Sedan jag för ett par dagar sedan länkat till ett gammalt blogginlägg där jag beskriver delar av den mobbning och sexuella trakasserier jag blev utsatt för i Kosovo har jag fått ett otroligt gensvar. Tusentals människor har letat sig till hemsidan och det har delats, kommenterats och förfärats. Vad jag har sett har jag fått ett hundra procentigt stöd till mig som person och det jag gör. Alla råd har varit kloka (förutom det råd jag fick från en för mig främmande man där han tyckte att jag skulle sätta en bajonett i mina gruppmedlemmars skrev). Både män och kvinnor har tryckt på att det som hände inte var mitt fel och att jag därför heller inte ska känna någon skam. De trycker på att det är någonting ledningen ska hantera och råder mig till att fortsätta anmäla uppåt om jag inte får något gehör. Vad som inte framgår i det blogginlägg de läst är att detta hände för många år sedan och att jag inte längre är anställd på samma arbetsplats.

Det som gör mig så glad är att alla dessa människor (övervägande män) gett mig sitt stöd. De förstår genom det korta blogginlägget vad som försiggick, hur jag mådde och vilka mekanismer som startade igång den destruktiva arbetsmiljön. Det gör mig glad och lättad att människor reagerar. Tyvärr räcker det inte bara med att reagera – man måste också agera!

Det gäller att ha kunskapen, våga se, reagera, agera, stötta och fortsätta … stötta. Offer behöver förstå att de inte är ensamma i allt mörker.

Arbetsplatser måste utbildas och människor måste arbeta med sitt mod. Vi har alla ett ansvar för vår arbetsmiljö!

Jag har idag hållit i höstens första föreläsning. Jag lämnar Eskilstuna församling och den härliga publiken på 130 personer och beger mig till morgondagens föreläsning i Umeå. Jag är så stolt, glad och tacksam över att arbetsgivare runt om i landet låter mig utbilda deras personal.

Kom ihåg: Reagera och Agera!