som startade igång den destruktiva arbetsmiljön. Det gör mig glad och lättad att människor reagerar. Tyvärr räcker det inte bara med att reagera – man måste också agera!

Det gäller att ha kunskapen, våga se, reagera, agera, stötta och fortsätta … stötta. Offer behöver förstå att de inte är ensamma i allt mörker.

Arbetsplatser måste utbildas och människor måste arbeta med sitt mod. Vi har alla ett ansvar för vår arbetsmiljö!

Jag har idag hållit i höstens första föreläsning. Jag lämnar Eskilstuna församling och den härliga publiken på 130 personer och beger mig till morgondagens föreläsning i Umeå. Jag är så stolt, glad och tacksam över att arbetsgivare runt om i landet låter mig utbilda deras personal.

Kom ihåg: Reagera och Agera!

 

En ny rapport från Arbetsmiljöverket visar att den rådande machokulturen på många arbetsplatser leder till fler olyckor och dödsfall.

Det är viktigt att tänka på att människan som art har överlevt och fortsatt utvecklas tack vare de risker man tagit. Att ta risker var nödvändigt för oss och någonting som  ligger djupt hos människan. Forskning visar att män är mer riskbenägna i jämförelse med kvinnor. I 19 fall av 20 är det de som förolyckas. 
I flera kontrollerade experiment framstår män som chanstagare där de överskattar sin egen förmåga, kvinnor är generellt mindre villiga att ta risker. Medarbetare som exponeras för stora risker i sitt arbete börjar efter ett tag vänja sig vid dem och  överskattar sedan sin egen kontroll. När det blir svårt att överblicka riskerna i komplexa situationer blir det lockande att ta genvägar.

Att män och kvinnor är olika på många sätt är jag den först att skriva under på men frågan är vad som ligger i våra gener och vad som är ett inlärt beteende? Studier visar att bestämda och säkra kvinnor upplevs som hotfulla och obehagliga. Denna upplevelse kan ge en negativ stämpel vilket gör att många kvinnor backar. Män som upplevs som bestämda och säkra upplevs istället som kompetenta och pålitliga. Varför denna skillnad?

Arbetsmiljöverkets tillsynschef Pia Zetterström menar på att det finns en industriarbetartradition där man varit tvungen att visa fysisk styrka och uthållighet, inte klaga samt utstå smärta. Eftersom jargong och beteenden ärvs mellan medlemmar i ett arbetslag är det inte alls konstigt att dessa normer fortfarande lever kvar trots att våra arbetsplatser utvecklats och blivit säkrare. Vi har idag hjälpmedel i form av liftar, vi har skyddsutrustning i form av handskar och glasögon, vi har handledning i form av utbildning och instruktioner. Trots det fortsätter olyckorna och dödsfallen att öka.

På vissa arbetsplatser som klassas som macho är man en fjolla eller kärring om man tar det säkra före det osäkra och använder sin skyddsutrustning. Man hånas och ses som svag om man använder liften istället för att lyfta manuellt. Att ha ont i ryggen eller axlarna efter ett arbetspass är någonting man ska acceptera och som hör till. Vi ska inte underskatta det grupptryck många människor upplever, att riskera att skada sig är inte ett lika hemskt alternativ som det andra alternativet - att bli utstött ur gemenskapen. Unga män jag träffat i verkstadsindustrin visar faktiskt lite stolt upp sina ärr efter skär- eller brännskador. Har de tvingats sy vill de gärna berätta om det.

Andelen utländsk arbetskraft ökar i ett stort antal av våra mansdominerade arbetsplatser. Många av de nya kommer från kulturer där män förväntas vara macho, tuffa, starka, heterosexuella och risktagande. Att inte tro att detta ska påverka arbetsmiljön är att blunda för verkligheten. När det svenska språket inte fungerar så bra och det är svårt att läsa instruktioner är det extra viktigt för ledningen att visa och trycka på ett säkerhetstänk.

I grund och botten ligger denna fråga på arbetsledningen. Vilka signaler skickar man ut? Vilka beteenden berömmer man? Hur går ledningen klädda när de är i produktion?                 Är ens policys fina ord på papper eller något man lever upp till? Arbetsplatskulturen är någonting man som ledning skapar tillsammans med sin personal. För att bli lyckosam i sitt säkerhetsarbete måste man förstå den kultur som råder. Man måste vara på plats i verksamheten och man måste premiera säkra arbetssätt. Det måste också ligga i ledningens intresse att rekrytera kvinnor för att jämna ut balansen. Hur får man kvinnor att söka sig till sin arbetsplats? Kan man bjuda in kvinnor till en informationsdag där man får prova på? Bilda kvinnliga nätverk som skapar trygghet?

För att minska antal olyckor och dödsfall i de utsatta branscherna (bygg, jord- och skogsbruk, fiske, transport och tillverkning) ser man att ökningen av kvinnliga medarbetare som en lösning. En ökning av kvinnor kan förhoppningsvis dra ner det testosteronstinna beteendet. I slutet på min värnplikt fick jag uppskattande ord av de killar jag bott och arbetat tillsammans med i tio månader. De sa att de var glada och tacksamma över att jag och de andra tjejerna varit där. Vår närvaro hade gjort jargongen mjukare, dessutom hade de trevligare.  
 
Det är inte macho att ha skyddsglasögon.
Det är inte macho att bära hjälm.
Det är inte macho att bära flytväst.
Det är inte macho att bära skyddshandskar.
Det är inte macho att använda liftar.
Är det macho att skada sig och dö?
 

Alla har vi tankar, önskningar och drömmar för våra liv, när dessa inte besannas är det lätt att skylla ifrån sig. Istället för att inse att man själv har misslyckats känns det bättre om det är någons annans fel. Att lägga skulden bortom sig själv är en typ av försvar, ett sätt att skydda sig. Det kan vara smärtsamt att inse att man inte lyckas uppnå sina egna förväntningar.

Jag ser livet som en enda lång utbildning. Man lär sig ständigt nya saker, om sig själv, andra människor och omvärlden. Att lära känna sin egen person på djupet är viktigt för att kunna förstå varför man reagerar som man gör i olika situationer. Att arbeta med sig själv kan vara en smärtsam process, i mitt fall har det lett till en del tårar. Styrkan man däremot känner efteråt uppväger alla negativa känslor.

Vi har alla både bra och mindre bra sidor. Inom coaching och BBS (beteendebaserad säkerhet) fokuserar man på det positiva, det som fungerar och som leder en framåt. Att sätta upp mål för sig själv och sin utveckling är till stor hjälp. Skriv ner din plan/dina mål, ha påminnelser på mobilen, prata med andra människor om vad du vill uppnå. När man vågar satsa på och tror på sin dröm händer fantastiska saker, det är som att universum samarbetar med en. Det är viktigt att ha en plan för sin dröm - hur ska man nå sitt mål om man inte vet vart man ska?

Vart vill du? Vad behöver du göra för att lyckas? Vilka sidor hos dig själv behöver du arbeta med?

Om man inte vågar satsa på sina drömmar riskerar man inte att misslyckas – men då kan man heller inte lyckas. Vad drömmer du om? 

Ps. Jag är på väg till en föreläsning i Oxelösund nu på eftermiddagen sedan flyger jag till malmö för att föreläsa där imorgon bitti. (Det är min dröm!)
 

I dagarna har regeringen bestämt att Sverige ska återinföra värnplikten.
Jag och många med mig välkomnar detta beslut och tycker definitivt att det var på tiden. Vi är många som legat på skjutfältet i hällregn och övat med våra AK5:or. Vi har marscherat mil efter mil med tung packning och vi har suttit framför lägereldar och skrattat med våra kamrater.

Lumpentiden var tuff många gånger. Det var påfrestande att dela logement med 11 andra soldater. Det gjorde ont att öva att kräla i grus. Att sova ute i minusgrader var inte så behagligt men allt detta hörde till. Jag gjorde tio månader som värnpliktig och är tacksam för denna tid. 

Av de 13 000 ungdomar som ska fylla i ett beredskapsunderlag är det endast 4 000 som kommer att kallas in för att göra värnplikten. Jag har läst flera artiklar från ungdomar som känner sig kränkta över det faktum att de eventuellt ska hjälpa till att bistå sitt land och sitt folk. Stackars dem. Bland annat skriver en 16 årig tjej att hon aldrig någonsin tänker döda eller dö för Sverige. Problemet med undomar som henne är att de fått allt serverat samtidigt som deras föräldrar curlat sönder dem. De växer upp med att de tror att hela världen kretsar kring dem samtidigt som de ständigt suktar efter uppmärksamhet och har dålig självkänsla.

Dessa ungdomar lever precis som jag ett tryggt och bra liv tack vare de generationer över oss som offrat sig. Våra äldre har med sitt slit byggt upp ett välfärdssamhälle och varit beredda att försvara oss om kriget skulle komma. Vi har alla fått gå i skolan och sluppit krig, detta och vår trygghet  tar många för given. På en dag kan det ändras, inom och utanför Sveriges gränser är det oroligt. Blir vi invaderade måste vi kunna försvara vårt land men också vår befolkning.

Jag tycker det är dags att man vaknar upp och inser en sak: Har man rättigheter i ett samhälle har man också skyldigheter. Min rättighet är att kunna känna mig trygg men då är också min skyldighet att hålla andra människor trygga. Det är så det funkar.

Jag skulle vilja att våra ungdomar såg tiden i gröna kläder som en möjlighet istället för ett straff. I uniform tvingas man klara av sådant man inte tror att man ska klara av, man pressar både sin kropp och sitt psyke. Som soldat förstår man att det alltid finns lite mer kraft att ta av när kroppen är slut. Man får lära sig om disciplin, ordning och reda, att samarbeta, att vara en god kamrat och att tro på sig själv och sin förmåga. Allt detta är viktiga färdigheter att ha med sig inför ett långt arbetsliv. När grupperna fungerar som det ska blir det en sammanhållning och trygghet man inte stöter på så många fler gånger i livet, det är en mäktig känsla. Dessutom blir man grymt vältränad och vem vill inte vara det?

Efter de jobbiga månaderna är det en euforisk känsla att för sista gången passera vakten, själv kände jag att det inte fanns någonting jag inte skulle klara av. Jag var redo för ännu fler utmaningar i livet! Efter det åkte jag till Kosovo och Afghanistan som soldat och jag är oerhört stolt och tacksam över de två år jag spenderade i Försvarsmakten.
Ja tack till ett starkare försvar!
 
Vad är din åsikt i frågan?
 

Amerikanska Wake Forest University School och Business har gjort en studie som visar att chefer mobbar sina bästa anställda.

Det är nämligen så att vissa chefer känner sig hotade av duktiga medarbetare vilket naturligtvis är helt galet. Dessa chefer drar ner sina duktigaste medarbetare med hjälp av fula översittarfasoner och härskartekniker. Att förlöjliga den anställdas arbete inför andra är vanligt förekommande och gärna inför så många som möjligt - ju fler som skrattar desto bättre! Att försvåra deras arbete genom att ge fel information, korta tidsfrister och ständigt kontrollera är andra metoder. Att ”glömma av” och inte hälsa på vederbörande är också vanligt.

Alla människor har ett behov av att känna uppskattning och bekräftelse för dem vi är och det vi presterar. Att ständigt bli nedvärderad är hemskt, när chefen gör det är det än värre.       Hur stark man än är från början påverkas både kropp och själ av den psykiska terrorn.             Som utsatt för mobbning förlorar man sin självkänsla och självförtroende, ens arbetsglädje och effektivitet försämras och stressen leder förr eller senare till sjukskrivning.  

Studien visar att chefer som mobbar har ett högt SDO värde, SDO används inom psykologin för att mäta hur socialt dominanta människor är. Chefer som har högt SDO värde är maktlystna och vill bibehålla sin plats i hierarkin. När en medarbetare visar sig duktig och kompetent blir de ett hot – ett hot som måste undanröjas.

Som chef borde man vara stolt och tacksam över att ha kompetenta medarbetare – det gör ju deras arbete så mycket enklare.

Som ledning/VD/aktieägare ligger det i ens intresse att man lyckas knyta kompetenta medarbetare till sig. Med rätt folk blir arbetsuppgifterna väl utförda, företaget går framåt och dessutom med vinst. Att då mobba bort sina duktigaste medarbetare är helt absurt och likhetstecken med att man gräver sin egen grav. Ryktet om ”mobbningsarbetsplatsen” kommer sprida sig vilket gör att det blir svårt att rekrytera. Man får helt enkelt inte de människor man helst vill ha utan de bästa kommer söka sig till  konkurrenterna.

Det är oerhört viktigt att stötta och belöna sina medarbetare för att få dem att stanna kvar. Chefer måste tränas i att behålla sin personal och ta reda på vad som får dem att stanna kvar. Vad vill de? Vad brinner de för? Vad är deras mål och drömmar?

Duktiga och drivna medarbetare stannar på sina arbetsplatser för att de:

• Blir sedda, bekräftade och uppskattade
• Blir utmanade med spännande uppgifter
• Ser en framtid inom företaget eller organisationen
• Får vidareutbilda sig
• Får arbeta under eget ansvar
• Har ett bra samspel tillsammans med kollegor och chefer
• Har roligt

Vad får dig att stanna på just din arbetsplats?

 

I tisdags föreläste jag för mer än 100 personer inom finansinspektionen i Stockholm. Publiken skiljde sig från den jag har mött genom de 14 år jag hållit på att föreläsa och utbilda i värdegrundsfrågor. Publiken bestod nämligen av lika många kvinnor som män.

När jag under åren blivit inbjuden till att föreläsa och det så att säga har varit frivilligt att delta har det alltid varit en klar majoritet av kvinnor. Jag har alltid funderat över vad det beror på. Är det så att…

1. Män känner sig för stressade och prioriterar annat?
2. Män är obekväma med ämnet och vill inte konfronteras med något jobbigt?
3. Män känner att de redan kan det jag ska prata om?
4. Män anser att detta med mobbning och trakasserier i arbetslivet är en kvinnofråga?

Oavsett anledning brukar män vara en ovanlig syn. Men inte denna gång, faktiskt hade män majoritet i bänkraderna trots att det arbetar i stort sett lika många män som kvinnor på denna arbetsplats. Det gjorde mig oerhört glad att se. En annan sak som gladde mig var att generaldirektören satt på främsta raden och lyssnade. Närvaro av höga chefer skickar tydliga signaler.
 
En efter en kommer upprop från branscher, organisationer, föreningar och samhället i stort att problemet med mobbning och sexuella trakasserier är ett gigantiskt problem. Detta har jag förstått och sagt i 14 år men få har velat lyssna.
Jag är ju inte den som säger ”Vad var det jag sa” men…
 
En undersökning från Novus ( https://www.svt.se/nyheter/inrikes/45-procent-av-svenska-man-tycker-metoo-ar-overdrivet )visar dock att 45 procent av de svenska männen tycker att Upproret #metoo är överdrivet och att det gått för långt. 1022 personer har fått frågor kring #metoo och 45 procent av dessa män har alltså svarat att det är överdrivet. För det första hoppas jag att de inte representerar alla svenska män och för det andra är det lätt att saker och ting känns överdrivet när man inte tvingats genomgå saker och ting själv. Som man är man över lag förskonad från sexuella trakasserier, övergrepp och våldtäkter. Många förstår inte maktlösheten många unga (och äldre för den delen) upplever i sin anställning eller ute på krogen, bussen eller i skolan. Opassande skämt och ovälkomna händer på ens kropp.  Hot och tvång, beroende och rädsla.
 
Empati är en bra egenskap att ha med sig genom livet, empati gör att man känner med människor trots att man inte genomgått samma saker. Denna egenskap saknar många vilket leder till att de skadar andra.
 
Det sker nu en rörelse i Sverige som egentligen inte borde behövas. I den finaste av alla världar skulle alla kunna känna sig trygga på sina arbetsplatser. Så ser det tyvärr inte ut nu och det är allas skyldighet att se till att det blir så! Att det är 50/50 i publiken till en föreläsning om sexuella trakasserier är en bra start, att det är 50/50 i samtal kring vad man ska göra åt detta gigantiska samhällsproblem är en fortsättning.   
 
Imorgon ska jag föreläsa för alla chefer i Partille kommun, det ska bli väldigt roligt och spännande!
 
En sak till bara innan jag avslutar - Vad var det jag sa?!    ;)



Ps. Fotot är taget i tisdags av Finansinspektionens kommunikatör Anna Nildén. Tack Anna!
 

Japp, nu har det slagit ner som en bomb.

”Metoorörelsen” och nu senast #medvilkenrätt har väckt någonting i vårt samhälle och få kan ha undgått alla löpsedlar, protester och upprop. Nu är det inte bara skådespelerskor utan även sångerskor och jurister som vittnar om sexuella trakasserier, sexuella övergrepp och glastak. Inte nödvändigtvis har dessa övertramp skett på fester där alkohol och droger varit inblandade utan även mitt på ljusa dagen. Mitt i en inspelning, konsert eller förhandlingsrum. De vittnar om att det tagits på deras kroppar utan deras vilja, att man dragit in dem i sexuella skämt, att man blivit bortgjord och förnedrad och ja även våldtagen - i en miljö där man ska kunna känna sig trygg.
Jag har arbetat med dessa frågor i 14 års tid och hört mycket, på ett sätt har jag blivit luttrad men inte mindre berörd av allt. Sexuella trakasserier finns överallt.

BOOOOOOOOOM!

De massiva uppropen i media visar på ett fördämt missnöje, en dold ilska och en förlamande rädsla. Ensam är man otrygg, tillsammans är man stark. Offren är många och även lösningarna. En lösning är att sluta skämmas, en annan att sluta hålla dessa svin om ryggen. Pengar och makt ska inte få styra utan talang, vilja och omsorg för varandra. Det måste vara slut på att stryka dåliga människor medhårs. Jag tror på karma och ser fram emot att se lagen om orsak och verkan göra sitt syfte.

BOOOOOOOOOM!

Det får vara slut med att peka finger åt traditionella mansdominerande arbetsplatser som försvarsmakten, räddningstjänsten och byggbranschen. Problemen finns inte bara i branscher där unga och omogna män rör sig eller där utbildningsgraden är låg. Att fortsätta tro att det inte förekommer överallt är naivt och kontraproduktivt. Det är i detta samhälle våra barn ska växa upp och dessa har en rättighet att känna sig trygga och respekterade oavsett deras kön, åsikt, hudfärg eller sexuell läggning.
Problemet med att tycka sig ha rätten till en annan människas kropp sitter i hjärnor som har tillåtits att tänka, tycka och agera fel. Ägarna till dessa hjärnor har av en rädd omgivning getts tillåtelse att fortsätta med sin tyranni. Denna felinställning i hjärnan kan man ha oavsett om man är gammal eller ung, lågutbildad eller högutbildad, ful eller vacker, fattig eller rik. Tänk på det nästa gång du träffar en skådespelare, en jurist eller musiker.

BOOOOOOOOOM! Dags att vakna nu. 

 

Mitt första minne av att något kändes riktigt fel var jag 12 år gammal och satt på skolgården tillsammans med mina kompisar. Jag åt på en klubba och fnissade väl som vanligt. En man som arbetade på skolan som någon sorts elevassistent eller likande kom fram. Han betedde sig konstigt, inte alls som de andra lärarna. Han försökte ställa sig in, prata som oss och med vuxna ögon kan jag se att han flirtade med mig. Han ville smaka på min klubba, vilket han dessvärre fick. 

Ett tag senare mötte jag honom på bussen. Han satte sig bredvid mig och liksom puttade in mig mot rutan. Han satt och gned sig mot mig hela bussresan innan jag vågade tränga mig förbi och gå av. Jag blev skakad av händelsen men sa ingenting till min mamma eller lärare. Vad skulle jag säga? Jag tyckte det kändes både äckligt och pinsamt. Jag fasar för vad den vidriga pedofilen gjort mot andra barn. 

Jag vet att även pojkar och män blir utsatta och det är precis lika vidrigt! Dock är det oftast flickor och kvinnor som genom livet upplever sexuella trakasserier, sexuella övergrepp, tafsande, olämpliga blickar och skämt. Det är vår förbannade skyldighet som föräldrar/lärare/medmänniskor att lära våra barn om integritet.
Kvinnans kropp är hennes egen. Ett nej är ett nej. 

Jag har två små pojkar och de ska tidigt veta vad som gäller när det kommer till "mitt och ditt",  "min och din kropp". INGEN har rätt att röra dig mot din vilja och du har ALDRIG rätt att röra någon annan mot deras vilja!

Ibland när jag föreläser möter jag män som måste ifrågasätta och försöka göra sig lustiga (bara patetiska i mina ögon). Jag minns ett tillfälle där majoriteten av publiken bestod av män. När jag pratade om sexuella trakasserier och på vilket sätt det kan vara ovälkommet kom jag in på att man kan "klä av någon med blicken". Denna man reagerade på detta och ville att jag uppifrån scen skulle visa honom hur man gjorde. Jag vägrade. Vi pratade om detta ett tag innan en annan man satte honom på plats och tyckte att han skulle skärpa sig eftersom han visste vad jag pratade om. 

Jag har blivit tafsad på och antastad på spårvagnen. Jag har också slagit bort många händer genom åren som befunnit sig på min kropp utan min tillåtelse. Jag har aldrig varit berusad av den anledning att jag inte velat tappa kontrollen över min kropp och vad sjuka människor kunde tänkas göra med den. Det är äckligt att jag redan som ung kvinna insåg detta och tog det beslutet. Hur många gånger har jag inte gått hem ensam i mörkret med hjärtat i halsgropen och nyckelknippan som ett vapen i min hand?

För några år sedan skulle jag gå av Viking Line där jag föreläst om just sexuella trakasserier och mobbning då jag kände en hand på min rumpa ifrån en medresenär. Hade det inte varit för att de var två fulla karlar och jag hade tre väskor i händerna hade jag gett honom en fet smäll. Istället kokade jag av ilska. 

Om man hade pratat om detta i skolan då jag var 12 år hade jag lättare kunnat prata med min lärare och förhoppningsvis satt dit pedofilsvinet. Nu har han istället fått härja fritt i skolvärlden.

Alla känner vi kvinnor som blivit utsatta men ingen av oss känner män som har utsatt.          Är det inte märkligt?

Vad gör vi åt detta gigantiska problem? 
 

Sedan jag för ett par dagar sedan länkat till ett gammalt blogginlägg där jag beskriver delar av den mobbning och sexuella trakasserier jag blev utsatt för i Kosovo har jag fått ett otroligt gensvar. Tusentals människor har letat sig till hemsidan och det har delats, kommenterats och förfärats. Vad jag har sett har jag fått ett hundra procentigt stöd till mig som person och det jag gör. Alla råd har varit kloka (förutom det råd jag fick från en för mig främmande man där han tyckte att jag skulle sätta en bajonett i mina gruppmedlemmars skrev). Både män och kvinnor har tryckt på att det som hände inte var mitt fel och att jag därför heller inte ska känna någon skam. De trycker på att det är någonting ledningen ska hantera och råder mig till att fortsätta anmäla uppåt om jag inte får något gehör. Vad som inte framgår i det blogginlägg de läst är att detta hände för många år sedan och att jag inte längre är anställd på samma arbetsplats.

Det som gör mig så glad är att alla dessa människor (övervägande män) gett mig sitt stöd. De förstår genom det korta blogginlägget vad som försiggick, hur jag mådde och vilka mekanismer som startade igång den destruktiva arbetsmiljön. Det gör mig glad och lättad att människor reagerar. Tyvärr räcker det inte bara med att reagera – man måste också agera!

Det gäller att ha kunskapen, våga se, reagera, agera, stötta och fortsätta … stötta. Offer behöver förstå att de inte är ensamma i allt mörker.

Arbetsplatser måste utbildas och människor måste arbeta med sitt mod. Vi har alla ett ansvar för vår arbetsmiljö!

Jag har idag hållit i höstens första föreläsning. Jag lämnar Eskilstuna församling och den härliga publiken på 130 personer och beger mig till morgondagens föreläsning i Umeå. Jag är så stolt, glad och tacksam över att arbetsgivare runt om i landet låter mig utbilda deras personal.

Kom ihåg: Reagera och Agera!

 

En ny rapport från Arbetsmiljöverket visar att den rådande machokulturen på många arbetsplatser leder till fler olyckor och dödsfall.

Det är viktigt att tänka på att människan som art har överlevt och fortsatt utvecklas tack vare de risker man tagit. Att ta risker var nödvändigt för oss och någonting som  ligger djupt hos människan. Forskning visar att män är mer riskbenägna i jämförelse med kvinnor. I 19 fall av 20 är det de som förolyckas. 
I flera kontrollerade experiment framstår män som chanstagare där de överskattar sin egen förmåga, kvinnor är generellt mindre villiga att ta risker. Medarbetare som exponeras för stora risker i sitt arbete börjar efter ett tag vänja sig vid dem och  överskattar sedan sin egen kontroll. När det blir svårt att överblicka riskerna i komplexa situationer blir det lockande att ta genvägar.

Att män och kvinnor är olika på många sätt är jag den först att skriva under på men frågan är vad som ligger i våra gener och vad som är ett inlärt beteende? Studier visar att bestämda och säkra kvinnor upplevs som hotfulla och obehagliga. Denna upplevelse kan ge en negativ stämpel vilket gör att många kvinnor backar. Män som upplevs som bestämda och säkra upplevs istället som kompetenta och pålitliga. Varför denna skillnad?

Arbetsmiljöverkets tillsynschef Pia Zetterström menar på att det finns en industriarbetartradition där man varit tvungen att visa fysisk styrka och uthållighet, inte klaga samt utstå smärta. Eftersom jargong och beteenden ärvs mellan medlemmar i ett arbetslag är det inte alls konstigt att dessa normer fortfarande lever kvar trots att våra arbetsplatser utvecklats och blivit säkrare. Vi har idag hjälpmedel i form av liftar, vi har skyddsutrustning i form av handskar och glasögon, vi har handledning i form av utbildning och instruktioner. Trots det fortsätter olyckorna och dödsfallen att öka.

På vissa arbetsplatser som klassas som macho är man en fjolla eller kärring om man tar det säkra före det osäkra och använder sin skyddsutrustning. Man hånas och ses som svag om man använder liften istället för att lyfta manuellt. Att ha ont i ryggen eller axlarna efter ett arbetspass är någonting man ska acceptera och som hör till. Vi ska inte underskatta det grupptryck många människor upplever, att riskera att skada sig är inte ett lika hemskt alternativ som det andra alternativet - att bli utstött ur gemenskapen. Unga män jag träffat i verkstadsindustrin visar faktiskt lite stolt upp sina ärr efter skär- eller brännskador. Har de tvingats sy vill de gärna berätta om det.

Andelen utländsk arbetskraft ökar i ett stort antal av våra mansdominerade arbetsplatser. Många av de nya kommer från kulturer där män förväntas vara macho, tuffa, starka, heterosexuella och risktagande. Att inte tro att detta ska påverka arbetsmiljön är att blunda för verkligheten. När det svenska språket inte fungerar så bra och det är svårt att läsa instruktioner är det extra viktigt för ledningen att visa och trycka på ett säkerhetstänk.

I grund och botten ligger denna fråga på arbetsledningen. Vilka signaler skickar man ut? Vilka beteenden berömmer man? Hur går ledningen klädda när de är i produktion?                 Är ens policys fina ord på papper eller något man lever upp till? Arbetsplatskulturen är någonting man som ledning skapar tillsammans med sin personal. För att bli lyckosam i sitt säkerhetsarbete måste man förstå den kultur som råder. Man måste vara på plats i verksamheten och man måste premiera säkra arbetssätt. Det måste också ligga i ledningens intresse att rekrytera kvinnor för att jämna ut balansen. Hur får man kvinnor att söka sig till sin arbetsplats? Kan man bjuda in kvinnor till en informationsdag där man får prova på? Bilda kvinnliga nätverk som skapar trygghet?

För att minska antal olyckor och dödsfall i de utsatta branscherna (bygg, jord- och skogsbruk, fiske, transport och tillverkning) ser man att ökningen av kvinnliga medarbetare som en lösning. En ökning av kvinnor kan förhoppningsvis dra ner det testosteronstinna beteendet. I slutet på min värnplikt fick jag uppskattande ord av de killar jag bott och arbetat tillsammans med i tio månader. De sa att de var glada och tacksamma över att jag och de andra tjejerna varit där. Vår närvaro hade gjort jargongen mjukare, dessutom hade de trevligare.  
 
Det är inte macho att ha skyddsglasögon.
Det är inte macho att bära hjälm.
Det är inte macho att bära flytväst.
Det är inte macho att bära skyddshandskar.
Det är inte macho att använda liftar.
Är det macho att skada sig och dö?
 

Alla har vi tankar, önskningar och drömmar för våra liv, när dessa inte besannas är det lätt att skylla ifrån sig. Istället för att inse att man själv har misslyckats känns det bättre om det är någons annans fel. Att lägga skulden bortom sig själv är en typ av försvar, ett sätt att skydda sig. Det kan vara smärtsamt att inse att man inte lyckas uppnå sina egna förväntningar.

Jag ser livet som en enda lång utbildning. Man lär sig ständigt nya saker, om sig själv, andra människor och omvärlden. Att lära känna sin egen person på djupet är viktigt för att kunna förstå varför man reagerar som man gör i olika situationer. Att arbeta med sig själv kan vara en smärtsam process, i mitt fall har det lett till en del tårar. Styrkan man däremot känner efteråt uppväger alla negativa känslor.

Vi har alla både bra och mindre bra sidor. Inom coaching och BBS (beteendebaserad säkerhet) fokuserar man på det positiva, det som fungerar och som leder en framåt. Att sätta upp mål för sig själv och sin utveckling är till stor hjälp. Skriv ner din plan/dina mål, ha påminnelser på mobilen, prata med andra människor om vad du vill uppnå. När man vågar satsa på och tror på sin dröm händer fantastiska saker, det är som att universum samarbetar med en. Det är viktigt att ha en plan för sin dröm - hur ska man nå sitt mål om man inte vet vart man ska?

Vart vill du? Vad behöver du göra för att lyckas? Vilka sidor hos dig själv behöver du arbeta med?

Om man inte vågar satsa på sina drömmar riskerar man inte att misslyckas – men då kan man heller inte lyckas. Vad drömmer du om? 

Ps. Jag är på väg till en föreläsning i Oxelösund nu på eftermiddagen sedan flyger jag till malmö för att föreläsa där imorgon bitti. (Det är min dröm!)
 

I dagarna har regeringen bestämt att Sverige ska återinföra värnplikten.
Jag och många med mig välkomnar detta beslut och tycker definitivt att det var på tiden. Vi är många som legat på skjutfältet i hällregn och övat med våra AK5:or. Vi har marscherat mil efter mil med tung packning och vi har suttit framför lägereldar och skrattat med våra kamrater.

Lumpentiden var tuff många gånger. Det var påfrestande att dela logement med 11 andra soldater. Det gjorde ont att öva att kräla i grus. Att sova ute i minusgrader var inte så behagligt men allt detta hörde till. Jag gjorde tio månader som värnpliktig och är tacksam för denna tid. 

Av de 13 000 ungdomar som ska fylla i ett beredskapsunderlag är det endast 4 000 som kommer att kallas in för att göra värnplikten. Jag har läst flera artiklar från ungdomar som känner sig kränkta över det faktum att de eventuellt ska hjälpa till att bistå sitt land och sitt folk. Stackars dem. Bland annat skriver en 16 årig tjej att hon aldrig någonsin tänker döda eller dö för Sverige. Problemet med undomar som henne är att de fått allt serverat samtidigt som deras föräldrar curlat sönder dem. De växer upp med att de tror att hela världen kretsar kring dem samtidigt som de ständigt suktar efter uppmärksamhet och har dålig självkänsla.

Dessa ungdomar lever precis som jag ett tryggt och bra liv tack vare de generationer över oss som offrat sig. Våra äldre har med sitt slit byggt upp ett välfärdssamhälle och varit beredda att försvara oss om kriget skulle komma. Vi har alla fått gå i skolan och sluppit krig, detta och vår trygghet  tar många för given. På en dag kan det ändras, inom och utanför Sveriges gränser är det oroligt. Blir vi invaderade måste vi kunna försvara vårt land men också vår befolkning.

Jag tycker det är dags att man vaknar upp och inser en sak: Har man rättigheter i ett samhälle har man också skyldigheter. Min rättighet är att kunna känna mig trygg men då är också min skyldighet att hålla andra människor trygga. Det är så det funkar.

Jag skulle vilja att våra ungdomar såg tiden i gröna kläder som en möjlighet istället för ett straff. I uniform tvingas man klara av sådant man inte tror att man ska klara av, man pressar både sin kropp och sitt psyke. Som soldat förstår man att det alltid finns lite mer kraft att ta av när kroppen är slut. Man får lära sig om disciplin, ordning och reda, att samarbeta, att vara en god kamrat och att tro på sig själv och sin förmåga. Allt detta är viktiga färdigheter att ha med sig inför ett långt arbetsliv. När grupperna fungerar som det ska blir det en sammanhållning och trygghet man inte stöter på så många fler gånger i livet, det är en mäktig känsla. Dessutom blir man grymt vältränad och vem vill inte vara det?

Efter de jobbiga månaderna är det en euforisk känsla att för sista gången passera vakten, själv kände jag att det inte fanns någonting jag inte skulle klara av. Jag var redo för ännu fler utmaningar i livet! Efter det åkte jag till Kosovo och Afghanistan som soldat och jag är oerhört stolt och tacksam över de två år jag spenderade i Försvarsmakten.
Ja tack till ett starkare försvar!
 
Vad är din åsikt i frågan?
 

Amerikanska Wake Forest University School och Business har gjort en studie som visar att chefer mobbar sina bästa anställda.

Det är nämligen så att vissa chefer känner sig hotade av duktiga medarbetare vilket naturligtvis är helt galet. Dessa chefer drar ner sina duktigaste medarbetare med hjälp av fula översittarfasoner och härskartekniker. Att förlöjliga den anställdas arbete inför andra är vanligt förekommande och gärna inför så många som möjligt - ju fler som skrattar desto bättre! Att försvåra deras arbete genom att ge fel information, korta tidsfrister och ständigt kontrollera är andra metoder. Att ”glömma av” och inte hälsa på vederbörande är också vanligt.

Alla människor har ett behov av att känna uppskattning och bekräftelse för dem vi är och det vi presterar. Att ständigt bli nedvärderad är hemskt, när chefen gör det är det än värre.       Hur stark man än är från början påverkas både kropp och själ av den psykiska terrorn.             Som utsatt för mobbning förlorar man sin självkänsla och självförtroende, ens arbetsglädje och effektivitet försämras och stressen leder förr eller senare till sjukskrivning.  

Studien visar att chefer som mobbar har ett högt SDO värde, SDO används inom psykologin för att mäta hur socialt dominanta människor är. Chefer som har högt SDO värde är maktlystna och vill bibehålla sin plats i hierarkin. När en medarbetare visar sig duktig och kompetent blir de ett hot – ett hot som måste undanröjas.

Som chef borde man vara stolt och tacksam över att ha kompetenta medarbetare – det gör ju deras arbete så mycket enklare.

Som ledning/VD/aktieägare ligger det i ens intresse att man lyckas knyta kompetenta medarbetare till sig. Med rätt folk blir arbetsuppgifterna väl utförda, företaget går framåt och dessutom med vinst. Att då mobba bort sina duktigaste medarbetare är helt absurt och likhetstecken med att man gräver sin egen grav. Ryktet om ”mobbningsarbetsplatsen” kommer sprida sig vilket gör att det blir svårt att rekrytera. Man får helt enkelt inte de människor man helst vill ha utan de bästa kommer söka sig till  konkurrenterna.

Det är oerhört viktigt att stötta och belöna sina medarbetare för att få dem att stanna kvar. Chefer måste tränas i att behålla sin personal och ta reda på vad som får dem att stanna kvar. Vad vill de? Vad brinner de för? Vad är deras mål och drömmar?

Duktiga och drivna medarbetare stannar på sina arbetsplatser för att de:

• Blir sedda, bekräftade och uppskattade
• Blir utmanade med spännande uppgifter
• Ser en framtid inom företaget eller organisationen
• Får vidareutbilda sig
• Får arbeta under eget ansvar
• Har ett bra samspel tillsammans med kollegor och chefer
• Har roligt

Vad får dig att stanna på just din arbetsplats?