Värdegrundsarbete för arbetsplatser fria från mobbning och sexuella trakasserier


Som arbetsmiljökonsult hjälper jag organisationer med flertalet insatser för att skapa friska och starka arbetslag. Det förebyggande arbetet med utbildning är viktigt, när trakasserierna är ett faktum hjälper jag till med utredningar enligt den norska metoden Faktaundersökning.
 


 

2020 > 02

 
Förlåt.

Det finns få ord som väcker så mycket som just ”förlåt”. Få ord som kan förändra så mycket i en själv men också i den andre bara genom att det uttalas.

Det finns konflikter överallt. I våra relationer, inom oss själva, på våra arbetsplatser och i våra sociala rum. Vi kommer inte från dem men de har mycket att lära oss.


En konflikt är inte alltid negativ utan kan få människor att komma närmare varandra – om man håller sig ifrån personangrepp och erkänner när man har fel. Vi är oftast inte stolta över oss själva då vi befinner oss i en konflikt, vi visar där fram våra hemskaste sidor. Vi sårar och vi gör bort oss. Stolthet gör att vi dessvärre hellre fortsätter såra än att backa och räcka ut en hand.  En ursäkt är ofta avväpnande i en konflikt. Om det är ärligt menat kan ett ynka ord som ”förlåt” få människor att backa och lägga ner stridsyxan.

Vissa människor har lätt för att be om ursäkt, andra kan inte ta orden i sin mun. Vissa människor har aldrig bett om ursäkt, andra slänger ur sig dem till höger och vänster utan att mena det. Frågan är vad det är som gör att det är så svårt att be om förlåtelse? Varför vi är så rädda för att erkänna våra brister och riskera att tappa ansiktet?
 
Jag har fått tre ursäkter från nyckelpersoner ifrån Kosovo där jag var utsatt för mobbning och sexuella trakasserier av mina närmaste kollegor. Jag har genom åren sagt att jag inte vet vad jag skulle göra med eventuellt kommande ursäkter. Jag menade på att jag inte kunde äta upp dem eller lägga dem i fickan. Nu har de kommit – alldeles för sent men de har kommit. För den Emilia jag är idag spelar inte ursäkterna så stor roll men för den Emilia jag var då spelar de en stor roll. Den yngre versionen av mig stod på scen, grät och skakade i hela kroppen medan hon återupplevde alla jobbiga känslor från Kosovotiden. Hon var helt ensam i allt och för henne var en ursäkt värd mycket. De var ett kvitto på att det hon sa var sant, att det hade hänt och att människor tog ansvar för sina elaka handlingar.

Det är så viktigt att vi lär oss att svälja stoltheten och räcka ut handen till dem man gjort illa. Med ursäkten kommer en frid, för den som tar emot och för den som ger.
Det är viktigt också att kunna förlåta, inte för någon annans skull utan för sin egen. Ilskan och sorgen kan annars äta upp en inifrån. Jag har tagit emot ursäkterna och känner inget som helst agg. I allt lärde jag mig mycket om mig själv och andra människor.

Jag läste precis något som jag verkligen tagit till mig "Life doesn´t give you the people you want. It gives you the people you need; to help you, to hurt you, to love you, to leave you and to help you grow into the person you are meant to be."
 
Man glömmer vad människor sagt och gjort men inte hur de fått en att må.
 
Vem behöver du be om ursäkt?
 

Läs hela inlägget »

Min pappa har alltid sagt till mig; Trägen vinner och jag har nickat och hållit med. Idag fick jag bevis för att det verkligen är så. När jag slår upp ordspråket står det något i stil med att ”den som arbetar idogt uppnår ofta sitt mål.”
 
Idag var en väldigt speciell dag för mig och jag höll en föreläsning som jag kommer minnas länge. På förmiddagen föreläste jag för femhundra personer, mestadels kadetter, på Karlberg i Stockholm. Att föreläsa för kadetter har jag gjort innan, det som var speciellt var den människa jag föreläste tillsammans med. Min plutonchef från Kosovo. Det var den man som hanterade hela ärendet med trakasserier i min grupp på ett bristfälligt sätt och som på det sättet möjliggjorde trakasserierna att fortgå.

På hösten 2018 satt han i publiken på Försvarshögskolan i Stockholm. Trots att jag visste att han skulle sitta där och jag vid det laget föreläst i 15 års tid var jag inte beredd på min reaktion. Jag kunde inte hålla tillbaka tårarna och de rann nerför mina kinder, det var svårt och prata och jag bad publiken om ursäkt. Jag sa att det fanns en väldigt specifik anledning till att jag reagerade så starkt just idag men att jag inte kunde berätta för dem varför. Jag ville helt enkelt inte hänga ut min före detta chef, det var svårt som det var. Mitt i föreläsningen ställde han sig upp inför alla och berättade vem han var och hur mycket han skämdes för att det hade blivit som det blivit. Då var det inte bara mina tårar som rann. Då förstod alla vilket stort ögonblick detta var för mig och vilken viktig bekräftelse det var för mig som offer för mobbning och sexuella trakasserier. Att få en offentlig ursäkt och upprättelse.
Efter det har vi hållit kontakten och idag var det dags att föreläsa tillsammans. Jag hade bett de som bokade in mig att hålla min chefs medverkan hemlig. Efter pausen satte jag mig på första raden och darrade i hela kroppen när han ställde sig på podiet och berättade om allt som gått fel för så länge sedan. Med saklig ton och mycket mod berättade han för oss alla om hur han brustit som chef och vad det fått för konsekvenser efteråt.

Mobbning och sexuella trakasserier är oerhört vanligt förekommande i vårt samhälle och ofantligt många chefer där ute har misslyckats både en och två gånger med att hantera likande ärenden som mitt. Har de ställt sig på en scen inför 500 personer och berättat om sitt misstag? Visat sig sårbara och velat med sina erfarenheter gottgöra? Nej. Få har den självinsikt och mod som Torbjörn visade idag. Jag tackade honom inför alla och sa att den yngre versionen av mig, den som var nedbruten och oerhört ledsen är tacksam för att han gör detta tillsammans med mig. Den (lite) äldre versionen, hon som är stärkt och har föreläst i många år känner stolthet. Stolthet över att hon vände en galet svår situation, kom stärkt ur den och fått bevis för att trägen vinner. Jag kände mig idag väldigt stolt över att stå bredvid Torbjörn och hade absolut kunnat tänka mig att ha honom som chef igen.

Jag har kämpat och har definitivt vunnit. I veckan fick jag också en innerlig ursäkt från den man som var värst emot mig i Kosovo. Jag har tagit emot den och accepterat den. Jag tackade honom för den.

När jag var färdig idag och gett alla i publiken varsitt splitternytt par värdegrundsglasögon (som de för övrigt var galet snygga i) så gav de mig den största och längsta applåd jag någonsin fått. Så oerhört fint.

Jag känner mig så oerhört stolt och tacksam över den väg jag valt att gå och över allt som hänt genom åren. Trägen vinner.
 

Läs hela inlägget »

Förra veckan föreläste jag för Unionen i Stockholm. De trodde att det skulle komma ca 40 personer men 77 hade anmält sig vilket visar på hur stort intresset är för detta ämne.

Jag fick en fråga som jag svarade ganska snabbt på men som jag har funderat på sedan dess. Jag fick frågan hur jag hade ställt mig till om jag fått erbjudandet om att bli utköpt. Alltså om mina chefer hade kommit till mig i Kosovo 2003 och gett mig en påse pengar för att jag skulle avbryta mitt kontrakt och åka hem.

Jag svarade att det inte fanns en summa de kunde erbjudit mig som skulle fått mig att tacka ja. Att drömmen om att göra en mission och kunna söka in på polishögskolan med den meriten betydde allt för mig. Jag var beredd att offra mycket av min hälsa för att få slutföra det jag påbörjat. Jag sa till publiken att som offer för mobbning och sexuella trakasserier bli utköpt är ännu en kränkning och dessutom skickar det oerhört farliga signaler i organisationen. Varför är det offret som ska bort?
Vad händer med känslan hos mobbarna som är kvar? Vad händer med kollegor som bevittnat det hela?

Jag brukar säga att det finns fördelar och nackdelar med det mesta. Nackdelen med att vara utsatt för mobbning under en mission är att man aldrig får en chans att andas ut. Man umgås med sina plågoandar dygnet runt i flera månader. Man får aldrig en chans att bara stänga om sig och umgås med människor man själv har valt att ha i sitt liv. Fördelen med att vara utsatt för mobbning på just en mission är att uppdraget är tidsbestämt. Man har ett slutdatum där man ska hem och då behöver man aldrig mer träffa de som gjort en illa. I en vanlig arbetssituation finns det inget slutdatum, nedbrytningsprocessen går fort och det blir svårt att se någon lösning på situationen. Ju längre tiden går desto svårare blir det att ta sig därifrån. Kanske är man rädd för att inte få med sig några bra vitsord eller så är självförtroendet så lågt att man inte vågar söka någon annan tjänst. 

I min bok "Var inte en sådan FITTA" pratar jag om detta med att bli utköpt. Vad det gör med den utsatta och organisationen. Kunskapen kring dessa ämnen måste öka och lagstiftningen måste göras om så att man kan känna sig tryggare på sin arbetsplats. 

Kanske är det skönt att få en summa pengar för att komma bort från mobbarna men klarar ens självkänsla av att söka nytt jobb? Hur mycket är ens hälsa och egenvärde värd? Hur stor summa hade du accepterat?

Mellan 100-300 vuxna tar varje år livet av sig på grund av mobbning i arbetslivet. Mobbning är på liv och död. 
 

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Niklas Storck » Trägen vinner:  ”Väldigt modigt av er båda! Man växer som människa av att inse vad man gjort fel ..”

  • Jens » Trägen vinner:  ”För oss som följt på avstånd och inte förstått eller fått möjlighet att förstå, ..”

  • Örjan Noreheim » Trägen vinner:  ”Hej Emilia. Tack för att du delar med dig av din upplevelse vad som hände under ..”

  • Sten Berg » Att bli utköpt:  ”Jag hade en mellanchefspost när min chef fick veta att hans barndomsvän blivit u..”

  • Ulrika » Att bli utköpt:  ”Allt stämmer . Ingen hjälp och stöd av de som skulle finnas där. Utmattningstekn..”

Arkiv