Värdegrundsarbete för arbetsplatser fria från mobbning och sexuella trakasserier


Som arbetsmiljökonsult hjälper jag organisationer med flertalet insatser för att skapa friska och starka arbetslag. Det förebyggande arbetet med utbildning är viktigt, när trakasserierna är ett faktum hjälper jag till med utredningar enligt den norska metoden Faktaundersökning.
 


 

2016

Jag har varit ute på så många arbetsplatser vid det här laget att det är svårt att inte dra slutsatser. Det blir mer och mer tydligt för mig: människan är livrädd för att riskera sin plats i flocken.

Människan har inte i alla tider ständigt glott ner i sina smartphones samtidigt som de sippat på en latte.
För länge sedan levde vi i grottor och var totalt utelämnade till flocken och ledarens beslut.
Att gå emot flocken och riskera att puttas ut i kylan och ensamheten var lika med döden. Vår tids människor har helt andra möjligheter, i vår tid borde det inte vara hela världen. Vi har information och kunskap. Vi har tillträde till många olika typer av grupper och gemenskaper. Trots det är det fullständigt förkrossande att bli utesluten. Frågan är varför?

Kan man inte vända på det? När människor stöter bort en har de förbrukat rätten att få umgås med en. Det finns många andra människor och grupper som gärna tar in en och som förtjänar att ta del av ens vänskap.

Om det är någonting som jag är oerhört intresserad av så är det djurens instinkter.     
Vi människor behöver handböcker för allting, djuren bara vet. Hur kommer det sig att en nyfödd känguruunge som för övrigt bara är några centimeter lång när den föds instinktivt vet att den ska klättra upp för sin mammas tjocka päls och sedan klättra ner i pungen? Hur vet fåglarna att de ska flyga kors och tvärs över jordklotet? Hur kommer de fram när de inte har karta och kompass? Hur kan myrorna, som inte har något språk, bygga fantastiska myrstackar?

Gäller instinkt bara djuren? Människan är ju också ett djur! Vad är det vi kan eller borde kunna som vi blir lärda att förtränga? Jag vill veta mer, vart kan jag lära mig om det?

Idag börjar forskarna lite smått undersöka det faktum att saker och ting sparas i vårt DNA. Blockeringar, rädslor och liknande kan vara inprogrammerade i vårt undermedvetna.
Om så är fallet blir grupptryckets kraft inte ett så konstigt fenomen. Det skulle förklara varför vi drabbas så hårt av att vara utsatta för mobbning. Det skulle förklara varför det känns som om världen rasar samman när vi blir utfrusna ur gemenskapen. Det förklarar också varför man idag inte vågar riskera sin plats i flocken.

  • Jag blir hellre utknuffad ur den destruktiva kraft som omsveper en mobbande grupp än att befinna mig i den.
  • Jag står hellre ute i kylan än är omgiven av en falsk värme.
  • Jag lägger hellre armen om en som är ensam än har tio falska armar kring mig.

Jag var nyss på en arbetsplats och föreläste. De hade haft ett fall av mobbning som alla hade känt till men som ingen hade ingripit emot. När jag frågade varför de trodde att det var så svarade en man: Man vill inte riskera sin egen plats.
 
Vem i din närhet behöver komma in i värmen? 
 

Läs hela inlägget »

Att blunda är många gånger mycket enklare än att titta. Att titta innebär att se. Att se innebär att ta in. Att ta in och förstå är smärtsamt.

När man blundar kan man fortsätta drömma och tryggt vara kvar i sin egen värld där allt är frid och fröjd. När man ser tvingas man konfronteras med andras smärta och sorg.

Man behöver inte vara aktiv för att kränka någon. När man tittar bort och låtsas som om man inte ser mobbningen är man högst delaktig i det som pågår.
Man ger helt enkelt sitt tysta medgivande. Att vara passiv är också en handling och ett aktivt val. Människor blundar för att mobbningssituationer är obekväma, känsliga och farliga. Som åskådare av mobbningen påverkas man i allra högsta grad och det är inte ovanligt att man blir deprimerad. Att se och förstå mobbningen skapar känslor av rädsla, ilska och hopplöshet. Genom att försöka stoppa den sätter man sin egen trygghet på spel. Många är rädda för att vara nästa mobbningsoffer på tur. Man vill helt enkelt inte riskera sin plats i den trygga flocken. Att ingripa krävs mod.

Det är då kollegor blundar och låter mobbningen fortgå som offret tappar fotfästet. De slutar tro på att det finns något gott och försvinner ner i ett mörkt hål av bottenlös sorg. Det är de bortvända blickarna som gör ensamheten outhärdlig.

Genom att gå emot sin egen rädsla och agera kan man på riktigt rädda människoliv!

Astrid Lindgren var en fantastisk författare som gett och fortfarande ger mig mycket glädje. I Bröderna Lejonhjärta berättar Jonatan för Skorpan att det finns saker man måste göra, även om det är farligt. För annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Blunda inte för mobbningen! Räck istället ut din hand och erbjud en kram. Den behövs.

Vad behöver du se?
 

Läs hela inlägget »

Hur många gånger har jag inte hört detta uttryck genom åren?
Nej, jargong sitter inte i väggarna. Jargong är någonting som förs vidare från människa till människa.

Som ny på en arbetsplats blir man mer eller mindre omedvetet förd in i en jargong och beteende. Vissa beteenden kanske man reagerar emot men ens strävan att bli en i gänget gör att man blundar för det som inte känns helt okej.
Grupptryck är intet att förringa utan är oerhört starkt, inte bara hos barn utan även hos vuxna.

När jag kommer ut till en arbetsplats för exempelvis ett teamcoachinguppdrag är det flera saker jag tittar på.

  • Hur är teamets jargong? Människors sätt att prata till och om varandra skvallrar om den struktur och kultur som genomsyrar verksamheten.
  • Är kommunikationen öppen eller stängd?
  • Är det högt eller lågt i tak vad gäller att våga framföra obekväma åsikter?
  • Finns det en acceptans för oliktänkande?
  • Känner människor trygghet eller otrygghet?
  • Finns det en förståelse för att man kan göra fel?
  • Är det ett närvarande eller frånvarande ledarskap?
  • Finns det en acceptans eller motvilja för att vara annorlunda och sticka ut?
  • Vill man lära av de duktiga och drivande eller vill man dra ner dem så det passar Jante?

 
Arbetsmiljöfrågor är inte lätta. Det är dock så mycket enklare och billigare att arbete förebyggande och se till att skapa starka och friska arbetslag än att rodda i konflikter, mobbning och energiförlust.

Jargong sitter inte i väggarna utan den finns hos dig och mig!

Vad har ni för jargong hos er?
 

Läs hela inlägget »

Hundratusentals människor går varje dag till sina arbeten med en olustkänsla, de har svårt att sätta fingret på vad det är som händer. Plötsligt har människor omkring dem börjat bete sig märkligt. De är frånstötande och otrevliga och man är inte längre en självklar medlem i gänget. Man känner sig ensam och man skäms. Man hoppas att det är en tillfällighet – ja rent av ett missförstånd.

För att kunna stoppa mobbning måste man ha ett starkt, lyhört och modigt ledarskap.
Efter alla mina år som utbildare i detta känsliga ämne har jag insett att det är något många chefer saknar. Deras rädsla och okunnighet gör att de blundar och hoppas att det ska lösa sig ändå – vilket det inte gör. Ju hårdare man blundar desto starkare växer sig problemet. Det är inte antal högskolepoäng eller år i branschen som avgör om man är en bra chef eller inte. Det är LYHÖRDHETEN och MODET. Lyhördheten att lyssna in och sedan modet att agera i olika situationer. Det är sannerligen inte lätt att vara chef men man måste ha handlingskraft att ta hjälp utifrån om man nu känner att något är övermäktigt.
Att låta sig styras av prestige och rädsla är aldrig bra!
 
Genom åren har synen på mobbning förändrats, den har gått från att fokusera på mobbarens och offrets olika psykologiska särdrag och uppväxtvillkor till att istället titta på de sociala processerna som sker runtomkring oss. Nu vet man att det är vår miljö och omgivning som triggar igång destruktiva processer. Sådant som får trakasserier att smyga fram är: Stress, dåligt ledarskap, otydligt ledarskap, ständiga förändringar, dålig kommunikation, dålig acceptans för oliktänkande osv. Enligt Arbetsmiljöverket kan man se vissa mönster i anmälningar om mobbning; den offentliga sektorn ligger sämre till och kvinnor är generellt sett mer utsatta. Att den offentliga sektorn i förhållande till den privata sektorn är mer drabbad beror bland annat på att det är stora organisationer med få chefer.

Frågan är vad man som offer skäms över? Det är inte offret som betett mig illa, det är inte offret som ska bära hundhuvudet. Att få offret att känna skuld och skam är effektivt och ingår i förövarens plan för nedbrytning av personen ifråga.  

Häromdagen kunde jag läsa att en kvinnlig programledare i USA får 20 miljoner dollar av Fox News så hon blivit utsatt för sexuella trakasserier på arbetsplatsen.
I USA kan man få skadestånd i Sverige får man sparken.  
http://www.dn.se/ekonomi/fox-betalar-20-miljoner-dollar-till-gretchen-carlson/

Idag bär det iväg till mot nya äventyr. Imorgon bitti ska jag föreläsa för cheferna inom en kommun om de sexuella trakasserierna jag blev utsatt för av mina kollegor.

Det är dags att tvätta bort skamkänslan.
Jag tänker inte skämmas och det ska inte heller du göra!

 

Läs hela inlägget »

Håll i er nu.

Ett års mobbning i skolan beräknas kosta samhället 17,5 miljarder kronor de kommande 30 åren.

Friends har kommit ut med en ny rapport som visar på kostnaderna för att mobbning for fortgå i skolan år efter år. Konsekvenserna av mobbning ger inte bara offret ett trauma för livet utan också dåliga resultat i skolan. Många offer hoppar av för att undkomma sina plågoandar med avbrutna studier som följd. Ingen utbildning= svårt att komma in på arbetsmarknaden. Inget jobb. Ingen inkomst. Detta resultera i att kommun och stat tvingas stå för försörjning.(http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article23080925.ab)

Enligt Friends drabbas en av tio barn och unga som mobbas under skoltiden av svårigheter att ta sig in på arbetsmarknaden i vuxen ålder. Som jag skrivit innan i min blogg uppger hälften av alla som hoppar av gymnasiet att mobbning är orsaken. Förutom försörjningsstöd av staten tillkommer kostnader för psykisk ohälsa och många gånger också missbruk. Utanförskap kostar pengar, enorma summor!

Bakom studien för beräkning av utanförskapet står två nationalekonomer och de berättar att den största delen av miljarderna handlar om produktionsförluster då offret inte kan arbeta heltid, därtill kommer försörjningskostnader samt insatserna för att behandla den psykiska ohälsan. Studien visar att Sveriges kommuner och landsting kommer tvingas betala sju miljarder kronor i bidrags- och vårdkostnader.

Idag lägger skolor ca 10 000 – 200 000 kronor på enskilda mobbningsfall men jämförelsevis vad samma problem kostar i arbetslivet så är det bara småpotatis. Mobbning kostar enorma summor – inte bara i kronor utan även i mänskligt lidande.

Om man nu inte bryr sig om barnen (hur man nu inte kan göra det) så hoppas jag att kommuner och landsting där ute tar dessa siffror på allvar och arbetar förebyggande mot mobbning. Vi får bara inte förstöra fler människoliv!

Vad är ett barns skolgång fri från mobbning värd för dig?
 

Läs hela inlägget »

Vad är det för signaler samhället skickar ut till oss?

Nu i dagarna kom tingsrätten fram till att den unga och mycket berusade kvinnan som blivit våldtagen i en hytt inte befunnit sig i en ”särskilt utsatt situation” vilket ledde till att männen frikändes. Hon blev alltså våldtagen av tre män medan en fjärde vaktade dörren. Om detta inte är en "särskilt utsatt situation" vet jag inte vad det är istället!?
Sista ordet är ännu inte sagt och jag både hoppas och önskar att domen överklagar till Svea hovrätt för annan bedömning. Att männen ska dömas för den grova våldtäkt de utsatt en kvinna för är inte annat än rätt och rimligt. Skäms Sverige!

Vad skickar det för signaler?

Just nu går det en artikelserie i Aftonbladet som heter #inteensam som handlar om sexuella trakasserier i samhället. Man får läsa om kvinnor som utsatts och män som utsatt.          
Bland annat berättar en man (http://inteensam.story.aftonbladet.se/chapter/ulric/) att när han och andra killar slogs i skolan fick de gå till rektorn, när de slet in tjejerna på toaletten för att tafsa hände - ingenting. Han beskrev sin uppväxt som att killarna var jordens mittpunkt och att de kunde göra vad de ville. Han fick tidigt lära sig att det bara var hans behov som betydde något och att han hade all rätt att kontrollera sina flickvänner.
Han vaknade inte upp från sitt sätt att tänka och agera förrän han en dag såg skräcken i en kvinnas ansikte då hon trodde att han skulle attackera henne. 

Man kan aldrig ta ifrån killarnas och männens ansvar i dessa frågor men samhället måste rycka ut oftare för att tillrättavisa och straffa. Skolan har ett enormt ansvar att utbilda, sätta gränser och straffa olämpligt beteende. Genom att titta bort och låtsas som att man inte ser sviker man barnen – alla barnen.

Vad skickar det för signaler?

Jag läser om lågstadieflickor som dagligen får höra att de är horor, om högstadietjejer som kallas manshatare då de ifrågasätter killarnas beteenden och gymnasietjejer som går med stora mysbyxor i skolan för att slippa bli tafsade på. Ska det vara så här? Vad gör det med tjejernas syn på sig själva? Att de bara är ett stycke kött som andra kan ta för sig av?    
Att de inte är värda någonting? Vad gör det med killarnas syn på sig själva? Att det är macho och manligt att tafsa, skrämma och förtrycka? Hur ser de på tjejerna? Som att de inte är värda att respektera? Vad gör denna destruktiva arbetsmiljö med barnen?
Utan studiero och trygghet= sämre resultat, sämre utbildning och sämre framtid.  

Vad skickar det för signaler?

Vi har alla ett ansvar i dessa frågor, vi måste säga ifrån då vi ser trakasserier av olika slag! Skolan borde införa Värdegrund på schemat där man får lära sig om etik och moral, värderingar och mod, kärlek och vänskap.
Som förälder måste man stärka sina barn i att våga stå emot grupptrycket, man måste också diskutera dessa frågor hemma. Det måste vara glasklart att man aldrig får röra en annan människas kropp mot dennes vilja eller kränka någons integritet – oavsett ålder! 

Vad sänder allt detta för signaler till oss och framför allt till barnen?
Är ditt barn tryggt i skolan?
Har ditt barn tafsat?
Har ditt barn blivit tafsad på?

 

Läs hela inlägget »

Efter gårdagens föreläsning kom det fram en man till mig med tårfyllda ögon.
Han berättade att han blivit så berörd av min historia och var dessutom oerhört imponerad av mitt mod. Även mina ögon fylldes upp av tårar av att se honom och höra detta, det värmde gott kan jag säga.

Han sa också en sak som störde mig. Han berättade att han var känslosam men att han försökte hålla god min inför de andra och vara manlig. Jag tittade honom i ögonen, la handen på hans arm och sa:     "Att visa känslor som du gör nu är något av det manligaste jag vet!"                                                     Vi pratade en stund och jag tackade honom för att han hade kommit fram till mig.

Varför är det på det sättet? Varför sätter vi människor i fack och varför ska man som man behöva skämmas över att visa känslor, bli berörd, gråta? Gör man det ses man som omanlig hos många - dock inte hos mig!

”Du kör ju som en kärring!” Hur många gånger har du inte hört det? Kanske har du till och med använt dig av det uttrycket själv? 

  • Fick du kärringstopp? – Innebär ett motorstopp då man släppt frikopplingen för fort eller inte gasat tillräckligt vilket gjort att bilen dött
  • Har du mens eller? – Sägs till någon som är gnällig
  • Kom igen var inte en jävla kärring! – Sägs till någon som inte vågar något eller som säger ifrån
  • Var inte en sån fitta! – Sägs till någon som exempelvis säger ifrån
  • Surfitta – Sägs till någon som är irriterad
  • Tjejkast – Sägs till någon som kastat för kort eller med ett så kallat överarmskast
  • Ludermässigt – Sägs om något som är mindre bra genomfört
  • Fjolla – Kallas någon som inte hänger med i grupptrycket eller är rädd på något sätt
  • Hora – Används för allt möjligt
  • Tjejkaffe – Kaffe med mjölk - lite vekare

Varför är så många nedvärderande ord och uttryck  kopplas till kvinnan och det kvinnliga?
Är man "dålig/svag/mesig/kinkig/vidrig" så är man en kvinna och detta tycker jag är högst oroande och förbannat märkligt. Vem har bestämt att det är så och varför fortsätter vi att upprätthålla denna inställning? Hur många av er har sagt: "Du kastar som en liten flicka"?
Varför inte istället retsamt påpeka att någon fick motorstopp eller att någon kastade dåligt?

Varför koppla in kön? Är din dotter, fru, syster, vän eller mamma mindre värd och förtjänar att förlöjligas och hånas av den enkla anledningen att hon är kvinna?
Många kvinnor använder dessa uttryck för att "platsa in" i grabbgänget och den rådande jargongen. När en man vill göra ner en annan man trycker han gärna på att han är som en kvinna eller flicka. Eller om en tränare är sur på sina fotbollskillar efter en match kan han säga: "- Ni spelar ju för fan som ett gäng kärringar." 
Detta känns inte ok för mig - är det ok för dig?

Jag bestämde då jag var 10 år gammal för att göra lumpen. När mina kompisar ritade hästar och fjärilar målade jag camouflage. När mina kompisar bar rosa kepsar hade jag en i camouflage - bak och fram! Jag älskade min uniform och kan än i dag sakna den, jag trivdes bra som soldat frånsett då jag blev utsatt för sexuella trakasserier av min grupp.
Jag fick den snygga tröjan ovan efter gårdagens föreläsning, den ska jag bära med glädje.

När jag ser flickan till vänster får jag en stor klump i halsen av stolthet. Hon var så modig som vågade gå sin egen väg och tro på sig själv. Hon skulle bli soldat när hon blev stor!
Jag får också en klump i halsen av stolthet då jag ser kvinnan till höger för att hon stått upp för vad den lilla flickan ville. Fortsatt kämpa för hennes drömmar och fortsätta tro på sig själv och sin förmåga. 
Som barn känner man sig ofta oövervinnelig - så vill jag fortsätta känna. Varje dag!

Lyssnar du på det lilla barnen i dig som har drömmar och planer? 

Är jag mindre kvinna för att jag dragits till traditionellt manliga yrken?
Är en man mindre manlig för att han visar känslor?

 

Läs hela inlägget »

När jag föreläser och berättar om de sexuella trakasserier jag blev utsatt för av mina kollegor (finns att läsa i början på bloggen) är det få människor i publiken som skulle säga att ett sådant beteende är ok på en arbetsplats.
Dock måste man vara medveten om att de kränkningar många blir utsatta för inte ofta är så grova som i mitt fall utan att det sker mer subtilt. Handlingar, miner, gester, strategier som sker knappt märkbart. De sker subtilt för att förvirra offret och skapa både osäkerhet och otrygghet men också naturligtvis för att undvika att bli upptäckt. Ju mer utstuderad kränkningen är desto svårare blir det att peka på vad som faktiskt hänt.
Nedan följer exempel på de kränkningar människor dagligen blir utsatta för på sina arbetsplatser, utbildningar, föreningar, praktikplatser osv:
 

  • När någon ges meningslösa eller omöjliga uppgifter. Uppgifter som inte leder någon vart eller som inte kan lösas inom den givna tidsramen.
  • Utfrysning. Kollegor slutar hälsa och lämnar rummet då man kommer. De kan tystna så fort du öppnar munnen eller byta samtalsämne.
  • Överdriven övervakning över ens arbete. Som att någon står bakom axeln på en och bara väntar på att man ska göra fel.
  • Glåpord. Svordomar slängs efter en helt omotiverat. ”Du är en jävla rasist”, ”Du är en riktig idiot”, ”Du är en skam för detta arbetslag!”
  • Ens omdöme ifrågasätts. Man idiotförklaras och måste BEVISA att man har rätt i vad man än säger.
  • Fråntagande av arbetsuppgifter. När någon kommer och tar över ens arbete och gärna då man snart är klar så någon annan kan gå till chefen med arbetet och visa hur duktiga de är.
  • Omotiverade arbetsuppgifter. Det kan vara arbetsuppgifter som ligger långt under dina kvalifikationer eller utbildning som att man helt plötsligt ska städa istället för att undervisa.
  • Förtal, skvaller och ryktesspridning. Det är inte ovanligt att mobbning startar genom oskyldigt skvaller som sedan växer sig till något stort och destruktivt.
  • Hot. ”Hinner du inte klart med detta innan kvällen kan du lika gärna säga upp dig!”
  • Sabotage av ens arbete. Att ens arbete försvinner eller nedvärderas. Att exempelvis sladden till datorn blir utdragen eller avklippt.
  • Förföljelse av olika slag. Handskrivna lappar på ens ytterdörr eller att det ringer mitt i natten.
  • Beslut tas över ens huvud. Helt plötsligt har man blivit förflyttad eller fått nya arbetsuppgifter.
  • Stoppad löneutveckling. På de flesta arbetsplatser råder individuell lönesättning vilket gör det enkelt att legitimt sätta dit någon genom att inte låta ens lön följa kollegornas.
  • Fråntagande av ansvar eller förmåner. Ansökningar som kommer bort, man blir av med sitt arbetsrum osv.


1 av 10 är utsatt för denna typ av beteende på sin arbetsplats och det måste få ett stopp!

Vad kan du själv göra?

 

Läs hela inlägget »

Efter en föreläsning jag nyligen hade kom det fram en kille till mig för att tacka för en mycket bra föreläsning men också för att be mig om ett råd, han hade nyligen kommit till insikt om att han var en mobbare. En kompis till honom hade precis berättat att han ofta blivit dåligt behandlad av killen i fråga och hade också skrivit ner flera exempel på situationer. 
Killen i fråga var chockad, det var inget han var medveten om och detta påverkade honom såklart. Det dåliga samvetet fanns där, även skuldkänslor och skam.

Hans intention var varken att såra sin vän eller andra människor. Han undrade hur han skulle bli bättre på att uppfatta signaler då han uppenbarligen gick över gränsen ofta till vad som var ok.  Jag påminde honom om det jag precis sagt i föreläsningen vilket var:

”Människan är utrustad med två öron och en mun och det innebär
att vi ska lyssna dubbelt så mycket som vi pratar!”


Jag gav jag honom också rådet att han ska vara helt ärlig när han träffar nya människor och säga att han inte menar något illa men att det bland kan bli fel då kan drar skämt eller liknande. Jag sa också att han skulle be människor att berätta för honom då han går för långt eller sårar. Han tyckte detta lät bra, tog mig i hand, tackade och gick därifrån.

Hans intention var inte att göra andra illa men det var ändå den påverkan som blev.
Är mobbning lika illa om den sker omedvetet? Kanske inte men det kan göra lika ont för det.

Vi är alla olika bra på att uppfatta signaler, tydliga sådana men också subtila. Vissa människor är som en öppen bok för sitt eget men också andras känsloliv medan det finns de som nästan måste ha det skriftligt för att förstå att någon är ledsen. Går detta att påverka? Kan man göra sina känslospröt känsligare och skarpare inför andra människor?
Visst kan man det men det krävs en hel del arbete.

Mentaliseringsförmågan är någonting jag pratar om i mina utbildningar och det handlar om ens förmåga att läsa och tyda subtila signaler men också att leva sig in i andra människors känslor och lidande. Ens mentaliseringsförmåga grundas i småbarnsåren och är en produkt av förälderns och barnets känslomässiga anknytning. När ett barn slår sig och är ledsen tröstar föräldern och visar med sin kropp och ansiktsuttryck att den uppfattar barnets smärta men också att det inte är den egna känslan det handlar om. Barnet lär sig då stegvis att koppla samman sitt inre kroppsliga känslotillstånd med det de möter i förälderns ansikte. Förenklat förklarat så är det på detta sätt ens mentaliseringsförmåga bildas och stärks.

Genom att ha god kommunikation med sig själv och andra kan man stärka sin mentaliseringsförmåga. Att kunna tyda signaler är för mig ett likhetstecken med att vara en bra medmänniska!

Känner du att det blir en rättvis intension och påverkan när du gör saker/uttrycker dig?
 

Läs hela inlägget »

Nedan ser ni den krönika jag skrev för tidningen WE och ni hittar mig på sidan 46-47 om ni följer denna länk: 
http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/viewer_s.aspx?gKey=sspt60j0&gInitPage=1
 

Sverige måste kriminalisera
mobbning på arbetsplatsen

Vad har du för relation till mobbning och kränkande särbehandling? Är du rent av utsatt själv? Visste du att vuxenmobbning pågår just nu mitt ibland oss?

Visste du att 1 av 10 är utsatt för mobbning på sin arbetsplats? Att 10 000–30 000 personer blir långtidssjukskrivna på grund av detta varje år? Att 100-300 begår självmord orsakad av den terror de utsatts för av sina kollegor, medarbetare eller chef?
Siffrorna kring den arbetsrelaterade ohälsan skenar i Sverige och arbetsgivare står handfallna. För att kunna bygga starka, friska och produktiva arbetslag behöver man ha resurser för att skapa en god arbetsmiljö. Chefer och arbetsgivare måste förstå problematiken och arbeta effektivt med frågan. Genom det förebyggande arbetet sparar man både tid och pengar.

Den 31 mars i år kommer det en ny föreskrift från Arbetsmiljöverket kring den organisatoriska och sociala arbetsmiljön. Målet med den är att minska den arbetsrelaterade ohälsan, få chefer att prioritera arbetsmiljöfrågan och motverka kränkande särbehandling. Frågan jag ställer mig är varför det inte finns någon straffskala knuten till föreskriften? I Sverige finns det inte som i andra länder konkreta straffsanktioner knutna till just mobbning. Här kommer mobbarna i stort sett alltid undan och offret bryts ner, blir sjukskriven eller tvingas byta arbetsplats. Är det värdigt vårt land 2016? I Sverige räknas mobbning som ett brott mot arbetsmiljölagen och inte som i Frankrike – ett brott mot den personliga integriteten och där man kan dömas till fängelse och betala dryga skadestånd.

Kränkande särbehandling innebär bland annat att:
·         Man ges meningslösa och omöjliga uppgifter
·         Sabotage av ens arbete
·         Utfrysning
·         Ifrågasättande av ens kompetens
·         Hot, skvaller och förtal
 
Det är inte bara den enskilda individen som påverkas utan även dennes arbetslag, familj, arbetsplats och i slutändan också samhället. Att mobbningsoffer får Posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, är varken en nyhet eller konstigt med tanke på hur mobbning påverkar en både psykiskt och psykiskt. Vem som helst kan drabbas och ingen går säker – inte ens du!

Med kränkande särbehandling följer:
·         Ökad stress
·         Sjukskrivningar
·         Effektiviteten och arbetsglädjen försvinner
·         Illojala arbetstagare
·         Produktionsnedgång
·         Skadat varumärke
·         Stora kostnader
 
Det behövs tillsättas en tillsynsmyndighet för att granska enskilda ärenden, idag är det upp till arbetsplatserna att utreda sig själva. I exempelvis Norge har det tillsatts 500 oberoende faktagranskare som utreder fall av mobbning på arbetsplatserna. Kan andra länder ha fungerande lagar kring detta så kan även vi! Man måste kunna känna sig trygg på sin arbetsplats, arbetsgivare måste arbeta med frågan och det måste tillsättas lagar där mobbaren straffas och mobbningsoffer ges upprättelse.
När pengar och vinst blir viktigare än människor är man som arbetsgivare illa ute, vilket sorts samhälle vill vi ha? Vi har alla ett ansvar i denna fråga – du, jag och vi!

Vad kan du själv göra?
 

Läs hela inlägget »

Kränkande särbehandling är ett gigantiskt samhällsproblem. Det drabbar inte bara individen i sig utan även dess anhöriga, arbetsplatsen och dessutom belastar det sjukvården. Denna problematik kostar både pengar, resurser och mänskligt lidande.  
Ofta läser vi om barn som blir mobbade i skolan och detta känner vi maktlöshet och förtvivlan över.
Att vuxna kränks på sina arbetsplatser rycker vi lite på axlarna åt. När barn mobbar varandra sker det ofta genom slag och sparkar, vuxna mobbar varandra genom mer subtila maktmedel såsom härskartekniker. Av någon anledning tycker vi att det inte är lika allvarligt och att de vuxna borde kunna hantera en sådan situation. Kanske har de själva bidragit till att de är i den situation de befinner sig i?

Kränkande särbehandling är vanligt i vårt samhälle. 1 av 10 går till sina arbeten varje dag med en klump i magen orsakad av de kränkningar de är utsatta för av av kollegor, medarbetare eller chef.

Visst har vi alla hört talesättet: ”Det är inte ens fel när två träter”?
Detta är för det första en stor lögn och för det andra är det felaktigt att kalla en mobbningssituation för konflikt. Genom att utrycka sig så menar man att offret har lika stort ansvar till situationen som mobbaren. I och med det har man inte bara fundamentalt missförstått situationens natur utan man har också förvärrat dess skada.

I torsdags den 31 mars trädde arbetsmiljöverkets nya föreskrift kring den organisatoriska och sociala arbetsmiljön i kraft. Från och med denna dag ställs det högre krav på arbetsgivare att minska den arbetsrelaterade ohälsan, detta gäller bland annat stress och kränkande särbehandling. Antalet anmälda arbetssjukdomar som beror på ovanstående orsaker har ökat med 70% sedan 2010. 

Detta föreskrift kommer inte en dag för tidigt, snarare för sent och frågan är vilken inverkan den kommer att ha på arbetsgivare runt om i landet? Från och med nu ska de prioritera arbetsmiljöarbetet, minska ohälsan och då spara pengar för sig själva och samhället.          Läs mer om föreskriften här: https://www.av.se/press/ny-foreskrift-om-organisatorisk-och-social-arbetsmiljo/

I Japan har det i många år funnits ett fenomen som kallas Karoshi som innebär dödsfall på grund av överarbete – antingen genom exempelvis hjärtsjukdom men också självmord. Karoshi är ett fenomen som stadigt ökar och har gjort så sedan 1980-talet.

Jag vill verkligen inte att Sverige ska ha ett liknade fenomen och trenden med den lavinökande ohälsan på våra arbetsplatser måste gå att vända. Vi måste alla hjälpas åt!

Hur lyssnar du till din kropps signaler vad gäller överansträngning och stress?
 

Läs hela inlägget »

Idag skickade jag detta brev till min sons förskola och uppmanar er att skicka ett liknande till era barns lärare!

Hej!

Jag pratade med en av pedagogerna idag och tog upp en oerhört viktig fråga:
Barns integritet och sexuella övergrepp.

Detta är en fråga som för mig är så laddad att jag bryter ihop bara jag tänker på det.

I veckan har Elaine Eksvärd kommit ut med en bok som heter "Medan han lever" där hon beskriver de sexuella övergrepp hon blev utsatt för av sin pappa. 
Hon har nu startat en våg i Sverige och jag vill vara med på den och hoppas att även ni vill det.

3 barn i varje klass är utsatt för sexuella övergrepp av någon i deras närhet: förälder, barnvakt, släkting, lärare, tränare... 
Detta är så horribelt att tänka på att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Jag skriver inte detta till er för att misstänkliggöra någon av er utan för att skydda barnen tillsammans med er.

Jag vill veta vad det finns för rutiner då det kommer till vikarier? Framför allt manliga.
Jag vill inte att vikarier byter blöjor eller är ensam på vilan. 
Det spelar ingen roll att vikarien inte finns i brottsregistret, han/hon kan varit en förövare i många år utan att ha åkt fast. 

Vi försöker lära våra barn om personlig integritet men alla barn har inte den turen utan de blir utsatta av sina föräldrar, av de som ska skydda barnen mest.

Jag vill be/uppmana/uppmärksamma er på denna fråga och jobba mer med barnens integritet och vad som är rätt och fel vad gäller deras egna kroppar. 
Hur ni ska arbeta med detta vet jag inte, det är ni som är pedagoger och ni har säkert mer kunskap om detta än vad jag har.
Kanske behöver ni gå en utbildning? Ta in en föreläsare?

På Rädda Barnens hemsida finns något som heter  Stopp! Min kropp! som är verktyg till hur man kan arbeta med dessa frågor. Länk: https://www.raddabarnen.se/vad-vi-gor/barn-utsatta-for-sexuella-overgrepp/stopp-min-kropp/

Detta är något jag skulle vilja ta upp på föräldramötet på måndag då detta är en oerhört viktig fråga för oss alla att känna till.

Hur ska vi prata med och stärka barnen?
Vilka signaler bör ni och vi vara uppmärksam på?

Vi måste tillsammans hjälpa till att skydda barnen!
Ha en fortsatt bra vecka och tack för ert arbete med våra barn!

Med vänlig hälsning Emilia Åhfelt Dimitriadis (Edwins mamma)

Läs hela inlägget »

För några månader sedan skrev jag ett inlägg på FACEBOOK och hänvisade till en dansk undersökning där det visat sig att en stor procent av de ensamkommande flyktingbarnen inte är barn utan i själva verket vuxna män.

Jag skrev att det inte får gå till på det sättet. Jag skrev att vi ska hjälpa barn och inte vuxna män som lurar systemet. Dessvärre var jag tvungen att ta bort inlägget efter ett par timmar då det riktats så mycket hat mot mig från både människor jag känner och för mig helt okända. Jag fick höra att jag var en rasist, att jag var en hemsk människa och att det var sådana som mig som gjorde att barn blev apatiska. Va? Helt otroligt!

Läser nu i tidningen om en fruktansvärd händelse, en pojke på 12 år har blivit misshandlad och våldtagen av andra "ensamkommande flyktingBARN" på ett HVB boende. Bara detta är så fruktansvärt att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Att det sedan visat sig att förövarna inte alls är 15 och 16 år som de uppgett till Migrationsverket gör mig inte bara fly förbannad utan också oerhört ledsen.       http://www.aftonbladet.se/nyheter/krim/article22440890.ab

Det har gjorts en tandröntgen, man har tittat på utredningsuppgifter, hur de ser ut och vad dessa BARN uppgett i sociala medier. Den ena har uppgett att han är född 1997 och den andra 1971. Jag skriver det igen så ni uppfattar det rätt - 1971.
Med andra ord ska han i år fylla 45 år. 

Hur är det möjligt att man misstar en 45 åring för en 16 åring? Hur kan man se så fel?
Hur kan man blunda för det faktum att man har en medelålders man framför sig? 
Sedan när ska man bara blint lita på vad människor säger? Hur blev det såhär?

PENGAR.

Människor tjänar i detta nu snuskigt mycket pengar på att ha dessa män boende hos sig på olika HVB hem. Jag är helt övertygad om att ägare till dessa hem ser och förstår men de vill tjäna så mycket som möjligt och det är tydligen viktigare än allt annat.
Pengar är viktigare än att barn - riktiga BARN - riskerar att råka illa ut.
Girighet på pengar och makt stiger människan lätt åt huvudet och det är livsfarligt.

Den 12 åriga pojken delade rum med en av sina förövare, fundera på detta ett par sekunder. Hade du låtit ditt 12 åriga barn dela rum med en okänd man i 45 års åldern?
Nej, jag tänkte väl det!

Sedan ett tag tillbaka har diverse politiker och partier gått ut och sagt att man måste åldersbestämma barnen. Hade de kommit fram till detta tidigare kanske denna 12 åriga pojke och många barn med honom sluppit dessa fruktansvärda övergrepp.

Ni som låter er girighet styra och i sin tur drar ner samhället och barns säkerhet                            - SKÄMS PÅ ER!

Är jag fortfarande en hemsk människa?
 

Läs hela inlägget »

Mina blogginlägg handlar egentligen uteslutande om kränkande särbehandling men denna gång ska det handla om personlig integritet och som Pippi säger:
”Den som är väldigt stark måste också vara väldigt snäll!”

En tanke har slagit mig.

Vi befinner oss nu i februari också kallad VABBUARI.
Denna månad har flest vabbdagar för de flesta familjer då det florerar en uppsjö av infektioner och virus. De flesta är sjuka. Jag har själv varit sjuk hela vintern - lucky me!

Den observation jag gjort är att många föräldrar - främst mammor lägger ut bilder på sina sjuka barn med någon text om att den lilla är sjuk och jag fattar inte grejen.
Det finns något som heter personlig integritet och som förälder måste man skydda sina barn. Jag tror att det är få barn som skulle ge sitt tillstånd och gillande över det faktum att mamman lägger ut bilder på en då man ligger utslagen i soffan efter att ha kräkts hela natten. Eller har prickar över hela koppen. Eller har snor i halva ansiktet och dessutom rödmosig av feber.

Jag finner det inte meningsfullt för barnet att basunera ut detta på diverse sociala medier. Att skriva en rad om att den lilla är sjuk är en sak. Att lägga ut bilder på barnet i dess ynklighet är något helt annat. Vad är syftet när en förälder blottar sitt barn på det sättet?

1. Visa arbetsgivaren att man visst vabbar?
2. Vill ha medlidande från andra att man måste vara hemma?
3. Man älskar sin lilla så mycket att man tror att alla "krya på henne" ska hjälpa sitt hjärta  att tillfriskna fortare?
4. Man har tråkigt och passar på att ta en bild?

Oavsett anledning så måste man se till barnets bästa. 
Att man lägger ut bilder på sig själv i tid och otid är självvalt och man får ta de konsekvenser som det kanske medför. 
Att lägga ut bilder på glada och kladdiga barn är en sak (det kanske de inte heller gillar) men sjuka och ledsna... Jag tycker man ska ställa sig följande frågor:

1. Hade jag velat ha liknande bilder ute på mig själv på nätet?
2. Tror jag att mitt barn hade gett sitt tillåtande till detta om han/hon visste vart bilderna tog vägen?

Jag hade själv blivit vansinnig om min man hade lagt ut bilder på mig mitt i magsjukan, hade inte du?

Vi har alla ett ansvar att tänka ett steg längre. Våra handlingar kan få allvarliga konsekvenser för andra människor. Ett skämt på någon annans bekostnad kan sätta djupa spår hos någon och skada mer än vad som var ens avsikt. Tänk efter före!
 

Läs hela inlägget »

Jag har precis läst en artikel i Expressen som handlar om en kvinna som köpte Chokladen Kit Kat och upptäckte till sin förfäran att den inte innehöll något kex utan bara choklad.
Hon vill nu ha en ursäkt från företaget och menar på att denna miss orsakat henne stor ekonomisk och känslomässig skada (!)
Hon säger också att hon inte tvekar kring det faktum att dra företaget inför rätta om hon inte kompenseras med choklad. På riktigt? Har inte rättsväsendet viktigare saker att syssla med? Som att ta sig an misshandelsfall? Mord? Våldtäkter? Incest? Mobbning?
Artikeln finns att läsa här:  http://www.expressen.se/dinapengar/hon-kraver-kitkat-pa-choklad-for-hela-livet/

100-300  personer i Sverige tar varje år livet av sig på grund av mobbning och här har hon mage att säga att hon känner sig kränkt. Min första tanke är att hon måste levt väldigt skyddat och inte stött på så många svårigheter i livet om hon känner sig kränkt av ett fel i tillverkningen av en chokladkaka.
Okej att gränsen är individuell för när man känner sig kränkt men samtidigt upplever jag att denna gräns hela tiden flyttas. Om ni inte redan läst David Eberhards böcker så rekommenderar jag dem varmt, framför allt: ”Ingen tar skit i den lättkränktas land”.
På ett smart och roligt sätt beskriver han vårt samhälle och tiden vi lever i och där många upplever sig kränkta för minsta lilla.
När det börjar gå inflation i ordet ”kränkt” har det tappat sin innebörd tycker jag.  

Kan man bli kränkt utan att man själv upplever det? Visst kan man det men samtidigt är det upp till en själv att avgöra vart ens egen gräns går. Jag har vid flera tillfällen efter mina föreläsningar pratat med människor som blivit illa till mods för kommentarer de hört andra få. De har inte upplevt att personen i fråga tagit illa upp men har själv mått dåligt av vad de fått höra. De har bett om råd kring detta och jag säger alltid att man ska prata med personen i fråga för att kolla av med denna hur han/hon tog detta och helst också säga stopp i stunden. För att stoppa ett skämt då resten av gänget skrattar kräver mod och detta gör att de flesta blir tysta och väljer att titta åt ett annat håll.
 
När blev du kränkt senast?

Läs hela inlägget »

Mobbning förekommer överallt och på alla nivåer i samhället. Ju högre upp i hierarkin man kommer desto kladdigare blir det och ju mer prestige det finns inblandat desto fulare blir knepen.  
Högst upp finns det minst antal platser vilket ger mest konkurrens och det kommer alltid finnas människor som inte skyr några som helst medel för att få klättra i karriären. Alla som klättrar över lik är dock inte psykopater utan kanske bara maniskt målstyrda? Vi har alla mött dem – de som kramar om en ena dagen och hugger en i ryggen nästa. De vet exakt vem de ska smöra för att kunna klättra ännu ett steg och har sitt mål klart för sig. Många är skickliga på att manipulera och vet också vilka knappar de ska trycka på och vilka som måste undanröjas.

Det är för vissa människor lätt att sätta käppar i hjulen för andra. Att ge dåliga betyg eller vitsord är en sådan sak som resulterar i att andra inte har möjlighet att söka sig vidare. Detta leder inte sällan till depression och desperation vilket kan visa sig på olika sätt               – bland annat genom självmord.

Jag läser i DN om en ny bok som kommer ut i veckan och heter ”En svensk tiger”. Den är skriven av Hanna Kjöller och beskriver  hur ”visselblåsare” inom polisen kritiserar sin egen myndighet, de som blivit intervjuade är poliser som vittnar om trakasserier och utfrysning av sina chefer. Jag vet att detta förekommer överallt men det hugger ändå till lite extra i magen då jag anser att poliser ska vara lite bättre människor. Jag ska när tid ges läsa boken och bävar inför vad jag ska få läsa.

För er som inte vet så myntades uttrycket ”En svensk tiger” av Bertil Almqvist 1941 på uppdrag av Statens Informationsstyrelse, SIS. Bilden av den gul och blå randiga tigern blev en symbol för vaksamhetskampanjen som startade i november samma år. Kampanjens syfte var att få svenskarna att hålla låg profil och mana till tystnad för att inte skada det neutrala Sverige under Andra världskriget.
En svensk tiger kan också förstås som ”en svensk person ska hålla tyst”.

Ordspråket: ”Att tala är silver att tiga är guld” kan vara bra i vissa sammanhang men i livsfarligt i andra, man ska aldrig tiga då man ser mobbning av något slag. Man ska aldrig tiga då man ser att saker och ting går fel till. Att tala är vår rättighet som medborgare.
Att tala visar att du inte kan tystas.

Idag säger Försvarsmaktens Arméchef generalmajor Anders Brännström att Sverige kan vara i krig inom några år och att det handlar om att förbereda sig på det värsta. Han säger också att det inte är säkert att vi klarar oss undan såsom under andra världskriget utan att vi nu måste rusta upp försvaret. Frågan är bara om vi hinner rusta upp eller om det redan är för sent, jag gissar tyvärr på det sistnämnda.
Ta hand om er där ute och glöm inte att använda er av era röster. 

Finns det symboler som är till för att tysta befolkningen idag?

Läs hela inlägget »

Vårterminen har startat och de allra flesta är tillbaka in i vardagen – och då också mobbningen. Jag hoppas att ni där ute som är utsatta för kränkande särbehandling av kollegor, medarbetare eller chef har hunnit ladda era batterier och kommit tillbaka med ny kraft och självkänsla.

Nytt år betyder nya, fräscha pengar för företag att satsa på sina anställda. Det man satsar på de anställdas hälsa och välbefinnande har man som arbetsgivare igen! Som ledare och chef kan man inte bara vara intresserad av här och nu utan också på vad som krävs för att verksamheten ska bli lönsam på sikt.

Vad är en människa värd? Går det att räkna på det? Går det ens att tänka på det sättet?
Som företagsledare borde man tycka och arbeta för att människor är viktigare än kronor och ören men så ser det tyvärr inte ut. Att ha stor vinst på företaget verkar många gånger viktigare än att ens anställda mår bra. Trots att vi nu är inne i 2016 har många chefer svårt att se sambandet mellan just dålig arbetsmiljö, mobbning, stress och produktionsnedgång. En siffra jag hittat är att mobbning kostar våra arbetsplatser och då också vårt samhälle     22 miljarder kronor årligen. En hutlös summa!
Tänk vad mycket bra investeringar vi kunde gjort i vårt samhälle för de pengarna!

Den 31 mars i år kommer en ny föreskrift från Arbetsmiljöverket om organisatorisk och social arbetsmiljö. I och med denna ställs det högre krav på chefer om kunskap i hur man förebygger och hanterar kränkande särbehandling. Målet med denna föreskrift är att minska den arbetsrelaterade ohälsan och jag hoppas verkligen att så blir fallet.
Att arbeta förebyggande med mobbningsfrågan sparar arbetsgivaren både tid och pengar, måtte arbetsgivare inse detta!

Råd till chefer och företagsledare:

  • Arbeta förebyggande med frågan för att spara både pengar och tid
  • Utbilda dig och dina anställda för att minimera risken för kränkande särbehandling
  • Ha med resurser för dessa frågor i årets budget
  • Företagets lönsamhet och de anställdas hälsa är beroende av att ledningen tar dessa frågor på största allvar
  • Det ni lägger på era anställdas hälsa i dessa frågor idag har ni igen imorgon

Jag hoppas och önskar att 2016 blir ett fantastiskt år på många sätt och vis!
Ta hand om varandra!

Vad kan du göra för att förbättra din och andras arbetsmiljö?

Läs hela inlägget »

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

  • Kerstil » Fel Fucking Fokus:  ”Du har rätt. Om nu detta är något att lägga krut på så finns det ett utmärkt bok..”

  • Guran » Bättre sent än aldrig:  ”Den person är inte av kvinna född som klarar av att läsa detta utan att bli alld..”

  • AnnKatrine » Jag trodde det var kört:  ”Usch jag kan känna paniken du hade, jag har själv varit nära att bli överfallen...”

  • Suss » Bättre sent än aldrig:  ”Jösses jag blev rörd, förbannad hmm fick blandade känslor på en och samma gång, ..”

  • Torbjörn Sjuenell » Bättre sent än aldrig:  ”Emilia. Sitter på tåget och gråter. Måste ha varit otroligt känslosamt för dig. ”

Arkiv